När kalorier har blivit ett gift

Redaktör: Jessica Andersson

Cassandra är 18 år och kommer från Sexdrega, några mil utanför Borås. Hon skrev en debattartikel i Borås Tidning i juni som vi på SHEDO och garanterat många andra uppskattade. Att någon säger stopp inför den ohälsosamma hälsohetsen vi har i samhället.

För vad hände med vår hälsa egentligen? Förut var tallriksmodellen någonting att utgå ifrån, i dagsläget handlar det mest om dietshakes och minst ett hårt träningspass om dagen. Det är inte ens okej att äta kolhydrater och ännu värre är det att hänga i soffan en hel helg och ta bussen till affären för att köpa godis. Helst ska vi ha hunnit med en tur på gymmet innan jobbet 07:00.

"Så fort man tittar bland tidningarna i mataffären eller kollar Instagrams senaste bilder finns det alltid något som är kopplat till vikt, träning och kost. Antingen är det Sara 16 år som lägger upp en bild på sin frukost men texten #healthyfood eller Andrea som vill visa hur duktig hon har varit när hon sprungit milen under 45 minuter klockan 06.00 en söndagsmorgon."

Jag blir rädd. På riktigt rädd inför hur allt är uppbyggt. Jag möter dagligen människor som skriver till mig om ångest. Mestadels handlar det om en självkänsla som är trasig och hat inför sin egen kropp. Det handlar om ångest över mat och vikt och en känsla av att allting kommer bli bra så länge det finns ett mellanrum mellan låren. Och jag förstår dem, känner igen den där fruktansvärda ångesten där man tillslut inte kan tänka på någonting annat än mat, vikt och kalorier.

För några år sedan skulle jag bara gå ner lite grann. Ett kilo eller två. För hur farligt kunde det vara egentligen? Och dessutom gjorde ju alla andra det, så varför kunde inte jag? Om så många andra kunde gå på tusen olika dieter och träna två gånger om dagen så skulle det väl bli bra för mig också. Åren gick och tillslut satt jag på en slutenvårdsavdelning för anorexia. För att jag bara skulle bli lite hälsosam.

Idag har jag hittat tillbaka till mig själv. Hon som hatar träning och äter vad hon vill. Det är inte fel att vara intresserad utav hälsa, men allting har gått till en extrem överdrift. Att vara för hälsosam kan bli en hälsofara. För det finns så mycket mer i livet än att räkna kalorier, vara aktiv varje vaken timme och att förbjuda sig själv att äta det som man vill.

Till er som sitter fast i det där träsket där allting gör ont vill jag säga att det går att ta sig ur hälsohetsen och ätstörningar. Det en kamp och ofta behöver man mycket stöd på vägen, men det går. Och vi behöver inte vara en av dem som taggar våra bilder på instagram med #fitspo eller #thinspiration. Vi är lika bra ändå.

Bild från debattartikeln i Borås Tidning.

Någon som inte lever som du eller jag

Redaktör: Jessica Andersson

Han kom fram till mig på Lunds central i fredags. Jag hade finklänning och var på väg till ett midsommarfirande. Först höll han fram sin pappersmugg med några enkronor i, sedan frågade han efter en biljett till Landskrona. Jag skakade på huvudet och tittade bort som de flesta andra gör när en tiggare kommer fram till en. Någon med slitna kläder som inte kan språket. Vi blundar.

Jag satte mig ner på en bänk och tänkte efter vad jag just hade gjort. Det kändes fel i hela mig och det sista jag vill är att vara som dem som inte orkar se. Därför gick jag tillbaka till honom. Därför gick vi jämte varandra på centralstationen. Jag med min finklänning och han med sina trasiga kläder. Vi gick tillsammans och hade hundra stirrande ögon på oss. Jag köpte en biljett till honom till Landskrona och jag hoppas att han kom med ett tåg tillslut.

I efterhand så tänker jag på mannen, men framförallt så tänker jag på alla människor som stirrade på oss, på mig. Jag glömmer inte blickarna jag fick och det är en fantastisk känsla att få ha gjort det. Bryta alla normer och visa alla stirrande människor i Lund att det inte är farligt att prata med någon som inte lever som du eller jag. Att så många tittade konstigt och ens reagerade visar hur fel samhället är egentligen. Att så fort någonting är annorlunda så är det konstigt, chockerande eller bara fel.

Det är viktigt att se alla människor. Hur vi än är, hur vi än mår och hur vi än lever. För livet är inte alltid så vanligt och det är viktigt att komma ihåg att många har det svårt och att många behöver en hjälpande hand. Om du har möjlighet, sträck ut den. Våga gå emot samhällets normer, för ibland hamnar vi snett i livet och då behöver vi människor som vågar hjälpa till.

Jag kommer alltid minnas mannen, blickarna och den midsommarafton. För det var då jag bevisade att jag har blivit just den tjejen jag vill vara. Utan mina tio år av psykisk ohälsa tror jag inte att jag hade varit lika förstående och känslomässigt engagerad i människor som inte lever "ett vanligt liv". Så tack för att jag utvecklades och blev den Jessica som jag alltid vill vara.

Återfall

Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns när min ätstörningsdiagnos en gång togs bort. När jag var frisk överallt. I psyket, i kroppen och på pappret. När jag levde ett friskt och vanligt liv utan en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk igen.

Tyvärr är det vanligt att återfall kommer. Trots att man kanske aldrig tror det. Och om man hamnar där på botten igen och inser det så kan det vara svårt att hitta energin till att kämpa sig tillbaka. Ibland kan det kännas som att det inte är någon idé. När allting började göra ont igen och då man hamnade tillbaka i destruktiva mönster. Men hur många gånger man än trampar snett och kommer av sig för en stund i kampen mot det friska, så går det alltid att komma tillbaka. Vi kan alltid gå vidare. Efter ett återfall, tjugo eller hundra. Vägen till att kämpa stängs aldrig.

Pia Ejeklint har delat med sig utav sina kloka tankar kring återfall. Det är okej att trilla. Och precis som Pia säger, försök att acceptera att vägen mot det friska är upp och ner och hemskt jobbig då och då. Men om vi fortsätter att gå, så når vi tillslut våra mål. Har du några tankar kring ämnet återfall? Berätta gärna på blogg@shedo.se

Nu ska ni få läsa Pias tänkvärda text!

"Ett återfall är ett återfall och absolut inte något misslyckande (även om det oftast känns så). De kommer under färdens gång och man måste försöka försonas med det, acceptera att vägen mot fri(sk)het är snårig och vass och inte bara en enda lång raksträcka.

Det är aldrig kul att ramla dit, att återfalla i ett destruktivt beteende man trodde att man hade lämnat bakom sig. Men det är vanligt och helt okej att drabbas av återfall. Klandra inte dig själv om du står där en dag och det känns som att marken under dina fötter just försvann.

Klandra inte dig själv och låt inte ett återfall bli flera för att du sparkar på dig själv för det som hänt. Ett återfall, okej. Vem har sagt att du inte kan gå vidare efter det?

Tänk inte på det som varit utan på det som är och det som komma skall. Vänd ryggen till och fortsätt att gå, gå mot någonting bättre. Låt inte ett återfall bli en bromskloss i ditt tillfrisknande."

Bloggförändringar!

För några veckor sedan avslöjade jag att det är förändringar på gång i bloggen. Idag tänkte jag berätta lite hur dessa förändringar kommer att se ut!

Jag har ju funnits med på bloggen ett tag nu som bloggredaktör. Jag vill nu berätta att jag efter ett styrelsemöte har blivit bloggansvarig för SHEDO och det innebär bland annat att jag kommer vara ytterst delaktig i hur bloggen framöver kommer se ut, skötas och innehålla. Detta innebär också att bloggen inte har några bloggredaktörer i dagsläget.

Som många av er säkert har märkt så har ”veckans tema” försvunnit. Jag och bland annat SHEDO:s styrelse har noga diskuterat bloggens upplägg och ”veckans tema” är en av sakerna som har förändrats. För vi vill inte att ni ska känna att ni inte kan skriva till oss på grund utav att temat inte passar. Bloggen finns alltid öppen för allt som rör psykisk ohälsa och ni kan alltid skriva till oss med texter, tankar eller funderingar som ni vill dela med er av på vår blogg.

Nu under sommaren kommer bloggen vara under konstruktion då en del design och funktionalitet kommer förändras. Har ni tips, idéer eller tankar om bloggen får ni gärna maila till blogg@shedo.se

Nu ska ni få en liten kort presentation av mig också! Jag heter Jessica Andersson och är snart 23 år. Jag är en glad och positiv tjej som brinner för att hjälpa andra och att jobba med psykisk hälsa. I nästan tio år mådde jag dåligt och jag har stor erfarenhet utav bland annat självskadebeteende och ätstörningar. Idag är jag frisk och mår bra!

Jag är i dagsläget inskriven på ett behandlingshem men är mestadels hemma i min egna lägenhet här i Skåne. I september blir jag utskriven helt och börjar då förhoppningsvis mina studier till psykiatrisjuksköterska.

Det kommer att komma mer information om bloggen framöver, men nu vet ni lite om förändringarna och lite om mig! Jag tycker detta ska bli superkul och jag hoppas att ni är med! Vill ni komma i kontakt med mig så finns jag på blogg@shedo.se

Kram och kärlek! ♥

Jessica Andersson – Bloggansvarig, SHEDO

Kampanj i Hässleholm

Redaktör: Jessica Andersson

Idag har SHEDO befunnit sig i Hässleholm för att informera om föreningen och prata självskadebeteende och ätstörningar. Det var jag och Anna som idag delade ut flyers och pratade med människor om dessa viktiga ämnen.

Jag mötte en kvinna som berättade att hon kände till en tjej som led utav ett självdestruktivt beteende. När jag berättade att det trots allt finns hopp och att det går att ta sig ur det så blev hon förvånad. Det är ett av många bevis på att mer information behövs. De flesta har nog någon gång hört talas om självskadebeteende, men jag tror att långt ifrån alla vet att man kan må bra igen. Att man kan ta sig förbi det jobbiga och få tillbaka ett liv där man mår bra och inte skadar sig själv. Vi på SHEDO har många bevis på det, och det kan vi alla behöva påminna varandra om. Att många människor tar sig förbi sin psykiska ohälsa och att ingenting är omöjligt!

#viljaleva

Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! I veckan startade kampanjen Vilja leva hos Sydsvenskan. Tyvärr är vi alldeles för många som har upplevt bristande vård i samband med självskadebeteende och detta ska nu i samband med kampanjen upplysas och tillsammans är vi många som vill jobba mot en bättre vård.

Men era berättelser behövs. Era upplevelser. Både de bra och dåliga, för det finns alltid två sidor. Har du någon form utav erfarenhet hur bemötandet av patienter med självskadeproblematik fungerar i vården? Ni kan dela med er utav era erfarenheten på olika ställen.
Twitter:
Skriv din berättelse och tagga inlägget med #viljaleva
Facebook:
Skriv din berättelse på facebook.com/viljaleva
Mail:
Skicka ett mail med din berättelse till viljaleva@sydsvenskan.se

Observera smittorisken i samband med självskadeproblematik! Detta innebär att inga metoder eller bilder på skador är acceptabla i era inlägg, detta för att undvika triggande material som kan skada många.

Sydsvenskan släppte också en gripande artikel i samband med kampanjens start som ni hittar här. Vi på SHEDO följer också såklart kampanjen och Hanna Nilsson på Sydsvenskan som har startat den.

Tillsammans i kampen mot självskadebeteende ♥

En värdefull spegelbild

Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Idag delar Pia Ejeklint med sig av en väldigt viktig och fin text och jag hoppas att många av er kan ta till er orden. För vi är alla värdefulla och fina ♥


Se dig själv i spegeln
Vad ser du?
Egentligen ska du inte bry dig så mycket om vad du ser
Det viktiga är vad du borde se

Du borde se en människa
som är unik
som är speciell
som är viktig
och värdefull

Du borde se en människa
som betyder
och som förtjänar
ett bra liv

Det är inte alltid så lätt att se dessa saker
Men ge inte upp
övning ger färdighet

Och kom ihåg
var rädd om den du är
ta hand om dig

Låt andetagen leva

Redaktör: Jessica Andersson

Varje andetag är värdefullt
varje hjärtslag likaså
Så låt andetagen leva
låt ditt hjärta slå
Ibland behöver man klättra
upp och ur ett hål
men du kommer upp och ur
om du har din överlevnad som mål
Så sluta aldrig klättra
det blir bättre en vacker dag
andas ikapp med dina hjärtslag 
så att du orkar ta nya tag
Ditt liv är viktigt
varje steg du tar
din plats på jorden är värdefull
och det är meningen att du ska stanna kvar
Så andas ikapp med dina hjärtslag
du kämpade mot sjukdom och vann
Det finns bara en av dig
så lev livet medan du kan

- Pia Ejeklint

"Hon låg och grät på badrumsgolvet över hur äcklig hon var"

Redaktör: Jessica Andersson

Alldeles för många ser ner på sig själva. På hur vi är och hur våra kroppar ser ut. Tarny Brumfitt var en av dem. Hon kunde lägga timmar på att titta på sig själv i spegeln, hata och förakta. Idag älskar hon sin kropp.

Hon vill vända det skönhetsideal vi har i dag och la därför ut en annorlunda version av "före- och efterbilder". Istället för viktnedgång som vi ser på de flesta andra sidor så är före-bilden från en bodybuilding-tävling och efterbilden på hennes kropp efter att hon hade fött barn. Tre miljoner likes i sociala medier och det visar att vi är många som är trötta på hur samhället och vi ser på våra kroppar.

Som inspiration från bilden vill hon nu skapa en dokumentär som uppmuntrar kvinnor från hela världen att älska sina kroppar. Filmen ska undersöka varför kvinnors hat till sin kropp har blivit en global epidemi men det viktigaste av allt - Hur ska det vändas?

För ett friskare liv

Redaktör: Jessica Andersson

"I might not be there yet, but I'm closer than I was yesterday".

För visst är det så, för varje dag som går kommer jag närmare mitt mål, målet att bli helt skadefri. Men ingen har sagt att det är en enkel resa. Vissa dagar går bättre än andra och vissa dagar är kämpigare. Men att ge upp är inte längre ett alternativ. Nu har jag varit skadefri i 1 månad och en vecka och jag tänker fortsätta att vara skadefri, att steg för steg ta mig närmare fri(sk)heten.

Jag har 10 år av självskador bakom mig och jag tänker inte låta de åren bli fler. De resterande åren av mitt liv ska vara skadefria. Punkt slut.

Det går att bli fri(sk).
Det går att må bättre.
Det går att få ett rikt liv.
Det går att vinna över det sjuka.
Det går att få må bra.

Du kan! Jag kan! Vi kan!

Keep fighting!


- Pia Ejeklint 

Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen

Redaktör: Jessica Andersson

Idag får vi läsa en mammas berättelse om hennes dotters anorexia och hur slitsam vägen har varit till att dottern och föräldrarna ska få hjälp och stöd att ta sig igenom sjukdomen.

Vår dotter insjuknade för drygt ett och ett halvt år sedan. När jag först sökte till BUP svarade telefonisten att ja, allting var ju tråkigt och jobbigt och så, men tyvärr hade de inga tider så de kunde inte göra någonting. 

Vi bollades till Ungdomsmottagningen och sedan tillbaka till BUP. För tack vare remiss från Ungdomsmottagningen fick vi tillslut en tid på BUP. Läkaren på BUPs allmänmottagning sa "Nä, ätstörningen är väl inte så allvarlig, hon har ju bara tappat några kilo, men jag tror hon har en depression".

Självfallet var vår dotter deprimerad. Det blir man av att inte äta. Nu var hon nog deprimerad redan innan hon fick anorexian, men ändå. Läkarens ord var kanske inte illa menade, men lät så naiva i mina mamma-öron. Vår dotter fick ingen diagnos, eftersom psykologen tyckte att läkaren hade fel. Ingen diagnos=ingen vård. 

Så blev det sommar och BUP stängde ned för semester med minimal verksamhet i TRE månader. Hur har forna dagars industrisemester fått svälla upp tre månaders allmän otillgänglighet i sjukvården?

Till hösten kom vi äntligen in på ätstörningsenheten, jobbade som illrar i fyra månader och fick till slut ut vår dotter ur svälttillståndet. Och så blev det jul och hej hopp, nu skulle det visst vara semester igen. "Ett långt skönt jullov." Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen.

Akutvård. 
Utskrivning. 
Åter till ätstörningsenheten, dock utan vårdplan. 
Ingen vårdplan=ingen vård. 
Pappa skrev en vårdplan, frågade ätstörningsenheten om de kunde godta den. 

Nu skulle dottern få terapi, enligt planen (både den som pappa skrev och enligt den målsättning som BUP hade gjort i höstas, när vi satte igång för att häva svälttillståndet), men terapeuten skulle bara iväg på lite semester (jadå, nu igen!), och en konferensvecka i utlandet, och sen bokades dotterns terapitid om till ett infomöte för föräldrarna så då blev det inte heller någon terapi.

Sedan fick de för sig att hon mest hade någon annan diagnos, och bara lite anorexia som en biverkning. Vi remitterades än hit än dit, och: TaDa! Ingen diagnos=Ingen vård!

Vi kom tillbaka till akuten. Ångest, självskador, matvägran. 

Jag skriver "vi" kom in på ätstörningsenheten, "vi" remitterades och så vidare därför att när det gäller ett barn behöver föräldrarna var med HELA tiden som stöd och praktisk förutsättning. 

Det gör så ont, det är ju vår älskade älskade flicka som far så illa. Vi har alla i familjen förlorat ett år av våra liv. Vi vet inte när vi kommer att kunna ha en "normal" vardag igen. Jag är arg på BUPs personal, men dottern får ju inte bättre vård för att jag är arg. Vi talade med alla överläkare, specialistläkare, enhetschefer och verksamhetschefer vi kunde komma i kontakt med, och nu har dottern i alla fall ÄNTLIGEN fått en tid hos en terapeut. Det är nu ungefär femton månader sedan dottern själv larmade en kurator på Ungdomsmottagningen att hon behöver hjälp med tankarna. 

Och hon är inte gammal, hon var inte ens inne i puberteten när allt det här började. 

Ett blodprov för att diagnotisera depression

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan gick Mind ut och berättade om en forskning som sker i Österrike. Forskare har nu genom undersökningar hittat ett samband mellan serotoninupptaget i blodet och depressionsnätverket i hjärnan och anser att blodprover kan vara effektiva i samband med att diagnostisera depression. Förhoppningen är att diagnosen depression genom blodprov kan bli verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Under nästan nio år så led jag av en så kallad kronisk depression. Jag vet inte hur många gånger under dessa nio långa år som jag fick höra att jag skulle rycka upp mig. Att depressionen inte var så farligt, att den gick att tänka bort. Då och då kom skammen och skuldkänslorna över mig. För om det bara var att tänka bort - ville jag vara sjuk då? För hur mycket jag än försökte tänka annorlunda, så kändes livet lika nattsvart. Ibland fick jag höra att jag borde anstränga mig lite. För vissa dagar "ska" man må bra. När det är jul ska allt vara mysigt och när någon närstående tar examen så ska alla fälla glädjetårar. Men om man inte kan det då för att livet gör ont och känns tomt?

Tror ni att synen på depressioner skulle förändras om man genom blodprov skulle kunna ställa en diagnos? Att det är svårare att be någon rycka upp sig om man svart på vitt har ett provsvar där en läkare kan se att serotoninhalten är låg och genom det kunna ställa en diagnos. För man ber ju ingen med cancer att rycka upp sig - så varför görs det då när man mår psykiskt dåligt?

Bilden är hämtad här.

Information om bloggförändringar

Redaktör: Jessica Andersson

Hej alla SHEDO-vänner! Först vill jag be om ursäkt för att bloggen har varit lite annorlunda den sista tiden och att det har varit ganska tomt här.

Vi på SHEDO håller på att jobba med att förändra bloggen, någonting som vi ser fram emot och som vi tror kommer bli jättebra! Men vissa saker måste göras klart innan vi kommer gå ut med förändringen till er. Därför ser den ut som den gör i dagsläget, men håll ut - snart kommer saker förändras och så fort allting är färdigt kommer ni få reda på detta!

Vi är otroligt peppade för det nya, och vi hoppas att ni alla vill hänga med oss i det här! Tillsvidare är ni varmt välkomna att maila in tankar, känslor, texter eller funderingar som rör självskadebeteende och ätstörningar till blogg@shedo.se - Det finns alltså inget speciellt tema just nu utan alla texter som rör självskadebeteende och ätstörningar är varmt välkomna till oss.

Vi finns nu också på bloglovin för att snabbt och enkelt kunna följa oss och automatiskt bli uppdaterade vid nya inlägg. För att följa oss klickar ni HÄR eller i länken till höger! →

Som sagt, vi ser fram emot det nya och hoppas att ni alla vill hänga med oss! ♥

Var femte flicka har ätstörningar

Redaktör: Jessica Andersson

I onsdags presenterade Rädda barnen en rapport som visar att nästan var femte flicka har eller har haft ätstörningar. Skrämmande siffror tycker vi på SHEDO.

Vilka faktorer tror du spelar in i att så många drabbas av ätstörningar idag? Berätta gärna för oss i kommentarsfältet, på vår facebooksida eller i ett mail till blogg@shedo.se

Här kan ni se TV4 Nyheternas inslag om rapporten samt höra en tjejs tankar om sin tidigare anorexia.

Vägen bort från självskador

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Alternativ till självskadebeteende
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns åren då jag gick i DBT för mitt självskadebeteende. När min terapeut bad mig att krama isbitar i handen när jag ville skada mig själv. Det var ny mottagning igen, dagvård, sjukhus. Jag var så trött på det och skrattade nog mest när jag hörde förslaget. Inte för att det var roligt, bara för att jag var uppgiven. Det fanns ju inte ens någon som förstod att is aldrig skulle bli lösningen.

När jag fick höra det här förslaget hade jag inte riktigt kommit in i behandlingen och varken jag eller min nya terapeut visste vad som fungerade för mig. Det är ju trots allt så olika. Men hon ville hjälpa mig, försöka skapa hopp om att det finns annat än att göra sig själv illa. Och hon hade rätt, men jag behövde hitta mitt egna sätt, min egna väg bort från det självdestruktiva. Och jag fann den. Tillslut. Det tog tid, men det gick.

Det finns mängder med alternativ till självskadebeteenden. Ibland är det svårt att hitta det som passar en själv, men om man fortsätter leta och testa så hittar man det tillslut. Min räddning var ingen praktisk sak, som att distrahera mig eller ringa en vän - mitt sätt var min beslutsamhet. Att jag bestämde mig där i september 2012. Nu räcker det. Nu orkar inte jag mer.

När jag väl hade tagit beslutet väntade många kämpiga månader. Det var inte lätt. Det var jobbigt. Men, jag kommer aldrig tveka på att det var värt det. Det som fick mig att orka kämpa vidare var att jag hittade annat i livet. Jag ersatte smärtan och ångesten, sjukdomar och självskadebeteende med saker som var viktiga för mig i livet. Jag skapade nya intressen och lärde mig att uttrycka känslor i andra sammanhang. Det blev ett stort tomrum i hela mig när jag lämnade mitt självskadebeteende bakom mig, och detta var jag tvungen att fylla för att orka gå vidare.

Vi är alla olika, och det som fungerade för mig kanske inte fungerar för dig. Men det finns många bra saker man kan göra vid ångest, starka känslor och självskadetankar. Vi på SHEDO har en färdighetslista med massor med tips på alternativ till självskador. Ni hittar den HÄR. (PDF-fil för utskrivning. Vi har den också på vår hemsida, här)


Har du några tips på vad man kan göra vid självskadetankar, ångest eller starka känslor? Maila gärna till oss, blogg@shedo.se

Glad påsk!

 Redaktör: Jessica Andersson

GLAD PÅSK vill vi på SHEDO önska er alla! Högtider kan vara en tid som är extra svår och kämpig när man inte mår bra. Därför tänker vi på er lite extra, och kanske kan det hjälpa lite att läsa om våra tidigare inlägg som handlar om mående, ätstörningar och självskadebeteenden i kombination med högtider. Ni hittar inläggen HÄR.

Kom ihåg - du är inte ensam. ♥

Veckans tema: Alternativ till självskadebeteende

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Alternativ till självskadebeteende
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Nu är vi redan inne på påskveckan! Mysigt tycker jag då det betyder en bit in på april och en vecka med familj och vänner för min del. Och er såklart!

Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om olika alternativ som finns till självskadebeteende. Vad man kan göra istället för att skada sig själv. Varför man skadar sig själv beror på olika saker, alla har vi en egen historia och ett eget mående. Men vad kan man göra för att stå ut med ångest och starka känslor eller bara stå ut med livet utan att göra sig själv illa? Trots att vi skadar oss av olika anledningar så har vi alla en sak gemensam - det finns andra sätt. Det går att stå ut och klara livet utan att göra sig själv illa, även om det inte alltid känns så när man är mitt uppe i det.

Har du några tankar, tips eller idéer kring vad man kan göra istället för att vara självdestruktiv när livet gör ont? Maila gärna in dessa till blogg@shedo.se så publiceras just dina ord under veckan! Kom ihåg att dina erfarenheter och tankar kan hjälpa någon annan.

Kram och kärlek!

Jag kunde inte för mitt liv förstå varför hon skrek på mig

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Hantera närståendes reaktioner
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Det finns dagar här i livet som man aldrig glömmer. Stora, viktiga dagar som när man tar studenten, fyller jämnt eller när man träffade sin partner för första gången. Men man kan också minnas till synes mindre viktiga dagar, men som hade en otroligt stor inverkan på ens liv ändå.
En sådan dag i mitt liv är när mina närmaste vänner i klassen fick reda på att jag hade fått ett återfall för första gången, och börjat skada mig själv igen. Jag berättade för dem för att jag ville att de skulle veta, och för att jag behövde deras stöd mer än någonsin. De kramade om mig länge och hårt, och berättade att de fanns där om jag skulle behöva dem, oavsett vilken tid på dygnet det var. Den reaktionen som man vill höra.
Men så var det en av tjejerna som inte reagerade fullt lika bra. Hon stirrade på mig med stora ögon, och sa "Jag trodde du hade slutat med skiten". Sen började hon skälla ut mig. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, hur länge hon skrek eller hur det hela slutade. Men det jag kommer ihåg är den tanken som cirkulerade i mitt huvud under hela den här tiden: "Varför skriker hon på mig? Jag sa ju från början att det kanske inte skulle gå på första försöket, men jag försöker i alla fall..." Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon stod och skällde ut mig för någonting som jag själv inte kunde hjälpa. Jag var ju sjuk...
Hon skrek på mig många gånger under min sjukdomsperiod. Varje gång var jag lika oförstående. Varför skriker hon på mig? Tror hon att det hjälper? Hur många gånger jag än försökte berätta för henne att jag ofta fick mer ångest när hon skrek på mig, så verkade det inte hjälpa.
Självklart kan jag förstå att hon blev sur, det kan inte vara lätt att ha en vän som är sjuk i en sjukdom som man, enligt omvärlden, bara ska rycka upp sig ifrån och sluta göra illa sig själv. Men fullt så enkelt är det ju inte. Precis som jag inte kunde förstå varför min vän vart arg och skrek på mig, kunde hon inte förstå att jag faktiskt var sjuk, och att jag inte hade valt detta själv.
Det tog många år innan jag hittade en fantastisk psykolog som förklarade det hela för mig. Min vän som hade spenderat all den här tiden med att skrika på mig var egentligen inte arg på mig, hon var orolig. Det är det som är lurigt med känslor, ibland tar de ett annat uttryck än det man egentligen känner. Hennes oro visade sig genom ilska, förmodligen eftersom hon kände sig hjälplös i den situationen.
Hade jag vetat tidigare att hon inte var arg hade jag sluppit många timmar med ångest. Hade hon någon gång under alla våra bråk berättat hur hon verkligen kände, hade vi kunnat undvika fler bråk.
Hela tanken med den här texten var att belysa det faktum att man inte kan veta hur andra personer känner, även om de visar någon känsla. Samtidigt hoppas jag att någon, en anhörig eller drabbad, ska kunna ta till sig av den här texten och med dessa kunskaper undvika ångest, bråk och onödiga tårar. Om någon skriker på dig när du berättar om dina problem eller ett återfall, försök att fråga om personen i fråga verkligen är arg, eller om den i själva verket bara är orolig för din skull. Om du är anhörig, vare sig du är en familjemedlem, vän, fritidsledare eller vad som helst, och någon kommer och berättar om sina problem för dig, försök att inte skrika. Det kommer vara svårt, jag vet, men det kommer inte hjälpa någon. Försök istället att sätta ord på tankarna och känslorna, och berätta om din oro. Berätta att du finns där(om du kommer göra det), och berätta att det är svårt för dig också, om du tycker det. Säg vad som helst, så länge du är ärlig. Det kommer hjälpa er relation, och ni slipper många onödiga bråk i framtiden. 

Veckans tema: Hantera närståendes reaktioner

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Hantera närståendes reaktioner
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina!
Hoppas att ni har det bra, även om det har varit måndag idag! Nu är det en ny vecka igen, och ett nytt tema här på bloggen! Hur mycket man än försöker undvika det eller dölja det, kommer personerna i ens omgivning, ens nära och kära, att få veta att att man lider av en ätstörning, självskadebeteende, och/eller psykisk sjukdom. Även om jag önskar att man ska mötas av någon form av förståelse, vänlighet och stöd, är det inte alltid sanningen. Så den här veckan ska vi prata om just det, närståendes reaktioner på ens psykiska mående. Temat för veckan är "Hantera närståendes reaktioner", vilket kan vara både lätt och svårt, beroende på hur personen i fråga reagerar. Tanken är att vi ska hjälpa varandra, stötta och om det finns några anhöriga som läser den här bloggen, ge dem lite stöd och råd i hur man kan bemöta någon som berättar om den här typen av problematik.
Jag vill jättegärna läsa era texter och tankar om veckans tema! Det går jättebra att vara anonym om man vill det. Adressen är som alltid blogg@shedo.se.

Ta hand om er!
Varma kramar
Jessica

"Jag är övertygad om att botet mot fördomar är att prata."

Skribent: Diana Gimling
 Tema: Fördomar om psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag tror att det är genom att prata, visa sanningen, som man kan krossa de fördomar som finns i samhället – oavsett om det handlar om psykisk ohälsa eller någonting annat. Fördomar bygger på okunskap och jag är övertygad om att det kan motverkas genom att vi ersätter antaganden och tolkningar med fakta, visar verkligheten och sprider kunskap.

Jag valde tidigt att vara öppen om min psykiska ohälsa, både i verkliga livet och genom att blogga om min väg framåt. Visst har jag ibland stött på fördomar, men reaktionerna jag har fått har ändå varit övervägande positiva. I förra veckan tog jag det ett steg längre: jag fick möjligheten att i samband med barnombudsmannens årsrapport vara med i en intervju i Aftonbladet om mina erfarenheter av BUP och psykisk ohälsa. Jag kan erkänna att jag var nervös och orolig – trots att många i mitt liv redan visste om min historia fanns det också en hel del som inte gjorde det. Hur skulle mina arbetskamrater reagera? Andra bekanta som jag träffat i helt andra sammanhang? Att jag valde att ställa upp var i hopp om att med mina erfarenheter kunna hjälpa andra - och just för att jag är övertygad om att botet mot fördomar är att prata. Att våga visa.

Det jag vill säga med den här texten är att det är värt att våga, att det kan bli så bra. Visst finns det fördomar, visst finns det de som inte kommer att förstå – kanske behöver vi ta den risken för att gemensamt kunna förändra samhällets syn på psykisk ohälsa? Reaktionerna jag har fått efter intervjun har enbart varit positiva. Många kollegor har kommit in till mitt kontor, berömt mig för att jag vågar berätta och flera har delat med sig av egna erfarenheter. Vi har diskuterat psykisk ohälsa, psykiatri, hur man kan hjälpa och hur man skulle kunna förbättra vården. Bekanta som tidigare uttryckt sig väldigt dömande mot andra med psykisk ohälsa har plötsligt verkat uppriktigt intresserade. De har frågat, undrat, velat lära sig.

Den absolut vanligaste reaktionen har varit: ”Men du?! Det hade jag aldrig trott. Du som är så bra och…”. Jag tror att det är en viktig tanke, en väldigt vanlig fördom på väg att brytas. Ja, jag. Jag som alltid ler, skrattar, visar intresse och bryr mig. Jag som jobbar snabbt och effektivt, som lär mig fort och gärna hjälper till. Jag som reser, spelar teater, träffar vänner och för det mesta har mycket på gång. Jag - som är som precis vem som helst - kämpar med psykisk ohälsa. 1 av 4 drabbas: det kan hända vem som helst och det syns inte utanpå. Det är viktigt att komma ihåg, viktigt att få fram och jag tror att enda sättet att göra det är att våga prata. Våga berätta.

Veckans tema: Fördomar om psykisk ohälsa

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Fördomar om psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

För två veckor sedan uppmärksammade vi på SHEDO kampanjen #psynligt som har spridit sig i sociala medier den sista tiden. En kampanj som handlar om att visa att psykisk ohälsa har flera ansikten och att krossa fördomarna som finns i samhället om hur psykisk ohälsa ser ut.

Då detta är ett aktuellt ämne just nu tänkte jag att vi den här veckan ska fortsätta prata om fördomar som finns kring psykisk ohälsa. Därför vill jag gärna höra om dina tankar kring fördomar och psykisk ohälsa. Har du mött några fördomar i samhället, av en vän eller någon på jobbet? Tycker du att det finns många fördomar eller stereotyper om hur psykisk ohälsa ser ut eller ska vara? Har du själv haft eller har du fördomar? Vad tror du är det bästa att göra för att försöka krossa fördomarna som finns?

Släng gärna iväg ett mail med dina tankar eller åsikter till blogg@shedo.se

Kärlek!

Jag är så rädd att förlora mig själv

Skribent: Maria
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag vågar inte bli frisk. Jag tror inte det handlar om min sjukdomsidentitet utåt, för utåt ser jag inte sjuk ut. Jag har en fin fysik och ser frisk och sund ut. Det handlar om min självbild, den som sjuk.

Vem är jag om jag slutar träna? Vad har jag då, som jag kan berätta om, se utveckling i? Vad har jag kontroll över, om jag slutar kontrollera maten?

Min sjukdom är min trygghet; jag är inte alltid sjuk, men någonstans har min sjukdom alltid följt mig i bakhuvudet, ända sedan tonåren. Mellan återfallen, går jag alltid lite på helspänn för när Han ska sätta sig på min axel igen, men när Han väl är på plats, då smeker Han mig ömt och Han berömmer mig när jag följer Hans order.

Jag är så rädd att förlora mig själv, om jag släpper taget om Honom, och jag vill ju fortfarande vara… jag. Tänk om jag blir någon annan, om jag blir frisk? Den friska Maria är kanske en helt annan person? Tänk om jag inte trivs med henne? Tänk om hon gör val som den sjuka Maria inte skulle gjort?

När jag räknar, kommer jag fram till att jag varit sjuk i kanske tretton, fjorton år. Åtminstone tio av dessa år har sjukdomen legat latent, men den har alltid funnits med i bakhuvudet. Det absolut minsta jag kan komma fram till, är sju år av sjukdom, varav åtminstone tre år som verkligt sjuk. Aktivt sjuk. Även när sjukdomen legat latent, vågar jag påstå att jag har varit sjuk. I halva mitt liv, har sjukdomen funnits med.

Halva mitt liv. Det är en lång tid. Mycket Maria som hunnits med. Hur skulle en frisk Maria levt? Skulle jag vilja leva så? Vilka val hade hon gjort? Var skulle jag vara idag?

Men viktigast: Vart skulle den friska Maria leda mig imorgon? Vill jag verkligen veta det? Vågar jag det?

När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Som jag berättade om tidigare i veckan så har jag lämnat min sjukdomsidentitet. Lämnat den jag var i många år. Egentligen handlade det om mitt tankesätt och inte om hur andra såg på mig. Om jag hela tiden ser mig som sjuk, så gör såklart andra i min närhet det också. Då blir jag bara sjuk sjuk sjuk och inte Jessica som egentligen är tusen fler saker än en diagnos eller två.

När jag flyttade till mitt behandlingshem och bestämde mig för att lämna det sjuka och destruktiva så hamnade jag i en identitetskris. Hela jag, hela mitt inre och hela mitt liv blev som en enda stor kaotisk röra. Jag visste inte vem jag var eller hur man ens tänker när man inte dygnet runt fokuserar på sjukdomar eller självskadebeteenden. Under alla mina år som sjuk så trodde jag att jag bara var det, att jag inte hade någonting mer.

Idag vet jag att det är annorlunda. När jag bröt mig ur, kämpade mig loss och förändrade mig själv så insåg jag vem jag var, bortom alla diagnoser. För man är aldrig sina diagnoser, sitt mående eller sina beteenden. Jag har alltid varit Jessica, en glad och social tjej. När jag kom till behandlingshemmet 2012 bestämde jag mig dels för att lämna självskadorna, men också för att förändra mitt tankesätt. För mina tankar gjorde mig sjukare.

När jag sakta började bryta mig loss från min sjukdomsidentitet så växte Jessica. Jag hittade nya saker att göra, saker som jag brann för och älskade. Jag försökte förminska det tomrum som skapades efter många år med psykisk ohälsa. I början var jag både tom och förvirrad. Jag hade ingen aning om vem jag var när jag inte längre skadade mig själv. Men tiden visade det. I samband med att jag slutade skada mig själv så mådde jag också bättre. Och ett bättre mående gjorde att jag också orkade intressera mig för andra saker, vardagliga saker. Jag skapade mina egna projekt, engagerade mig i andra människor. Jag hittade någonting som jag älskade, och någonting som var jag. Någonting som inte var sjukt. Och ju mer jag jobbade med det här, desto mer stabil blev min identitet och nu har jag verkligen hittat mig själv, den jag vill vara.

Från att ha en identitet som sa sjukdom, sjukhus, diagnoser och självskadebeteende fick jag en identitet som en tjej som är glad och social och brinner för att hjälpa andra människor. En tjej som är drivande och är engagerad i psykisk ohälsa. Och det här är jag, på riktigt. Den jag vill vara. Och både mitt beteende och mina tankar har förändrat mig själv. När jag slutade identifiera mig med sjukdom och slutenvård så blev jag också friskare.

Det är skillnad på att vilja vara sjuk och på att inte våga bli frisk

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

"Jag kan inte" sa jag om och om igen på hundra olika mottagningar. Även att en stor del av mig längtade bort ifrån min depression, mitt självskadebeteende och mina ätstörningar så kändes det omöjligt. Det här var ju jag. Det fanns ingen annan Jessica än hon som åkte in och ut på sjukhus, hon som mådde dåligt, hon som skadade sig själv. Jag och mina vänner hade ju inte ens någonting annat att prata om än hur jag hade det på sjukhuset när de ofta hälsade på mig på psykiatrin. Detta var jag, och hur gärna jag än ville - så kunde jag inte bli frisk. För då skulle ju hela jag försvinna.

Så kände jag under många år. Och så länge jag tänkte så var det också omöjligt för mig att lämna det sjuka och ta mig över på andra sidan. Det spelade ingen roll hur många olika psykologer jag fick träffa, hur många gånger jag var inlagd. Det spelade ingen roll vilka mediciner jag fick. För jag vågade inte lämna det sjuka.

Idag har jag en helt annan identitet. Som jag trivs med, till och med älskar. Att sitta fast i en sjukdomsidentitet är ofta svårt och väldigt jobbigt. Jag fick ofta höra att jag ville vara sjuk. Det ville jag inte. Jag vågade bara inte lämna mig själv. Och det är skillnad, på att vilja vara sjuk och på att inte våga bli frisk. Men det gick. Jag bröt mig ur min identitet, skapade mig en ny. Jag förändrade hela mig själv. Lämnade den jag hade varit i åtta år. Det var läskigt och hemskt då och då, men också det bästa jag har gjort. Hur jag gjorde och hur jag tänkte ska ni få höra om senare i veckan. Men kom ihåg - det går!


Har du några tankar eller känslor kring ämnet sjukdomsidentitet? Maila gärna in dem till blogg@shedo.se

Veckans tema: Sjukdomsidentitet

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Sjukdomsidentitet
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni har en fin start på veckan. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om sjukdomsidentitet på bloggen. Jag tror att vi är många som kan känna igen sig i detta ämne. Jag har också fått uppfattningen om att det kan vara svårt att prata om det här, svårt att erkänna för sig själv eller andra att man har en sjukdomsidentitet. Därför tycker jag att det är extra viktigt att ta upp det, både för att skapa förståelse men också för att fler ska kunna känna - du är inte ensam.

Känner du igen dig i begreppet sjukdomsidentitet, eller har du andra tankar om ämnet? Ni är varmt välkomna att maila in era ord till blogg@shedo.se. Kom ihåg att du kan vara anonym här på bloggen.

Kram och kärlek!

Vårkänslor

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag älskar våren! Efter att ha dragits med vintern och mörkret under några månader är det fantastiskt att vakna upp på morgonen och se att det är ljust ute! Att kunna gå ut och hitta blommor i trädgården och slippa alla tunga, tråkiga vinterkläder. När jag ser att snön börjar smälta och dagarna blir längre och ljusare, blir jag genast på bättre humör.
Ta den här veckan till exempel! Där jag bor har snön kommit och gått lite som den känner för, och speciellt denna veckan. Så fort snön smälte och solen kom fram och sken en dag, mådde jag genast mycket bättre än de dagarna som de hade varit molnigt och snö. Lite solsken gör mig så otroligt lycklig. Efter att mer eller mindre ha suttit inlåst i mitt rum hela vintern, är det otroligt upplyftande när man börjar se de första vårtecknen. Att se solen komma fram och lysa en hel dag. Bara att kunna känna den där underbara, fantastiska och framförallt varma vårsolen skina i ansiktet är den mest fantastiska känslan i hela världen. Den slår kärlek, lycka, vad som helst. Ingenting gör mig så lycklig som den första varma vårsolen. Jag hittar energi som jag inte visste att jag hade. Jag får en lust att gå ut och göra saker, träffa människor, ta långa promenader, allt man kan tänka sig! Det är inte det att jag inte träffar folk på vintern eller när det är mörkt, men nu har jag större lust att leta mig ut ur huset och uppleva världen eller vad man ska säga.
Jag tror inte att jag har tagit så många promenader i skogen som jag har gjort nu de senaste dagarna. Om det är någonting som gör att man blir på bättre humör så är det långa promenader i vårsolen! Så om jag ska ge dig ett tips på vad du ska göra så fort du får chansen - ta på dig skorna, ladda telefonen med den bästa pepp-musiken, spela den på hög volym och ut och njut av det fantastiska vädret! När det är sol, lite varmt och du får chansen, ta den. Gå ut, även om det bara är en liten stund, och njut! Jag är säker på att det kommer att göra dig på lite bättre humör.

Veckans tema:Ljuset efter mörkret

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Ljuset efter mörkret 
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla fina! Förlåt att jag är lite sen med veckans tema, men jag har haft världens feber i början av veckan! Men nu kör vi som vanligt igen! Veckans tema kommer att vara Ljuset efter mörkret. Det är fritt hur du väljer att tolka veckans tema. Kanske är det en upplevelse, en person eller en känsla? Kanske någonting helt annat! Jag ser fram emot att läsa era tankar och känslor den här veckan. Adressen är precis som alltid blogg@shedo.blogg.se
Ta hand om er! 
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

#psynligt

Redaktör: Jessica Andersson

Idag lanserade ungdomar.se, Föreningen Tilia och Fryshusets Nätvandrare kampanjen #psynligt. Vi på SHEDO vill såklart uppmärksamma denna kampanj som går ut på att krossa de föreställningar och fördomar som finns kring psykisk ohälsa i samhället.

I de flesta fall kan man inte se vem som mår dåligt eller lider av psykisk ohälsa på olika sätt. Att se glad ut är inte det samma som att vara glad eller må bra. Att ha svart hår och piercingar behöver inte betyda att man är drabbad av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa har många ansikten och med kampanjen #psynligt hoppas vi nu på att en ökad förståelse om ämnet ska spridas och att fördomarna kring hur psykisk ohälsa ser ut ska brytas.

Vill du också vara med och visa att psykisk ohälsa har flera olika ansikten?
Ta en selfie och tagga den med #psynligt på Instagram, Twitter eller Facebook. Skriv gärna några ord om dig själv och hur du gör för att må bra. Det går också bra att maila in bilder till psynligt@ungdomar.se

Ett kollage med utvalda bilder från kampanjen kommer senare att skickas till medier, kommuner, skolor och andra som kan ha en ensidig bild av hur psykisk ohälsa ser ut.

Mia Skäringer: Lyckofasaden tar död på oss

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

"Visa tänderna nurå Skäringer, får vi se hur glad du är, skriker fotografen. Och jag känner mest för att börja gråta. Jag har inga stora vulgära skratt på gång. Jag orkar inte visa pillerillen i gomsvalget. Måste jag skratta så stort frågar jag. Vi vill gärna se tänderna svarar fotografen. Vi har direktioner från chefredaktören att få se lite tänder på framsidan. Och om inte ögonen hänger med då tänker jag? Kom igen då Skäringer får jag se ett stort skratt nu. Och jag ler tills det darrar i mungiporna.

Och på min blogg fick jag flera gånger frågan varför jag inte skrattar oftare och större, varför jag aldrig verkar vara glad. Ursäkta mig men jag är inte kroniskt lycklig. Jag är liksom känslor som kommer och går. Stora. Små. Rädda. Modiga. Svaga. Starka. Kåta. Vilda. Ömma. Ibland lyckliga.

Och jag vill för allt i världen inte odla någon bild av mig själv som så jävla glad. Lyckad. Perfekt. Så jag säger till fotografen. Nej. jag orkar inte storflabba med tänderna i dag. Jag ler litegrann, så mycket jag har belägg för och det får räcka. Jag är ingen gulletussa. Snarare ganska spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leendet på läpparna.

Och i det vi kallar vår verklighet säger vi som oftast: Jättebra. Det är jättebra. Hela tiden detta jättebra på frågan hur vi mår. Och ibland känns det som om hela livet är ett hetsigt avsnitt av Parlamentet. Komiker som tävlar om vem som är roligast och på tid, fast vi är riktiga människor som försöker bräcka varandra i lycka. Det ena panoramafönstret vetter in mot det andra.

Och titta vad lyckliga vi är när vi bygger ytterligare en altan fast vi redan har tre, för att vi aldrig orkar ligga med varandra längre, för att vi inte kan kommunicera. Bygg in, bygg ut, bygg bort, täck över och bit ihop tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat, för nu är det VM i vem som kan hålla upp fasaden bäst och längst. Och på var sin sida av Grand Canyon står Tabita och Gulletussan. Gulletussan, som kommer bära sitt tjocka lager foundation med sig ner i graven och Tabita, som inte ens vet vad fasad är, som inte bryr sig ett skit. Jag tänker ofta på vems barn som kommer få gå i terapi. Gulletussans ungar eller Tabitas? 

Jag tror att upprätthållandet kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Därför skrev jag ofta om min skilsmässa på bloggen. Om min sexlust som kommer och går. Om min pappa som hade alkoholproblem. För att låta andra känna igen sig i mig och därmed avdramatisera sånt som är svårt men ändå tillhör iallafall mitt liv mycket mer än stora hysteriska gapflabb.

Och en dag tog jag ett kort på min vanliga mage. Magen som fött barn. Och jag blev fullkomligt överöst av brev från kvinnor, för att de plötsligt insåg att de inte var ensamma om sina degmagar. Att hon den där Skäringer på tv har en sån mage som jag. Att hon hade en alkoholiserad pappa. Att hon har skilt sig. Att hon inte alltid har sexlust. O my god. Hon är som jag. Inte alltid så jävla glad.

Vi är så ovana, så svältfödda på oförställdhet och verklighet i det som visas upp i medierna - och i det vi visar upp inför varandra. Det behövs bara en vanlig liten degmage för att vi ska känna relief. Jag är alltså inte ensam om att tycka att sårbarheten är fan så mycket sexigare än stora vulgära tillgjorda flabb. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör? (Ibland klarar jag det inte alls, då får jag värsta återfallet och köper en tröja för tusen spänn bara för att jag är så rädd att inte duga.)"

Såhär skrev Mia Skäringer i Expressen februari 2009. Jag kan inte annat än hålla med om att mångas liv är uppbyggda på liknande sätt. Att hela samhället handlar om att vara gladast, rikast, ha finast jobb, bäst barn med fina betyg och gärna massor med vänner. Även dem helt "perfekta". Men vart tar vi vägen då? Som att vi slutar leva våra liv och endast strävar efter att leva upp till andras krav. Det är okej att känna. Att vara både ledsen och glad. Att ha en värdelös dag, att gråta i skolan, att vara missnöjd. Att svara: Jag mår inte så bra istället för att le med tänderna och säga "allt är perfekt" när någon frågar. Om man mår dåligt alltså. Vi är inte mer än människor, och vi ska heller inte vara det.

Mia Skäringer skrev också en bra krönika i aftonbladet om dieter och kroppsideal. Den har cirkulerat runt i de flesta sociala medier den senaste veckan. Har du missat den? Här kan du läsa.

Fler män söker stöd för ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

I dagens expressen kan vi läsa om Erik som drabbades av ätstörningar när han var 17 år gammal. Och för honom fanns det en skam. Ätstörningar är väl bara ett tjejproblem?

Att ta upp detta ämne i media är både viktigt och bra. För att visa att ätstörningar varken är skamligt eller en tjejsjukdom. Vem som helst kan drabbas, i vilken ålder som helst. Artikeln ger oss också hoppfulla siffror.

"På tio år har antalet män som söker vård för ätstörningar tredubblats. Nu håller skamstämpeln på att suddas ut och fler vågar söka hjälp"

Det finns hjälp att få. Det är ingen tjejsjukdom. Och tummen upp för att detta lyfts i media i kampen om ett förändrats samhälle där fler vågar söka hjälp!

Vill ni läsa hela artikeln så hittar ni den här.

Veckans tema: Medias guldkorn

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Medias guldkorn
 Redaktör: Jessica Andersson

Ofta pratas det i dagens samhälle om hur media påverkar oss. Det finns också omtalande diskussioner om hur media bidrar till många negativa aspekter i våra liv. Att media påverkar oss är vi nog alla överens om men det här veckan tänkte jag att vi skulle bortse från allt det negativa vi påverkas av, och istället fokusera på riktiga guldkorn inom media. Det kan till exempel handla om ett bra reportage du har läst, om någon journalist som har väckt bra uppmärksamhet, en träffsäker artikel eller en person i media som har berört dig. Egentligen kan det vara vad som helst som handlar om bra saker du har uppmärksammat i media.

Ni är välkomna att maila in era tankar, åsikter, texter eller kanske en länk till en bra artikel. Adressen är som vanligt blogg@shedo.se

Kram kram kram!

Alla med ätstörningar är skinn och ben

Skribent: Maria
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det är ett tillstånd som går i perioder. Fram till för ett och ett halvt år sedan, åt jag det mesta och tränade ett par, tre gånger i veckan. Det hade jag då gjort i runt fyra år.

För ett och ett halvt år sedan, halkade jag tillbaka in i det tillstånd jag varit fyra år tidigare. Jag började hoppa över måltider, jag åt alldeles för lite när jag väl åt, och jag började träna mer. Naturligtvis gjorde detta att jag rasade i vikt. Detta var inget jag märkte själv, åtminstone inte på samma sätt som alla andra.

Det är hit jag vill komma. Jag har aldrig varit mager. Jag har, i nuläget, en kropp som ser sund ut. Jag är stark, jag har kroppsfett där det behövs och jag orkar springa ett par mil i ett svep. Vissa dagar äter jag fullt normalt; jag kan ta en fika, jag kan äta en normalstor måltid, jag kan äta flera måltider på en dag. Å andra sidan, kan jag gå en hel dag utan att äta speciellt mycket, och sen träna under dagen och kvällen. Men jag är inte fri från min ätstörning, långtifrån. Jag är mitt i den. För varje tugga jag tar, börjar jag fundera på hur jag ska få bort den.

Min kropp är min bästa vän, för jag kan göra nästan vad jag vill med den. Jag är i fin form. Visst, jag har inga magrutor, inget tight gap, inga tydliga muskler. Men jag kan arbeta tungt i ett stall en hel helg, jag kan leka med barnen på mitt jobb, jag kan lyfta dem högt. Jag kan springa en halvmara. Min kropp är också min värsta fiende. Just för att den är så stark, och ser så välbyggd ut. Ingen som ser mig utifrån, kan ana att jag har problem med maten. Den som inte vet skulle aldrig kunna tro att jag tränar ohälsosamt mycket.

Jag har hört det sägas, så ofta. "Du ser ju inte ut att ha en ätstörning". "Du ser ju sund ut". Folk i allmänhet kopplar gärna ätstörningar till anorexi, för det syns. Jag har aldrig haft anorexi, men i perioder har jag pressat min kropp till det yttersta. Jag har haft en ätstörning i halva mitt liv. I fjorton år har den kommit och gått. Jag är inte mager, men det är likväl en ätstörning jag har.

Jag vill bara be hela världen att lägga ner alla fördomar kring det här. Tro aldrig, aldrig att ni kan se, vem som har en ätstörning. Tankar syns inte, ni kan inte se, vad som rör sig i mitt huvud när jag biter i en smörgås. Ätstörningar sätter sig på fysiken, men de är inte fysiska sjukdomar. De startar i huvudet, det är där de hämtar kraft. Alla som är underviktiga, har inte ätstörningar. Många överviktiga har också ätstörningsproblematik. Det syns inte utanpå. Tro aldrig det.

Fem myter om självskadebeteenden

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

"Självskadebeteende är en psykisk sjukdom"
- Nej, beteendet i sig är ingen sjukdom. Men många som skadar sig själva lider av olika typer av psykiska problem, som kan vara en sjukdom. Men själva handlingen är ingen sjukdom.

"Om man tar bort allt material som används för att skada sig själv skulle beteendet försvinna"
- Tyvärr är det omöjligt. Det finns många typer av självskadebeteenden. Många kopplar enbart ihop självskadebeteende med att skära sig själv, men självskadebeteenden kan också vara någonting som inte syns utanpå.

"Självskadebeteende är ett misslyckad självmordsförsök"
- Självskadebeteende och självmordsförsök är två helt olika saker. Många som skadar sig själva beskriver det som ett sätt att orka leva - inte ett sätt att dö. Men det är också viktigt att ta upp att självskador kan leda till döden och på så sätt bli ett självmord, men många som skadar sig själva gör det inte för att dö.

"Endast unga tjejer skadar sig själva"
- Självskadebeteende förkommer i alla åldrar och hos både killar och tjejer. Det finns inga exakta siffror på hur vanligt problemet är i olika åldrar och hos olika kön, mycket för att det finns ett stort mörkertal. Om man tittar på vilka som söker/får vård för sina självskador är det dock flest tjejer. Men det är viktigt att ta upp att även vuxna människor skadar sig själva och här kan vi också knyta tillbaka till det jag skrev ovan - ett självskadebeteende kan vara så mycket mer än att skära sig själv.

"Lider man av ett självskadebeteende har man borderline"
- Självskadebeteende är precis som det låter - ett beteende där man medvetet skadar sig själv. Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) är en personlighetsstörning där ett av många symptom kan vara ett självskadebeteende. Självskadebeteende kan förekomma hos personer med en rad olika psykiatriska diagnoser, men också personer utan en diagnos kan skada sig själva.

Average is beautiful

 Redaktör: Jessica Andersson

Ätstörningar ökar. Ätstörningar går ner i åldrarna. Fler och fler har ångest över sina kroppar, mat, träning eller all vikthets som cirkulerar i dagens samhälle. Vad detta beror på finns det många tankar om, men en del handlar nog om samhällets skeva kroppsideal. Dagens unga och många vuxna kämpar för att leva upp till ett ideal som inte är rimligt, sunt eller bra.

Vi på SHEDO vill gärna uppmärksamma designern Nickolay Lamm som bestämde sig för att kämpa för att skapa ett bättre kroppsideal. Idag möts många barn av dockor redan i tidig ålder och Barbie som har funnits med i många generationer bidrar inte till ett sundare kroppsideal. Nickolay Lamm ville ändra på det här och har nu skapat "Average Barbie" - en docka som har kroppsproportioner som speglar en genomsnittlig kvinna på 19 år i USA. En kroppsform som både är mer realistisk och sund.

Vi säger tummen upp till Nickolay Lamm för det här fantastiska projektet och självklart hoppas man på att få se fler liknande projekt i framtiden - allt för att kämpa för ett friare samhälle med sundare kroppsideal.

Alla som skadar sig själva vill ha uppmärksamhet

Skribent: S
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Sedan jag var ungefär tretton år gammal har myten om att självskadare vill ha uppmärksamhet från samhället florerat i min omvärld. På biologilektionen stod min lärare längst fram i klassrummet och pratade om att tjejer som skär sig vill bli sedda. Att de vill att folk ska se hur de mår. Jag stirrade rakt ut i tomma intet, medan känslorna stormade inombords. Jag hade precis börjat skära mig och det kändes så skönt varje gång, men efteråt kastades jag ner i ett svart hål av skam och rädsla för att bli upptäckt. Samtidigt stod min lärare där framme och sa att en självskadare vill ha uppmärksamhet. Var jag inte en självskadare då, med andra ord? Jag kände mig mer utanför än någonsin, inte ens skära mig kunde jag göra ordentligt. Under mina tonår eskalerade mitt självskadebeteende till nya nivåer hela tiden, men jag dolde det alltid väldigt noggrant så att ingen skulle få reda på vad jag höll på med. Inombords kände jag mig kluven i två delar, jag passade inte in med de normala ungdomarna och inte heller hos de som också skar sig men visade det öppet. Jag stod någonstans mitt emellan, ensam i mitt egna mörka gränsland. 

Det jag fick lära mig i klassrummet den dagen har påverkat mitt självförtroende avsevärt, jag hade nog vågat be om hjälp för flera år sedan om det inte varit för att jag slitits mellan olika förvirrade känslor, för vem vore jag om jag bad om hjälp för mitt självskadebeteende, som jag egentligen inte ville ha uppmärksamhet för? Dessa ångestfyllda, motstridiga känslor kämpar jag med än idag.

På ett forum stötte jag på en tråd som handlade om en människas personliga åsikter om självskadebeteende. Personen menade att alla som skadar sig i slutänden vill ha uppmärksamhet. Jag förklarade att jag aldrig bett om hjälp, att jag aldrig varit en börda för samhället utan att jag har bitit ihop medan jag alltid visat hänsyn gentemot andra. Tänk om samma hänsyn visats mig? Tänk om jag, när jag för en gångs skull burit någonting kortärmat, inte skulle behöva utstå stirrandet tills jag känt mig tvingad att gå och byta om? Tänk om det funnits en annan kunskap inom området självskadande, så att man sluppit leva med både självhatet inifrån och skuldkänslorna för vad omvärlden tycker. Tänk om. Det är en värld som jag längtar efter att få ta del av.

Veckans tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Jag hoppas att ni har en bra start på mars. Nu är det ny vecka och därför ett nytt tema! Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om myter kring självskadebeteenden och/eller ätstörningar. Om man inte vet så mycket om dessa typer av problematik är det ju lätt att man kanske lyssnar på vad man hörde någon säga på bussen eller i klassrummet. Detta innebär också att det finns en hel del myter ute i vårt samhälle om både ätstörningar och självskadebeteenden, och därför tänkte jag att vi ska försöka bryta dem den här veckan! Och jag vill gärna ha er hjälp. Har du stött på någon myt kring ämnet som du skulle vilja berätta om? Eller har du ett påstående som du inte riktigt vet om det är en myt eller inte? Skicka gärna ett mail till blogg@shedo.se så kan vi tillsammans försöka hitta klarhet i olika påståenden om självskadebeteenden och ätstörningar.

Men vad är en myt egentligen? Ordet myt kommer från grekiskan och betyder "berättelse". Kort och gott kan man säga att en myt är en felaktig berättelse eller ett felaktigt påstående. Det är också vanligt att en myt är spridd till allmänheten och kan få många att tro på saker som inte riktigt stämmer, någonting som kan bli problematiskt inom bland annat psykisk ohälsa. Men det var ju just det vi skulle jobba emot den här veckan!

Ta hand om er och jag hoppas att vi hörs!

Jag kommer aldrig glömma det första samtalet

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema:Erkänna erkänna för sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom 

Hej Jessica, Sofie heter jag. Vad kan jag hjälpa dig med? Hur kommer det sig att du sitter här idag? 
Vissa samtal glömmer man så fort man har haft dem. Andra kan man återge ordagrant flera år efter att man har haft dem, och de känns som om man precis har avslutat dem.
Ett samtal som jag kan berätta i detalj idag, även om det var flera år sedan det faktiskt ägde rum, är mitt första samtal med min psykolog. Mina föräldrar hade bokat en tid och berättat vad jag hade för problematik, så jag antog att hon visste. Men när jag satte mig i stolen på hennes kontor för första gången bad hon mig att berätta hur allt låg till. Och då började jag berätta allt. Hur jag tänkte, hur jag kände, vad jag hade för problematik.
När jag satt där på hennes kontor och berättade för henne, berättade jag även för mig själv. Det var första gången jag sa orden högt. Det var första gången jag erkände att jag hade ett problem, dels för mig själv, men även för andra. Någonstans under det där samtalets gång insåg jag att det jag sa, var saker som jag aldrig hade sagt förut. Jag hade aldrig sett det som ett problem, och ännu mindre ett problem som jag själv hade.
Men under samtalets gång lyckades jag berätta om den problematik jag hade, och även själv inse hur det låg till. Efter det kändes det, klyschigt nog, som om en sten hade lyfts från mina axlar. För det fanns hjälp och nu kunde jag göra någonting åt det. Det här skulle jag klara av.