Fånga en dröm

Skribent: Pia Ejeklint

Tema: Vad drömmer du om?
Redaktör: Therese Björck

Jag drömmer om att samla in ett hundratals ballonger och bara släppa upp dem,
se dem försvinna upp någonstans i himmelen och jag drömmer om att sitta där uppe på ett moln, kanske fånga en ballong när de passerar.
Jag drömmer om att gömma världens alla vassa kanter under bomull i vitt och rosa,
göra varje liten kant ofarlig så att ingen någonsin skulle kunna falla in och falla på, göra sig illa på någonting vasst.
Jag drömmer om att blåsa såpbubblor som aldrig aldrig går sönder och jag drömmer om hur de nuddar mina kinder innan de flyger vidare igen.
Jag drömmer om att göra allt ont till gott och allt mörker till ljus och jag drömmer om en utsträckt hand att fånga, om jag någonsin trampar snett och faller.
Jag drömmer om liv och om att leva, om kärlek och om att älska, om mod och om att våga, om styrka och om att resa sig efter varje fall (med den där utsträckta handen i min).



Foto: www.gettyimages.se

Med drömmar som bränsle

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Vad drömmer du om?
Redaktör: Therese Björck

Ibland har jag haft svårt för att våga tillåta mej att drömma, samtidigt som drömmarna alltid varit det som räddat mej. De har varit en verklighetsflykt, som en inre resa till något bättre, något större, något nytt. När jag mådde dåligt var drömmarna ett sätt att få vila en smula och hämta andan för att orka kämpa på nytt.

Numera har inte drömmarna samma syfte, men de är fortfarande något av mitt bränsle. Idag drömmer jag ofta om mitt stundande bröllop, om vilka som kommer dyka upp, om hur vi kommer att se ut, vilka sånger som ska sjungas och om all den lycka som jag hoppas kommer genomsyra dagen. Ofta drömmer jag om hur mitt liv tillsammans med min blivande make kommer att bli. Jag drömmer om att få barn, att bo i ett stort hur på landet med våra djur och att odla själv. Extra roligt är det faktiskt när jag och fästmannen drömmer gemensamt - ofta på våra långpromenader med hunden - och målar upp bilder av hur vi vill leva vårt liv. Det ger oss ett gemensamt mål och stärker våra band. Dessutom blir det lite, lite enklare att streta på i den grå studentvardagen om man vet att när vi har råd, när vi är färdigutbildade och tryggat vår ekonomi, så är faktiskt våra drömmar långt ifrån orealistiska. Vi har gott hopp om att en dag sitta där med vår gård, våra barn, våra djur och vår odling. Det är en fantastisk känsla!

Foto: www.gettyimages.se

Våga drömma

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Vad drömmer du om?

Jag tror att många som har mått dåligt eller mår dåligt kan dra sig lite för att drömma högt och ljudligt. Att känna det som att man har blivit svedd lite för många gånger för att det ska vara värt att ta den risken en gång till. Men jag tror att drömmarna finns där, kanske inte ens synliga för personen själv, men ändock där.

Jag minns att jag hade svårt att drömma, svårt att tro på något bättre. Men jag hade drömmar. Jag hade drömmar om att må bättre och få ett annat liv. Och det var nog det viktigaste redskapet jag hade när jag sedan började kämpa för att tillfriskna. Jag menar inte att man aktivt måste gå runt och tro hela tiden, min motivation var obefintlig i många och långa perioder, men skillnaden var att jag hade ändå drömmarna kvar.

Att ta ifrån någon sina drömmar är nog lättare än många tänker sig, vad är det som säger att man ska säga till treåringen att den kan bli vad den vill (oavsett om det är sopgubbe, snabbköpskassörska eller sångare) medan man ber tioåringen att tänka två gånger när hon säger att hon vill bli ishockeyproffs? Skyddar man sitt barn från besvikelse ifall hon inte lyckas eller ger man henne en besvikelse och en förlorad dröm? Därmed inte sagt att drömmar klarar sig både genom eld och vatten, just för att de är så långt från verkligheten många gånger, tror jag att det är lättare att hålla fast till dem även om verkligheten blir lite kantstött emellanåt.

Tyvärr tror jag att jag fortfarande har en del att förbättra när det gäller mina drömmar, jag har fortfarande svårt att hängivet och orealistiskt kasta mig ut i drömmarnas värld. Min pojkvän berättade för mig om en dröm han hade, och min första fråga var hur det skulle gå att genomföra. Han tittade på mig och sade att alla drömmar inte är till för att bli verklighet, de bara finns. För mig var det svårt att förstå att drömmar och planer inte automatiskt har ett likhetstecken emellan sig.

En dröm som jag ändå bär på, och har burit på länge, är att "skaffa" en egen hund en dag. Till den dagen kommer drömmer jag mig bort genom att låna hundar, gå på hundkurser, läsa hundbloggar och läsa hundpedagogik. Det både håller drömmen vid liv och ger den näring!

Den här veckan kommer vi först att få ta del av Thérèse Nilssons och Pia Ejeklints drömmar och efter dem kommer Märta Kajsa Nyholm att skriva.

Allra sist vill jag tipsa om en låt som för mig symboliserar drömmar och att våga drömma, Oh Laura's "Release me". Ni kan lyssna på den på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=NjQXMZe2ouk

Foto: www.gettyimages.se

"En mördare i mitt hem"

Tema: Möten - om att mötas

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Vi möts och vi förändras. Det händer något inom oss då vi möter en annan människa och det är svårt att vara oberörd.

Jag tänker fortsätta med ännu ett boktips, nämligen "En mördare i mitt hem" av Ashley Smith. Berättelsen är en sann historia och skildrar ett dramatiskt samt omskakande möte som förändrar både berättaren och den person hon möter. Ett möte som går från att vara destruktivt till att bli konstruktivt.

Brian har skjutit ned tre personer i en domstol i Atlanta och är på flykt då han tar Ashley som gisslan i hennes hem. Genom att prata konstant och behålla lugnet närmar sig Ashley Brian mer och mer under de timmar som förflyter. De går från att vara mördare och gisslan till att vara två personer som kan respektera och förstå varandra. Ashleys liv är inte heller fläckfritt, hon kämpar mot sitt drogberoende och för att få tillbaka vårdnaden av sin dotter. Detta möte förändrar dem båda. Hon inser vad som är viktigt i hennes liv och Brian förstår att även han måste ta ansvar för sina handlingar och räcker självmant över sig till polisen efter sju timmar tillsammans med Ashely.

En berättelse som helt klart är läsvärd!

Om att mötas

Skribent och redaktör: Josefine Eriksson

Tema: Möten - om att mötas

Vad är det att möta en annan människa? Jag tänker på ord som gemenskap, utanförskap, glädje, rädsla, nya insikter, att komma nära och att låta någon komma in samt att möten både kan vara konstruktiva och destruktiva.

Jag tror de flesta av oss önskar att bli sedda och bekräftade i relationer med andra och att vi bär med oss möten av båda sorter. Varje människa bär med sig sin egen historia med sina egna unika möten.

Om du kommer på något du vill dela med dig av vad gäller veckans tema så är du varmt välkommen att skicka in ett bidrag!

Som en start på veckan kan jag tipsa om boken och filmen "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Den handlar om fyra kantstötta personer som från början tycks långt bort från varandra men som möter varandra och förändras.

Visst sjutton går det att förändra!

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Shedos arbete för en human psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Psykiatri: Mer än en mugg piller?

Thérèse Nilsson, vice ordförande i Shedo, skriver om föreningens första verksamhetsår:
Flera gånger har jag frågat mej vad som egentligen fick oss att starta en förening med syfte att jobba med och för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Bara att driva en förening är ett krävande arbete – att dessutom fokusera på psykiatri med alla fördomar, stigmatan och sjukdomproblematiker som kommer på köpet gör inte saken enklare. Men när jag drabbas av mina tvivel, funderingarna om det verkligen är någon idé att ens försöka, så blickar jag bakåt över vårt första verksamhetsår och kan inte känna något annat än stolthet. För visst sjutton går det att förändra!

Vi blev tidigt kontaktade av Region Skåne och har sedan dess byggt upp ett gott samarbete med landstinget. SHEDO har plats i brukarrådet både på lokal och regional nivå (platsen är just nu vakant - maila styrelsen om du är intresserad av att fylla den!) och vi för samtal med beslutsfattarna till den nya avdelningen här i Lund som arbetar med självskadebeteende och emotionell instabil personlighetsstörning. Även i Stockholm finns SHEDO representerade i brukarrådet och vår önskan är att representeras i brukarråd på fler orter i landet. Brukarråden består av patienter, som kommer med åsikter om hur vården kan förbättras.

En viktig ideologisk fråga för SHEDO rör patienter med självskadebeteende och ätstörningar som vårdas på rättspsykiatriska enheter. Som ett led i detta arbete har SHEDO haft möte med psykiatrienheten på Socialstyrelsen där vi presenterade ett sjuttonsidigt dokument över vår syn på frågan. Vi har synts i media och det har gett resultat: rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall har meddelat att mediatrycket blivit för högt och ska flytta de självskadande kvinnorna från avdelningen med dömda brottslingar. I slutet av november kommer föreningen att representeras på ett expertmöte om vården av självskadare som hålls på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Det här är ett axplock av allt det föreningen sysslat med under det gångna året, med fokus på vårt politiska arbete. Vårt mål är självklart att vården för ”vår” patientgrupp ska vara individualiserad och human och i så hög grad som möjligt bedrivas på frivillig basis. Vi är övertygade om att det går att bedriva effektiv och långsiktig vård utan onödiga tvångsmetoder, ja kanske till och med fullständigt utan tvångsmetoder. Personligen önskar jag att psykiatrins beslutsfattare kunde komma till SHEDO på studiebesök, vara med på några av våra träffar och se hur väl det går att se en människas styrkor och framsteg, i stället för att fokusera på kilon, vikter, tvång och sår. En human psykiatri är en vård som ser patienten bakom symtomen. Vägen dit kan ibland kanske kännas lång, men då ber jag dej att göra precis det jag brukar göra; läs mitt inlägg en gång till och minns att vi bara arbetat ett ynka år. Tretton futtiga månader har SHEDO varit igång och jag är återigen säker på varför jag stretar vidare. Det är ju det här jag vill och brinner för. Det går att göra skillnad.

Foto: http://www.dreamstime.com, www.shedo.org

"Här blir man inte straffad för att man mår dåligt"

Skribent: Camilla Svensson

Tema: Shedos arbete för en human psykiatri

Redaktör: Amanda Duregård

Jag, Camilla, önskar att vården av självskadande personer skulle vara en vård där men specialiserar sig, använder DBT (Dialektisk beteendeterapi), hjälper personerna att hitta en identitet där man kan se positiva saker om sig själv istället för bara negativa saker. Som självskadande person så är man svag, osäker, rädd, tycker att man inte duger och ser sig själv bara som ett problem.



Man behöver verkligen hitta en specialiserad vård för självskadande personer. Det måste göras nu, för att det fungerar inte att skicka patienterna till Rättspsykiatrin. Sedan är det en stor skillnad på rättspsyk och behandlingshem. På Rättspsykiatriska kliniker får man inte vård utan det fungerar på ett sätt med "Hot och straff", patienterna får hjälpa varandra och man får en bild av sig själv som ett riktigt stort problem. Självkänslan och självförtroendet växer ju inte direkt på Rättspsyk.



Man kan inte bli Frisk inom Rättspsykiatrins väggar. På behandlingshem får man hjälp och blir inte straffad för att man mår dåligt. Man jobbar med DBT, ESL (Ett självständigt liv), samtalsterapi och hjälper patienterna att komma fram till vem den är som människa, vad man betyder för sig själv och andra, och även att hitta ett liv som är värt att leva. Detta är ett sätt som jag anser att man skall försöka jobba på innan man skickar patienterna till Rättspsykiatriska kliniker runt om i Sverige.



Jag mår okej idag, jag har mina bakslag ibland men jag kämpar vidare med rätt hjälp som jag får här på behandlingshemmet i Simrishamn (Skåne).

Det finns mycket kvar att göra

Skribent och redaktör: Amanda Duregård
Tema: Shedos arbete för en humanare psykiatri

Många som shedo har kontakt med söker sig till psykiatrin. Det är naturligt, psykiatrin är till för att fånga upp psykisk ohälsa och på olika sätt bidra till att man mår bättre. Det finns många exempel på att kontakten med psykiatrin fungerat. Avståndet till det fängelse som skildras i Ken Keseys "Gökboet" är för de flesta långt borta. Men det finns också mycket kvar att göra.

Psykiatrin är en av de områden inom sjukvården som har störst andel stafett-läkare (läkare som arbetar ett kort tag på varje ställe), eftersom det är brist på psykiatriskt utbildade läkare.

Då och då kommer det fram att man saknar rutiner för att hantera någorlunda förutsägbara händelser, som att en patient släpps ut för en promenad och inte återvänder.

Personer med självskadebeteende kan råka ut för att bedömas utifrån storleken på skadorna, ätstörningspatienter får veta att det är vikten som avgör om han blir inlagd för vård eller inte.

Tvångsmedel används ibland utan korrekt bedömning av alternativen.

Ett av den svenska psykiatrins allra fulaste ansikten är den som kom fram för två veckor sedan i Kalla Fakta. Efter ett stort arbete av shedos styrelse för att kartlägga, och sedan agera emot, de behandlingar som man använder sig av inom Rättspsykiatrin, har detta ämne nått den nationella debatten. Från shedos håll har fokus legat på de personer som inte är dömda till rättspsykiatrisk vård utan som vårdas på rättspsykiatriska kliniker på grund av självskadebeteende och ätstörningar som den vanliga psykiatrin inte ansett sig kunna hantera. Om skillnaderna mellan rättspsykiatrin och det behandlingshem som hon tillhör idag, skriver Camilla Svensson på onsdag.

Shedo arbetar för en humanitär psykiatri med fokus på patienternas friska sidor. Ett annat viktigt fokus är den vård och det stöd som kan fånga upp och rädda undan en person innan man hamnar inom psykiatrin. Shedo driver ett forum, en jourmail, och uppmärksammar bl.a. bristen på stöd för ungdomar under skollov då ungdomsmottagningen är stängd och kuratorn på semester.

När jag sökte till psykiatrin som sjuttonåring fick jag
rådet att smätta med gummiband för att minska
självskadorna. De önskade mig en god fortsättning på mitt liv.
Foto: Swedoffice.se

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

I september 2004, en helt vanlig höstkväll efter att ha varit och fikat med en kompis, slog insikten ned: Jag tror att det är över nu. 25 år med i stort sett konstant närvaro av tankar på vikt och mat, ett fjärdedels sekel bakom den mörka spegeln, inne i en anorektisk tillvaro, var över. Efter nästan 10 år i vården och drygt fyra års hårt arbete på vägen ut, så var jag fri(sk). Jag hade släppt greppet om anorexin som därför inte längre hade kontroll över mitt liv. Det jag aldrig riktigt vågade tro kunde hända hade hänt.
Så hur var det? Rosa, fluffiga moln och lyckliga änglakörer, ett liv som otroligt stark superkvinna utan problem?
Nej. Fast jag hade verkligen en smekmånadsfas i nästan ett halvår, då jag kände mig superstark och kunde lösa alla problem som dök upp hur lätt som helst, mådde jättebra och bara var positiv.Sedan kom tvivel, frågor, kris.
Jag hade nog på fullt allvar trott att som fri(sk) mår man alltid bra, och blev väldigt ställd när jag plötsligt inte gjorde det. Trots att jag egentligen visste att friska människor också mår dåligt och dippar ibland så hade jag på något sätt glömt att det kunde hända mig också. Och hur gör man som frisk när man mår dåligt? Hur förhåller man sig till det, när de invanda reaktionerna är olika former av självdestruktivitet?
Min första friskkris handlade om just det här: Får jag må dåligt som fri(sk) - för jag har väl ingen anledning att må dåligt längre? Hur ska jag hantera att jag mår dåligt utan att falla tillbaka in i gamla invanda mönster? Hur mår jag dåligt på ett friskt sätt?
Frågorna är egentligen väldigt lättbesvarade: Hur man mår har inget att göra med om man får eller inte får må på ett visst sätt. Måendet är som känslor - det bara är. Oavsett om jag vet varför eller inte. Det är lätt att undvika att ta falla tillbaka in i gamla mönster genom att inte ta till destruktiva beteenden, hur reflexmässigt tanken på dem än kommer. Och att må dåligt på ett friskt sätt handlar oftast om att acceptera att jag mår dåligt och göra saker för att må mindre dåligt. (Inte saker som ger tillfällig lindring följt av mer ångest.) Så genom att inte öppna den där stängda dörren till anorexin igen utan stå ut med att jag också var mänsklig och inte alltid på topp, och med hjälp av en klok terapeut, tog jag mig igenom kris nr 1: Jag kan och får må dåligt även som frisk. Det friska sitter inte i hur jag mår utan hur jag hanterar det.
Nästa kris handlade om något ännu djupare: Hur ska jag vara som fri(sk)?
Eftersom jag hade gått in i ett anorektiskt förhållningssätt redan som barn hade jag ingen frisk identitet att falla tillbaka på, inga minnen av hur det är att vara fri(sk). Och även om jag redan på vägen ut bearbetade den här frågan och till en stor del började bygga upp en identitet som inte längre kretsade kring kroppsstorlek, mat, vikt, prestationer och självdestruktivitet, så fortsatte processen även efter hösten 2004. Men i det här fallet handlade vem jag är om hur andra ser mig.
Jag fick för mig att jag måste vara friskare än frisk i både tankar och beteenden, att jag inte får tänka en ätstörd tanka, för då kanske jag inte är frisk, att andra människor kanske misstror mig om jag tackar nej till tårta och inte låter mig trugas till en extra kaka. Eftersom jag var väldigt medveten om att många inte tror att man kan bli fri(sk) från en ätstörning var jag hela tiden orolig för att någon skulle tro att jag ljög om det och hade därför i stort sett nolltolerans för ätstörningstankar. Det gick nästan så långt att jag kände att jag måste be om ursäkt för att jag var smal och jag ofta åt mer än vad jag hade lust med bara för att bevisa något.
Även här ryckte min terapeut in och ifrågasatte mitt resonemang. Hur friskt är det att vara friskare än frisk?
Den enkla frågan blev en stor kris följd av en enorm lättnad. Hurra - jag behövde inte bevisa något! Det sjuka sitter inte i tanken, utan i hur jag låter tanken styra mitt liv och mina beteenden. Jag kan äta det jag vill, ta en bit tårta till om jag vill, eller helt låta bli om jag inte har lust den dagen. Vad andra tänker om mig har inget som helst att göra med huruvida jag är frisk eller inte. Det är bara jag som vet hur jag mår och vad jag gör när ingen ser mig.
Tittar man på hur friska människor hanterar stress, så ser man att det finns många invanda, ganska destruktiva beteenden: man kanske röker för mycket, äter för mycket, dricker för mycket eller går ut och festar och har en rad med meningslösa ragg - och inte tänker vi väl att det är sjukt? Det räknas som ganska normala beteenden. Men eftersom ingen pratar om de tankar och beteenden som inte visas upp, så är det lätt att tro att friska människor är så otroligt friska och smarta hela tiden.
Min nolltolerans var i sammanhanget lite orimlig, och hindrade mig från att gå vidare ytterligare. För tankemönster efter många års hjärntvätt tar tid att ändra. Så om jag får tankar på ätstörningsbeteenden eller självskadebeteenden när jag är stressad betyder det inte att jag är tillbaka där, utan bara att jag har lärt in de här tankarna och får arbeta med att lära ut dem igen. Och tro mig: Man förändrar inte tankarna genom att förneka dem.
Efter de här två stora kriserna, som innebar att jag helt fick revidera min syn på mig själv och på friskhet, har det inte varit några lika omvälvande identitetskriser. Bit för bit har i stället en frisk identitet växt fram, där hålen efter det förflutna fylls med nya saker. Det finns dagar och stunder då jag har saknat min anorektiska identitet så mycket att det nästan varit bottenlöst, men samtidigt har jag ju absolut inte velat gå tillbaka. Saknaden har handlat om ett sorgearbete, om att begrava något som varit större delen av mitt liv, och om helt andra saker som jag kunnat komma på först när jag slutat följa impulserna, utan i stället stannat upp och tittat under dem. Vad känner jag egentligen? Vad är det jag verkligen saknar från åren bakom den mörka spegeln?
Ett friskt liv innebär toppar och dalar, med- och motgångar, en dans på rosor och stickor i fötterna. Det är orimligt att tro att man alltid är på topp och alltid mår bra. Alla drabbas av kriser, alla måste lära sig ett friskt förhållningssätt till livets upp- och nedgångar, till bra och dåliga dagar, till lycka och olycka, glädje och depression, stress och lugn. För självklart är ett fritt eller friskt liv en process, där vi fortsätter att utvecklas, läka gamla sår och ändra tankar och beteenden i takt med att vi förändras.

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent: Pia Ejeklint

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?
Redaktör: Lisa Isaksson

Jag var där när det svartnade
när det vita blev grått och snabbt mörknade
Jag var med i varje fall
varje bakslag, snedsteg och återfall
Och jag tände lamporna
jag reste mig upp igen

Men ingen hade talat om för mig
att det kunde svida ändå
trots att jag stod mitt i ljuset
kunde marken under mina fötter rasa
Livet skulle vara en dans på rosor
men ingen talade om
att man lätt kunde kliva
på rosens alla taggar ändå

Vem var jag när jag tog klivet ut till verkligheten
vem blev jag och vem borde jag vara
Jag kunde så väl det där onda
hur jag skulle göra och vem jag skulle vara
men nu då, när det ljusa omfamnade mig
vart skulle jag gå, hur skulle jag vara

Precis lika läskigt som det var att bli sjuk
var det att kliva ut på vägen mot friskt,
jag vet inte vad som väntar mig
men jag vet att jag är nyfiken nog att ta reda på det

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

För några år sedan läste jag en psykologikurs där fokus låg på hälsopsykologi och krisbearbetning, och upptäckte att man inom hälsopsykologin talar mycket om krisen i att drabbas av en funktionsnedsättning eller en kronisk eller dödlig sjukdom. Det är ett situation som man ganska självklart kan förstå är en kris.
Däremot är det väldigt få som diskuterar krisen i att bli frisk efter en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. Omgivningen uppfattar det som odelat positivt och man känner själv att allt "borde" vara bra, men det kan vara en minst lika stor kris eftersom det även här handlar om att hitta en ny identitet och syn på livet. Och det här är inte "på vägen ut", när man fortfarande är sjuk men bättre, utan efteråt - när det är över.
Bara för att man är frisk innebär det inte att livet är rosenrött, och saknaden efter den förlorade identiteten kan vara otroligt stor, plus att det blir ett tomrum mellan det att man släppt det gamla och hunnit skapa en ny identitet. Det är en sorgeprocess som man måste få gå igenom, och som varken innebär att man har gått tillbaka till det ofriska tillståndet eller att man är på väg tillbaka, utan saknaden av en identitet och osäkerheten i gapet som uppstår innan man fyllt tomrummen efter den gamla, sjuka, identiteten och hittat nya sammanhang där man hör hemma.
På tisdag publicerar vi ett inlägg av Pia Ejeklint och på fredag berättar jag om hur den här processen har sett ut för mig. Vill du själv skriva något så går det säkert att klämma in fler inlägg - eller varför inte skriva några rader i kommentarsfältet?

Tillförsikt

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

Sjukdomen är idag både långt borta och nära. Det har format mig mycket, hur jag ser på omvärlden, hur jag ser på mig själv och hur jag ser på framtiden. Det har gett mig så mycket jag aldrig hade velat varit utan, jag ser inte åren som jag var sjuk som förlorade, utan mycket värdefulla. Och hur jobbigt det än har varit så har jag aldrig ångrat att jag fortsatte att kämpa för något bättre.

Mer direkt kan man se att sjukdomen har påverkat mitt yrkesval, jag läser idag första terminen på psykologprogrammet och jag ser att jag har något många av mina klasskamrater saknar, en djupare förståelse när det gäller psykiskt lidande. Jag tror säkert att fler på psykologprogrammet har mått dåligt, och jag tror säkert att mycket förståelse kan komma under åren genom observationer och beskrivningar, men jag är ändå tacksam över mina erfarenheter när jag läser om psykiatriska diagnoser och psykiskt lidande.

Samtidigt försvårar det min utbildning, att ha haft ett självskadebeteende är inte lätt, många är de fördomar som finns om det, både bland elever och lärare. Ännu har jag inte hittat balansen, när jag ska sitta tyst trots att det skriker inom mig, och när jag ska ta ton, men jag har många år på mig. Det är också ett sätt att hålla sig kvar i sjukdomen skulle nog många tycka, att hela tiden läsa om psykiska sjukdomar men jag håller inte med. Dels är psykologi så mycket mer än psykiatri och dels är det inte detsamma att läsa om det samma som att uppleva det.

Längre bort är sjukdomen om man ser till de uttryckssätt jag tidigare använde mig av och många av de tankar och känslor jag hade. Jag slipper att kämpa varje minut för att överleva och jag tar det för självklart att äta frukost, lunch och middag. Tankarna finns men jag låter inte dem få fäste, jag väljer en annan väg.

Jag tror inte att det är sjukdomen i sig som har varit värdefull, men jag tror att all terapi, alla tårar, alla förändringar och all kämpaglöd som funnits gav mig den förändring jag behövde. Jag hade säkert kunnat tillgodogöra mig terapi ännu bättre om jag hade börjat innan jag blev sjuk och dessutom sluppit mycket lidande, men sjukdomen har ändå inneburit en vinst för mig till syvende och sist. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och andra och jag vet vad jag vill. Jag kommer nog aldrig att se sjukdomen som ett avslutat kapitel av mitt liv, eller ens ett kapitel av mitt liv, men jag har valt ett annat sätt att se på världen nu.

Bilder från: http://www.gettyimages.se

Kvitton på kampen

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Det känns som jag får utdelning för de kamper jag utkämpade för ett år sedan. Jag börjar sakta kunna minnas saker, jag börjar sakta kunna slappna av, jag börjar kunna se världen på ett nytt sätt. Och som jag har kämpat för att finnas till i min tillvaro. Jag har ifrågasatt det mest självklara, jag har gått emot tankar och känslor, jag har slagits för att få finnas till. Och någonstans står jag där, borderline, mellan det sjuka och det levande. För det är så jag vill beskriva det.

Min vardag har fyllts med små värdefulla saker. Jag läser latin på gymnasienivå, jag är dagmatte åt två hundar, jag jobbar med dialektisk beteendeterapi. Och vet du, jag mår rätt bra?! Det är inte lika hemskt hela tiden. Jag tror att jag klarar det här.

Visst, mycket är jobbigt och hemskt, jag känner mig så hemskt utanför så många gånger. Kommer jag någonsin att passa in bland alla andra? Men det finns saker som väger upp: jag har en underbar stödfamilj, jag har djuren, min familj stöttar mig, jag börjar använda de färdigheterna jag kämpat så att få in i skallen, jag har skolan.

Jag vill inte missa livet.

Jag vill lära mig tänka ut lösningar själv, jag vill kunna stå på egna ben, jag vill överleva utan övervakning. Och jag tror faktiskt att det är mödan värt."

Jag blir varm inombords när jag läser det här. Allting gick inte på räls och jag utkämpade fortfarande dagliga strider med mitt inre, jag pendlade mycket i mående från dag till dag fortfarande, men en väsentlig skillnad fanns: jag trodde verkligen på mig själv och gav mig också den tid jag behövde för att må bättre. Jag visste vad "att må bättre" innebar!

Imorgon kan nu läsa om hur jag ser på mig själv och min tillvaro idag. Det blir den avslutande delen i denna veckas serie.

Bild från: http://www.gettyimages.se

Ambivalens

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Ett ord som mer än något annat beskriver hur jag känner inför min sjukdom, hur jag känner mig som sjuk och hur jag känner mig som någon som vill bli frisk är ambivalens.

Människor runtomkring mig tar det för självklart att jag hatar att vara sjuk, att jag hatar att inte få äta, att jag hatar att skada mig själv, att jag hatar sjukdomen anorexi och att jag inte mer än något annat vill få chansen att kämpa för att bli frisk. Det är ju klart att jag måste ha en vilja!

Så enkelt är det inte, det har varit enklare men då enbart under tiden jag valde att jag ville vara sjuk. Jag visste då att jag en dag skulle behöva välja, välja mellan det lilla, friska som fanns inom mig som trots allt höll mig levande och det stora, sjuka som i slutändan skulle bli min död. Då tycktes det så avlägset, jag kunde lätt bara fortsätta att vara sjuk utan några större komplikationer egentligen. Det var klart att det inte var någon dans på rosor men det var en västanfläkt mot det som komma skulle. Denna ambivalens.

Jag hatar inte att vara sjuk. På sätt och vis tycker jag om det mycket. Jag tycker om att slippa ta ansvar för vad som kommer hända med mig, jag tycker om att hata mig själv och förgöra mig själv, jag tycker om att se hur långt jag kan gå, hur långt jag klarar av att pressa mig själv, hur vissa saker ibland kan ersätta andra saker jag inte orkar handskas med.

Sedan har vi denna vilja, den viljan som ska göra mig frisk. Den viljan existerar inte. Det är klart att jag på sätt och vis vill bli frisk men samtidigt vill jag det inte alls, inte någonstans. Många begär eller tar det för självklart att jag vill bli frisk, att jag kommer att kämpa allt jag kan. På sätt och vis har de också rätt, jag kommer göra så mycket jag kan men det är inte rimligt att jag ska vilja bli frisk när jag inte ens minns hur det var eller om det faktiskt är bättre än det här. Jag har en identitet genom min sjukdom också och frågan är om jag kommer våga släppa den när jag inte vet vad alternativet är. Jag vill inte ha det såhär men samtidigt vill jag det. Men jag ska kämpa ändå, så får vi se hur det blir, sjukdomen finns ju alltid kvar om jag vill det."

Usch, vad svårt det var att kämpa! Att vilja och inte vilja om vartannat, samtidigt som jag kände att jag hade världens bästa chans att bli frisk när jag fick så mycket hjälp. Men det var inte heller lätt att ta emot hjälp och det var inte lätt att försöka ändra på beteenden när tankarna och känslorna satt lika hårt och väl förankrade som tidigare.

En av de svåraste sakerna under den här tiden var att hantera omgivningen. Jag blev snabbt fysiskt mycket bättre och mina beteenden normaliserades gradvis, men inte förändrade det insidan. Men utsidan var det min familj och mina vänner kunde se, och de ville så gärna tro att insidan också förändrades till det bättre. Den här perioden måste jag nog ändå säga var den absolut jobbigaste under hela mitt tillfrisknande, jag tänkte och kände samma saker som förut men hade blivit fråntagen möjligheterna att uttrycka dem med utan att ha lärt mig andra förhållningssätt. Men samtidigt väcktes hoppet på riktigt under den här perioden.


Imorgon kan du läsa om hur jag kände ungefär ett år senare när jag hade varit på behandlingshemmet för sista gången och börjat studera igen.

Bild från: http://www.gettyimages.se

Kontroll

Skribent och redaktör: Therese Björck

Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Jag har ingen kontroll. Alls. Det är inte jag som bestämmer i mitt liv, det är aldrig mitt val. Jag har vetat det länge och gömt mig bakom det. Visst, jag har påstått att jag har kontroll men jag har hela tiden vetat sanningen, jag har allt annat än kontroll.
När det gäller ätstörningar och i synnerhet anorexi säger många att det är ett sätt att försöka få kontroll över något i sitt liv, att lösa problem genom att bearbeta något annat. Visst, så är det i början, då har du kontroll men sedan försvinner du rakt ut i rymden och svävar vind för våg vart än sjukdomen tvingar dig. Det är så lätt i början, när fötterna fortfarande nuddar marken, för då är det du som bestämmer. Fötterna lättar rätt omgående från marken när sjukdomens vindar börjar blåsa. De blåser iväg dig från marken om du inte ser upp, de blåser dig långt från markens liv och ingenting blir "normalt" eller "som vanligt". Hur ska du minnas markens liv när du svävar vind för våg i det blå? När markens människor inte längre syns och de högsta bergen bara blir mindre och mindre? Hur ska du då kunna veta vad som är "normalt" eller "som vanligt"?

Samtidigt är just det en enorm trygghet, att aldrig ha kontroll. Det finns en tilltagande rädsla för att stå på marken ju längre ifrån den jag flyter iväg. Jag kan gömma mig bakom en sjukdom, det är aldrig mig ni kan komma åt eftersom det inte är jag som har kontroll.
Jag blev sjuk av rädsla, min sjukdom är ett uttryck för rädslan. Rädslan för att inte vara perfekt, för att inte räcka till eller vara tillräcklig, för att inte duga, för att våga och att leva. Så länge jag är här är jag trygg. Här är inget okänt, här är det inte skrämmande som på marken. Jag behöver aldrig ta ansvar här, här är jag fri. Fri på det mest uppbundna och sönderslitande sätt som existerar. Det spelar ingen roll är den återkommande tanken. Om jag gör mig lite för illa, om jag ramlar lite för hårt, om kroppen skriker lite för högt. Ingenting spelar någon roll här, här skrämmer mig inget, inte döden, inte det jag utsätter mig för, inte minnena. Här är skölden så stark, här där ingenting spelar någon roll. Hur mycket ni än skriker på mig så är det ändå från marken ni skriker och där är inte jag, ingenting som händer på marken tillhör mig. Jag är distanserad från marken, kroppen svävar beroende av sjukdomens vindar och där når ni mig inte.
Det jag svävar i är ett tröstlöst mörker utan slut, utan botten, utan någon slutgiltig vändpunkt. Min lilla, lilla friska del skriker sig hes för att jag ska vända, för att jag ska lyssna på markens människor, för att jag ska inse att det är mitt ansvar. Den delen är rädd också, fast av helt andra anledningar. Ändå vill jag inte, inte riktigt än. Jag är för feg. Jag är för rädd. Skölden är intakt ännu ett tag."

När jag skrev det här hade jag länge väntat på hjälp. Jag hade slussats mellan avdelningar och läkare utan att någon ville ta ansvar. Jag kände mig så oerhört ensam och så oerhört rädd. Jag var rädd för att sjukdomen var det liv jag alltid skulle behöva leva och att jag inte var värd att må bättre. Samtidigt var jag lika rädd för att förändras, för att få hjälp och må bättre. Jag ville kunna ta ansvar för mitt liv, men hade tappat förmågan att ta hand om mig själv. Tankarna och känslorna var mörka och många och det var svårt att se att någon kunde hjälpa mig reda ut var de kom ifrån och varför de var där.

Något litet inom mig gav inte upp, och hoppades ständigt på att bli förstådd och trodd på. Den delen fick mig att fortsätta tro och fick mig att fortsätta be om hjälp. Den delen gjorde att jag vågade landa på marken igen och slå mig ut ur min bubbla med pansarskal. Inte med ett slag och inte utan återfall, men med hjälp från omgivningen så luckrades den sakta upp så att jag slutligen kunde lämna den för gott.

Imorgon kan du läsa om hur jag tänkte och kände efter några månader på det behandlingshem jag kom till ungefär ett halvår efter att jag hade skrivit denna text.

Bilder från: http://www.gettyimages.se

En följetong

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

Det är på många sätt svårt att se eller känna förändringar när man lever mitt i dem. Min farmor var till exempel alltid mycket bättre på att se att jag hade vuxit än mina föräldrar som levde med mig varje dag. Själv märkte jag det bara när jag hade vuxit ur mina kläder. När jag tillfrisknade, eller när jag hade kämpat mig till ett bättre mående, tyckte jag många gånger att det var svårt att se skillnaden från hur jag tidigare hade mått. Det var ingen helomvändning, utan många små steg med återfall och framgångar om vartannat. Samtidigt längtade jag oerhört efter det invanda och trygga, som sjukdomen ändå var för mig.

Jag tror inte att jag är ensam om ha svårt att se att det faktiskt blir skillnad när man kämpar. För oftast får man inte, åtminstone inte jag, direkt utdelning för de slag man utkämpar. Men samtidigt är det ju mycket tydligt för mig själv idag att jag inte mår som jag gjorde, att jag i det stora hela klarar mig väldigt bra idag. Så någonting har ju hänt, men när och var?

Inför den här veckan har jag valt ett tema som är knutet till förändring. Jag vill visa alla er som kämpar, eller vill kämpa, eller som har kämpat, eller drömmer om att kämpa i smyg, att trots att skillnaderna kanske inte känns enorma så existerar de, inte bara genom att man skrivs ut från behandlingshem eller får en kortare medicinlista, utan även i tankar och känslor. Därför ska ni få göra några nedslag i mitt tillfrisknande där jag först kommer att publicera en text som jag skrev mitt i tillfrisknandet och sedan kommenterar innehållet så att det blir begripligt för er.

Eftersom jag har mått dåligt så visar det också sig i texterna, jag har granskat texterna med kritiska ögon för att inte av misstag ha triggande material i dem, och jag kommer också att förklara varför jag kände som jag gjorde. Trots det vill jag att alla som känner sig lite skörare just nu tänker en gång extra innan ni läser texterna, och att ni läser samtliga texterna så att ni kan se den utveckling jag har skrivit om. Texterna kommer att läggas ut i följd för att lättare kunna förstås som ett samband, med start imorgon.

Bild från: http://www.gettyimages.se

Det lilla extra

Skribent: Amanda DuregårdTema: Det här ger oss kraft

Förr när jag visste att jag hade en krävande dag framför mig så tänkte jag att det är bara att blunda och köra. Jag får vila någon annan gång, må bra när det här är över. I värsta fall, tänkte jag, kan jag ta ut min frustration på min kropp, så att den slipper störa det jag har att göra. Problemet var bara att det oftast dök upp något annat som var lika krävande varje gång jag tänkt att jag skulle ha tid för paus. Idag ser jag istället till att dagen jag har framför mig inte blir lika tung som jag är rädd för. Jag funderar - vad kan få mig att må bra även om dagen är fullspäckad med måsten? Dessa saker kan inspirera mig inför en skrämmande dag:

En take away-cappuccino

Något roligt att läsa på spårvagnen
Att ta mig tid att sms:a en trogen kompis innan jag går, och vänta på svar

Äta banan under föreläsningen (istället för "nu blir det en seg
föreläsning" så tänker jag "nu ska jag sitta i den här salen och äta min banan")

Se till att ha gott om tid när jag ska förflytta mig och sedan njuta av att kunna promenera i lugn takt och uppleva omgivningen jag går i

En riktigt snygg skrivbok (då blir man nästan sugen på att få använda den, oavsett ämne)


Bilder från: www.dreamstime.com

Det finns en glänta...

Skribent: Therese BjörckTema: Det här ger oss kraft

Ett foto av de två bästa och ett citat som har följt med mig länge och gett mig kraft att fortsätta.

"Det finns en glänta
Mitt i skogen
Som bara kan hittas
Av den som gått vilse"
- Tomas Tranströmer

Andras ord

Tema: Det här ger oss kraft

Skribent: Josefine Eriksson

Många gånger hämtar jag styrka ur andras texter. När mina egna ord inte är tillräckliga kan jag hitta det som jag behöver i någon annans. Jag använder orden att torka mina tårar med, att ingjuta mig själv med hopp när allt tycks hopplöst, att ge mig själv en spark i baken med när så behövs, att vältra mig i, att få mina tårar att börja rinna när de fastnat inom mig och för att få mig att skratta så att hela jag fylls med skratt. Ni kan säkert hitta ord som tilltalar er hos andra. Jag kommer här återge två korta texter som talar till mig då och då.

Ord om att våga och att vara modig:

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. (ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren)

En text att hota morgonångesten med och för mig att känna igen mig i. Alla dar är det inte lätt att kliva upp och tydligen är jag inte ensam då Ylva Eggehorn skriver så här i dikten Besvärjelser mot morgonångesten:

Herregud!
Upp med dig! Ligg inte där och
ynka och kinka!
Världen är inte
en stor vargkäft.
Dagen är inte
en taggig skruv
som ska klämma åt.
Andra är inte
på spänn efter dig.
Tystnaden är inte
iskall och hotande!
Golvet är inte
kallt och farligt!
Vattnet är inte
skållhet i kranen!
Kaffet ska inte
sparka dig i magen!
Reklamen i bussen
ska inte färga av sig!
Nyheterna är inte
världens undergång!
Jobbet är inte
en piska med knutar!
Julkaktusen i fönstret
håller på att slå ut!
Det blir en solig morgon
med gnistrande frost i träden!
Det kommer ett brev i lådan
där det står: "Du är toppen!"
Och om det inte kommer,
så måste du upp i alla fall!

Tema: Det här ger oss kraft

Skribent: Lisa Isaksson

Den här veckan kommer några av oss redaktörer dela med oss av en del av våra inspirationskällor.

I choose to feel good about myself each day.

Every morning I remind myself that I can make a choice to feel good.

Citat: Louise L Hay, fotografi: Lisa Isaksson

Jag arbetar, och har arbetat, mycket med affirmationer och positivt tänkande. Det som från början kändes fånigt och som något jag inte trodde på har blivit något helt annat: en livsstil. När jag slutade blockera mina tankar med "det kommer ändå inte att fungera" och öppnade mitt sinne för förändring, så kunde jag bryta mina negativa tankemönster och åstadkomma en enorm förändring.

Jag väljer att tänka positiva tankar och att i varje negativ tanke bryta och vända den. Även om jag har en dålig dag kan jag välja att göra den mindre dålig genom att bryta de negativa och destruktiva tankemönstren. För när allt kommer omkring skapar jag min egen tillvaro.

Källor till affirmationer och positiva tankar:

Louise L Hays böcker, affirmationskort.

Kreativ insikts produkter och nyhetsbrev.

The Secret - en bok och film om något som egentligen inte är någon hemlighet alls. Vi har alla makten att skapa våra liv så som vi vill ha dem.

Att välja glädje - Kay Pollaks bok som, när jag väl öppnade mig för budskapet, varit en stor källa till förändring och glädje.

Ny läkartid - ny läkare

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård

På DN Debatt för cirka två veckor sedan gick folkpartiet ut och krävde att det skulle bli ett stopp för användningen av hyrläkare inom vissa delar av vården. Jag kan inte annat än välkomna ambitionen.

Jag var på läkarbesök i förrgår på min öppenvårdsmottagning, som jag tillhört i snart två år. Det var en ny läkare. Igen. I början räknade jag hur många läkare jag träffade och behövde upprepa min historia för, och det blev förstås många. Till viss del på grund av att man i Göteborg alltid går via psykakuten för att bli inlagd, och där är det av naturliga skäl sällan samma person som tar emot en. Men jag kom ändå upp i 16 unika läkare under förra året, då jag var inlagd vid tre tillfällen och utöver det gick till öppenvården. 16 gånger har jag dragit min sjukdomshistoria, berättat vad som är jobbigast, förklarat min syn på diagnoserna den förra läkaren satt lite på känn...

I öppenvården var jag väldigt nöjd i våras när jag fick träffa samma läkare två gånger i rad, men frågade också min terapeut hur det kommer sig att de byts ut hela tiden. Hon berättade att de visst har en eller flera tjänster som de jättegärna hade tillsatt med en fast anställd psykiater. Men ingen söker platserna, och istället fyller man upp med hyrläkare. Psykiatrin är en av de delar av sjukvården som har flest hyrläkare, detta trots att förtroendet mellan läkare och patient i den här branchen kan vara avgörande för tillfrisknandet.

Men om det finns hyrläkare som har tid att ta jobben, varför finns det då ingen som söker de fasta tjänsterna? En del beror kanske på att man tjänar mer som hyrläkare. Att vara fast anställd innebär också att vara delaktig i mottagningens löpande arbete, påpekade min terapeut, och det slipper hyrläkarna.

Det är inte säkert att vi kommer att få en fast anställd läkare på min öppenvårdsmottagning även om man stoppar hyrläkarna. Men förhoppningsvis ersätts de veckovisa inhoppen med längre vikariat. Då kanske jag kunde slå mitt rekord - och få träffa samma läkare tre gånger i rad!

Min öppenvårdsmottagning i Göteborg
Foto: Harri Blomberg

Regeringens ambition är en bra början

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård

Förra veckan presenterade regeringen ett program för att förändra attityden gentemot psykisk ohälsa i samhället. Detta beskrev de i en debattartikel i Dagens Nyheter. Äntligen! ropar många med mig. Jag har hört allt för många berättelser om hur man som psykiskt sjuk bemötts med oförståelse. Detta problem finns, precis som regeringen skriver, överallt, men jag anser att det är extra allvarligt när det sker i kontakt med myndigheter.

En vän till mig som får panikångest i form av svimningar någon eller några gånger i veckan fick härom sistens frågan från försäkringskassan om när hon tänkte börja söka jobb. När jag var gravid och barnmorskan på mödravården skulle ta ett blodprov i min arm som hade några läkta ärr fick jag och min man ägna en god stund åt att informera henne om vad självskadebeteende var, och skillnaden mellan det och självmordsförsök. Sedan skrev hon ändå i journalen saker som byggde på okunskap.

Ofta grundar sig attitydproblemen i kunskapsluckor, och där tror jag att regeringens program kan göra mycket. I andra fall handlar det om rädsla, och den kan ligga på ett djupare plan och handla om mottagarens egen självbild och trygghet. Det bästa vi kan göra för att motverka det är att själva vara så ärliga vi orkar med hur vi känner oss inombords - såväl bra som dåliga dagar. Att börja svara öppet på den så vanliga frågan "hur är läget?".

Hur är läget?
Foto: www.fotoakuten.se

Tema Perfektion: Vad är egentligen perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Under större delen av mitt liv har jag varit en duktig flicka ut i fingerspetsarna, med en ständig strävan efter perfektion. Måste ha alla rätt på alla prov för att inte vara dålig, får inte göra fel, får inte misslyckas - för då är jag misslyckad. Jag var livrädd för att inte duga, inte vara bra nog, och min rädsla för att misslyckas har hållit mig tillbaka så mycket i livet, hindrat mig från att göra saker som jag ville göra men inte visste om jag skulle lyckas med, och inte minst hindrat mig från att testa nya saker. Hur många är bra på något första gången? Jag har haft en press på mig att vara duktig från steg 1, lära snabbt och bemästra lika snabbt. När allt blir en jakt på prestation, och inte ens toppresultat ger något större lugn, för tänk om jag inte gör lika bra ifrån mig nästa gång, så blir livet en ständig stress. Jag levde med en konstant stress i kroppen, och en lika konstant rädsla för att när som helst kunna bli avslöjad som misslyckad.

När andra pratade om att göra sitt bästa i stället för att slita ihjäl sig och att man bara behövde vara bra nog förstod jag inte. Hur vet man när man gör sitt bästa? Vem talar om vad som är bra nog? För den som alltid varit högpresterande och alltid blivit sedd för och genom sina prestationer är det inte självklara begrepp. I min värld var bra nog och mitt bästa lika med toppresultat, utom i de få fall där jag kunde se att det fanns alibin och godtagbara ursäkter att inte vara bäst. Periodvis var anorexin och självskadandet sådana alibin - som när jag vid varje D-uppsats (= den stora uppsatsen på fjärde terminens universitetsstudier) drabbades av förlamande prestationstvångest (tvång + ångest) när mina handledare lovordade mina uppsatsförslag, för hur skulle jag någonsin kunna leva upp till deras förväntningar. Resultatet blev att jag i stället för att fördjupa mig i forskning på uppsatsämnet fördjupade mig rejält i självsvält och självskadande. Det får man inga högskolepoäng och inga examina på.

Så för mig har mycket av vägen ut handlat om att släppa den negativa perfektionen, lära mig vad bra nog är och att omdefiniera begreppet "perfekt". För vad är egentligen perfekt? Felfritt är ett ord som jag direkt kommer att tänka på. Något ouppnåeligt är ett annat begrepp som jag förknippar med perfektion. När jag började tänka i de banorna och analysera vad jag menade med perfekt och vad jag ville uppnå insåg jag att min jakt på perfektion var jakten efter något som inte fanns. Jag hade jagat solkatter.
Att sätta höga mål är en sak, för dem kan man ändå uppnå. Att sätta omöjliga mål, som blir ännu omöjligare när man inte ens har definierat själva målet, är ett bra recept på en fåfänglig kamp som bara leder till otillfredsställelse och knäckt självförtroende. Men perfektion behöver inte vara negativt.

Idag är perfektion något helt annat för mig än för bara några år sedan. Det handlar inte längre om felfria prestationer, att vara bäst av alla för att vara bra nog eller att uppnå något som är perfekt i andras ögon, utan om att vara så sann mot mig själv och så äkta jag kan vara; det handlar för mig om att uppnå min potential både i vem jag är och det jag gör. Och det är uppnåeligt.
Att vara perfekt för mig är nu när jag är helt och hållet ett med mitt inre jag, den jag är innerst inne; när jag släpper det yttre sorlet och lever efter min övertygelse och min sanning, när jag släpper alla tankar på hur jag borde göra något eller på resultatet utan bara gör. Jag kan göra något bra nog, och behöver inte längre nå toppresultatet direkt. Det är inget fel i att bryta upp stora mål i delmål, utan tvärtom ger delmålen flera glädjekickar när jag når dem och kan gå vidare.

Jag tror att vi alla redan bär fröet till våra perfekta jag inom oss, och att det är en uppnåelig perfektion som inte handlar om prestationer eller yttre ideal. Om perfekt är att vara den man är ämnad att vara, att vara äkta och göra sitt bästa i varje given situation, utifrån sina förutsättningar utan tanke på resultatet, så är det dessutom något positivt. Tänk om vi innerst inne, när vi skalat av alla masker, alla tankar på vad som förväntas av oss, alla upplevda ideal och alla rädslor, redan är perfekta, och att strävan efter perfektion är en inre strävan i stället för en yttre - skulle inte det kunna ändra på mycket av perfektioniststressen? Det är så jag väljer att se det och väljer att leva.

Boktips: "good enough - Bli fri från din perfektionism" av Elizabeth Gummesson

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Vill du ha en förändring så måste du göra en förändring.*

När Elizabeth Gummesson är 30 år är hon nära döden i ett tillstånd som direkt kan kopplas samman med hennes perfektionism. Hon tvingas lägga om sitt liv, men hur mycket av perfektionismen har hon egentligen ändrat på? Sex år senare är hon än en gång nära att dö.

I boken good enough - Bli fri från din perfektionism beskriver hon inte bara sin väg från en negativ till en positiv perfektionism (ja! det finns en positiv perfektionism), utan dissekerar verkligen perfektionismen. Vad är det? vad kommer det från? vilka typer av perfektionism finns det? hur yttrar de sig? hur bryter man den negativa perfektionismen?

Gummesson säger inte att det nödvändigtvis är fel att vara perfektionist, utan det kan tvärtom vara bra och rent av nödvändigt i vissa situationer och för vissa yrkesgrupper, men det är omöjligt att vara perfekt hela tiden och på alla områden. Men det är precis det som många försöker vara. Perfektionistens dilemma är att hon sätter upp orimligt höga mål, som inte går att nå, och som sedan när hon misslyckas med att nå det orimligt höga målet blir otroligt självkritisk, tar på sig skulden och sätter ett ännu högt mål för att kompensera för misslyckandet.

Vilken typ av perfektionist är du? Den självorienterande perfektionisten, som strävar efter personlig perfektion, den omgivningsorienterade perfektionisten, som förväntar sig perfektion av människor i sin omgivning, eller den socialt orienterade perfektionisten, som försöker leva upp till alla förväntningar som hon/han tror att omgivningen har? Tre typer med olika problem, olika fokus och olika konsekvenser, men liknande förhållningssätt.

I egenskap av en perfektionist som är på god väg att vända det negativa och stressande till något positivt och energigivande, får jag både nyttiga påminnelser och kanske ännu nyttigare utmaningar genom den här boken. För utöver djuplodande diskussioner kring det perfekta och dess följder innehåller den både utmaningar och övningar och många exempel från olika människor. Gummesson behandlar perfektionism på en rad olika plan: bland annat som förälder, i kärleken, i hemmet och på arbetet, den perfekta kroppen och kopplingen mellan kropp och själ. Dessutom tar hon upp ett ämne som är tätt förknippat med perfektionism: självkänsla.

Rätt använd fungerar den här boken som alldeles utmärkt vägledning bort från en negativ perfektionism till en positiv perfektionism, med realistiska mål och bättre självkänsla. Och jag tror inte att någon av oss är så perfekt att vi inte kan ha nytta av lite bekräftelse eller några utmaningar i riktning åt det hållet.

Om folk hade sagt till mig att jag en vacker dag skulle kunna ge järnet och ösa på för att göra mitt absolut yttersta, flytta mina gränser framåt, slå mina egna rekord när det verkligen gällde, men i övrigt nöja mig med att vara good enough, att se på mig själv med lite blidare ögon, att inte vara så hård mot mig själv när jag misslyckades utan att jag då ändå skulle våga prova igen - då hade jag aldrig trott dem. Aldrig någonsin.**

good enough - Bli fri från din perfektionism, av Elizabeth Gummesson

Utgiven av Forum förlag, Stockholm, 2009

Citaten är hämtade från sidan 216 (*) och 217 (**)

Andra boktips på samma område:

Så ung? Och så duktig!: 10 berättelser om att räcka till. Redaktör: Katarina Pietrzak. Utgiven av Atlas bokförlag, 2003

Diagnos: Duktig: Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig av Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren. Först utgiven av Bokförlaget DN, 2002. En reviderad pocketutgåva utgiven av Pocketförlaget, 2008.

Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Perfekt

Smaka på det ordet. Är det positivt eller negativt för dig? Hur får det dig att känna - taggad eller stressad, positiv eller ledsen?

Jag tillhör dem som lagt större delen av mitt liv på en jakt efter perfektion, en ständig strävan efter att bli bättre, göra bättre, prestera på topp, vara den som andra vill att jag ska vara. Jag var tvungen att prestera för att vara någon och mitt egenvärde hängde helt ihop med mina resultat, där inget annat än toppresultat räknades. Men att ofta lyckas med det jag gjorde skapade inte en känsla av att jag kan, och stärkte inte mitt självförtroende. Snarare tvärtom. Det gav mig i stället en enorm rädsla för att misslyckas och en konstant känsla av att när som helst kunna bli avslöjad som en bluff, någon som kanske ser lyckad ut men som egentligen är ett enda stort misslyckande.

Hur länge orkar man leva så?

Det jag hade tappat bort var förmågan att avgöra när något är bra nog. Tillräckligt bra. I min ätstörda syn på världen fanns inte ordet "nog", ingenting var någonsin nog. Det lilla ordet fick en stor betydelse för min väg ut, i att lära mig lite om att jag kanske är bra på mycket men ingen kan vara bäst på allt, utan det räcker gott och väl att göra sitt bästa och vara bra nog. Men vad var bra nog, och hur går det ihop med jakten på perfektion?

Veckans tema här på SHEDO-bloggen är perfektion och vad det innebär att vara perfekt. Det finns fortfarande utrymme för era tankar och inlägg på detta område, så skriv gärna en rad eller två om vad perfektion, att vara perfekt och att vara bra nog är för dig, eller om något annat som du kommer att tänka på i det här ämnet.

På onsdag kommer temat att innehålla en genomgång av en bok som alldeles nyligen kommit ut på just det här ämnet, och på lördag skriver jag om min väg från en negativ till en positiv syn på vad som är perfekt. Vad mer som händer står än så länge öppet.

Nästa vecka kommer Amanda att gå igenom artiklar om psykiatrin.

Stark som en tiger

Skribent: Tiger
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör: Therese Björck

Nej, är det självklara svaret, det måste man inte!

Det finns ingen som kan vara ständigt motiverad, tror jag. Alla tar nog pauser emellanåt och funderar över om det är värt allt slit. Det går inte att alltid orka vara motiverad, men att inte vara motiverad behöver ju inte betyda att man backar. Står man still så är det ju också ett sätt att gå framåt, eftersom man inte ger efter.

Jag tror att anledningen till att man tar pauser är att allting inte går som på räls. Man kanske har slitit jättemycket med en viss sak, t.ex. att våga gå på stan, men utan att det har gett reslutat. Då är det inte konstigt att man blir rädd, ångesten kanske till och med har ökat, och man funderar på om man går rätt väg. Man vill ju må bättre, inte sämre, och ibland kan det vara svårt att se att något som gör att det känns sämre faktiskt kommer att leda till att det bli bättre i slutändan.

Men jag tror verkligen att alla vill må bra innerst inne. Att man kan verka omotiverad tror jag kan bero på flera saker, kanske tror man inte att man kan må bättre, kanske är man rädd för att inte få hjälp om man mår bra, men då glömmer man ju att man faktiskt inte behöver hjälp när man mår bra! Det är så lätt att fastna i att må dåligt, att glömma bort hur det är att ha det annorlunda.

Trots allt så går det ju i perioder, och snedsteg tar nog de flesta! Om jag känner mig mindre motiverad någon dag så försöker jag att inte tänka på det så mycket, utan se det i ett längre perspektiv istället och bara köra på autopiloten. När det brister handlar det mer om att det har varit tufft i långa perioder, kanske har jag inte sovit på länge, vilket gör saker svårare att hantera. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta ett eller flera sätt för att bryta det innan det går för långt. Där får man nog prova sig fram så gott man kan.

Det finns självklart både positiva och negativa saker med att bo med andra som mår dåligt. Jag ser dem som en inspiration, går det bra för någon t.ex., då smittar det av sig och jag blir mer motiverad! Jag tycker inte att det är smittsamt åt andra hållet, jag har aldrig strävat efter att bli sjukare och det går inte att jämföra sig med andra heller. Jag kör på med mitt, jag kan ju bara ansvara för mitt eget mående.

Jag tror att motivation är att vilja må bättre för att kunna göra saker man tycker om. Jag tycker t.ex. om att fota, och ju bättre jag mår desto mer kan jag göra det! Däremot tror jag att det inte bara är upp till en själv, jag har alltid velat må bättre men eftersom min omgivning ofta inte har förstått mig så har det kanske inte verkat som att jag vill må bättre, eller så har de omedvetet motarbetat mina försök. Det är inte så lätt att vilja heller, om ingen tror att man kommer bli bra och man märker att det man försöker göra inte tas emot bra av omgivningen. Jag tror att alla kämpar mer om människor förstår dem, hejar på dem och försöker hjälpa dem så gott de kan.

Till sist vill jag bara säga att jag inte tycker att det handlar om att vara sjuk, man mår bara inte bra!

Små flammor av liv

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör: Therese Björck

På sätt och vis önskar jag att jag kunde säga att "Jo men självklart var jag alltid motiverad att bli frisk!" - men det vore att ljuga något alldeles vansinnigt. Jag var sjuk under så många år och det gick fort från det att jag första gången hamnade på en sluten psykiatriska avdelning, tills dess att jag inte mindes hur livet såg ut före självskador och ätstörningar. Livet på avdelningen förstod jag mig på, jag kunde spelreglerna och visste ganska väl vilka reaktioner jag kunde vänta på olika beteenden. Sjukhuset var en fristad där jag raskt kunde regridera, där jag inte behövde stå som ytterst ansvarig för mitt liv utan kunde hiva över det på någon annans bord när mörkret blev för tungt att bära. För nog var det så, att livet inte alltid var så lockande.

Visst längtade jag ut. Till det fria, till det självständiga, till "det lyckliga och gröna på andra sidan", men var gång jag fick känna de friska, fria fläktarna smeka mina kinder blev jag panikslagen. Jag passade ju inte in! Jag kunde inte kommunicera med människor som aldrig hört talas om överdoser, tvångsmedicineringar, självsvält och bältessängar utan föll i grop efter grop. Mina frihetstider blev både färre och kortare och slutade alltid med att jag på strutsmanér stack huvudet i sanden och lät mig låsas in på nytt. På psyk. På avdelningen. I tryggheten.

I långa veckor och månader var jag övertygad om att sjukhuset var min enda framtid och gjorde allt för att uppfylla kraven på en riktigt galen självskadare - de fick ju inte komma på idén att skriva ut mig! Mina tvivel var stora och mina känslor så dubbla; jag ville ju egentligen tillhöra livet utanför, jag var ju en både smart, glad och livslängtande tjej. Ändå övertygade jag både min själv och min omgivning gång på gång och att friheten inte var något jag kunde hantera. Trots mina ständiga återfall och snedsteg slocknade aldrig den enträgna glöden som hölls vid liv djup i mitt innersta; den som brann efter liv.

Jag var så kluven. Där fanns en längtan efter förändring, men fri(sk)heten skrämde mig något obeskrivligt. Men är det inte så egentligen, att vi människor ofta räds det okända? Jag förstod mig på livet på sjukhuset och visste vad det innebar att ha en identitet som självskadare och anorektiker. Livet där utanför var stundtals lockande men fullständigt okänt. Jag kan inte säga att jag ständigt aktivt ville bli frisk, snarare var mina ansträngningar oftast de omvända; att bli så sjuk som möjligt. Men när jag väl vågade ta vara på glöden som ibland flammade till, om än med en svag och flämtande låga, det var då jag på allvar kunde röra mig framåt.

Jag tror inte att man aktivt måste går runt och vilja bli frisk jämt och ständigt, egentligen tror jag det är ganska få som kan känna så. Det finns ju en anledning till att man väljer destruktiva metoder, hade man sett andra alternativ hade man med största sannolikhet valt de i stället. Däremot tror jag att man har mycket att vinna på att våga se de små flammorna av liv när de brinner till, för jag vågar påstå att de finns hos alla. Ibland är det kallt och mörkt under många månader, men när väl ljusglimten kommer – tag vara på den. Skäms inte för att du inte kan längta efter fri(sk)heten men våga öppna ögonen för möjligheten att det finns annat än sjukdom och destruktivitet. Ljuset sticker och smärtar i ögonen när man levt i mörker under lång tid, men när ögonen väl vant sig ser man nyanser, färger och toner som aldrig var möjliga i mörkret. Det är en fantastisk upptäckt.

Fyra små tassar

Skribent och redaktör: Therese Björck
Fotografi: Therese och Rut (copyright)
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

Få tankar har upptagit mig så mycket under min kamp mot ett fri(sk)are liv som den om man måste vilja bli fri(sk) för att lyckas. Jag vägrade länge vård av anledningen att jag inte ville må bättre och jag ville länge inte försöka kämpa just av anledningen att jag inte visste om jag verkligen, verkligen ville må bättre. För hur kändes det att må bättre? Det var kanske mycket sämre än det jag hade, och i så fall, tänk vad dum jag var om jag trodde att jag kunde må bättre. För jag mådde inte så dåligt, eller?! Och om jag gjorde det så var det väl ändå så det skulle vara?

Som ni hör var tankarna både många och invecklade. Men vad gjorde att jag trots allt förändrade mina beteenden och stod ut med jobbiga tankar och känslor? Jag har inget enkelt svar på det. Jag satte mig aldrig ner och sade: ”Nu ska jag sluta skada mig själv, jag vill inte längre.” Det var snarare tvärtom, jag ville otroligt gärna skada mig själv. Jag slutade inte för att jag inte hade behov av dem längre, men jag slutade inte heller för att jag ville sluta skada mig själv, för att jag ville må bättre.

Varför slutade jag att skada mig då? Jag slutade skada mig för att fick ansvar för ett marsvin, Rut. När hon kom till mig hade saker och ting redan vänt i mycket, jag hade redan behandlats på behandlingshem, några korta perioder i slutenvården inom psykiatrin, inom både mellan- och öppenvården och hade en stödfamilj. Jag lärde mig saker på alla ställen, både konstruktiva och destruktiva, men inget hade fått mig att sluta vilja göra mig själv illa. Det fick inte Rut heller, men hon blev mitt ansvar och min trygga punkt. Hon fanns alltid där för mig och att göra mig själv illa när hon fanns fick mig att må ännu sämre. Självskadorna slutade helt enkelt att fungera, de fick mig bara att må sämre.

Jag önskar att alla hittar det jag fann hos Rut. En trygg, fast punkt som alltid ställer upp. Någon varm och lurvig som kurrar intensivare om jag gråter. Någon att skratta med och som alltid kan få mig att dra på mungiporna. Någon med perspektiv och livserfarenheter som säger emot mina. Någon att leva för.

Svar på alla frågor jag hade har jag inte idag. Men jag vet att bättre verkligen innebar något som var bättre, något som jag klarar av och orkar med, att livet varken är svart eller vitt och att det inte alltid går att vilja. Det är OK att stanna upp och inte vilja mer, det är en del av förändring och livet. Jag vet att de förändringar som har gjort ont är de jag idag uppskattar, kommer ihåg och som sitter hårdast i mig idag.

Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

Skribent och redaktör: Therese Björck

"...Och jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem
För hur svag jag varit och hur fel jag haft
Två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande och framtiden ljus
Jag fattar ingenting..."

Så beskriver Lars Winnerbäck det i sin sång "Jag fattar ingenting". Hur det är att stå med det ena benet i något svårt och tungt och det andra på väg därifrån. Hur det är att slitas mellan två världar och känna sig svag en sekund för att nästa tycka att det nog kan bli något av livet ändå.

Att kastas från hopp till förtvivlan till hopp igen är nog många som känner igen sig i som har kämpat för ett fri(sk)are liv. Livet är nog aldrig en spikrak väg för någon, men när man saknar verktyg för att hantera bakslagen konstruktivt blir vägen ibland så kringelikrokig att det är svårt att komma ihåg målet.

Till den här veckan har jag, Tiger och Thérèse Nilsson tänkt lite mer på om det faktiskt är nödvändigt att ständigt vara motiverad för att bli fri(sk). Går det att alltid vilja, går det alltid komma ihåg det man faktiskt längtar efter? Är det ens någon idé att ha ett mål, utsätter man sig kanske bara för att falla längre om man inte når det man så gärna vill? Ja, som ni förstår finns det tankar i oändlighet när det gäller den här frågan och några av dem vill vi försöka besvara den här veckan utifrån våra egna erfarenheter och reflektioner.

Jag kommer att publicera mitt inlägg i temat på tisdag, Thérèses inlägg kommer ni att kunna läsa på torsdag och Tigers på lördag. Fram till dess får ni hålla tillgodo med era, säkert mycket kloka, tankar i ämnet.

Lev väl!
/Therese


Nästa veckas tema är: Perfektionism - men vad är egentligen perfekt?

Detta gav mig ett bättre mående

Skribent och illustratör: Anna Åkesson
Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?
Redaktör: Josefine Eriksson

Den väg jag gått från ångestig och arg anorexitjej till vardagsnöjd Anna har varken varit särskilt rak eller tydlig. Men om jag ska sammanfatta vilka vägar i labyrinten som varit de mest framkomliga (utan inbördes rangordning!) så är de som följer:

Dans och yoga och annan träning. Förutom att det är kul och ångestdämpande så har det givit mig en mer realistisk kroppsuppfattning och stärkt känslan av att min kropp faktiskt är min.

När min medicin sattes ut började jag må avsevärt mycket bättre. Jag är inte generellt negativt inställd till läkemedel men just den medicinen mådde jag just då bättre av att vara utan. Istället för att gå runt som en zombie började jag känna saker igen, jag såg färger och orkade följa med i samtal längre än tio minuter och jag kan inte säga annat än att det var fantastiskt härligt.

Jag fick EMDR-behandling, vilket var sjukt mycket effektivare än vad jag vågat drömma om och nog den enskilt största faktorn till att jag började må bätttre.

Upplevelser som ofta setts i ett psykiatriskt ljus har jag hittat mycket förståelse för när jag sett de ur andra synvinklar. I böcker, målningar, filmer och musik har jag funnit förklaringar, tröst och på-pricken-beskrivningar av hur livet känns för mig. Att se sitt eget känsloliv gestaltat av någon annan i en film eller sångtext ger för mig en känsla av att varken vara sjuk eller obegriplig, utan mest mänsklig.

Jag har också varit hjälpt av andra typer av böcker. Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig hjälpte mig att stå ut med och hantera även de allra mest outhärdliga känslorna och Gisela Van Der Ster Wallins Ät allt! hjälpte mig att avdramatisera maten och ätandet.

Självklart måste jag också nämna SHEDO, där jag bl a kunnat kanalisera min ilska över mina dåliga vårderfarenheter i något meningsfullt.

Till sist har vänner och familj funnits som ett stöd och draghjälp tillbaka till vardagen, till det vanliga och trygga.