fredag 26 februari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Från insikt till förändring


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Från insikt till förändring

Insikter är bra, de ger oss aha-upplevelser, det där ögonblicket av klarhet då vi förstår. Ofta är insikten det första steget mot en riktig förändring, till skillnad från den där halvhjärtade förändringen vi "försökt" oss på för andras skull. Hur mycket motivation har man att förändra om man inte förstår varför man ska förändra något? Det är först med insikten som medvetenheten kommer, den djupare medvetenheten som man inte bara förstår, utan faktiskt känner.

Men en insikt ger ingen förändring, lika lite som en svala ger en sommar. Det räcker inte att förstå, det kan aldrig stanna i tanken. För att få en förändring måste vi göra en förändring. Precis så enkelt, och precis så svårt, är det. Jag tror att många har varit som jag: jag fick insikt på insikt, förstod på ett plan vad jag gjorde mot oss själva, att det inte var hållbart och att jag (jag - inte någon annan!) behövde göra något åt det, men utan att riktigt förstå att jag också måste göra något för att förändra det. Det händer inte av sig självt, insikten innebär inte att någon viftat med ett magiskt trollspö och så vips är motivationen på plats och alla tankar och beteenden förändrade. Ack nej, så lätt är det inte.

Att förändra är en process i flera steg, där det första är insikten och medvetenheten. Känslan för vad som faktiskt är sant, hur det faktiskt ligger till. Därefter kommer tanken på förändringen, på det som behöver göras. Fortfarande händer inte så mycket, även om tankarna förändras. Men en tankeförändring ändrar inte på så värst mycket om beteendena är kvar. Om jag fortsätter svälta eller hetsäta eller skada mig så spelar det inte så stor roll vad som rör sig i tankarna, för de destruktiva beteendena fortsätter. Så det viktiga steget är från en förändring i tanken till en förändring i handling. Det är först när jag gör det som jag kan.

Insikten är det första steget - en medvetenhet som är mer känsla än tanke men samtidigt både känsla och tanke. Den väcker tankar och du påbörjar förändringsarbetet i tanken. Men den riktiga förändringen sker när beteendena ändras, med den aktiva handlingen. Den tar tid, den får ta tid, för det handlar om att bryta (o)vanor och lära in nya mönster, först i beteenden och därefter förändra de tankemönstren som finns kvar när beteendena är förändrade. De är inte lika lätta att ändra på, för beteenden är konkreta handlingar medan tankar kan vara mycket mer diffusa.

Det är inte lätt, men det går. Från insikt till tanke till handling, och hela vägen ut...

torsdag 18 februari 2010

Att våga ta ansvar

Tema: Att våga ta ansvar
Redaktör och skribent: Therese Björck


Jag vet inte om det egentligen finns någon debatt om att ta ansvar i Sverige. Men oavsett så känner jag att det är ett känsligt ämne att prata om med andra. Jag gillar nämligen att då och då diskutera hur det svenska samhället ser på varje medborgares rättigheter men kanske framförallt dess skyldigheter. Många jag pratar med håller inte med mig om att med rättigheter kommer skyldigheter som sträcker sig utöver de lagar vi har. Och rätt har de ju på ett sätt, staten kommer inte att straffa mig om jag inte begår något lagbrott, och håller jag mig inom de kulturella ramar som finns straffar inte heller medborgarna mig om vi ska hårdra det.

Ändå tycker jag att både rättigheten och skyldigheten till eget ansvar är inskränkt i Sverige. Vi uppmuntras inte att ta eget ansvar, vi har ett skyddsnät runt om oss om vi gör misstag och trots att vi medvetet väljer fel så finns staten där för att fånga upp oss många gånger. Inte heller har vi alltid rätt till eget ansvar, jag tycker att det är tragiskt att vi inte ens har rätten att bestämma om vi ska leva eller dö.

Missförstå mig inte, jag är mer än tacksam över att det finns sjukvård i Sverige, att jag har fått vård när jag inte har tagit ansvar för mig själv och att det finns chans till en andra omgång. Däremot kan jag irritera mig över att det är så godtyckligt okej att inte ta hand om sig själv. Och att människor tycker att det är okej att någon säger till dem att de inte kan ta hand om sig själva, att det är bättre att det ansvaret läggs på någon annan. För det tjänar ju ingen på.

Jag förstår att eget ansvar känns otryggt och skrämmande, jag har också känt så. Jag har valt att inte ta eget ansvar och i perioder inte heller kunnat ta eget ansvar, men det var först när jag tog eget ansvar som jag också började kämpa. Jag hade aldrig kunnat göra det på egen hand (tror jag), och jag menar inte heller att själv är bästa dräng, men poängen är att det heller aldrig skulle ha gått om jag inte började ta mitt ansvar för mitt mående och förändra mina tankar och beteenden. Andra kunde stötta mig, heja på och ge förslag, men det var jag som gjorde det!

Så jag hoppas att 2010 för alla läsare blir ett år där ni tar ännu ett steg i ert eget ansvar! Kanske är det att sätta dig själv främst, att be om hjälp när livet känns för svårt eller att förändra en vana du inte vet varför du gör längre. Vill ni hjälpa SHEDO att påminna Sverige om sitt ansvar när det gäller mänskliga rättigheter kan ni antingen ge förslag på hur de ska gå tillväga eller skänka ett bidrag till föreningen. Mer om insamlingen och SHEDO:s arbete kan ni läsa här.

Inga bidrag har kommit in till veckans tema, men mailen är alltid öppen så om ni har några tankar om ansvar (eget eller andras) är ni välkomna att lämna in ert bidrag. Har ni några tankar om min syn på eget ansvar tveka inte att lämna en kommentar.

Foto: www.gettyimages.se

torsdag 11 februari 2010

Glädje för mig är:

Tema: Vad ger dig glädje?
Redaktör och skribent: Josefine Eriksson
  • att känna gemenskap med andra människor

  • att få höra av någon att denne tycker om att arbeta tillsammans med mig

  • att känna att någon tycker om mig

  • min katt som ger många tillfällen till skratt, även om vi inte alltid skrattar med varandra så förlåter hon fort när jag skrattar åt henne

  • att umgås med mina brorsbarn

  • när jag lyckas göra någon annan glad
  • att sitta på en häst. En dag då mitt liv känns tungt har hästen jag rider en förmåga att vända min dåliga dag till en bra dag.





Vad glädjs du åt?

tisdag 9 februari 2010

Vad ger dig glädje?

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Veckans tema är "Vad ger dig glädje?" och om du vill dela med dig av vad som ger glädje i ditt liv får du gärna skicka in ditt bidrag till bloggen. Först ut under veckan kommer Josefin Svärling vara.

lördag 6 februari 2010

"Jag tog hand om alla andras sorg"

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Sorg och psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Privat

Det finns ett litet barn inom mig som försöker tränga bort minnet av mammas död. Hon vill inte höra att hon inte kan sitta i mammas knä, leka med hennes hårlockar eller känna hennes fingrar kittla henne tills hon inte får luft. Det enda hon vill lyssna till är mammas röst. Och hon vägrar ge upp. Hon skulle gå genom hela dödsriket om hon trodde att mamma fanns där inne. Hon skulle försöka hitta regnbågens slut eftersom mamma en gång sa att det fanns en skatt där. Hon tror att den skatten är mamma.

Men någonstans börjar hon förstå att mamma är evigt förlorad i döden och att alla försenade frågor kommer att förbli obesvarade. Det är ett skrik som aldrig tystnar. En obehagskänsla som säger att snart kommer det en katastrof. Men jag vet att den redan har varit här. Det var mamma och hennes vrede. Kanske talade jag för mycket om vreden och för lite om kärleken? Kanske var det just vad alla dessa terapeuter och vårdare hörde genom åren? Hur jag hela tiden gjorde allt för att undvika ett möte med hon som födde mig.

Jag var rädd för min mamma. Jag var rädd för det hennes cancer gjorde med henne. Och jag var arg för att hon tillät att cancern tog livet ur hennes ögon. Hon gav upp någonstans och då gav hon också upp mig, hennes dotter. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände att jag stod för det där livet hon aldrig skulle kunna få uppleva igen. Jag symboliserade den framtid hon inte skulle få vara med om. Jag hade sagt till mig själv i så många år, att den dagen mamma dör så finns inte jag heller mer. Jag trodde att det skulle vara min död också. Men det blev inte så. Jag började istället leva. Jag vände mina steg från destruktiviteten till livet.

Första månaderna efter nyårsafton 2007, dödsdagen, var jag i chock. Jag visste inte vad som hände runt omkring mig. Jag förstod inte, ville inte förstå. Ordet aldrig var för stort. Jag hade inte hört henne skratta på sju år då och jag skulle aldrig få höra det igen. Jag hade så många frågor jag ville ha svar på, men det var för sent. Jag skulle aldrig få uppleva min mamma frisk. Under den tid i hennes liv som jag fanns hade hon aldrig varit helt frisk från cancern. Och det skulle jag aldrig få uppleva.

Jag sa mitt farväl, men inte känslomässigt. Jag kunde inte förstå. jag skämdes för att jag i hennes värsta stunder hade önskat henne död. Jag skämdes över att jag mitt i alla andra känslor kände mig lättad. Jag tog hand om alla andras sorg. Jag ordnade med begravningen. Jag började ta tag i skolan igen, flyttade till min första egna lägenhet. Trodde att jag hade funnit livet.

Först i maj det året bröt jag ihop fullkomligt i sorgen. Jag lades in hos slutenvården. Jag behövde vila. Jag behövde veta att jag var trygg med min sorg. Att jag vågade känna. Samma kväll bad jag att få prata med en skötare. Det var för tungt att bära allt ensam. Jag satt inne på mitt rum och grät när skötaren kom in till mig. Hon frågade vad jag ville och jag sa att det handlade om mamma, om skulden och sorgen i att jag var frånvarande hennes sista tre år i livet. Då avbröt hon mig med orden:
- Men vad jag förstår så uppskattade du ju henne aldrig i livet, så varför sitter du här och gråter?
Med de orden gick hon ut från rummet och min förtvivlan visste inga gränser. Jag begärde att få träffa en läkare samma kväll och skrev ut mig. Jag återvände aldrig till avdelningen igen. Jag kände det som om jag inte ens hade rätt att sörja att min mamma var död.

Det har tagit lång tid efter det att ens våga känna sorgen efter det. Och den lilla flickan inom mig trängde undan den mer och mer. Det är kanske först nu som jag kan känna att jag har rätt till min sorg. Det lilla barn som bor i mig är fortfarande lika envist sökande. Hon vill inte tro att hennes hjältinna är borta för alltid, hon tror att mamma bara gömmer sig. Jag önskar att hon kunde få hitta mamma vid liv. Att vi kunde få dela alla tankar och känslor. Gråta ut hos varann. Jag önskar att vi hade kunnat reda ut livets knutar tillsammans, försonas.

Jag försöker försonas med mig själv idag. Ta hand om det jag har. Den familj jag har kvar, de vänner som jag älskar. Jag tänker att mamma bor inom mig, att vi kan försonas i mig. Där finner jag livet.

fredag 5 februari 2010

Tilläts aldrig sörja

Skribent: Innie Thérèse Nilsson
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Thérèse Nilsson

Jag tog emot samtalet från telefonskrubben på den psykiatriska akutavdelning där jag tvångsvårdats i flera månader. Över en sprakande telefonlinje berättade Calle att den hjärntumör han friskförklarats ifrån som trettonåring kommit tillbaka, och att han nu väntade på en akut hjärnoperation. Han befann sig på en avdelning tjugo mil från min, i den stad där han numera läste till läkare. Jag satt på golvet och gjorde allt för att inte bryta ihop inför tanken på att jag saknade alla möjlighet att komma och besöka honom. Jag försökte att hålla ihop mig själv när den rädsla jag i så många år tryckt undan plötsligt blivit verklighet. När jag till sist lade på luren rasade hela min värld.

Det var ett långt och tungt år. Framåt vintern blev det allt tydligare att den Calle jag så länge känt, älskat och hållit av inte längre fanns kvar. Han tappade förmågan att klara sig själv, kroppen var utmärglad och huden vit och skör. Talet och synen försämrades, både kort- och långtidsminnet var kraftigt påverkat och både hans armar och händer skakade så snart han försökte röra dem. Efter nio år tillsammans var vår gemensamma resa i livet över. Den första maj 2006 somnade han in efter en kort tid på sjukhus. När Calle dog hade han precis hunnit fylla 24 år.

Hans död förändrade min egen sjukdom radikalt. Inledningsvis övergav jag allt var självskador hette och övergick i stället till en renodlad sorg- och krisreaktion, men tyvärr gick det psykiatrin helt förbi. Två dagar efter hans begravning skrevs jag in på den psykiatriska avdelningen igen och trots att Calle nämns gång på gång i mina journaler var det ingen som verkligen förstod. Jag undrar om de egentligen var rädda att förvärra mitt självskadebeteende genom att validera min sorg, men att ignorera min sorg gav tyvärr motsatt resultat. Mitt behov av närhet, stöd, samtal och förståelse var ändlöst, jag saknade all förmåga att hantera starka känslor utan att ta ut det på mig själv och när jag väl försökte fick jag inget som helst gehör. Så jag började skada mig igen, och snabbt var min destruktivitet värre än någonsin tidigare. Ganska snart beslutades att jag skulle skickas till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. De visade mig bilder på klinikens cykelverkstad där det arbetsterapeutiska arbetet bedrevs, och jag fick veta att jag skulle stanna där ”tills jag hade tagit mitt förnuft till fånga”.

Under fyra månader på sjukhuset grät jag vid två tillfällen, med huvudet djupt inborrat i min lika trasiga medpatients famn. I timmar grät och skrek jag ut min sorg medan personalen erbjöd mig en cocktail av lugnande preparat och frågade om jag kanske ville bli bältad en liten stund?

Min sorg hade så många bottnar, och jag plågades ständigt av dåligt samvete över min egen situation. Jag skämdes över mitt beteende då det kändes som att jag inte var sjuk "på riktigt". Jag hade gjort allt som stod i min makt för att skada min egen kropp och hade upprepade gånger försökt att avsluta mitt liv. Calle däremot kämpade i åratal mot en tumör som växte okontrollerat i hans hjärna - kontrasterna var plågsamma och svårhanterliga. Trots att jag idag vet att även jag var sjuk och på många sätt inte kunde klandras för hur min sjukdom tog sig till uttryck är det tankar som fortfarande kan plåga mig.

När jag ett halvår efter Calles bortgång kunde skrivas ut hade jag ett långt samtal med den dåvarande överläkaren. Han påstod sig inte ha förstått vilken nära relation jag hade till Calle och hävdade att om de bara vetat hade de behandlat mig annorlunda. Det hade betytt så mycket för mig att för en gångs skull bli bemött som en vanlig människa då min kris egentligen var högst normal. I stället blev även min sorg sjukdomsstämplad, ignorerad och förminskades. Jag tilläts inte ens att sörja min allra bästa vän på ett värdigt sätt.


onsdag 3 februari 2010

Jag ska kämpa. För mormors skull.

Skribent: Hanna Pilbom
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Erik Pilbom

Bilden är från hösten 1984. Jag är drygt ett år gammal och håller min mormor i handen - den handen skulle jag hålla i oräkneligt antal gånger under de kommande åren.

Jag minns det som igår. Den där vårdagen i maj 2002 då jag såg den vita lappen med de svarta bokstäverna på köksbordet. Och orden som uttalades: ”Mormor har cancer. Galopperande cancer.” Ett par veckor senare tar jag studenten och dagen efteråt sitter jag tillsammans med mormor i den gröna soffan hemma hos mormor och morfar. Vi har nyss sett på videofilmen från studentdagen och jag sätter min studentmössa på mormors huvud. Då viskar mormor i mitt öra: Nu har jag sett dig ta studenten, så nu kan jag dö i frid. Sedan lägger hon ett vitt pappershjärta i min hand och säger: ”Hanna, även om jag inte finns vid din sida, så kämpa. Kämpa för min skull, min älskade Hanna. Lova mig det...”

En månad senare är vi på Mallorca. Vi väntar på ett besked och en natt ekar pappas mobilsignal. Jag vaknar och vet direkt att nu har det hänt. Mormor är död. Jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Att somna om var omöjligt, men jag låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Solen steg sakta upp över horisonten och spred sitt ljus på de vita golvplattorna. Fåglarna började kvittra i träden utanför och grannarnas barn lekte i poolen. Det var morgon. En ny dag. En ny, solig dag. Men jag kunde inte känna solens varma strålar. Jag kände över huvud taget ingenting, jag var varken arg, ledsen eller sorgsen. Alla känslor var bortblåsta. Jag var helt tom inombords och kunde inte prata, inte gråta, inte känna. Jag väntade på att mardrömmen skulle få ett slut. Jag väntade på att mormor skulle komma tillbaka. Senare på kvällen tittar jag ut genom fönstret. Det var först då alla känslor lossnade och jag förstod att min mormor, trygghetens livslina, var borta. Tårarna droppade ner på fönsterbrädan och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som det hade varit.

Min mormor var allt för mig. När hon dog, då dog en del av mig. Jag hade vid den tiden kämpat mot anorexi och självskadebeteende under åtta års tid. Jag var skör och helt plötsligt försvann den person som stod mig allra närmast, som gav mig kärlek och trygghet och som visste precis allt om mig. Vem kunde jag lita på nu? Hos vem kunde jag gråta? Och vem skulle trösta mig och skydda mig från mig själv? Hur skulle jag överleva utan min mormor? Utan hennes kärlek, varma omfamningar och lugnande ord? Jag hade min pojkvän, mina systrar och vänner runt omkring mig. Men ingen kunde ersätta min mormor. Det var ju hon som var min mamma.

Sorgen var tung och jag rasade ner i det mörka. Under en lång tid var min enda dröm att få återförenas med min mormor, men med tiden påmindes jag om vad jag lovat mormor den där dagen då vi satt i den gröna soffan. Jag hade lovat henne att aldrig sluta kämpa. Min räddning i sorgen var det vita pappershjärta som mormor gav mig. På hjärtat står det: ”Sluta aldrig kämpa. Jag finns här för dig. Jag älskar dig! Mormor.”

Mormors ord får mig att minnas de vackra stunder vi hade tillsammans, minnen som finns bevarade djupt inne i mitt hjärtas innersta rum. Orden har under de år som gått även gett mig ny kraft. Ny motivation. Och det gör de än idag. Med tanke på allt hon gjorde för mig under de 19 år vi fick tillsammans så är det det minsta jag kan göra för henne - att aldrig någonsin sluta kämpa.

måndag 1 februari 2010

Känslor är inte sjuka

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård


Foto: Erik Danielski, vilja84.se


Det är alldeles snart ett år sedan min nära vän, min dotters gudmor, gick bort. Jag tog det ganska bra, tyckte jag. Blev tyst, ordlös. Vad säger man? Hennes föräldrar, så lugna. Samlade. Jag bröt inte ihop. Hade nyss börjat plugga efter ett års sjukskrivning, och fortsatte som innan. Gick in i en svacka. Terminen slutade på låst avdelning, men jag vet inte vad som låg bakom fallet. Jag är så van att tolka alla slags obehagliga känsloyttringar som ångest, och van att svara på ångest genom självskador och självmordstankar. Kanske lät jag sorgen ta sig ett uttryck som jag kände igen. Jag sörjer förstås fortfarande. Oftast i små doser. När jag pratar med min dotter om hennes gudmor, gång på gång får förklara att det inte går att ringa till henne, nej, hon bor bara i våra hjärtan nu. När vi pratar om fester som vi haft - hon var alltid med. När vi funderar över någon vi kan ringa för att se på film ihop. Hon var den pålitligaste. Jag försöker att närma mig sorgen. Utan att omvandla den, utan att ducka.

Senare i veckan skriver Hanna Pilbom om en förlust som blev början på en ny svacka i ätstörning och nedstämdhet. Och till helgen skriver Innie (Thérèse Nilsson) om hur psykiatrin missförstod sorgen efter hennes fästman och planerade för överflyttning till Rättspsyk istället för att bejaka känslorna av förlust och sorg.

onsdag 27 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Om insikter



Tema: Tanke, känsla, handling

Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Från Norstedts stora svenska ordbok:
insikt subst. ~en ~er
• uppnådd (djupare) förståelse av underliggande orsaker, samband e.d.; vanl. grundad på medvetet tankearbete
Under mina år med ätstörningar, självskadebeteenden, ångest och depression hände det många gånger att jag gick in i en offerroll och kände stor hopplöshet inför en situation som jag upplevde att jag inte hade kontroll över, och inte visste hur jag skulle förändra. Blotta tanken på förändring gav ju ångest trots att jag verkligen inte ville ha det som jag hade det. Stundtals hade jag glimtar av förståelse om att jag visst kan ta kontroll över situationen och förändra den om jag vill, men det var lättare att gömma mig bakom "jag kan inte" än att göra något åt det. För om jag verkligen kunde göra något åt det så hade jag väl redan gjort det, eller hur? Nja. Tröghet är en stark kraft och förändring därför svårt.

Men så småningom blev den där förståelsen starkare och det blev allt svårare att gömma mig bakom offerrollen, för jag kunde inte riktigt tro på den längre. Om mina beteenden var saker som jag gjorde, så måste det ju vara upp till mig att förändra dem - hur svårt eller lätt det än må vara. Det var faktiskt jag som svalt, kompenserade, skadade mig, gjorde alla de där destruktiva sakerna. Det var jag som valde. Någonstans där insåg jag att jag hade ett val, att jag kunde vara destruktiv eller inte. Det var en stor insikt. Och precis som definitionen ovan var det en djupare förståelse, en riktig aha-upplevelse av hur det ligger till.

Insikten väckte nya funderingar som jag försiktigt började smaka på, och som ledde fram till en ny medvetenhet om vad jag faktiskt kan åstadkomma i mitt liv. Det gick inte direkt, för även tankar är väldigt invanda och det kräver ett medvetet arbete att förändra dem; en insikt leder inte automatiskt till en förändring, men den öppnar dörren för en.

Som jag upplevt det är en insikt ett slags uppvaknande, när flera förståelsebitar sätts ihop och visar en större bild, en djupare förklaring av samband, orsaker och verkan. Det är både tanke och känsla; hjärna och hjärta. Ett ögonblicks total klarhet. Fröet till förändringen är sått.

Nästa inlägg: Från insikt till förändring


lördag 23 januari 2010

Steg ut i det okända

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: När hjärtat slår ett extra slag


Jag hade länge svårt för att förstå människor som blev kära, tyckte att det pirrade i magen eller saknade någon redan efter en minut. Jag sade till dem att det var ju inte särskilt rationellt eller genomtänkt, den de saknade eller tyckte om hade ju både fel och brister och ville säkert bara såra dem ändå.

Nu i efterhand kan jag tycka att jag hade fel men också väldigt synd om mig själv. Att aldrig tillåta sig sakna någon, att aldrig bli glad för en komplimang när man klarar något som förut var omöjligt eller leta fel och brister hos andra vid umgänge blir så destruktivt, svart och slutet. Samtidigt tror jag att det var en försvarsmekanism jag aktivt använde mig av, för att slippa känna de där jobbiga känslorna (för oavsett om det var positiva eller negativa var de svåra att hantera) och för att slippa utmana min världsbild.

Nu har jag utmanat min världsbild många gånger om och det är jag både glad och tacksam över! Aldrig trodde jag att det kunde vara njutbart att känna starka känslor, eller att känna saknad efter någon eller något. Men så är det för mig! Jag känner att jag lever på ett helt annat sätt när jag vågar känna känslor, och det bästa är att jag vet både hur jag ska hantera dem men också att känslor kommer och går.

Några saker i mitt liv som får mitt hjärta att slå ett extra slag:
- Mina marsvin
- Min pojkvän
- En riktigt bra psykologibok
- Att träffa en vän som jag inte har sett på länge
- Valpar
- Att gå till universitet och känna att jag gör det jag vill
- Blomknoppar på våren
- Att känna att någon bryr sig om mig
- Solsken efter 17 dagars molnighet
- Stiftsbiblioteket i Linköping
- Att kunna översätta något från latin
- Spinning
- Riktigt bra musik
- Att dansa efter en lång tid
- Insikten om att det blir allt bättre

Foto: www.gettyimages.se

måndag 18 januari 2010

Att våga be om hjälp

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema:
När hjärtat slår ett extra slag


När ni läser det här ligger jag i bästa fall och sover. I sämsta fall försöker jag släpa mig igenom en föreläsning om intelligens. Jag gissar på att jag kommer att känna mig allt annat än intelligent när jag sitter där, oavsett hur intressant det är.

Det är nämligen så att jag har varit på tre veckors semester och precis återkommit till Sverige igen. Jag är en mycket ömtålig person när det kommer till sömn, och med tanke på att jag reser i över ett dygn, ska ställa om mig sju timmar och säkert inte har sovit en blund på flygplanet, så ni förstår säkert själva hur jag kommer att må.

Själv var jag en aning nervös för att be om hjälp under den här veckan, då jag starkt har levt efter att försöka klara mig själv till varje pris, men varje tillfälle att öva är gott nog så jag samlade mod och frågade. Eftersom jag har så snälla medredaktörer så var det naturligtvis inga problem, de lovade att komma till undsättning under den här veckan, så att jag kan ta igen lite sömn, gå på seminarier och skriva tenta, därför är kommer veckan bjuda på redaktörernas erfarenheter om när hjärtat slår ett extra slag. Jag avslutar veckan med ett inlägg om saker som både får mitt hjärta att slå lite extra fort och saker som gör att det pirrar i min mage.

Foto: www.gettyimages.se

söndag 17 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Impulshantering


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

Impulshantering - måste en känsla eller tanke följas av en handling?

Ibland sägs det att personer med ätstörningar och självskadebeteenden har problem med sin impulshantering; att de är impulsstyrda och inte kan kontrollera sina impulser. Det anser jag är en otroligt grov förenkling eftersom jag, och många andra som jag känner som har haft samma problem, tvärtom har haft en bra impulskontroll. Att skada sig själv är inte alltid en impulshandling, utan kan tvärtom vara en medveten, överlagd och planerad handling. Om man då får höra att man inte "kan" kontrollera sina impulser kan det i stället skapa nya ursäkter till varför man behandlar sig själv som man gör, och självuppfyllande profetior: Jag står inte mot mina impulser för jag har ju fått höra att jag inte kan.

Men hur är det egentligen? Måste en tanke eller känsla följas av en handling? Om jag tänker att jag ska skada mig, måste jag göra det då? Självklart inte. Det finns inte ett direkt och tvingande samband mellan en viss tanke och en viss handling, eller för den delen en viss känsla och en handling. Men ibland sitter det långt inne att erkänna det, och när det gäller tvångsbeteenden handlar det om inlärda mönster där kopplingen mellan tanke och handling är så kort och direkt och känns så stark att man knappt kommer på tanken att ifrågasätta den. Mönstret är där så etablerat att det väcker ångest att bryta kopplingen mellan tanke och handling. Men den kan brytas.

Det invanda mönstren i ätstörningar och självskadebeteenden kan också brytas. För en tanke "måste" aldrig följas av ett visst beteende; det är fullkomligt möjligt att tänka en tanke utan att göra något alls. Och ändå använder vi ofta uttryck som att vi måste, vi kan inte stå emot, vi kan inte låta bli - uttryck som underminerar vår friska sida och lätt skjuter all motivation i sank. För om vi ändå inte kan så är det ingen idé att försöka, eller? JO. Det är alltid en idé och ett riktigt försök är också att stå emot. Inte att bara tänka att vi kanske borde stå emot, utan att verkligen göra det. Det är inte lätt, men det går.

Under många av mina år i en tillvaro som präglades av ätstörnings- och självskadebeteenden ifrågasatte jag inte ens kopplingen mellan tanke och beteende. Jag tänkte att jag skulle leva ut ett visst ätstörningsbeteende eller att jag skulle skada mig, och så gjorde jag det. Eller så fick jag någon känsla som jag tolkade som att jag var tjock eller värdelös så jag kunde lika gärna skada mig. Utan en tanke på att jag faktiskt hade ett alternativ. Många gånger hände det säkert att jag tänkte tanken men lät bli bara för att det inte passade där och då, så jag kunde ju låta bli. Men det var så lätt att glömma bort. Jag kände faktiskt sällan något tvång, utan det tvingande var min vilja att göra de här sakerna. Den var stark. Ingen och inget tvingade mig; jag valde att göra det.

Den stora överraskningen kom sedan när jag insåg att det fanns ett alternativ: att låta bli även om jag vill i stunden. Där fick jag lära mig, den hårda vägen, att det inte finns en hård koppling mellan tanke och handling, eller känsla till tanke till handling. Det är invanda mönster som sitter otroligt hårt, och först när man ifrågasätter dem och aktivt förändrar dem inser man att det antagligen gick att göra så hela tiden.

Om det känns omöjligt att stå emot den där invanda kopplingen, tänk på det här: Du står bakom en person på en brygga och impulsen att putta i personen framför dig dyker upp i huvudet. Gör du det? De flesta av oss gör det inte, vi känner impulsen och tanken fara genom huvudet, men stoppar den där. Vad skulle då kunna hindra oss från att på samma sätt stoppa tankar på självdestruktiva beteenden innan vi agerar ut dem?

En tanke måste aldrig följas av en handling, utom när det handlar om att förändra saker. För en förändring sker inte utan handlingar. En insikt är inte mycket värd och leder inte särskilt långt om den inte också omsätts i handling. Men mer om det under min nästa temavecka, då temat Tanke, känsla, handling kommer att fortsätta. Ni är fortsatt varmt välkomna att själva skicka in en text på temat, så som ni tolkar det.

torsdag 14 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling - Tanke eller känsla?


Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

"Fat is not a feeling". Hur många gånger har man inte sett det budskapet? Hur många gånger genom åren har jag inte sagt att jag känner mig tjock. Men är det verkligen en känsla? Vad är egentligen en känsla?

Inom känsloforskningen har man inte lyckats komma fram till några tydliga svar på riktigt vad en känsla är. Man gör en viss distinktion mellan känslor (emotions) och fysiska förnimmelser (feelings), men båda faller ändå in under känslobegreppet. Och till det är också kopplat fysiologiska reaktioner på det vi känner, uttryck som att rynka pannan eller le, impulser och insikter från känslorna. Men det finns ingen entydig förklaring till vad en känsla är och vad som karaktäriserar den.

När jag skulle "lära mig känna" igen, efter att under många år ha undertryckt mina känslor, så handlade det dels om att våga känna dem, att identifiera dem, sätta ord på dem och känna var i kroppen de fanns. Först var det ett stort, ogripbart känslokaos som gav mig panik och där jag ofta feltolkade känslorna. Det fanns inte heller särskilt många känslonyanser utan alla känslor jag kunde identifiera var väldigt starka och därför skrämmande. Men med lite övning och fler begrepp för känslor blev det oändligt mycket lättare, än mer så i och med insikten om jag visst kan hantera känslorna, för det är ju bara att känna dem. Jag behöver aldrig göra något med en känsla om jag inte vill. Impulser är inget jag, eller någon annan, någonsin behöver följa.
Jag lärde mig att jag känner rädsla i maggropen, ilska i armar och händer, glädje både i mellangärdet (det känns som en strålande sol) och i huvudet och sorg som en tyngd i bröst och ben. Och jag lärde mig en hel massa ord som beskriver känslor: glad, ledsen, arg, irriterad, rädd, tvekande, osäker, trött... Inte någonstans bland känslorna finns vare sig tjock eller smal, fet eller mager, värdelös eller värdefull.

Men vad är då en tanke? En fysiologisk process bland neuron och synapser i hjärnan? En aktiv process i medvetandet som reaktion på en impuls? En tanke uppstår när vi tänker den och är alltså en aktiv handling, även om vi kanske inte alltid är medvetna om den första tankeimpulsen. När en tankeimpuls kommer, till exempel en tanke om att vara självdestruktiv, så kan jag välja att ta fasta på den eller slå bort den. Innan jag visste om att jag kan styra mina tankar hände det alltför ofta att jag inte bara tog fasta på de där invanda tankeimpulserna och väl upptrampade tankegångarna, utan att jag verkligen vandrade dem, runt, runt, runt. Tankarna på att göra något mot mig själv som jag egentligen inte ville kunde verkligen mala i huvudet eftersom jag inte förstod att jag när som helst kan sätta stopp. Det går att bryta mönstret. Det kräver en aktiv tankeinsats, ett aktivt, medvetet arbete att varje gång jag märker av impulsen avstå från att gå in på de gamla spåren och i stället bryta eller vända tanken till något positivt, konstruktivt. Varför ska jag sitta och tänka på något som jag ändå inte tänker göra? Har jag inte lite bättre saker att tänka på?

Det är lätt att feltolka känslor; att blanda ihop dem med tankereaktioner på själva känslan och därför sätta fel ord på dem. Som i exemplen med fet och värdelös, som ju inte är känslor. Min teori är att man känner något, som inte känns så värst bra, och tolkar det som att den där obehagskänslan eller otillfredsställelsen beror på att man är värdelös eller fet, eftersom det är så man tänker om sig själv. I stället för att stanna upp och ta reda på vad man känner och varför tar man en enkel genväg till en förklaring av varför. En förklaring som troligen och i allmänhet är fel, vilket innebär att det blir en feltolkning av känslan. Och hur mår man när man tänker så om sig själv? Inte bättre i alla fall.
När jag ser tillbaka, och när jag började analysera vad jag faktiskt kände när jag feltolkade det som fet eller värdelös, kan jag se att det handlade om lite olika saker: ibland att jag hade otillfredsställda behov av t.ex. näring, sömn och mänsklig närhet, som fick mig att känna mig illa till mods, och så tolkade jag det som jag tolkade allt obehagligt: det var mig det var fel på. Eller så var jag ledsen eller arg och i stället för att sätta ord på det tolkade jag det som att det var något fel på mig. Och den enkla förklaringen till vad som var fel var att jag var för stor. För det var ju så jag tänkte. Så i stället för att ta reda på vad jag saknade eller kände och ta hand om mig, tänkte jag negativa tankar om mig. Det fick mig inte att må bättre.

Känslor är naturliga och inte laddade med vare sig positivitet eller negativitet. Det är vi själva som skapar attityder, sätter upp att vissa känslor är tillåtna och bra, medan andra är förbjudna och otillåtna. Att inte tillåta känslor är ungefär som att inte tillåta sig att andas, för känslorna är precis lika naturliga. De bara är, utan värderingar. Tvärtom så är de där känslorna som vi kanske inte är så förtjusta i helt suveräna ledtrådar till vad vi behöver och saknar i livet. När vi bejakar våra känslor och använder oss av dem kan vi lära oss otroligt mycket mer om oss själva och få en helt suverän hjälp med vad vi ska göra härnäst.

Att lära sig skilja på tanke och känsla, eller för den delen att lära sig tänka på nya sätt (bryta mönstren och skapa nya tankebanor) och lära känna sina känslor, är inget man bestämmer sig för en enda gång, och så går det direkt. Det är ett medvetet, långvarigt arbete. Men det ger resultat från början. Några tips på vägen är att skriva ner känslor och se om de verkligen är ord som beskriver känslor, eller tolkningar av känslorna. En känslodagbok, ungefär som en del av oss skrivit matdagbok, kan hjälpa en bra bit på vägen mot att identifiera, sätta ord på och se mönster. Låt det ta tid, ha tålamod, ge dig tid att känna efter och fundera. Du behöver inte ha alla svar här och nu; de kommer tids nog. Låt känslorna komma och gå, som vågor mot en strand.

måndag 11 januari 2010

Tema: Tanke, känsla, handling

Tema: Tanke, känsla, handling
Redaktör och skribent: Lisa Isaksson


Inom bl.a. kognitiv beteendeterapi talar man om vikten av balans mellan tankar, känslor och handlingar. Schemat över en sådan balans kan se ut som på bilden (som kommer från Sinnet.nu).

Den här veckan har jag tänkt att gå lite djupare in på funderingar kring just tankar, känslor och handlingar, eller beteenden, och även fundera lite kring balans och obalans i schemat. Många av oss som har mått eller mår dåligt och har haft problem med självdestruktivitet och/eller missbruk har också haft en obalans mellan tankar, känslor och beteenden, och det är nog många av oss som tagit oss ur problemen som på vägen fick lära oss just denna balans.

Första gången någon visade mig den här modellen var det något av en tankeväckare. Jag var på den tiden väldigt fokuserad på studier och tänkande, hade otroligt dålig kontakt med mina känslor, och kopplingen till handlingarna var väl också ... sisådär, kan vi väl säga. Jag levde i stort sett i min hjärna, i tankarna och intellektet, och hade mycket liten kontakt med resten av kroppen. Sett så är det inte konstigt att jag inte hade särskilt bra pejl på vare sig känslor eller kroppens signaler och gränser. Om man inte lever i sin kropp och upplever den, känner med och genom den skapar det en distans och dissociation till kroppen, vilket gör att det är mycket lättare att begå våld mot den.
Om man inte heller har lärt sig att identifiera och sätta ord på känslorna, eller rättare sagt glömt bort hur man gör det efter åratal av att förneka och förtränga alla känslor, och inte riktigt kan skilja på känslor och tankar, så blir även det ett problem. Då uppstår lätt de där tankefelen som att man "känner sig fet".

Alla delarna i det här schemat påverkar varandra, liksom kroppen i mitten av det:
känslorna påverkas av vad vi tänker, till och med själva orden i det vi tänker, och av vad vi gör
tankarna påverkas av vad vi känner och gör, och kan även aktivt ändras av oss själva
våra handlingar eller beteenden påverkas av de val vi gör, och grunden för de valen är våra tankar

Nästa del i veckans tema: Tanke eller känsla?


onsdag 6 januari 2010

Framtidsplaner

Skribent och redaktör: Amanda Duregård
Tema: Framtidsplaner

Foto: gettyimages.com

Att drömma rätt


Vissa tider i livet är den till synes oskyldiga frågan om "vad har du för framtidsplaner då?" tung att få. Många som slutar gymnasiet vet till exempel inte alls vad de vill jobba med i framtiden, eller ens hur de ska spendera sommaren som ligger framför dem. Att svara att man mest satsar på att försöka må bra, hoppas hitta lite vänner eller att det helt enkelt är svårt att hoppas något alls just nu, känns inte helt okej. Man avundas de som har storslagna planer med arbete utomlands, högskolestudier och flytt från hemstaden.

Samma frågor brukar komma på nyårsafton. Det kan vara en av orsakerna till att man har svårt att glädjas åt festligheterna. Jag kände det här årsskiftet att jag borde ha planer på att söka journalistjobb, kanske skaffa ett till barn och engagera mig i någon av de föreningar jag varit aktiv i tidigare. Men allt jag drömmer om är lugn och ro, och minskade krav både från mig själv och från andra. Att jag ska bli bättre på att ta en dag i taget. Att jag ska våga misslyckas. Och sist men inte minst: Att jag nästa nyår ska våga säga om 2010 att visst, jag åstadkom en del saker under året, men det viktiga är att jag klarade av att LEVA, verkligen UPPLEVA, nästan var och en av de 365 dagarna. Det vore något att vara stolt över.

fredag 25 december 2009

Att vara stark

Tema: Dikter som betyder för mig
Redaktör: Josefine Eriksson

Det är svårt att komma ihåg när man faller att styrkan inte ligger i att aldrig falla utan i att kunna resa sig upp igen. Faller gör vi alla, på olika sätt, det är mänskligt och till alla som fallit idag ger jag Marie Fredrikssons text "Att vara stark"


Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna

Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av det


Att falla till botten, slå sig hårt och komma igen

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit

torsdag 24 december 2009

Jag vill möta

Tema: Dikter med betydelse för mig
Redaktör: Josefine Eriksson

Idag plockar jag upp Karin Boyes dikt "Jag vill möta" ur säcken och det är Amanda Duregård som vill ge oss den.

Rustad, rak och pansarsluten
Gick jag fram –
Men av skräck var brynjan gjuten
Och av skam

Jag vill kasta mina vapen,
Svärd och sköld
All den hårda fiendskapen
Var min köld

Jag har sett de torra fröna
Gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna
Vecklas ut

Mäktigt är det späda livet
Mer än järn,
Fram ur jordens hjärta drivet
Utav värn

Våren gryr i vinterns trakter,
Där jag frös
Jag vill möta livets makter
vapenlös

onsdag 23 december 2009

En dikt som gåva

Tema: Dikt som har betydelse för mig
Redaktör: Josefine Eriksson

Dagens dikt är insänd av Innie. Hon vet inte vem som har skrivit den men den har haft betydelse för henne. Om dikten säger Innie så här: "Jag fick den av en vän när jag var inlagd för många år sedan och hade den med mej nästan alla år inom slutenvården och på behandlingshem. Jag gråter nästan var gång jag läser den för den ger mej en obeskrivlig trygghet, den ger något jag inte ens visste att jag saknade."

Skäms inte för dina mörka färger
Skäms inte över dina svarta toner

Dölj inte för mig dina förträngda känslor
Dölj inte för mig hur du verkligen känner
Skäms inte för dina mörka färger…

Du behöver inte vara stark nu
Du är redan stark

Tro inte att du är svag
Du är starkare än livet som svek dig
Du är starkare och vackrare än våren
som alltid kommer igen
Den är bara en blek avbild av dig

Skäms aldrig för dina tårar
Låt dem få rinna nedför dina kinder
som jag sjukt och försiktigt vill hålla
i mina varma trygga händer
Varje liten tår är en älskad del av dig

Låt besvikelsen få skölja över dig
och lysa i dina trasiga ögon
Dölj inte för mig det som du
i ditt mörka hjärta tänker

Låt mig få älska dig, få känna dig
och se på dig hur du egentligen mår

Du får må så dåligt som du gör.
du har rätt att må så fruktansvärt dåligt
Du har alla anledning
Göm dig inte i din kropp och le
Låt din kropp få visa mig
Kryp ihop, skaka och darra
Jag stannar kvar här hos dig

Tro inte att jag tröttnar på dina färger
för jag älskar inte några utvalda delar,
utan hela dig

Skäms inte för dina mörka färger
Skäms inte för dina mörka toner

Du behöver inte förklara för mig
varför du är så trött
Du behöver inte få mig att förstå
varför du återigen känner dig så
förlorad i hopplöshet och meningslöshet

Jag vet varför fågeln sjunger
samma sång om och om igen
Jag vet varför hon inte lyfter sina
vackra vingar
Det är inte det att hon inte kan flyga
Hon kan minsann visst flyga,
både högt, långt och länge
Hon är ju en stark och uthållig
liten fågel med fjädrar av mod

Det är bara det att hjärtat inte vill
För även om brutna vingar läks…
Vem har sagt att man vill flyga igen

Skäms inte för dina mörka färger
Skäms inte för dina mörka toner
Jag älskar dig

Du är så vacker i din sorg
Du är så vacker i ditt sorgflor
Alla dina tankar ryms i min hand
Jag känner din botten
och jag finns i ditt djup

Jag följer dig ner
Jag följer dig upp
Jag följer dig ner igen
Jag har följt dig redan så länge
Nedför, utför och uppför
Och jag ska följa dig länge än

I dina dalar känner du inte mig,
men då känner jag dig

Du längtar efter befrielsen
som aldrig tycks komma
och när den väl kommer
tycks den komma som ett skrattretande skämt

En känsla av befrielse smeker dig
med en öm fläkt av kärlek
men den förvandlas återigen
i nästa ögonblick till fångenskap

Vilken sorglig komedi
Men jag är med dig i ditt livs
svåraste föreställning

För när det åter svartnar för dina ögon
och du svimmar i förtvivlan
fångar jag upp dig i mina armar

Och även om du vaknar
naken och blodig
på ett golv av krossat glas
vilar du i min eviga sommar
där varje liten blomma
bara blommar för dig

Där vaggar jag dig i min famn,
viskar till dina sår
och svalkar din febriga panna

Jag älskar dig alltid

Jag vill alltid få finnas i dina tankar
Jag vill alltid få sitta i din mörka ensamhet
Jag är inte rädd för dina svarta känslor

Det vore bara så underligt om du inte
bar på dessa trasiga tankar när livet
redan så tidigt, lurat dig på kärleken
och bestulit dig på tryggheten

Så skäms inte över dina mörka färger
Skäms inte för dina svarta toner

Jag är din eviga hjärtevän
Jag är din hemliga bundsförvant
Jag sitter här tyst och stilla
och ser på dig när du sover

tisdag 22 december 2009

Den största svikaren

Skribent: "Mellis"
Tema: Dikter som har betydelse för mig
Redaktör: Josefine Eriksson

Det kallas skönhet det som du bär
för när jag såg dig på gatan så bytte vi
de där mystiska blickarna
som kanske kan förvandlas till något helt annat

och det var då jag visste
att det var kärlek
i dina blåa och djupa ögon
som hade något extra
för det var när du och jag möttes igen
som jag visste att du gav mig det jag alltid drömt om

jag bytte en lapp med dig
som det stod några siffror på
och det var då jag satt och väntade
på att det skulle ge ifrån sig ljud från min telefon
och ge mig varma vibbar i magen

men det som jag inte visste just då
var att det var du som var
den största svikaren
och jag kände hur jag lika gärna kunnat
krossa hjärtan istället för glas
med mina händer
för ilskan jag bar på
kunde bara du se i mina svarta ögon

måndag 21 december 2009

Sen en tid tillbaka

Skribent: Therese Björck
Tema
: Dikter som har betydelse för mig
Redaktör: Josefine Eriksson

Therese Björck bidrar med Melissa Horns "Sen en tid tillbaka"
Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort

-Melissa Horn





http://www.youtube.com/watch?v=jl9IQFCtt5c

Dikter

Tema: Dikter som har betydelse för mig
Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Ord är något som tränger in i oss och träffar oss i vårt innersta. Andras texter berör och att själv skriva är att lämna avtryck av sig själv.

Denna vecka är temat dikt. Dikter är ju oftast en kortare och kompakt text och som ofta också är lätt att ta till sig. Har du någon favoritdikt som betyder mycket för dig och som liksom talar till dig när du läser? Du är välkommen att dela med dig av andras dikter såväl som dina egna denna vecka.

Jag inleder veckan med en dikt som talade till mig just idag och som är skriven av Yechiel Mar:

Hopp

Mitt hopp är: att du hör.
Jag vet
att det inte rymmer mycket.
Så sades det mig.
Och ändå, jag vill
hoppas igen på detta.
Att du hör hur jag hoppas:

Mitt hopp är som en hind, i väntan.
Gå varsamt
famna det inte. Bryt en enda
torr kvist av ett träd, och det flyr.
Och skulle vi orka
börja om igen?

Jag hoppas och är detta hopp.

söndag 20 december 2009

Övningar i medveten närvaro

Skribent: Annette Arvidsson
Tema: Andrum
Redaktör: Therese Björck


Jag brukar ofta lägga/sätta mig
i soffan och lyssna på en övning i medveten närvaro. Det finns många olika skivor att köpa, men man kan också hitta mp3-filer på nätet som man kan ladda ner. Många som har haft problem med anorexi känner säkert till boken Från självsvält till ett fullvärdigt liv av Ata Ghaderi och Thomas Parling. Till boken finns ett antal övningar i medveten närvaro i mp3-format som går att ladda ner på bokens hemsida: www.ettfullvardigtliv.nu

Samma författare har även skrivit en bok som heter
Lev med din kropp och den har liknande övningar. Kolla på: http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/ ... din-kropp/

Foto: www.gettyimages.se

lördag 19 december 2009

Mindfulness/medveten närvaro i DBT

Skribent: Sofia Åkerman
Tema: Andrum
Redaktör: Therese Björck


Det saknas i dag forskning som rör självskadebeteende och behandling. En behandlingsform som dock har visat lovande resultat även om evidensen ännu är förhållandevis låg, är dialektisk beteendeterapi (DBT).
Det var omkring tio år sedan DBT började sin bana i Sverige. Idag skulle jag säga att behandlingen på många sätt har förändrat synen på självskadande patienter inom psykiatrin och intresset för DBT är stort, både bland patienter och bland personal. Även kliniker som inte kan erbjuda DBT i full skala, har ofta anammat det icke- dömande förhållningssättet och använder sig av valda delar av behandlingen i sin vård av självdestruktiva patienter.

DBT bygger på fyra teoretiska hörnstenar; inlärningsteori, kognitiv teori, dialektisk filosofi och så, kanske lite förvånande för vissa, zenbuddhistisk filosofi. DBT:ns grundare, Marsha Linehan, insåg nämligen att personer med borderline personlighetsstörning ofta har många problem som kommer i olika former, men som kan härledas till den känslomässiga instabilitet som kännetecknar diagnosen. Förutom att arbeta med dessa yttre problem (t.ex. självskadebeteende, missbruk eller ätstörningar) insåg Marsha att klienten också måste få redskap för att hantera den känslomässiga intabiliteten, för att en förbättring ska uppnås på längre sikt. Därför är färdighetsträning en viktig komponent i DBT. Jag skulle vilja kalla färdighetsträningen för en liten ”livsskola” där gruppens deltagare får lära sig olika strategier för att hantera livet när det är svårt. Alla människor skulle ha nytta av att gå i färdighetsträning, tror jag!

Ett viktigt moment i DBT som helhet och i färdighetsträningen i synnerhet, är mindfulness, eller medveten närvaro som vi ofta säger på svenska. Mindfulness är kanske också det moment i behandlingen som både patienter och behandlare är mest skeptiska till, åtminstone inledningsvis. Men det är inte fråga om meditation, menar Marsha Linehan, utan om metoder för att hantera negativa känslor, finna balans i nära relationer och för att minska dömande. Dömande tankar som “Jag är dum!” kan med den medvetna närvarons hjälp bli mer nyanserade, som till exempel “Jag är besviken på mig själv för att jag inte klarade provet”. Därmed blir de också mindre känslomässigt laddade och lättare att hantera.
I DBT får man lära sig en rad färdigheter och mindfulness är ett begrepp med flera dimensioner och funktioner. Allting är inte rätt eller ens användbart för alla. För mig, som långt ifrån är en meditativ person, var det lättare att acceptera mindfulness som en del av DBT när jag insåg att det är okej att välja de bitar som passar en själv och bortse från de andra. Efter att ha gått en utbildning i DBT under 2007 insåg jag att jag ju faktiskt redan använder mig av mindfulness i mitt liv utan att jag varit medveten om det. Mindfulness handlar nämligen också om att kunna rikta fokus i sina tankar, vilket idag är min allra viktigaste strategi för att hantera negativa känslor. Genom att aktivt rikta fokus mot andra saker som till exempel tapeten på väggen, min egen andning eller ljudet av bilar som kör förbi ute på gatan, får de negativa känslorna aldrig en chans att växa sig starkare. Det är jag som bestämmer i mitt liv.

Vill du läsa mer om DBT och mindfulness? Läs då gärna Anna Kåvers och Åsa Nilsonnes böcker om
acceptans, mindfulness och validering samt om DBT som terapiform.

Foton: www.gettyimages.se

torsdag 17 december 2009

Läkande krafter

Skribent och foto: Josefin Alm
Tema: Andrum
Redaktör: Therese Björck



När all julstress kommer så garderar jag mig med värmeljus och mysig musik. Varför inte en bra bok eller en bra film/serie? Att ligga i sängen med en katt spinnande vid sin sida med levande ljus och musik. När jag mår lite sådär åker jag gärna till stallet och andas in all hästdoft. Det kan låta konstigt men jag blir lugn av att få känna hästdoften, av att få mocka och känna mig behövd, ute i skogen på hästryggen är det allra bästa. Bara skritta runt och tänka på allt och inget, prata med hästen och berätta om alla sina tankar. Sen när det blir julpyntat och hela stallet doftar av granris, då är julen fulländad.

När jag mår som allra sämst då gräver jag ner mig under täcket och sover. Jag har radion på och inget kan störa mig, allt som syns är en liten boll med en massa hår på. Sömn är den allra bästa medicinen enligt mig. Såklart med en katt vid sidan.
När jag mår bra så trivs jag i sängen med levande ljus och mysig musik. Nu har jag börjat få några nya favoriter. En vintersång som har fastnat totalt i min hjärna. Den lyssnar jag på och myser för fulla muggar. =)

tisdag 15 december 2009

En sak i taget

Skribent: Therese van Barneveld
Tema: Andrum
Redaktör: Therese Björck


Jag gör så här. Först skriver jag en lista på det som stressar upp mig, sånt jag vill göra, måste göra och tänker göra. Sen tar jag fram ett schema. Jag har färdiga schemastrukturer, tomma. Sedan stryker jag sådant från listan som inte är nödvändigt. Sen lägger jag in det jag ska göra i schemat och så planerar jag även in pauser. När det är paustid berättar jag för mig själv att nu är det paus, nu får jag lov att lyssna på juste musik eller läsa eller drälla eller gulla med kaninerna om jag vill. När pausen är slut ska jag ta itu med det som är schemalagt. Jag tar en stund i taget.


Om jag märker att jag har gjort ett alldeles för ambitiöst schema så tar jag fram en ny schemalapp och gör om schemat tills det känns som ett lustfyllt och lagom arbetsamt schema att följa.

Foto: www.gettyimages.se

måndag 14 december 2009

Brända broar

Tema: Andrum
Redaktör och skribent: Therese Björck

Det finns få saker jag tycker både är så jobbigt och svårt som att slappna av. Det är något jag har haft problem med så länge jag kan minnas, och det har tyvärr inte blivit lättare med åren, tvärtom. Det handlar inte om en oförmåga, jag har varit bra både på att koncentrera mig och vara stilla länge, snarare har det handlat om en rädsla för att förlora kontrollen. För vem vet vad som händer om man slappnar av och är oförberedd på överraskningar? Säkert många otäcka saker, tänkte jag, och spände mig lite till.
Men om jag ska vara ärlig har det inte alls varit en bra strategi. Det har gjort att den värk jag har genom min fibromyalgi har blivit ännu värre och det har inte alls gjort mig beredd på överraskningar. Jag känner faktiskt ingen som är så lättskrämd som jag är. Trots det har jag envetet klamrat mig fast vid min strategi och vägrat lyssna på råd om avslappningsband, medveten närvaro och andningsteknik. Ända till i somras.

Jag tillbringa
de nämligen sex veckor av min sommar i soffan/sängen/på en madrass utomhus utslagen av en parasit jag fick i mig under en semester. Inte nog med att jag var sjuk, min fibromyalgi nådde oanade höjder, vilket fick mina vanliga strategier att helt sluta fungera.

Där och då bestämde jag mig för att det
var dags att prova något nytt, tid hade jag ju gott om, och jag bad min mamma låna hem "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver och "Vem är det som bestämmer i ditt liv" av Åsa Nilsonne som talböcker från biblioteket. Jag lyssnade på madrassen ute i trädgården, i källaren när solen gjorde livet outhärdligt någon annanstans, i sängen om kvällarna och på golvet i köket. Jag grät och höll med när Anna Kåver frågade om jag hade så ont någonstans att jag trodde att jag inte skulle stå ut en sekund till, men med hennes hjälp gjorde jag det. Däri låg också den stora skillnaden, för visst hade jag tidigare klarat av smärtan, men bara genom att försöka ignorera den. Nu klarade plötsligt av smärta som var långt utöver det vanliga, fastän den hela tiden fanns i mitt medvetande.

I och med att jag övade mycket på medveten närvaro så fann jag också ett andrum i alla möjliga situationer. Jag kunde använda mig av det när jag var stressad över en skoluppgift, när jag kände mig ledsen över en kommentar eller när jag behövde slappna av. Varje gång är fortfarande svår, men det är värt det. Ibland är förändringar väl värda att vänta på!

Den här veckan får vi flera tips på hur man kan finna andrum på olika sätt, läs och låt dig inspireras!