Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Varningssignaler på att någonting inte stämmer
Redaktör: Emelie Jonsson
Tema: Varningssignaler på att någonting inte stämmer
Redaktör: Emelie Jonsson
Eftersom jag under denna veckan tänkte rikta mig till anhöriga till någon som mår dåligt.( Det kan röra sig om självskadebeteende, ätstörningar, missbruk, andra psykiska sjukdomar eller helt enkelt mår dåligt utan att skada sin kropp eller ha någon slags diagnos) så känns det lite svårt, eftersom jag inte är någon anhörig - men jag kan försöka gå utifrån det min mamma har berättat för mig och vad jag utifrån mitt egna perspektiv kan ge tips och råd om.
Vi börjar med varningssignaler:
- personen i fråga kanske börjar isolera sig. Glider ifrån sina vänner och är oftast för sig själv.
- rör det sig om självskadebeteende kan en signal vara att personen bär långärmat oavsett om det är högsommar ute.
- personen det handlar om börjar att fixera sig vid mat om det handlar om ätstörning. Kollar kalorierna på allting, väger och måttar. Kommer ofta med ursäkter som att "jag har redan ätit hos en kompis" eller gömmer mat kan också vara vanligt.
- är det ett självskadebeteende bakom och du ser något sår som ser märkligt ut kan personen i fråga komma med konstiga bortförklaringar som att någons katt har rivit honom/henne. Eller andra ursäkter som att personen trillat in i en buske eller vad som. Bara för att komma med någon bortförklaring för att få det ur världen.
Ja, dessa varningssignaler tar jag från mitt egna liv. Det ser säkerligen olika ut från person till person men dessa är i alla fall några tecken på att någonting kanske inte riktigt står rätt till.
Det kan också handla om att personen detta handlar om byter vänskapskrets och hamnar i ett umgänge som inte är bra för honom/henne.
Men vad kan man som förälder eller närstående göra för en person som mår dåligt?
Det är verkligen jättesvårt att svara på. Men om jag ska gå från egen erfarenhet så blev jag (ursäkta ordvalet, men) så jävla förbannad på mina föräldrar när de la sig i mitt liv. Om de frågade varför jag inte åt, eller vad det var för något konstigt sår jag hade på armen. Jag skrek ofta på mina föräldrar och kan göra än idag - men det är inte för att mina föräldrar gör något fel - absolut inte, men det är för att sjukdomen slits mellan mig och mitt riktiga jag. Sjukdomen vill inte bli upptäckt och vill kunna fortsätta förstöra, men medan jag själv vill ha all hjälp jag kan få.
Men mina föräldrar har varit ett jättebra stöd och är fortfarande även fast jag inte alltid visar det till dom.
Mitt tips till anhöriga är att vara där. Ta inte till er om personen kanske beter sig otrevligt mot er, det är egentligen inte han/hon som är otrevlig utan det är sjukdomen. Fortsätt att finnas där, och visa att personen alltid kan komma till dig och prata. Försök att inte ställa allt för mycket frågor och krav, utan det är bättre att han/hon kommer till er när personen känner sig redo. (Som jag skrev förut så är det här utifrån mig, det kan absolut vara helt tvärtom från person till person. Eftersom jag inte är någon expert i området så kan jag inte säga att detta är precis vad ni ska göra, utan det är bara mina erfarenheter vad jag känner är rätt)
Har ni inte tagit hjälp innan, gör det! Skolkurator, BUP, vuxenpsykiatrin. Det finns hjälp att få och jag vet att det inte är lätt - men den finns där för att hjälpa och man kan inte som en familj lösa det här själv utan man behöver all hjälp och stöttning om finns. Även som närstående till en person som mår dåligt behöver hjälp och det finns.
Mitt sista tips innan jag publicerar detta inlägget är att ni kan gå in på http://www.shedo.org/, sen kan ni klicka er vidare till fakta där det finns information om självskadebeteende och ätstörningar. Ni kan också klicka er vidare till Hjälp där det finns länkar, telefonnummer och mer information vad ni kan göra.
Var rädda om er!
Vi börjar med varningssignaler:
- personen i fråga kanske börjar isolera sig. Glider ifrån sina vänner och är oftast för sig själv.
- rör det sig om självskadebeteende kan en signal vara att personen bär långärmat oavsett om det är högsommar ute.
- personen det handlar om börjar att fixera sig vid mat om det handlar om ätstörning. Kollar kalorierna på allting, väger och måttar. Kommer ofta med ursäkter som att "jag har redan ätit hos en kompis" eller gömmer mat kan också vara vanligt.
- är det ett självskadebeteende bakom och du ser något sår som ser märkligt ut kan personen i fråga komma med konstiga bortförklaringar som att någons katt har rivit honom/henne. Eller andra ursäkter som att personen trillat in i en buske eller vad som. Bara för att komma med någon bortförklaring för att få det ur världen.
Ja, dessa varningssignaler tar jag från mitt egna liv. Det ser säkerligen olika ut från person till person men dessa är i alla fall några tecken på att någonting kanske inte riktigt står rätt till.
Det kan också handla om att personen detta handlar om byter vänskapskrets och hamnar i ett umgänge som inte är bra för honom/henne.
Men vad kan man som förälder eller närstående göra för en person som mår dåligt?
Det är verkligen jättesvårt att svara på. Men om jag ska gå från egen erfarenhet så blev jag (ursäkta ordvalet, men) så jävla förbannad på mina föräldrar när de la sig i mitt liv. Om de frågade varför jag inte åt, eller vad det var för något konstigt sår jag hade på armen. Jag skrek ofta på mina föräldrar och kan göra än idag - men det är inte för att mina föräldrar gör något fel - absolut inte, men det är för att sjukdomen slits mellan mig och mitt riktiga jag. Sjukdomen vill inte bli upptäckt och vill kunna fortsätta förstöra, men medan jag själv vill ha all hjälp jag kan få.
Men mina föräldrar har varit ett jättebra stöd och är fortfarande även fast jag inte alltid visar det till dom.
Mitt tips till anhöriga är att vara där. Ta inte till er om personen kanske beter sig otrevligt mot er, det är egentligen inte han/hon som är otrevlig utan det är sjukdomen. Fortsätt att finnas där, och visa att personen alltid kan komma till dig och prata. Försök att inte ställa allt för mycket frågor och krav, utan det är bättre att han/hon kommer till er när personen känner sig redo. (Som jag skrev förut så är det här utifrån mig, det kan absolut vara helt tvärtom från person till person. Eftersom jag inte är någon expert i området så kan jag inte säga att detta är precis vad ni ska göra, utan det är bara mina erfarenheter vad jag känner är rätt)
Har ni inte tagit hjälp innan, gör det! Skolkurator, BUP, vuxenpsykiatrin. Det finns hjälp att få och jag vet att det inte är lätt - men den finns där för att hjälpa och man kan inte som en familj lösa det här själv utan man behöver all hjälp och stöttning om finns. Även som närstående till en person som mår dåligt behöver hjälp och det finns.
Mitt sista tips innan jag publicerar detta inlägget är att ni kan gå in på http://www.shedo.org/, sen kan ni klicka er vidare till fakta där det finns information om självskadebeteende och ätstörningar. Ni kan också klicka er vidare till Hjälp där det finns länkar, telefonnummer och mer information vad ni kan göra.
Var rädda om er!
