måndag 12 oktober 2009

Tema: Det här ger oss kraft

Skribent: Lisa Isaksson

Den här veckan kommer några av oss redaktörer dela med oss av en del av våra inspirationskällor.

I choose to feel good about myself each day.
Every morning I remind myself that I can make a choice to feel good.
Citat: Louise L Hay, fotografi: Lisa Isaksson


Jag arbetar, och har arbetat, mycket med affirmationer och positivt tänkande. Det som från början kändes fånigt och som något jag inte trodde på har blivit något helt annat: en livsstil. När jag slutade blockera mina tankar med "det kommer ändå inte att fungera" och öppnade mitt sinne för förändring, så kunde jag bryta mina negativa tankemönster och åstadkomma en enorm förändring.

Jag väljer att tänka positiva tankar och att i varje negativ tanke bryta och vända den. Även om jag har en dålig dag kan jag välja att göra den mindre dålig genom att bryta de negativa och destruktiva tankemönstren. För när allt kommer omkring skapar jag min egen tillvaro.

Källor till affirmationer och positiva tankar:
Louise L Hays böcker, affirmationskort.
Kreativ insikts produkter och nyhetsbrev.
The Secret - en bok och film om något som egentligen inte är någon hemlighet alls. Vi har alla makten att skapa våra liv så som vi vill ha dem.
Att välja glädje - Kay Pollaks bok som, när jag väl öppnade mig för budskapet, varit en stor källa till förändring och glädje.

fredag 9 oktober 2009

Ny läkartid - ny läkare

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård


DN Debatt för cirka två veckor sedan gick folkpartiet ut och krävde att det skulle bli ett stopp för användningen av hyrläkare inom vissa delar av vården. Jag kan inte annat än välkomna ambitionen.

Jag var på läkarbesök i förrgår på min öppenvårdsmottagning, som jag tillhört i snart två år. Det var en ny läkare. Igen. I början räknade jag hur många läkare jag träffade och behövde upprepa min historia för, och det blev förstås många. Till viss del på grund av att man i Göteborg alltid går via psykakuten för att bli inlagd, och där är det av naturliga skäl sällan samma person som tar emot en. Men jag kom ändå upp i 16 unika läkare under förra året, då jag var inlagd vid tre tillfällen och utöver det gick till öppenvården. 16 gånger har jag dragit min sjukdomshistoria, berättat vad som är jobbigast, förklarat min syn på diagnoserna den förra läkaren satt lite på känn...

I öppenvården var jag väldigt nöjd i våras när jag fick träffa samma läkare två gånger i rad, men frågade också min terapeut hur det kommer sig att de byts ut hela tiden. Hon berättade att de visst har en eller flera tjänster som de jättegärna hade tillsatt med en fast anställd psykiater. Men ingen söker platserna, och istället fyller man upp med hyrläkare. Psykiatrin är en av de delar av sjukvården som har flest hyrläkare, detta trots att förtroendet mellan läkare och patient i den här branchen kan vara avgörande för tillfrisknandet.

Men om det finns hyrläkare som har tid att ta jobben, varför finns det då ingen som söker de fasta tjänsterna? En del beror kanske på att man tjänar mer som hyrläkare. Att vara fast anställd innebär också att vara delaktig i mottagningens löpande arbete, påpekade min terapeut, och det slipper hyrläkarna.

Det är inte säkert att vi kommer att få en fast anställd läkare på min öppenvårdsmottagning även om man stoppar hyrläkarna. Men förhoppningsvis ersätts de veckovisa inhoppen med längre vikariat. Då kanske jag kunde slå mitt rekord - och få träffa samma läkare tre gånger i rad!


Min öppenvårdsmottagning i Göteborg
Foto: Harri Blomberg


tisdag 6 oktober 2009

Regeringens ambition är en bra början

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Amanda kommenterar artiklar om psykiatrin
Redaktör: Amanda Duregård


Förra veckan presenterade regeringen ett program för att förändra attityden gentemot psykisk ohälsa i samhället. Detta beskrev de i en debattartikel i Dagens Nyheter. Äntligen! ropar många med mig. Jag har hört allt för många berättelser om hur man som psykiskt sjuk bemötts med oförståelse. Detta problem finns, precis som regeringen skriver, överallt, men jag anser att det är extra allvarligt när det sker i kontakt med myndigheter.

En vän till mig som får panikångest i form av svimningar någon eller några gånger i veckan fick härom sistens frågan från försäkringskassan om när hon tänkte börja söka jobb. När jag var gravid och barnmorskan på mödravården skulle ta ett blodprov i min arm som hade några läkta ärr fick jag och min man ägna en god stund åt att informera henne om vad självskadebeteende var, och skillnaden mellan det och självmordsförsök. Sedan skrev hon ändå i journalen saker som byggde på okunskap.

Ofta grundar sig attitydproblemen i kunskapsluckor, och där tror jag att regeringens program kan göra mycket. I andra fall handlar det om rädsla, och den kan ligga på ett djupare plan och handla om mottagarens egen självbild och trygghet. Det bästa vi kan göra för att motverka det är att själva vara så ärliga vi orkar med hur vi känner oss inombords - såväl bra som dåliga dagar. Att börja svara öppet på den så vanliga frågan "hur är läget?".

Hur är läget?
Foto: www.fotoakuten.se

lördag 3 oktober 2009

Tema Perfektion: Vad är egentligen perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?



Under större delen av mitt liv har jag varit en duktig flicka ut i fingerspetsarna, med en ständig strävan efter perfektion. Måste ha alla rätt på alla prov för att inte vara dålig, får inte göra fel, får inte misslyckas - för då är jag misslyckad. Jag var livrädd för att inte duga, inte vara bra nog, och min rädsla för att misslyckas har hållit mig tillbaka så mycket i livet, hindrat mig från att göra saker som jag ville göra men inte visste om jag skulle lyckas med, och inte minst hindrat mig från att testa nya saker. Hur många är bra på något första gången? Jag har haft en press på mig att vara duktig från steg 1, lära snabbt och bemästra lika snabbt. När allt blir en jakt på prestation, och inte ens toppresultat ger något större lugn, för tänk om jag inte gör lika bra ifrån mig nästa gång, så blir livet en ständig stress. Jag levde med en konstant stress i kroppen, och en lika konstant rädsla för att när som helst kunna bli avslöjad som misslyckad.

När andra pratade om att göra sitt bästa i stället för att slita ihjäl sig och att man bara behövde vara bra nog förstod jag inte. Hur vet man när man gör sitt bästa? Vem talar om vad som är bra nog? För den som alltid varit högpresterande och alltid blivit sedd för och genom sina prestationer är det inte självklara begrepp. I min värld var bra nog och mitt bästa lika med toppresultat, utom i de få fall där jag kunde se att det fanns alibin och godtagbara ursäkter att inte vara bäst. Periodvis var anorexin och självskadandet sådana alibin - som när jag vid varje D-uppsats (= den stora uppsatsen på fjärde terminens universitetsstudier) drabbades av förlamande prestationstvångest (tvång + ångest) när mina handledare lovordade mina uppsatsförslag, för hur skulle jag någonsin kunna leva upp till deras förväntningar. Resultatet blev att jag i stället för att fördjupa mig i forskning på uppsatsämnet fördjupade mig rejält i självsvält och självskadande. Det får man inga högskolepoäng och inga examina på.

Så för mig har mycket av vägen ut handlat om att släppa den negativa perfektionen, lära mig vad bra nog är och att omdefiniera begreppet "perfekt". För vad är egentligen perfekt? Felfritt är ett ord som jag direkt kommer att tänka på. Något ouppnåeligt är ett annat begrepp som jag förknippar med perfektion. När jag började tänka i de banorna och analysera vad jag menade med perfekt och vad jag ville uppnå insåg jag att min jakt på perfektion var jakten efter något som inte fanns. Jag hade jagat solkatter.
Att sätta höga mål är en sak, för dem kan man ändå uppnå. Att sätta omöjliga mål, som blir ännu omöjligare när man inte ens har definierat själva målet, är ett bra recept på en fåfänglig kamp som bara leder till otillfredsställelse och knäckt självförtroende. Men perfektion behöver inte vara negativt.

Idag är perfektion något helt annat för mig än för bara några år sedan. Det handlar inte längre om felfria prestationer, att vara bäst av alla för att vara bra nog eller att uppnå något som är perfekt i andras ögon, utan om att vara så sann mot mig själv och så äkta jag kan vara; det handlar för mig om att uppnå min potential både i vem jag är och det jag gör. Och det är uppnåeligt.
Att vara perfekt för mig är nu när jag är helt och hållet ett med mitt inre jag, den jag är innerst inne; när jag släpper det yttre sorlet och lever efter min övertygelse och min sanning, när jag släpper alla tankar på hur jag borde göra något eller på resultatet utan bara gör. Jag kan göra något bra nog, och behöver inte längre nå toppresultatet direkt. Det är inget fel i att bryta upp stora mål i delmål, utan tvärtom ger delmålen flera glädjekickar när jag når dem och kan gå vidare.

Jag tror att vi alla redan bär fröet till våra perfekta jag inom oss, och att det är en uppnåelig perfektion som inte handlar om prestationer eller yttre ideal. Om perfekt är att vara den man är ämnad att vara, att vara äkta och göra sitt bästa i varje given situation, utifrån sina förutsättningar utan tanke på resultatet, så är det dessutom något positivt. Tänk om vi innerst inne, när vi skalat av alla masker, alla tankar på vad som förväntas av oss, alla upplevda ideal och alla rädslor, redan är perfekta, och att strävan efter perfektion är en inre strävan i stället för en yttre - skulle inte det kunna ändra på mycket av perfektioniststressen? Det är så jag väljer att se det och väljer att leva.

onsdag 30 september 2009

Boktips: "good enough - Bli fri från din perfektionism" av Elizabeth Gummesson

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?


Vill du ha en förändring så måste du göra en förändring.*
När Elizabeth Gummesson är 30 år är hon nära döden i ett tillstånd som direkt kan kopplas samman med hennes perfektionism. Hon tvingas lägga om sitt liv, men hur mycket av perfektionismen har hon egentligen ändrat på? Sex år senare är hon än en gång nära att dö.

I boken good enough - Bli fri från din perfektionism beskriver hon inte bara sin väg från en negativ till en positiv perfektionism (ja! det finns en positiv perfektionism), utan dissekerar verkligen perfektionismen. Vad är det? vad kommer det från? vilka typer av perfektionism finns det? hur yttrar de sig? hur bryter man den negativa perfektionismen?

Gummesson säger inte att det nödvändigtvis är fel att vara perfektionist, utan det kan tvärtom vara bra och rent av nödvändigt i vissa situationer och för vissa yrkesgrupper, men det är omöjligt att vara perfekt hela tiden och på alla områden. Men det är precis det som många försöker vara. Perfektionistens dilemma är att hon sätter upp orimligt höga mål, som inte går att nå, och som sedan när hon misslyckas med att nå det orimligt höga målet blir otroligt självkritisk, tar på sig skulden och sätter ett ännu högt mål för att kompensera för misslyckandet.

Vilken typ av perfektionist är du? Den självorienterande perfektionisten, som strävar efter personlig perfektion, den omgivningsorienterade perfektionisten, som förväntar sig perfektion av människor i sin omgivning, eller den socialt orienterade perfektionisten, som försöker leva upp till alla förväntningar som hon/han tror att omgivningen har? Tre typer med olika problem, olika fokus och olika konsekvenser, men liknande förhållningssätt.

I egenskap av en perfektionist som är på god väg att vända det negativa och stressande till något positivt och energigivande, får jag både nyttiga påminnelser och kanske ännu nyttigare utmaningar genom den här boken. För utöver djuplodande diskussioner kring det perfekta och dess följder innehåller den både utmaningar och övningar och många exempel från olika människor. Gummesson behandlar perfektionism på en rad olika plan: bland annat som förälder, i kärleken, i hemmet och på arbetet, den perfekta kroppen och kopplingen mellan kropp och själ. Dessutom tar hon upp ett ämne som är tätt förknippat med perfektionism: självkänsla.

Rätt använd fungerar den här boken som alldeles utmärkt vägledning bort från en negativ perfektionism till en positiv perfektionism, med realistiska mål och bättre självkänsla. Och jag tror inte att någon av oss är så perfekt att vi inte kan ha nytta av lite bekräftelse eller några utmaningar i riktning åt det hållet.

Om folk hade sagt till mig att jag en vacker dag skulle kunna ge järnet och ösa på för att göra mitt absolut yttersta, flytta mina gränser framåt, slå mina egna rekord när det verkligen gällde, men i övrigt nöja mig med att vara good enough, att se på mig själv med lite blidare ögon, att inte vara så hård mot mig själv när jag misslyckades utan att jag då ändå skulle våga prova igen - då hade jag aldrig trott dem. Aldrig någonsin.**


good enough - Bli fri från din perfektionism, av Elizabeth Gummesson
Utgiven av Forum förlag, Stockholm, 2009
Citaten är hämtade från sidan 216 (*) och 217 (**)


Andra boktips på samma område:
Så ung? Och så duktig!: 10 berättelser om att räcka till. Redaktör: Katarina Pietrzak. Utgiven av Atlas bokförlag, 2003
Diagnos: Duktig: Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig av Tinni Ernsjöö Rappe & Jennie Sjögren. Först utgiven av Bokförlaget DN, 2002. En reviderad pocketutgåva utgiven av Pocketförlaget, 2008.

måndag 28 september 2009

Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?
Perfekt

Smaka på det ordet. Är det positivt eller negativt för dig? Hur får det dig att känna - taggad eller stressad, positiv eller ledsen?

Jag tillhör dem som lagt större delen av mitt liv på en jakt efter perfektion, en ständig strävan efter att bli bättre, göra bättre, prestera på topp, vara den som andra vill att jag ska vara. Jag var tvungen att prestera för att vara någon och mitt egenvärde hängde helt ihop med mina resultat, där inget annat än toppresultat räknades. Men att ofta lyckas med det jag gjorde skapade inte en känsla av att jag kan, och stärkte inte mitt självförtroende. Snarare tvärtom. Det gav mig i stället en enorm rädsla för att misslyckas och en konstant känsla av att när som helst kunna bli avslöjad som en bluff, någon som kanske ser lyckad ut men som egentligen är ett enda stort misslyckande.

Hur länge orkar man leva så?

Det jag hade tappat bort var förmågan att avgöra när något är bra nog. Tillräckligt bra. I min ätstörda syn på världen fanns inte ordet "nog", ingenting var någonsin nog. Det lilla ordet fick en stor betydelse för min väg ut, i att lära mig lite om att jag kanske är bra på mycket men ingen kan vara bäst på allt, utan det räcker gott och väl att göra sitt bästa och vara bra nog. Men vad var bra nog, och hur går det ihop med jakten på perfektion?

Veckans tema här på SHEDO-bloggen är perfektion och vad det innebär att vara perfekt. Det finns fortfarande utrymme för era tankar och inlägg på detta område, så skriv gärna en rad eller två om vad perfektion, att vara perfekt och att vara bra nog är för dig, eller om något annat som du kommer att tänka på i det här ämnet.

På onsdag kommer temat att innehålla en genomgång av en bok som alldeles nyligen kommit ut på just det här ämnet, och på lördag skriver jag om min väg från en negativ till en positiv syn på vad som är perfekt. Vad mer som händer står än så länge öppet.

Nästa vecka kommer Amanda att gå igenom artiklar om psykiatrin.

lördag 26 september 2009

Stark som en tiger

Skribent: Tiger
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör:
Therese Björck

Nej, är det självklara svaret, det måste man inte!

Det finns ingen som kan vara ständigt motiverad, tror jag. Alla tar nog pauser emellanåt och funderar över om det är värt allt slit. Det går inte att alltid orka vara motiverad, men att inte vara motiverad behöver ju inte betyda att man backar. Står man still så är det ju också ett sätt att gå framåt, eftersom man inte ger efter.

Jag tror att anledningen till att man tar pauser är att allting inte går som på räls. Man kanske har slitit jättemycket med en viss sak, t.ex. att våga gå på stan, men utan att det har gett reslutat. Då är det inte konstigt att man blir rädd, ångesten kanske till och med har ökat, och man funderar på om man går rätt väg. Man vill ju må bättre, inte sämre, och ibland kan det vara svårt att se att något som gör att det känns sämre faktiskt kommer att leda till att det bli bättre i slutändan.

Men jag tror verkligen att alla vill må bra innerst inne. Att man kan verka omotiverad tror jag kan bero på flera saker, kanske tror man inte att man kan må bättre, kanske är man rädd för att inte få hjälp om man mår bra, men då glömmer man ju att man faktiskt inte behöver hjälp när man mår bra! Det är så lätt att fastna i att må dåligt, att glömma bort hur det är att ha det annorlunda.

Trots allt så går det ju i perioder, och snedsteg tar nog de flesta! Om jag känner mig mindre motiverad någon dag så försöker jag att inte tänka på det så mycket, utan se det i ett längre perspektiv istället och bara köra på autopiloten. När det brister handlar det mer om att det har varit tufft i långa perioder, kanske har jag inte sovit på länge, vilket gör saker svårare att hantera. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta ett eller flera sätt för att bryta det innan det går för långt. Där får man nog prova sig fram så gott man kan.

Det finns självklart både positiva och negativa saker med att bo med andra som mår dåligt. Jag ser dem som en inspiration, går det bra för någon t.ex., då smittar det av sig och jag blir mer motiverad! Jag tycker inte att det är smittsamt åt andra hållet, jag har aldrig strävat efter att bli sjukare och det går inte att jämföra sig med andra heller. Jag kör på med mitt, jag kan ju bara ansvara för mitt eget mående.

Jag tror att motivation är att vilja må bättre för att kunna göra saker man tycker om. Jag tycker t.ex. om att fota, och ju bättre jag mår desto mer kan jag göra det! Däremot tror jag att det inte bara är upp till en själv, jag har alltid velat må bättre men eftersom min omgivning ofta inte har förstått mig så har det kanske inte verkat som att jag vill må bättre, eller så har de omedvetet motarbetat mina försök. Det är inte så lätt att vilja heller, om ingen tror att man kommer bli bra och man märker att det man försöker göra inte tas emot bra av omgivningen. Jag tror att alla kämpar mer om människor förstår dem, hejar på dem och försöker hjälpa dem så gott de kan.

Till sist vill jag bara säga att jag inte tycker att det handlar om att vara sjuk, man mår bara inte bra!

torsdag 24 september 2009

Små flammor av liv

Skribent: Thérèse Nilsson
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?
Redaktör: Therese Björck

På sätt och vis önskar jag att jag kunde säga att "Jo men självklart var jag alltid motiverad att bli frisk!" - men det vore att ljuga något alldeles vansinnigt. Jag var sjuk under så många år och det gick fort från det att jag första gången hamnade på en sluten psykiatriska avdelning, tills dess att jag inte mindes hur livet såg ut före självskador och ätstörningar. Livet på avdelningen förstod jag mig på, jag kunde spelreglerna och visste ganska väl vilka reaktioner jag kunde vänta på olika beteenden. Sjukhuset var en fristad där jag raskt kunde regridera, där jag inte behövde stå som ytterst ansvarig för mitt liv utan kunde hiva över det på någon annans bord när mörkret blev för tungt att bära. För nog var det så, att livet inte alltid var så lockande.

Visst längtade jag ut. Till det fria, till det självständiga, till "det lyckliga och gröna på andra sidan", men var gång jag fick känna de friska, fria fläktarna smeka mina kinder blev jag panikslagen. Jag passade ju inte in! Jag kunde inte kommunicera med människor som aldrig hört talas om överdoser, tvångsmedicineringar, självsvält och bältessängar utan föll i grop efter grop. Mina frihetstider blev både färre och kortare och slutade alltid med att jag på strutsmanér stack huvudet i sanden och lät mig låsas in på nytt. På psyk. På avdelningen. I tryggheten.

I långa veckor och månader var jag övertygad om att sjukhuset var min enda framtid och gjorde allt för att uppfylla kraven på en riktigt galen självskadare - de fick ju inte komma på idén att skriva ut mig! Mina tvivel var stora och mina känslor så dubbla; jag ville ju egentligen tillhöra livet utanför, jag var ju en både smart, glad och livslängtande tjej. Ändå övertygade jag både min själv och min omgivning gång på gång och att friheten inte var något jag kunde hantera. Trots mina ständiga återfall och snedsteg slocknade aldrig den enträgna glöden som hölls vid liv djup i mitt innersta; den som brann efter liv.

Jag var så kluven. Där fanns en längtan efter förändring, men fri(sk)heten skrämde mig något obeskrivligt. Men är det inte så egentligen, att vi människor ofta räds det okända? Jag förstod mig på livet på sjukhuset och visste vad det innebar att ha en identitet som självskadare och anorektiker. Livet där utanför var stundtals lockande men fullständigt okänt. Jag kan inte säga att jag ständigt aktivt ville bli frisk, snarare var mina ansträngningar oftast de omvända; att bli så sjuk som möjligt. Men när jag väl vågade ta vara på glöden som ibland flammade till, om än med en svag och flämtande låga, det var då jag på allvar kunde röra mig framåt.

Jag tror inte att man aktivt måste går runt och vilja bli frisk jämt och ständigt, egentligen tror jag det är ganska få som kan känna så. Det finns ju en anledning till att man väljer destruktiva metoder, hade man sett andra alternativ hade man med största sannolikhet valt de i stället. Däremot tror jag att man har mycket att vinna på att våga se de små flammorna av liv när de brinner till, för jag vågar påstå att de finns hos alla. Ibland är det kallt och mörkt under många månader, men när väl ljusglimten kommer – tag vara på den. Skäms inte för att du inte kan längta efter fri(sk)heten men våga öppna ögonen för möjligheten att det finns annat än sjukdom och destruktivitet. Ljuset sticker och smärtar i ögonen när man levt i mörker under lång tid, men när ögonen väl vant sig ser man nyanser, färger och toner som aldrig var möjliga i mörkret. Det är en fantastisk upptäckt.

tisdag 22 september 2009

Fyra små tassar

Skribent och redaktör: Therese Björck
Fotografi:
Therese och Rut (copyright)
Tema:
Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?



Få tankar har upptagit mig så mycket under min kamp mot ett fri(sk)are liv som den om man måste vilja bli fri(sk) för att lyckas. Jag vägrade länge vård av anledningen att jag inte ville må bättre och jag ville länge inte försöka kämpa just av anledningen att jag inte visste om jag verkligen, verkligen ville må bättre. För hur kändes det att må bättre? Det var kanske mycket sämre än det jag hade, och i så fall, tänk vad dum jag var om jag trodde att jag kunde må bättre. För jag mådde inte så dåligt, eller?! Och om jag gjorde det så var det väl ändå så det skulle vara?

Som ni hör var tankarna både många och invecklade. Men vad gjorde att jag trots allt förändrade mina beteenden och stod ut med jobbiga tankar och känslor? Jag har inget enkelt svar på det. Jag satte mig aldrig ner och sade: ”Nu ska jag sluta skada mig själv, jag vill inte längre.” Det var snarare tvärtom, jag ville otroligt gärna skada mig själv. Jag slutade inte för att jag inte hade behov av dem längre, men jag slutade inte heller för att jag ville sluta skada mig själv, för att jag ville må bättre.

Varför slutade jag att skada mig då? Jag slutade skada mig för att fick ansvar för ett marsvin, Rut. När hon kom till mig hade saker och ting redan vänt i mycket, jag hade redan behandlats på behandlingshem, några korta perioder i slutenvården inom psykiatrin, inom både mellan- och öppenvården och hade en stödfamilj. Jag lärde mig saker på alla ställen, både konstruktiva och destruktiva, men inget hade fått mig att sluta vilja göra mig själv illa. Det fick inte Rut heller, men hon blev mitt ansvar och min trygga punkt. Hon fanns alltid där för mig och att göra mig själv illa när hon fanns fick mig att må ännu sämre. Självskadorna slutade helt enkelt att fungera, de fick mig bara att må sämre.

Jag önskar att alla hittar det jag fann hos Rut. En trygg, fast punkt som alltid ställer upp. Någon varm och lurvig som kurrar intensivare om jag gråter. Någon att skratta med och som alltid kan få mig att dra på mungiporna. Någon med perspektiv och livserfarenheter som säger emot mina. Någon att leva för.

Svar på alla frågor jag hade har jag inte idag. Men jag vet att bättre verkligen innebar något som var bättre, något som jag klarar av och orkar med, att livet varken är svart eller vitt och att det inte alltid går att vilja. Det är OK att stanna upp och inte vilja mer, det är en del av förändring och livet. Jag vet att de förändringar som har gjort ont är de jag idag uppskattar, kommer ihåg och som sitter hårdast i mig idag.

måndag 21 september 2009

Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

Skribent och redaktör: Therese Björck

"...Och jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem
För hur svag jag varit och hur fel jag haft
Två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande och framtiden ljus
Jag fattar ingenting..."


Så beskriver Lars Winnerbäck det i sin sång "Jag fattar ingenting". Hur det är att stå med det ena benet i något svårt och tungt och det andra på väg därifrån. Hur det är att slitas mellan två världar och känna sig svag en sekund för att nästa tycka att det nog kan bli något av livet ändå.

Att kastas från hopp till förtvivlan till hopp igen är nog många som känner igen sig i som har kämpat för ett fri(sk)are liv. Livet är nog aldrig en spikrak väg för någon, men när man saknar verktyg för att hantera bakslagen konstruktivt blir vägen ibland så kringelikrokig att det är svårt att komma ihåg målet.

Till den här veckan har jag, Tiger och Thérèse Nilsson tänkt lite mer på om det faktiskt är nödvändigt att ständigt vara motiverad för att bli fri(sk). Går det att alltid vilja, går det alltid komma ihåg det man faktiskt längtar efter? Är det ens någon idé att ha ett mål, utsätter man sig kanske bara för att falla längre om man inte når det man så gärna vill? Ja, som ni förstår finns det tankar i oändlighet när det gäller den här frågan och några av dem vill vi försöka besvara den här veckan utifrån våra egna erfarenheter och reflektioner.

Jag kommer att publicera mitt inlägg i temat på tisdag, Thérèses inlägg kommer ni att kunna läsa på torsdag och Tigers på lördag. Fram till dess får ni hålla tillgodo med era, säkert mycket kloka, tankar i ämnet.

Lev väl!
/Therese


Nästa veckas tema är: Perfektionism - men vad är egentligen perfekt?

fredag 18 september 2009

Detta gav mig ett bättre mående

Skribent och illustratör: Anna Åkesson
Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?
Redaktör: Josefine Eriksson






Den väg jag gått från ångestig och arg anorexitjej till vardagsnöjd Anna har varken varit särskilt rak eller tydlig. Men om jag ska sammanfatta vilka vägar i labyrinten som varit de mest framkomliga (utan inbördes rangordning!) så är de som följer:

Dans och yoga och annan träning. Förutom att det är kul och ångestdämpande så har det givit mig en mer realistisk kroppsuppfattning och stärkt känslan av att min kropp faktiskt är min.

När min medicin sattes ut började jag må avsevärt mycket bättre. Jag är inte generellt negativt inställd till läkemedel men just den medicinen mådde jag just då bättre av att vara utan. Istället för att gå runt som en zombie började jag känna saker igen, jag såg färger och orkade följa med i samtal längre än tio minuter och jag kan inte säga annat än att det var fantastiskt härligt.

Jag fick EMDR-behandling, vilket var sjukt mycket effektivare än vad jag vågat drömma om och nog den enskilt största faktorn till att jag började må bätttre.

Upplevelser som ofta setts i ett psykiatriskt ljus har jag hittat mycket förståelse för när jag sett de ur andra synvinklar. I böcker, målningar, filmer och musik har jag funnit förklaringar, tröst och på-pricken-beskrivningar av hur livet känns för mig. Att se sitt eget känsloliv gestaltat av någon annan i en film eller sångtext ger för mig en känsla av att varken vara sjuk eller obegriplig, utan mest mänsklig.

Jag har också varit hjälpt av andra typer av böcker. Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig hjälpte mig att stå ut med och hantera även de allra mest outhärdliga känslorna och Gisela Van Der Ster Wallins Ät allt! hjälpte mig att avdramatisera maten och ätandet.

Självklart måste jag också nämna SHEDO, där jag bl a kunnat kanalisera min ilska över mina dåliga vårderfarenheter i något meningsfullt.

Till sist har vänner och familj funnits som ett stöd och draghjälp tillbaka till vardagen, till det vanliga och trygga.

onsdag 16 september 2009

En annan värld

Skribent: Pia Ejekling
Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?
Redaktör: Josefine Eriksson

När jag blev sjuk hade jag bara det sjuka och till slut blev jag också min sjukdom. Jag hade ingenting friskt att ta tag i, ingenting friskt som kunde dra mig ur mörkret, det sjuka och jag visste inte hur den friska världen såg ut, fanns det någonting där ute som var större än sjukdomen och all min ångest? Jag visste inte.

I augusti 2007 började jag skolan, en tre terminers lång utbildningen på Komvux som skulle göra mig till undersköterska. Jag minns inte vad som fick mig att våga gå dit helt ensam, helt utan att känna en enda människa i klassen. Jag tycker själv att det var ganska modigt att gå tillbaka till skolan efter cirka fyra års uppehåll och dessutom utan att känna en själ. Jag visste inte då att mitt modiga beslut skulle ta mig långt.

Jag träffade människor som inte kände till min värld, människor som hade levt det där livet med gymnasium och vänner och människor som faktiskt nästan inte visste någonting kring psykiatriska sjukdomar, slutenvårdsavdelningar, självskadebeteende och ångest.

Jag fann det ganska skönt att umgås med människor som inte visste till min värld för då blev det inte heller så mycket psykprat som det kunde bli tillsammans med andra vänner, vänner som kände till och levde i samma värld som jag.

Tillsammans med mina nya vänner fick jag se en värld jag missat och det var som om jag vore elev och skulle lära mig hur den nya och friska världen fungerade. Sakta men säkert fick jag fler och fler friska människor och händelser att hålla fast vid och ju mer friskt jag kunde ta in desto mindre plats fick det sjuka. Jag vågade släppa in det friska trots att det var nytt och läskigt för mig och det sjuka trycktes bakåt, någonstans där jag inte kände av det lika väl.

Det är skrämmande att kasta sig ut i någonting nytt, som att kasta sig ut från en falsk och sjuk trygghet till någonting friskt och helt nytt men ju mer jag fick se av det friska desto längre ut vågade jag simma och tillslut ville jag aldrig vända om igen. Ja, gräset är grönare på andra sidan.

måndag 14 september 2009

Tema: Vilka faktorer har styrt ditt tillfrisknande?

Skribent och redaktör: Josefine Eriksson

Ibland kan det faktiskt vara mer intressant att fundera över vad det är som gör att människor mår bra istället för varför de mår dåligt. Vad är det som får folk att återhämta sig mentalt efter trauman? Varför blir en del friska från ätstörningar och självskadebeteende? Vilka faktorer finns det som kan styra ett tillfrisknande?

Denna vecka tänker jag först återge en teori om vad det är som kan göra att en människa mår bra. Sedan kommer jag senare i veckan lämna över ordet till Pia Ejeklint (onsdag) och Anna Åkesson (fredag) som skriver om vilka faktorer som har påverkat deras tillfrisknande.

I boken "Se barnet, se dig själv!" skriven av Lars H Gustavsson diskuterar han runt begreppet "Känsla av sammanhang". Detta begrepp myntades av Aaron Antonovsky på 70-talet. Han undersökte hur det kunde komma sig att en del människor som överlevt koncentrationsläger hade en god psykisk hälsa. Antonovsky började identifiera och beskriva de resurser som dessa människor hade. Han var intresserad av överlevnadsfaktorerna och kom fram till att de som mådde bra hade "en känsla av sammanhang". Begreppet innebär att personen upplever sig ha en känsla av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Begriplighet är som jag förstått det att ha möjligheten samt kompetensen att förstå det som sker runtomkring mig och mig själv. Gustavsson menar att en första förutsättning till att kunna hantera livet är att förstå vad som hänt mig och den situation som jag befinner mig i.

Hanterbarhet innefattar alla de resurser som man upplever sig ha och som hjälper en att möta de krav man ställs inför. Resurserna kan t.ex. bestå i stöd från omgivningen och de egna inre resurserna såsom att kunna uttrycka känslor, känna empati, ha föreställningsförmåga och kunna vara delaktig.

Meningsfullhet handlar enligt Gustavsson om förmågan att hantera händelser och kunna sätta in dem i ett sammanhang. Men också om att kunna se ett mönster i stort och meningen för sitt eget liv. Den sista meningen för oss fram till den fråga vi alla ställs inför. Vad är meningen med livet? Gustavsson citerar Viktor Frankla så här:

I sista hand borde människan inte fråga vad som är meningen med livet utan inse, att det är till henne själv frågan är ställd. Varje människa tillfrågas av livet, och hon kan bara svara livet genom att svara för sitt eget liv. Sitt svar till livet kan hon endast ge genom att själv vara ansvarig.

Ett förenklad sätt att se på allt detta är att man för att må bra behöver kunna:

  • förstå livet,

  • hantera livet och

  • finna mening i livet. Bitarna ger tillsammans en känsla av sammanhang vilket enligt Antonovsky är en faktor i att ha en god psykisk hälsa.
Nästa veckas tema är: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

fredag 11 september 2009

Kommer mitt barn ta efter mig?


Skribent: Liv Högmark
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård
När jag blev gravid skadade jag mig inte längre, men ätstörningarna härjade fortfarande i perioder och jag hade svårt att vistas bland människor utan ångest. Under de 9 månader då Y växte inuti mig hann jag fundera mycket över hur föräldraskapet kunde tänkas bli. Jag oroade mig för allt. Den största rädslan var att Y skulle ta efter mitt beteende.
Kunde jag bli en bra mamma? Jag som fick ångest bara jag gick ut bland folk.
Tänk om jag inte klarar den sociala biten, tänk om jag aldrig klarar att komma ut med barnet!
Barn gör inte som du säger, de gör som du gör”. Kommer mitt barn bli folkskygg, rädd för livet och rädd för sig själv?
Sedan Y kom till oss för två år sedan har livet förändrats ordentligt. Jag har utmanat mina rädslor, det har vart tufft men jag har lärt mig att jag klarar så mycket mer än jag trott. Styrkan att förändra har helt och hållet fötts ur rädslan att min dotter ska ta efter mig.
Y har blivit en oerhört social liten varelse, som charmar de flesta och som alltid säger ifrån om det är något hon inte gillar.
Nu är hon påväg in i trotsåldern, och visst blir jag rädd när hon slår sig själv i huvudet av frustration, drar i sitt hår eller bankar hårt med nävarna i golvet. Då sprids skräcktankarna i mig att hon håller på att utveckla ett självskadebeteende, och jag får övertyga mig själv att det är helt normalt att ett barn gör så.
Oron kommer nog alltid att finnas, och det är också helt normalt. För vilken förälder oroar sig inte för sitt barn?

måndag 7 september 2009

Får en mamma gråta?

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård

Alla människor som planerar att skaffa barn oroar sig över hur man ska klara av ansvaret för en annan liten människa. Alltid hålla barnet mätt, lagom varm, trygg och självständig. Heltid, dygnet runt, alla dagar i veckan. När vi bestämde oss för att skaffa barn var det efter att jag mått bra under en ganska lång period. Samtidigt så fanns hela tiden risken för förlossningsdepression, utbrändhet eller förhöjd ångest där som något vi var tvungna att förhålla oss till.

När Mod var nio månader kraschade jag värre än jag någonsin gjort förut. Jag blev inlagd och även hemma frånvarande i förhållande till Mod. Att inte kunna vara en närvarande förälder under de månaderna fick mig att känna skuld, men samtidigt var min värld just då så liten att inte ens min underbara dotter kunde leda mig åt rätt håll. Under veckorna på sjukhus så kom jag på mig själv med att ha glömt bort hur fantastiskt det är att ha ett litet barn som tyr sig till en. Jag glömde bort att sakna henne. Samtidigt så bestämde jag mig för att min egoism under denna tid var nödvändig för mitt tillfrisknande. Jag som alltid varit redo att anpassa mig efter omgivningens krav behövde den här gången sätta mig själv främst. Jag vet inte hur många gånger min man och jag konstaterat att så länge vi är två om föräldraskapet, så klarar vi allt.

När jag började må bättre blev Mod den glädjekälla och drivkraft som jag behövde. Och nu när hon börjar bli lite äldre använder jag henne som förevändning för att få leka och göra barnsliga saker. Idag har vi först bakat en kladdkaka och ätit med massor av grädde, och sedan badat i badkaret med badskum.

På torsdag skriver Liv Högmark om sina erfarenheter av föräldraskap.

torsdag 3 september 2009

Friskhet: Del 2

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent: Anne Nord
Redaktör: Lisa Isaksson

Vad är normalt och friskt för mig behöver inte vara detsamma för någon annan eftersom vi alla har olika referensramar och hade någon ställt frågan till mig för 10 år sedan hade jag säkert inte formulerat mig på samma sätt! Det fanns en tid när allt jag kunde tänka på var hur bra det skulle bli när jag blev "frisk".

Idag, år 2009 och 16 år efter första diagnostillfället tänker jag att allt som innebär att min vardag kan underlättas och inte styras av det sjuka känns som friskt och så normalt det kan bli för min del! Numera vet jag emellanåt inte vem jag är utan det sjuka för det har varit såhär längre tid än jag varit "frisk" vilket innebär att jag faktiskt inte som vuxen vet egentligen vem jag är riktigt!Jag tänker att den dag jag anser mig som "frisk" får bli den dag det sjuka inte styr över mitt liv och förstör det som innebär livet, den dag jag känner att jag lever istället för att överleva!

Numera är jag inte så fixerad vid att "friskförklaras" som jag varit under perioder då allt jag kunde tänka på var allt jag skulle göra när jag blev "friskförklarad" av vården men har insett att det är en process som kommer successivt och plötsligt en dag så lever jag istället för att överleva och jag tror att den dag jag ser på mitt liv med friska termer struntar jag i vad vården anser om det för det handlar ju om vad som är friskt för mig!

måndag 31 augusti 2009

Friskhet: Del 1

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent: Linda
Redaktör: Lisa Isaksson


En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det är väl i varje fall en vanlig uppfattning. En alkoholist som inte har druckit på flera år är nykter – men fortfarande alkoholist.

Under de år som gått sen jag började kämpa för att ta mig ur min sjukdom har jag funderat mycket på vad det innebär att vara självskadare, och många gånger har jag jämfört min sjukdom med beroendeproblem. När jag läser skildringar av alkoholism eller drogmissbruk kan jag ofta dra paralleller till mitt eget förhållningssätt till ångesten och utvägarna.

Så vad innebär det? En gång självskadare, alltid självskadare? Det låter förfärligt, som att döma sig själv till ett liv av ångest. Men alkoholister kan ju faktiskt bli nyktra! Och Leva med stort L, ett fullt och helt liv. Nyktra alkoholister går väl inte runt och längtar efter sprit dygnet runt, och inte heller har vi med ”blekta ränder” rakblad på hjärnan – snarare handlar det oftast om enstaka, irrationella tillfällen när tanken slår en, för en kort sekund. Efter ett par år som skadefri försvann helt min längtan efter att göra mig illa. Men ibland kan det dyka upp ögonblicksbilder, minnen eller fantasier. För er som fortfarande kämpar har jag dock en glad nyhet: fantasierna och längtet kommer allt mer sällan och känns alltmer verklighetsfrämmande för varje månad man låter bli.

Men framförallt är en självskadare alltid en självskadare, om han eller hon har givit sig själv ärr. Ärren går inte att tvätta bort, varken med glada miner eller färgstarka kläder. De finns alltid där, inte så mycket för att påminna dig själv (jag ser dem knappt) som för att stämpla dig för omvärlden.

Jag har ingen lust att stå och svettas i långärmat för att andra ska känna sig bekvämare. Men jag inser att det är så en stor del av mitt liv kommer att behöva se ut, särskilt när jag kommer ut i arbetslivet. Jag inser att det inte är för att provocera mig som folk stirrar och frågar, jag inser att det inte är helt befängt om jag blir misstänkt för att vara labil eller knepig, och jag inser att läkaren som automatiskt skickade mig till psykakuten när jag kom till sjukhuset för fysiska åkommor ansåg sig ha goda skäl till det. Men jag kan bli så matt när jag tänker på att jag kommer att behöva leva hela mitt liv i uppförsbacke, i kamp mot andras fördomar.

En gång självskadare, alltid självskadare – åtminstone i omgivningens ögon?
De första åren efter att jag blivit frisk var jag så ytlig och glittrig som jag bara orkade. Dels för att jag ville uppleva så mycket glädje som möjligt efter att ha varit ”djup” och levt i mörker så länge, men dels också för att jag försökte överkompensera för mitt utseende. Jag utgick från att folk skulle anta att jag var ett totalt psykfall om jag, med mina polkagrisarmar, var ledsen, såg på tragiska filmer eller överhuvudtaget tog något på allvar. Men det tog på krafterna att aldrig nudda marken. Emellanåt kände jag att jag levde på överväxel, och då slutade det ofta med en deppig period (som jag förstås försökte dölja för omvärlden).

Numera har jag landat i ett mer verkligt liv, varken på botten eller toppen. Jag har distanserat mig så mycket från min sjukdom att den inte längre ingår i min identitet – jag är inte längre Lindamedärren utan helt enkelt Linda. Därför vore det så skönt att inte behöva påminnas om sjukdomen vid varje möte med en ny människa, att slippa fundera på om jag borde ha långärmat, eller stålsätta mig inför obekväma frågor vid de mest opassande tillfällen (fast om de inte frågar får jag ju inte förklara att jag är frisk!). Jag inser att även om jag själv inte längre anser att min sjukdom är en del av mig så kommer just sjukdomen att vara ett av de första intryck som andra människor får av mig.

En gång självskadare, alltid självskadare – på gott och ont

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Jag förlorade tonåren till min sjukdom, men den har också gjort mig starkare, tryggare och gladare som person än vad jag hade varit annars – vill jag gärna tänka mig, åtminstone.

Samma sak gäller med ärren. Det faktum att min sjukdom sitter utanpå har gjort att jag har varit tvungen att bearbeta den. När frågorna kommer måste jag kunna svara på ett vettigt sätt, och i jakten på förklaringar har jag lärt mig en hel del för egen del. Man döljer det man skäms över, men genom att inte dölja har jag lärt mig att inte skämmas.

Jag har varit med i media ett par gånger för att berätta lite om min bild av psykisk ohälsa, och inför dessa tillfällen har jag funderat på om jag är osmart som ”kommer ut” på det sättet – samma sak gällde för mitt första bidrag till denna blogg. Men jag insåg att jag i så fall kommer ut i princip varje dag – jag är en levande annonstavla för självskador. Men det innebär kanske också att jag, bara genom att leva mitt liv och vara den friska, starka och glada person jag är, kan krossa en del människors fördomar och vara en positiv förebild för andra som kämpar för att må bättre. Jag hoppas det.

I slutet av september detta år firar jag mitt femårsjubileum som helt självskadefri. Om jag hade varit nykter alkoholist hade jag väl fått en medalj av min AA-grupp. Det kanske borde finnas SHEDO-medaljer!

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Vad innebär det egentligen att vara frisk? För olika diagnoser finns det tydliga kriterier, men vilka är kriterierna för friskhet? Finns de, eller är det något vi själva får skapa?

När jag var inne i anorexin och självskadandet så var "frisk" ett nästan ouppnåeligt drömtillstånd där allt skulle vara bra. Jag skulle inte skada mig själv och inte ha kvar några av de beteenden som fanns i min ätstörning, jag skulle äta normalt och ha en frisk vikt, inte vara deprimerad och inte ha ångest - ungefär så såg jag på det. Men vad det innebar hade jag ingen aning om. Jag hade aldrig varit frisk, eftersom jag gick in i den där dimvärlden redan som barn, så jag hade inget att jämföra med, inget att relatera till. Ett tag trodde jag att jag måste vara "friskare än frisk" - gladare, mer samlad, äta bättre och mer än andra osv för att bevisa att jag inte längre var anorektisk, men det höll inte. Det var inte helt friskt.

Enkelt uttryckt är friskhet avsaknad av något sjukt, men man kan ju vara frisk från en sjukdom och ändå ha en annan. Allt behöver inte vara perfekt för att man ska uppleva sig som frisk.

Personligen använder jag helst uttrycket "fri(sk)" för självdestruktiviteten, som för mig var ett destruktivt sätt att leva, snarare än en sjukdom. Jag frigjorde mig från de beteendena och lämnade ätstörningen och självskadande bakom mig (för 5 resp. 2 år sedan) och definierade efter vägen vad jag räknar som friskt. Även om jag har haft både depressioner och ångest sedan dess så betraktar jag mig idag som fri(sk). Normal på vissa sätt, utan destruktiva beteenden, och faktiskt bra mycket sundare och positivare än många som aldrig haft en ätstörning eller skadat sig själva.

Vad är friskt för just dig? Kommentera gärna det!

Den här veckan kommer ni att få läsa texter från två skribenter: Linda (idag) och Anne (på torsdag) som delar med sig av några tankar om friskhet.

Nästa vecka är det Amanda Duregård som tar över redaktörskapet och hennes tema blir Förälder och självskadare.

söndag 30 augusti 2009

Nu och då, del 3 - en solskenshistoria

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent och redaktör: Pia Ejeklint

I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster kom in i mitt liv och tre år senare fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.

Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som väldigt självsäker och jag var inte längre Pia som alltid var glad och populär, inte längre Pia som dansade. På BUP:s öppenvård tänkte de avsluta kontakten efter två samtal vilket resulterade i panik från min sida och jag skrev ett brev till min psykolog. När hon läst det fanns det inte på kartan att släppa mig. Och så gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skära mig själv i armarna? Jag hade ingen dålig barndom att skylla på, inte heller några traumatiska händelser som påverkat mig, och många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt för herregud, jag hade ju ingenting att må dåligt över! Men nu mådde jag dåligt och först ganska långt i efterhand kunde jag med hjälp komma fram till att det handlade om någon form av utmattning. I årskurs nio kämpade jag som ett djur med inombordskaos och betyg och när jag väl kom in på rätt linje i gymnasiet fortsatte jag med gasen i botten och dansen (som jag hållt på med i nästan 10 år) låg nu på elitnivå och jag dansade cirka 8 lektioner i veckan. Jag kan inte minnas vad som fick mig att ta mig första överdos, inte heller den andra. Först i efterhand har jag tillsammans med några vettiga behandlare och mina föräldrar kommit fram till att jag är en sårbar människa och att jag ända sedan jag varit liten inte har klarat av en del känslomässiga bekymmer så som andra barn, mina syskon t ex, kanske hade lättare att hantera. Känslomässig och sårbar kastades jag in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes ordet "utbränd".

Tills ungefär för ett år sedan har jag fullt ut levt ett liv bakom stängda dörrar. Barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och då istället placerades på vuxenpsyk. Under cirka åtta månader bodde jag på ett behandlingshem där jag blev sämre än innan jag kom dit och att jag skrev ut mig själv därifrån var ett livsavgörande beslut (bokstavligt talat). Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18. Min huvuddiagnos blev Borderline och det positiva med det var att jag till slut fick den rätta hjälpen för mig. På Karolinska sjukhuset i Solna började jag i DBT-behandling som jag tillslut lyckades genomföra och sakta men säkert fann jag mer och mer hopp (för efter så många fall hade jag inte längre någon tro på mig själv). Genom DBT:n fick jag verktyg att hantera min ångest på andra sätt än de destruktiva sätt jag tidigare använt mig av och det var inte lätt någonstans. Jag fick kämpa som ett skadat djur men jag plockade fram den där envisheten som en gång gjort mig sjuk och så blev det också den som tillslut fick mig på fötter igen.

När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv så chockas jag lite och även när mina närmaste berättar för mig om oron under dessa år så kan jag nästan inte tro det. Det känns inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har svårt att ta in allt allvar som mina självskador faktiskt var. Med stor hjälp av DBT-behandlingen lärde jag mig att analysera och reflektera mig själv och förvandlingen av mig själv har varit ganska häftig att se. DBT-behandlingen i kombination med att jag efter många år började skolan och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att finnas just där, utanför sjukhuset. Innan fanns inte mycket jag kunde sträva efter och varför skulle jag vilja lämna allt det där som var det enda jag kunde, det enda liv jag hade? Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför och när det började ta form fanns det ju så mycket att kämpa för. Utan DBT-behandlingen hade jag nog inte haft samma förmågor som jag har idag och terapin har varit en livsviktig åtgärd, likaså detta "vanliga" liv med vänner som faktiskt inte kände till den världen jag förut levde i.

Idag är jag utbildad undersköterska och aktiv medlem i SHEDO och på Zebraforum - ett forum som är en stor del i mitt pussel. Jag skulle vilja säga att det finns någonting mörkt i alla ljusa dagar men också någonting ljust i alla de mörka. Det är nog viktigt att tillåta sig att snubbla omkull ibland för det är okej att inte alltid vara på topp och hamnar man ändå på marken kan man alltid resa sig igen, alltid. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra och jag ångrar ingenting från då för jag kan inte förändra det som en gång varit och dessutom har varje sekund av mitt liv gjort mig till den jag är idag - och jag gillar faktiskt den jag är idag. Allting händer av en mening vill jag tro och jag väljer att inte se bakåt med bitterhet utan fokuserar på mitt liv som är här och nu för nuet och framtiden är det enda jag kan påverka. Och hoppet, tron och modet försvinner aldrig (leta bara lite extra om du inte finner det - det finns många bra gömställen men de försvinner aldrig någonsin, aldrig).

Läs fler solskenshistorier här.

Då vill jag tacka för min tid som redaktör på SHEDO-bloggen och lämnar över till den nya redaktionen med ett stort lycka till!

/Pia Ejeklint

fredag 28 augusti 2009

Nu och då, del 2

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Lisa Isaksson
Redaktör: Pia Ejeklint

Vad innebär det att leva?
Att se världen som andra ser den?
Att göra det andra gör, äta det andra äter och känna det andra då känner?
Hur känns självkänsla?
Hur vet man att man gjort något bra utan att andra talar om det för en?
Jag har bara frågor och vet inga svar
Det enda jag vet är hur det är att vara jag
Att alltid vara rädd, alltid osäker, alltid utanför
Att se omvärlden men veta att jag inte passar in
Vet du hur självförakt smakar?
Hur dess bitterhet sprider sig i dig och förintar alla andra smaker?
Har du någon som helst aning om hur det känns när allt är ett stort mörkt kaos som omsluter dig?
När du vill bli fri men inte vet hur du ska göra eller vad det innebär att vara fri?
När destruktivitet har blivit ett sätt att leva och man inte längre orkar bry sig om det?
När man inte orkar vilja längre?

26 mars 1996
© Lisa Isaksson

Det var då. Mitt inne i det svartaste svarta, i det där kalla, ensamma fängelset som jag själv byggde, låste in mig i och kastade nyckeln. Fast jag var inte medveten om att det var ett fängelse jag byggde; jag trodde att det var ett skyddsrum. Jag trodde att när väl muren var hög nog så skulle ingen kunna såra mig, ingen skulle kunna se hur rädd jag var.

Jag hade fel. Det var inget skyddsrum, det var ingen räddning. Det var ett fängelse. Och det var jag som dömde och låste in mig.

På den tiden visste jag inget annat, jag hade aldrig upplevt hur det är att må riktigt bra. Då var självföraktet, ett självtvivel som var så starkt att det rentav gränsade till självhat, vardagsmat, något jag inte ifrågasatte. Den falska kontrollen var mitt försvar mot en omvärld som jag inte kände mig hemma i men som jag med näbbar och klor kämpade för att passa in i, få tillträde till. Jag hade gått in i ätstörningarnas begränsande värld redan som barn, och när orden ovan skrevs var jag 22 och visste inte om något annat än en tillvaro av kamp: förlamande prestationsångest, ständig jakt efter resultat som skulle visa att jag dög (något som inga toppbetyg eller all beröm någonsin kunde bevisa), kamp mot vågen och ett starkt och växande destruktivitetsberoende.

Jag var livrädd för att misslyckas, bli sviken (igen - sveken hade redan varit för många), sårad; livrädd för livet. Jag väntade mig hela tiden att bli avslöjad som en bluff, någon som inte egentligen alls var så duktig som hon såg ut att vara, och var väldigt tveksam till om jag egentligen var sjuk alls. Jag var inte "så smal", jag var inte i behov av akutvård, så kanske var jag bara inbillningssjuk. Jag hade inte rätt att säga att jag mådde dåligt om det inte syntes, och eftersom jag var fenomenal på att dölja det så kanske jag inte mådde dåligt.

Men det var då.

Idag vet jag vad det innebär att leva; att livet går genom både mörka och ljusa områden, men att de mörka inte är farligare än de ljusa. Bara mörkare. Världen är inte längre ett hot, även om den kan vara lite utmanande ibland - men utmaningar är en möjlighet att växa. Och växa har jag gjort, på mer än ett sätt!

Steg för steg lämnade jag både ätstörningen och självskadandet och har upptäckt en hel värld som jag aldrig hade sett förut. Världen är i färg, full av dofter och smaker, och faktiskt riktigt magisk. Vilken skillnad mot det där grå, kalla, mörka och ensamma fängelset! Visst är det mörkt ibland, och jag mår inte toppen alla dagar, men den stora skillnaden är nog att jag vågar stå ut och vara i känslan. För med åren har jag lärt mig att det går över; och om jag inte flyr så går det över snabbare.

Fängelset finns inte längre, dörren är upplåst och kommer inte att stängas igen. Muren är kanske inte helt riven, men det är inte många rader sten kvar. Jag insåg någonstans på vägen att det största hotet var jag själv, så länge jag var självdestruktiv, och det kan jag inte skydda mig mot. Men när jag slutade skada mig själv hittade jag en inre trygghet som jag aldrig hade vågat hoppas på att hitta, och med den inre tryggheten och en vetskapen om vad jag faktiskt har tagit mig igenom finns det inte mycket som jag inte klarar av. Det låter kanske klyschigt och sanningen är den att jag visst är rädd ibland, men jag tänker aldrig mer låta rädslan styra mitt liv!

onsdag 26 augusti 2009

Nu och då, del 1

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Hanna Pilbom
Redaktör: Pia Ejeklint

En onsdagsmorgon i mitten av april drog jag på mig tolkkläderna, svarta jeans och en svart kortärmad skjorta, och satte fast den lilla guldfärgade skylten med den svarta texten ”tolkelev” på bröstet. En stund senare står jag i badrummet och borstar tänderna. Helt plötsligt inser jag vad det är jag ska göra, vad det är för typ av föreläsning jag ska tolka. Jag blir en anings panikslagen och tänker: jösses, jag kan ju inte tolka en föreläsning som ska handla om personlighetsstörningar, med fokus på Borderline. Men sen kom jag på: jo visst kan jag det. Jag var bara tvungen att dra på mig en långärmad tröja först - det skulle då verkligen inte se snyggt ut att tolka en sådan föreläsning när armarna ser ut som de gör. Jag funderade vidare och tänkte att om någon för några år sedan hade sagt till mig, ”den 15:e april 2009 kommer du att tolka en föreläsning om Borderline”, då hade jag bara skrattat. Och likadant om jag hade sagt det, då skulle andra ha skrattat åt mig. Då ansågs jag vara en Borderliner - trots att jag aldrig har haft diagnosen. Då handlade allt om självhat och självförakt, destruktivitet och svält, kaos och ångest. Jag saknade liv och det enda som existerade var döden.

Det var även i den vevan som min dåvarande behandlare kallade mig en kroniker. Så fort hon uttalade ordet ”kroniker” rusade jag ut ur samtalsrummet, genom korridoren, nedför trappan och ut genom entrédörren. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför kinderna och jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot innanför de där dörrarna. Även om jag trodde på det hon sa, så ville jag inte att andra skulle anse att jag var en kroniker. Jag vägrade acceptera att någon sa så till mig. Och nu när jag tänker efter så var nog den där eftermiddagen en vändpunkt. Det var då jag bestämde mig för att kämpa mot livet, så att jag kunde visa dem att de hade haft fel. Jag var minsann ingen kroniker! Jag fattade ett beslut: Istället för att försöka dö så skulle jag försöka leva.

Nästan exakt fyra år senare studerar jag till teckenspråkstolk, och jag står på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och tolkar en föreläsning om personlighetsstörningar, Borderline, självmordsförsök, självskador och DBT. Det kändes på något sätt overkligt och vissa delar blev så oerhört nära. Det var inte en lätt föreläsning, men efteråt kunde jag ändå känna en viss stolthet. Stolt över mig själv. Stolt över att jag stod där framme och flaxade med mina händer. Och när jag senare på kvällen låg i min säng och funderade så kom jag fram till två saker: Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kan ta mig ännu länge.

måndag 24 augusti 2009

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent & redaktör: Pia Ejeklint


Alla har ett nu, liksom alla har ett då. Vi har dåtid, nutid och framtiden förstås. Kanske tänker vi inte alltid på hur mycket vi går igenom och framförallt hur mycket vi lär oss i allt det vi går igenom. Vi lämnar vissa saker bakom oss medan vi tar med oss andra. Inser vi hur mycket vi faktiskt växer i oss själva genom upplevelser och erfarenheter under livets gång? Kanske, ibland.

När jag ser på mig själv idag och jämför mig med den jag var för några år sedan kan jag se så många skillnader att jag ibland undrar om jag idag fortfarande är samma person. Jag kan se hur jag alltid varit väldigt blyg och att jag fortfarande är det men på ett helt annat sätt, en helt annan nivå. Jag kan se egenskaper som jag alltid haft och förmodligen alltid kommer att ha och det är ganska fascinerande att egenskaperna ändrar form och funktion. Idag kan jag t ex använda min envishet på ett helt annat sätt än förut och idag kan jag utnyttja mina svagheter till någonting bra, någonting jag inte alls lyckats med förut.

Jag ser hur jag genom mina erfarenheter och upplevelser mognat som människa och också kommit närmare mig själv, lärt känna vem jag är och funnit trygghet i mig själv. Jag har växt som person, som kvinna, som människa och väljer att idag se hinder som utmaningar och mina erfarenheter som resurser.


Under veckan får ni chansen att läsa fler texter i Nu och då - temat när Hanna Pilbom och Lisa Isaksson delar med sig av sina upplevelser och tankar och så avslutar jag min vecka med en egen solskenshistoria. Det blir min sista vecka som redaktör här på bloggen och jag lämnar över till den nya redaktionen och Lisa Isaksson presenterar temat "Vad innebär frisk för dig?". Vill du bidra med en text, skicka ett mail till blogg(at)shedo(punkt)org.

fredag 21 augusti 2009

Att vara beredd att möta även det svåra

Skribent: Per Duregård
Tema: Avslöjandet - att berätta för de närstående
Redaktör: Amanda Duregård

Att vara förälder är i allra högsta grad ett högriskprojekt.
Så mycket kan hända.
Under graviditeten, vid förlossningen och sedan under hela livet.
Att bli förälder är det finaste som hänt mig.
Det är värt att ta risken!
Hoppas att du som läser det här håller med, och om du är ung; ändå kan tänka dig att en dag bli förälder.
Jag har fem barn, alla lika, alla olika. Alla lika älskade.
Jag är nog lite av en kycklingpappa, full av omsorg, ibland kanske lite överdrivet.
Vill inte inte att mina barn ska cykla hem för sent på kvällen.
Vill kunna skydda dem från allt ont.
Det är svårt när man måste inse att det inte går.
Fast man förstår det egentligen så vill man inte tänka så.
Min äldsta dotter Amanda har alltid varit tidig.
Med att prata. med att läsa, med att fundera mycket över allt som händer.
Hon började som väldigt liten att uppröras över allt orättvist som finns på vår jord.
Hon läste Kamratposten och grät när hon läste om barn på flykt, och rev ur dessa sidor.
Jag har alltid beundrat hennes engagemang och vilja att förändra världen.
Hon har fört kampen med gott humör och okuvlig energi.
Hon har också sedan hon var 6 år drabbats av perioder då livet varit tungt och sorgesamt.
Jag har aldrig sett det som särskilt konstigt.
Hon är en människa med ovanlig förmåga till empati och inlevelse.
Jag har väl fått inse att hon ibland kanske vill lite för mycket, sätter lite för stor press på sig själv.
Det är så mycket viktigt och roligt som måste göras.

En januarikväll när Amanda var på väg att bli 18 och skulle börja sista terminen på gymnasiet ordnade hon och hennes Jonas
ett tefika och sa att det var något viktigt de behövde prata med oss om.
Det skapade så klart bilder i mitt huvud.
Väntar de barn?
Ska de ut och resa ett år?
Ska de göra slut?
När vi fikat en stund så tog Jonas ordet och sa ungefär så här:
"Som ni kanske har märkt har Amanda mått väldigt dåligt ett tag."
Hmm.
Det var lite svårt att ge någon bra respons på det eftersom sanningen var att vi inte hade märkt av det särskilt mycket.
Kanske att hon varit lite mer retlig?
Eller lite mindre tillgänglig än vanligt.
Man har väldigt kort tid på sig att reagera, och man inser efteråt
att den som berättat det svåra registrerar varje skiftning i anletsdragen,
varje nyans i det man eventuellt lyckas få sagt.
Och man förstår att detta kommer att vara mycket viktigt för fortsättningen.
Det var ett svårt besked att ta emot.
När Jonas sedan visade såren på Amandas arm fattade jag nog inte riktigt.
Självskadebeteende var i det läget ett rätt okänt begrepp för mig och min hustru.
Vi kunde ju se att hon var skadad, men jag blev genast lite lugnare
när jag insåg att detta inte var resultatet av ett självmordsförsök.

Jag är så tacksam för den där kvällen.
Jag kommer alltid att minnas den.
Att få ett sådant förtroende som förälder.
Att bli räknad med.
Att bli insläppt!
Jag inser att du som läser detta kanske går och funderar precis nu på
om du ska våga berätta om det du bär på för dina närmaste.
Mitt råd till dig är: Försök att våga.
Jag kan ju inte garantera hur den reaktion du möter blir.
Men för din egen skull tror jag på öppenheten.
Jag vet betydligt mer om självskadebeteende idag.
Jag har vandrat sida vid sida med Amanda sedan dess.
Vi står närmare varandra idag än vi någonsin gjort, vilket inte vill säga lite,
och nu kan egentligen inget skrämma mig mer.
Jag har lärt mig att det finns gränser för vad jag kan skydda mina barn från.
Men jag har också fått lära mig så mycket om närhet, tillit och förtroende.
Livet är ofta svårt, även för oss som inte hamnar i de djupaste vågdalarna.
"Vi har bara varandra" sjunger Tomas DiLeva.
Det är inte så bara det!

Pappa Per

måndag 17 augusti 2009

Avgörande ord

Skribent: Amanda Duregård
Tema:
Avslöjandet - att berätta för de närstående
Redaktör: Amanda Duregård

Många dröjer länge med att berätta för någon enda person att man behöver hjälp och stöd. Orsakerna är många. Mina var dels att jag var osäker på vad mina föräldrar skulle kunna göra för att hjälpa mig. Dels var jag rädd att tappa den kontroll som jag upplevde att jag hade över självskadandet. Jag visste ju inte själv vad jag ville ha hjälp med, så hur skulle någon annan människa kunna göra något?

Det var min pojkvän som fick mig att berätta för mina föräldrar. Vi kokade te och ställde fram ost och kex, det var sent en vardagskväll när mina småsyskon tittade på det sista av tv-programmet innan de skulle gå och lägga sig. Det var min pojkvän som pratade.
"Amanda mår inte så bra" sa han. Mina föräldrar nickade allvarligt. Jag funderade över hans ord. Tänkte att jag själv inte skulle ha uttryckt mig så. Allt var ju bra. Jag var duktig i skolan, engagerad på fritiden och hade världens bästa kille. Det var bara att jag av någon anledning var otacksam och ändå inte trivdes med tillvaron. Mamma och pappa frågade vad det var som var fel.
"Hon är ledsen, och tycker saker är jobbiga och så." sa min pojkvän. Jag tittade ner på mina händer framför mig på bordet. Knaprade på ett kex till. Jag väntade på det slutgiltiga avslöjandet. Vi hade inte pratat om hur vi skulle göra för att berätta att jag skadade mig själv.
"Och så är det det här också." Min pojkvän tog i min hand och höll upp handleden. Det syntes inte så mycket, men mina föräldrar förstod vad han syftade på.
"Vad har du gjort?!" utropade mamma. Jag blev iskall och ångrade hela grejen. Hon var inte arg, men lät anklagande. Det var inte vad jag kände behov av just då. Pappa satt bredvid henne, och höll sig mer lugn. Samtalet gick snart över till en diskussion om olika åtgärder, och efter ett tag vågade jag till och med delta lite i diskussionen. Men mammas reaktion, hur ärlig och spontan den än var, förstörde hennes chanser att få prata med mig om hur jag mådde i flera år. Jag ville bli bemött med förståelse och handlingskraft, och framförallt med total medkänsla. Mammas reaktion blev i mitt huvud snarare ett avståndstagande och en förebråelse. Och den biten klarade jag alldeles utmärkt själv.

Senare i veckan skriver min pappa om hans syn på att som förälder få reda på att ens barn mår dåligt.

torsdag 13 augusti 2009

Livet – en livslång resa


Tema: Livet efteråt
Del 2 av 2
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Lisa Isaksson, styrelseledamot i SHEDO


Livet efter destruktiviteten, hur är det egentligen? Blev det himlastormande, är allt fantastiskt underbart, ett ljust och soligt paradis? Ja och nej. Det är fantastiskt på många sätt, det är mer än vad jag någonsin vågade tro på och annorlunda än vad jag faktiskt trodde. Det himlastormande finns där, och vissa dagar är det onekligen paradisiskt. Men även paradiset har skuggiga partier, det finns inget ljus utan mörker.

Jag har varit så rädd för livet att jag länge stannade kvar i det där grå, kalla och obotligt tråkiga tillståndet som var ett halvliv, en tillvaro av att överleva utan att leva. Jag var livrädd för att misslyckas med livet, utan att ens ha en aning om vad det var att leva. Jag hade svårt för att föreställa mig hur ett liv utan prestationstvång, perfektionism och självdestruktivitet som flykt undan ansvar och krav skulle vara, och att inte veta har alltid varit ett stort hinder för mig. Jag ville veta, men visste inte.

Nyfikenheten vann till sist. Jag insåg att mitt liv är mitt ansvar, det är upp till mig att sätta upp spelreglerna, skapa ett liv på mina villkor precis så som jag vill ha det. Fyller jag det med krav och tvång så blir det självklart kravfyllt. Livet får den mening jag ger det. Jag insåg att det enda sättet att misslyckas med att leva är att inte leva fullt ut; att inte Leva. Alltså kunde jag inte misslyckas så länge jag valde Livet framför missbruket och beroendet av självdestruktivitet. Vilken tanke!

Blev allting underbart? Nej. Inget är underbart hela tiden. Vi skulle inte uppskatta det underbara om det var konstant.

Var det värt det? JA, det var utan tvekan värt varenda sekund, varje tår, all energi som det krävdes för att ta ansvar, släppa beroendet, släppa destruktiviteten och aktivt välja livet. Det är värt det än idag. Att välja livet är inget man gör en gång, utan varje gång man ställer sig inför valet. Livet händer bara inte, utan det är aktivt. För att vara delaktig i det, leva fullt ut, måste jag vara aktivt levande.

Även ett friskt liv innehåller svåra utmaningar. Sjukdomar, lidande, död, motgångar, människors grymhet och dumheter, våra egna historier och sår – det är en del av livet. Man kan ha ångest utan att vara självdestruktiv, man kan drabbas av depressioner, djupt mörker och traumatiska händelser utan att fly tillbaka in i det där gamla fängelset. Att Leva innebär att inte fly utan att stå kvar i livet och möta det som kommer ens väg för att gå igenom det, lägga det bakom sig och gå vidare. Det går. Styrkan i att ha övervunnit dig själv och valt livet gör att du kan mer än vad du trodde var möjligt. Den styrkan växer du i hela livet.

Allt är inte rosenrött och fantastiskt. Livet har en balans av mörker och ljus, utmaningar och belöningar. Jag gör ett aktivt val i att gå genom mörkret, att möta utmaningarna och att se dem som något positivt; som möjligheter. Det är mitt val. Det som låg bakom min självdestruktivitet fanns kvar när jag släppte beteendena, det gick inte över som genom ett trollslag. Men det var först då, när jag började Leva och inte bara överleva som jag kunde ta itu med dem på allvar.

Att sluta fly var steg ett. Början, inte slutet. Det visste jag inte då. Jag visste inte att livet kunde vara så utmanande, men jag visste inte heller hur stora belöningarna var, hur mycket jag skulle växa i frihet, insikt och styrka. Det var värt det och det är värt det. Det är inte lätt, men det går.

Livet är mitt, och makten och styrkan – i evig tid.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

måndag 10 augusti 2009

Livet efteråt


Tema: Livet efteråt
Del 1 av 2
Redaktör och skribent: Rebecca Willén


För mig finns det ett före och ett efter tiden då jag lärde mig att stå ut med min ångest. Tiden då jag lärde mig att ångest är en känsla liksom glädje och ilska, och att känslor varken är farliga eller skadliga. Det tog mig över fyra år i samtalsterapi, två gånger i veckan, innan jag lärde mig det. Någon hade väl kunnat berätta det för mig lite tidigare kan man ju kanske tycka då, eller hur? Förmodligen gjorde någon också det, men jag var inte där än att jag kunde förstå innebörden, och därför mindes jag det heller inte. Som att försöka minnas rappakalja.

Jag levde med svår svart slukande ångest varje vecka under minst femton år, och redan något år gammal började jag hyperventilera när jag blev upprörd. Eftersom jag var svårt sjuk i astma på den tiden skällde man på mig när det hände. Man trodde att jag medvetet framkallade ett astmaanfall. ”Gud vad du manipulerar!”, skällde man och röt ilsket åt den storgråtande ungen att lägga av. Tretton år gammal fick jag för första gången ett ord på mörkret när jag förtvivlat skrek åt en kvinna som arbetade inom psykiatrin att jag ju för fan inte kan andas för allt mörker i bröstet. ”Ångest”, sa hon, ”ångest heter det”. Är det sant? Finns det alltså andra som känner så?

Därför, när jag tjugofyra år gammal för första gången hör någon jag litar på påstå att man inte dör av ångest blir det en stor vändpunkt. Fram till dess hade jag varit övertygad om att ångesten faktiskt skulle döda mig om jag lät den vara kvar och rentav växa. Rationellt? Nej. Rädslan var alltför påträngande för att jag ens skulle ha kommit på tanken att fundera över saken rent logiskt. Att dessutom som barn ha lärt mig att panikattacker var kopplade till livshotande astmaanfall gjorde det inte enklare att förstå hur ofarligt det egentligen är.

Från den aha-upplevelsen efter fyra år i samtalsterapi tog det ytterligare några månader innan allt hade vänt. På bara några veckor förändrades nästan alla mina sinnen. Jag hade inte en aning om att jag tidigare varit så avskärmad från verkligheten! Plötsligt såg jag färger ordentligt och jag lärde mig känna igen ansikten och mindes dem rentav efteråt. Känseln, att kunna känna något när man vidrör och att det känns olika, och att jag kan minnas det efteråt! Förr upplevde jag alla slags känslostimuli som obehagliga och smärtsamma så det var en helt ny värld som öppnades för mig under de där veckorna för snart sex år sen. Än idag överväldigas jag ofta av allt som känns. Blöt grönmossa! Kantiga stenar! Vind! Regn! Och träden... Har ni tänkt på att den del av trädstammen som står i lä även under kallaste vintern kan kännas nästan varm?

Än idag förbättras hela tiden mitt spatiala minne; förr kunde jag gått samma enkla sträcka tio-tjugo gånger och ändå inte hitta. Behövde alltid någon som följde mig. Trakten där jag växte upp och tillbringade femton år av mitt liv är mig fullkomligt oklar. Inte ens om jag anstränger mig kan jag förstå åt vilket håll man ska för att komma till stan eller hur det ser ut. Det jag lär mig idag när jag är på besök är i princip den enda geografiska kunskap jag har om trakten.

När jag lärde mig stå ut med ångesten och till fullo acceptera den, så försvann den så som jag känt den. Tomheten och mörkret fanns inte längre. Under en övergångsperiod fanns det istället en stark eld i bröstet som brände och sved, men efter ytterligare några veckor av acceptans och rationellt tänkande försvann också det. Sedan dess är jag hel. Det är ingen metafor, det är bokstavligt. Det var som att ha befunnit sig under vattenytan i en grumlig inlandssjö i tjugo år och att plötsligt inse hur man gör för att sätta ned fötterna och resa sig. Luft! Färger! Gnuggar vattnet ur öronen... Oj, vilka ljud det finns! Häftigt! Nämen oj däruppe vid stranden står ju en massa människor... Hej hej! Hallå på er! Har ni stått där länge eller?

I efterhand – så enkelt! Innan dess – mörka irrvägar, avlägsna grötiga röster från någonstans där ovanför, brungult smutsigt vatten som gjorde att allt såg likadant ut, alla stenar, grenar, bryggans underkant, allt hade det en konstig beläggning som gjorde det så svårt att urskilja vad som var vad därnere under ytan. Och så det där att man ibland simmade fram till helt fel människa i tron att ett par sjögula ben tillhörde någon man kände som skulle hjälpa en upp.


”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket
Det har gett mig hörseln som i all sin vidhet
fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn”

Om du har Spotify kan du lyssna på hela sången "Jag vill tacka livet" med Arja Saijonmaa här.


Denna vecka skriver också Lisa Isaksson ett inlägg på samma tema. Lisa är styrelseledamot i SHEDO och från och med den 1 september tar hon över som samordnare för den här bloggen. Med detta inlägg tackar jag därmed för mig, och önskar den nya redaktionen lycka till!

torsdag 6 augusti 2009

En helhetssyn, del 1

Skribent: Josefin Eriksson
Tema: En helhetssyn
Redaktör: Margareta

Vikten av att se det friska i det sjuka

När jag läste rubriken på veckans tema kom jag genast att tänka på hur jag har blivit bemött av vården. Jag har ofta fått känslan av att vården letat efter mycket av det sjuka hos mig men ofta glömt bort den friska Josefin. För även om jag varit sjuk så har jag också haft måna friska delar i mitt liv. Resultatet av att vården gett mig den känslan blev att jag själv upplevde mig som sjuk. Efter möten där läkare talat om för mig hur fruktansvärt dålig jag var mådde jag genast mycket sämre än innan jag kom dit. Jag tror att det är viktigt att vården också letar efter det friska hos sina patienter. Att vården lyfter fram även det som är friskt och uppmuntrar till att använda det friska till att bli fri från det sjuka. När det hotar att ta över hela ens liv och andra talar om hur sjuk man är så är det lätt att det sjuka blir till en identitet. Med det sjuka som identitet är det ännu svårare att bli frisk för då vet man inte längre vem man är. Risken finns att man inte kan föreställa sig kompetent nog att leva ett liv om allt jag är sjukt.

tisdag 4 augusti 2009

Tema: En helhetssyn

Vikten av att se det friska i det sjuka

Även när mitt liv har varit som mest jobbigt och nästan allting har känts hopplöst så har jag alltid skrattat väldigt mycket, det har varit skönt att då och då få släppa allt det jobbiga och försöka ha roligt ibland. Det kan handla om allt ifrån att åka iväg och ta en ridtur och lämna allt det jobbiga hemma även om jag vet att det väntat på mig när jag väl var hemma igen eller bara strosa omkring på en promenad och prata om vädret. För även om livet är skit så måste man få skratta och ha roligt.

För någon annan kanske de där friska stegen ut från sjukdomen en ny hobby, en partner, eller ett arbete. Det viktigaste är att få låta sådana saker ta utrymme, lagom mycket utrymme såklart, även när livet är som svårast. I början kanske det kan räcka med att en timme i veckan få ha ett sammanhang som känns frisk och normalt. Att få låta något friskt ta tid ifrån allt det svåra och destruktiva som annars så lätt kan bli det som känns tryggt och vant kan betyda så oerhört mycket.

Margareta, redaktör.


PS. Det råder torka i vår mailbox denna veckan så skicka väldigt gärna in en liten text om du har en på lager.. DS.