Del 2 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Amanda Duregård
Jag grät väldigt mycket på min farfars systers begravning. Kanske för att det var den första jag var med om, men framförallt för att jag inte trodde på det prästen sa. Jag är inte kristen, jag tror inte på livet efter detta, jag tror att det tar slut. Och jag grät, för jag önskade att jag var lika övertygad som prästen om att ingenting i världen är definitivt. Jag ville också tro på evigheten.
Senare har jag mått mycket dåligt och sett just detta med det definitiva slutet som lockande. Ett ansvarslöst ingenting. Jag har suttit hos läkare som frågat om min man och min dotter, vill jag inte leva för dem? Och sagt att nej, det räcker inte. Visst förstör jag för dem om jag försvinner, men åtminstone slipper jag känna skuld för det, för jag kommer inte känna något alls.
Men jag var med min lilla familj och badade förra veckan, flera gånger. Mod, min dotter, hade gula armpuffar och kunde bada i den djupa utomhusbassängen. Hon skrattade och plaskade och när hon var helt lila om läpparna fick vi muta henne upp med fikalöfte. Hon lär sig nya ord, och då på vägen till badet hade hon lärt sig att gubben på pappas tröja heter Che Guevara. Vid picknicken gjorde hon en egen sång: ” Che Guevara, Che Guevara, Che Guevara...” och väckte en del uppmärksamhet bland de andra föräldrarna. Hon har ingen förståelse för det här med att man använder kläder delvis för att täcka över könsdelar, utan vid frukosten konstaterade hon att jag satt på en stol, och hade tröja på mig. ”Och snippa!” sa Mod glatt. ”Ja, det har jag också” sa jag. ”Får jag se?” undrade Mod. Jag avstyrde det hela, inte minst för att jag fortfarande satt med frukostmackan i handen.
Allt är förstås inte underbart med att ha barn, och när jag mår som sämst är det svårare att uppskatta hennes villkorslösa kärlek. Då dränks den lätt i tankar på att slippa ansvaret det innebär att alltid finnas till hands, och skulden som det medför att vara inlagd eller borta för att vila. Så fort livet går åt rätt håll blir Mod min anledning att leva, inte för ansvarets skull, och inte av plikt. Utan för att för några dagar sedan, så satt hon vid frukostbordet och sa: ”Vet du en sak mamma? Jag älskar dig!”.
Senare har jag mått mycket dåligt och sett just detta med det definitiva slutet som lockande. Ett ansvarslöst ingenting. Jag har suttit hos läkare som frågat om min man och min dotter, vill jag inte leva för dem? Och sagt att nej, det räcker inte. Visst förstör jag för dem om jag försvinner, men åtminstone slipper jag känna skuld för det, för jag kommer inte känna något alls.
Men jag var med min lilla familj och badade förra veckan, flera gånger. Mod, min dotter, hade gula armpuffar och kunde bada i den djupa utomhusbassängen. Hon skrattade och plaskade och när hon var helt lila om läpparna fick vi muta henne upp med fikalöfte. Hon lär sig nya ord, och då på vägen till badet hade hon lärt sig att gubben på pappas tröja heter Che Guevara. Vid picknicken gjorde hon en egen sång: ” Che Guevara, Che Guevara, Che Guevara...” och väckte en del uppmärksamhet bland de andra föräldrarna. Hon har ingen förståelse för det här med att man använder kläder delvis för att täcka över könsdelar, utan vid frukosten konstaterade hon att jag satt på en stol, och hade tröja på mig. ”Och snippa!” sa Mod glatt. ”Ja, det har jag också” sa jag. ”Får jag se?” undrade Mod. Jag avstyrde det hela, inte minst för att jag fortfarande satt med frukostmackan i handen.
Allt är förstås inte underbart med att ha barn, och när jag mår som sämst är det svårare att uppskatta hennes villkorslösa kärlek. Då dränks den lätt i tankar på att slippa ansvaret det innebär att alltid finnas till hands, och skulden som det medför att vara inlagd eller borta för att vila. Så fort livet går åt rätt håll blir Mod min anledning att leva, inte för ansvarets skull, och inte av plikt. Utan för att för några dagar sedan, så satt hon vid frukostbordet och sa: ”Vet du en sak mamma? Jag älskar dig!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar