Små flammor av liv

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör: Therese Björck

På sätt och vis önskar jag att jag kunde säga att "Jo men självklart var jag alltid motiverad att bli frisk!" - men det vore att ljuga något alldeles vansinnigt. Jag var sjuk under så många år och det gick fort från det att jag första gången hamnade på en sluten psykiatriska avdelning, tills dess att jag inte mindes hur livet såg ut före självskador och ätstörningar. Livet på avdelningen förstod jag mig på, jag kunde spelreglerna och visste ganska väl vilka reaktioner jag kunde vänta på olika beteenden. Sjukhuset var en fristad där jag raskt kunde regridera, där jag inte behövde stå som ytterst ansvarig för mitt liv utan kunde hiva över det på någon annans bord när mörkret blev för tungt att bära. För nog var det så, att livet inte alltid var så lockande.

Visst längtade jag ut. Till det fria, till det självständiga, till "det lyckliga och gröna på andra sidan", men var gång jag fick känna de friska, fria fläktarna smeka mina kinder blev jag panikslagen. Jag passade ju inte in! Jag kunde inte kommunicera med människor som aldrig hört talas om överdoser, tvångsmedicineringar, självsvält och bältessängar utan föll i grop efter grop. Mina frihetstider blev både färre och kortare och slutade alltid med att jag på strutsmanér stack huvudet i sanden och lät mig låsas in på nytt. På psyk. På avdelningen. I tryggheten.

I långa veckor och månader var jag övertygad om att sjukhuset var min enda framtid och gjorde allt för att uppfylla kraven på en riktigt galen självskadare - de fick ju inte komma på idén att skriva ut mig! Mina tvivel var stora och mina känslor så dubbla; jag ville ju egentligen tillhöra livet utanför, jag var ju en både smart, glad och livslängtande tjej. Ändå övertygade jag både min själv och min omgivning gång på gång och att friheten inte var något jag kunde hantera. Trots mina ständiga återfall och snedsteg slocknade aldrig den enträgna glöden som hölls vid liv djup i mitt innersta; den som brann efter liv.

Jag var så kluven. Där fanns en längtan efter förändring, men fri(sk)heten skrämde mig något obeskrivligt. Men är det inte så egentligen, att vi människor ofta räds det okända? Jag förstod mig på livet på sjukhuset och visste vad det innebar att ha en identitet som självskadare och anorektiker. Livet där utanför var stundtals lockande men fullständigt okänt. Jag kan inte säga att jag ständigt aktivt ville bli frisk, snarare var mina ansträngningar oftast de omvända; att bli så sjuk som möjligt. Men när jag väl vågade ta vara på glöden som ibland flammade till, om än med en svag och flämtande låga, det var då jag på allvar kunde röra mig framåt.

Jag tror inte att man aktivt måste går runt och vilja bli frisk jämt och ständigt, egentligen tror jag det är ganska få som kan känna så. Det finns ju en anledning till att man väljer destruktiva metoder, hade man sett andra alternativ hade man med största sannolikhet valt de i stället. Däremot tror jag att man har mycket att vinna på att våga se de små flammorna av liv när de brinner till, för jag vågar påstå att de finns hos alla. Ibland är det kallt och mörkt under många månader, men när väl ljusglimten kommer – tag vara på den. Skäms inte för att du inte kan längta efter fri(sk)heten men våga öppna ögonen för möjligheten att det finns annat än sjukdom och destruktivitet. Ljuset sticker och smärtar i ögonen när man levt i mörker under lång tid, men när ögonen väl vant sig ser man nyanser, färger och toner som aldrig var möjliga i mörkret. Det är en fantastisk upptäckt.