Tema: Utanförskap
Redaktör: Margareta
Utanförskap, kan det inte också beskrivas som ett innanförskap? Man är innesluten i sig själv, kanske orolig och rädd för vad dom andra där utanför tycker om en, som inte vågar sig ut. Så vem bär egentligen ansvaret – den som stänger inne eller den som stänger ute?
Upplevelsen är det centrala här. Nästan ingen kan säga att ett utanförskap finns i praktiken. Det kan inte pekas ut eller definieras i verkligheten. Däremot kan det prägla en människas hela verklighetsuppfattning. Och framförallt hennes självuppfattning. Vi människor är sociala varelser. Vi lever och blir till i samvaron med andra. Om dessa andra inte finns, inte kan bidra med det viktiga stödet för våra skrangliga kroppar och själar, ja då faller vi kanske samman efter en tid. I brist på bekräftelse. I brist på närhet och värme. Vi är organiska, vi behöver öppna oss för värme och ljus! Det är när modet fattas eller rädslan är för stark, som vår ensamhet tenderar att bli självuppfyllande. Då måste någon därutanför se oss, dra oss upp och ut. Måste ge oss den nödvändiga första upplevelsen av att duga, av att räknas. Får man bara denna första upplevelse någon gång i livet så kommer man tryggt att söka sig tillbaka till den, om och om igen, tills den på nytt blir verklighet. Det är när erfarenheten, den goda, fattas oss som vi blir så där rädda och hjälplösa.
I perioder kan rädslan och utanförskapet återvända. Så är det för alla. Men alla plågas kanske inte lika mycket. Men precis som Åsa skrev här tidigare så är livet en resa. Och man lär sig av varje ny erfarenhet. Så jag vill också ge hopp åt alla som fortfarande väntar på den där första, genomgripande upplevelsen av att höra till; det kan gälla ett intresse, en glädje eller en gemenskap: Ge det chansen den dag ni vågar. Men skäms inte för att ni ännu inte vågar.
Tomas Tranströmer har skrivit:
Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv –
man vet det eller man vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.
Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
Och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.
(Ur dikten Vermeer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar