SHEDO:s anhörigutbildning - Nu i Stockholm!

Snart är det dags för SHEDO:s anhörigutbildning att köra igång i Stockholm! Under 2014 har utbildningen hållits i Malmö och Göteborg, och den 8/4-15 är det äntligen dags att få chans till att hjälpa fler anhöriga till personer med ett självskadebeteende, den här gången i Stockholm. SHEDO:s Hannah Parnén har tagit fram utbildningen och här nedan kan ni läsa om hennes tankar, känslor och erfarenheter kring ämnet. Och hur hon kände till sina anhöriga när hon själv kämpade mot självskadebeteende och ätstörningar.

Mer information och anmälan hittar ni HÄR.

Bild från en artikel med Hannah Parnén, Året runt 2013.

Under mina många år med självskadebeteende, ätstörningar och djupa depressioner såg jag mina anhöriga lida. Hur ont det gjorde dem kunde jag nog inte förstå. Jag hade ändå fruktansvärda skuldkänslor för vad jag utsatte mina nära för. Mina ångestattacker som påverkade alla; att ibland sväva mellan liv och död. Det går inte att förstå hur mina anhöriga klarade sig igenom denna tid. Och visst, alla finns inte kvar i mitt liv. Jag har förlorat vänner, respektive, som inte orkat med vad sjukdom och ångest gjorde med mig. Inte orkade med att jag krävde så mycket och hade så svårt att ta in annat än de känslor som rev i mig.

En period bodde jag hemma hos mamma och hennes man. Då var jag vuxen, men ett vuxet barn. Jag kunde inte ta hand om mig själv och har aldrig känt mig mindre och ömtåligare än då. De öppnade sitt hem för mig och tog sig an småbarnsföräldrarollen igen. De själva kanske inte skulle hålla med om det, men det är så jag minns det. Hur de desperat försökte lindra mina inre smärtor, de satte på barnfilmer, Shrek – om och om igen, vi var ute och åkte timmar på timmar i bilen. Vad som kunde ge mig minsta lilla tillfälliga ro. De gjorde allt de kunde för att hålla min näsa över ytan och hålla mig vid liv. Jag kände mig som den mest själviska människan i världen och hade till och med tankar på att befria dem ifrån mig, försvinna bort, för deras skull.

När det väl vände för mig och jag började må bättre var mina anhöriga en sådan stor del av vändningen och vägen tillbaka. När jag väl bestämde mig för att en gång för alla verkligen testa livet och sluta snegla på nödutgången så var det för dem. Min insikt om att de aldrig skulle kunna komma över sorgen om jag försvann. Första tiden levde jag enbart för dem, innan jag klarade av att leva för min egen skull. De fick vara mitt ställföreträdande hopp, styrka och vilja. Mina stödhjul innan jag lärde mig leva.

Jag är så otroligt tacksam för att jag hade så engagerade anhöriga. Det är dem jag har att tacka för att jag lever. Inte bara, så klart, även vården, men till allra största delen är det dem. Jag tänker ofta på det. Så mycket kärlek, det är enormt! Det finns inget tack stort nog för att kunna uttrycka min tacksamhet.

Idag driver jag SHEDO:s anhörigprojekt. Jag har tagit fram en utbildning för anhöriga. I den får man bl.a. lära sig mer om självskadebeteende, hjälpsamt bemötande, varför man som anhörig bör ta hand om sig (tänk om min mamma och hennes man inte orkat?!?) OCH man får träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Den 8/4 startar en utbildning i Stockholm. Datum för start i Malmö/Lund kommer inom kort.

Jag brinner idag för att anhöriga ska få stöd. Inte så konstigt kanske, mina anhöriga fick inget som helst stöd i sin situation. Ingen såg dem eller lyssnade på dem. Ingen hörde hur det var med dem. Anhöriga är otroligt betydelsefulla oavsett om man är bästa kompis, barn, mormor eller pappa! Jag vet att jag inte hade levt utan mina nära och kära. Det är stort, jag har mycket att vara tacksam för!

Detta kanske man kan säga är mitt sätt att säga tack?

SHEDO:s anhörigutbildning i Stockholm startar den 8/4. Anmälan och mer info finns HÄR.

Guldkornen i vardagen

När man mår dåligt är det svårt att se det positiva i sin vardag. Ångest, självdestruktivitet, svåra minnen, händelser, orättvis behandling eller annat kan överskugga alla ljuspunkter. Men när allt känns svart eller hopplöst, när det verkar som att tunneln aldrig tar slut, då är det bra att påminna sig om en sak som kanske kan ge en liten lättnad för åtminstone en stund. Varje stund som känns lättare är något att kämpa för. Det gäller bara att hitta de små guldkornen i sin vardag. De kan vara svåra att upptäcka i mörker, men det betyder inte att de inte finns. Leta! Tänk tillbaka när dagen är slut på minsta lilla sak som gjorde att du mådde lite bättre.

Under en väldigt lång inläggning på psyk fick jag en underbar kompis som också mådde väldigt dåligt och vi båda kände mycket uppgivenhet. Men trots det hittade vi stunder tillsammans eller med medpatienter som fick oss att le och skratta. Man fick kanske en bra pratstund med personal man tycker om eller en kram, ett sms, besök. Man kanske gjorde något bra för någon annan. Min kompis och jag köpte en dagbok där vi turades om att skriva ner endast bra saker som hänt under dagen. Ibland fick man verkligen stanna upp och tänka efter när man hade haft en riktigt tuff dag. Ibland hjälptes vi åt och ibland var vi varandras guldkorn. Att skriva ner det gör att det blir mer synligt och mer uppenbart för en själv.

Den här lilla "guldkornsboken" finns kvar och när man bläddrade tillbaka såg man att det finns små ljusglimtar och färger även när det är mörkt. Det är bra att skriva av sig, hur man mår, vad man känner etc. Men försök att inte bara skriva om mörkret. Varför inte även köpa en dagbok för ljuset? Köp en "guldkornsdagbok"! Om du har svårt att komma på något positivt, varför inte sätta sig ner med någon annan, kanske din vän eller personal du tycker om? Testa!

Styrka till er alla som kämpar!
/Bianca - Shedoskribent

Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året

Jag tänkte ta tillfället i akt detta första inlägg här och skriva om någonting som just nu närmar sig med stormsteg. Någonting som alltid är för nära men samtidigt alldeles för långt bort. Någonting som lovar nystart men som också kan vara slutet för någonting annat. Någonting som skapar hopp, men också krav. Detta någonting som är slutet på ett år och starten för ett annat. Jag tänker helt enkelt skriva lite om nyår. 

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången nyårsafton skapade en känsla av obehag i mig, men jag kommer ihåg att jag kände mig ensam, misslyckad och pressad av de krav som ställdes på att man skulle skratta, sjunga och vråla in det nya året. Det skulle skrivas nyårslöften, ätas god trerättersmiddag och tändas raketer. Allting skulle genast bli så nytt, så bra, så öppet för en förändring och jag hängde aldrig riktigt med. Jag ville inte fira, jag ville inte vara glad. För jag visste att det bara var ännu mer löften som inte skulle bli av, fler misslyckanden, fler tecken på att jag inte passade in och fler tecken på att jag inte tyckte om livet på samma sätt som andra.

Under de åren mitt liv bestod av ätstörningar och depressioner (men även flera år innan), så fick jag alltid en knut i magen varje gång december knackade på dörren. Inte bara för att julen bidrog till diverse svårigheter, utan för att december betydde slutet av ännu ett år. Ännu ett år av ångest, ambivalens och saker jag missat. Ännu ett år som skulle fyllas med självhat, bortkastad tid och ett liv som jag ändå inte ville fortsätta leva. December, med dess mörker och dess överdrivna juldekorering, bjällerklang och julklappsstress, var svår och kunde jag så skulle jag ha gått i ide fram tills att solen och våren dök upp igen. 

Sakta men säkert har jag dock under åren lärt mig att hantera att nyårsafton inte behöver vara så som jag så länge inbillat mig själv att det borde vara. Det behöver inte vara glitter och glamour, fyrverkerier och champagne. Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året. Jag får visserligen fortfarande en liten knut i magen när december närmar sig, men jag kan slå bort tankarna om att jag inte har gjort tillräckligt, att jag inte uppfyllt tillräckligt med drömmar. För vad är det egentligen som är så speciellt? Vad är det som är så annorlunda mot alla andra 364 dagar på året? Egentligen? 

Så i år säger jag såhär, till mig själv och till er andra där ute som känner igen er i mina ord; det är okej att den trettioförsta december inte är annorlunda än alla andra dagar. Det är okej att låta det vara en vardag och det är okej att göra absolut ingenting. Och det här med nyårslöften; kan vi inte bara säga att 2015 blir ett år då vi ger oss själva en extra klapp på axeln och försöker komma ihåg vem som faktiskt spelar huvudrollen i våra liv, vem som egentligen betyder allra mest? Jag tänker då göra det, och jag hoppas verkligen att ni följer med. 

Var rädda om er, och god vardag!

- Malin, Shedoskribent.

Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.

”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Var ord som fick mig att fundera på misstag. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra misstag att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Vi gör alla fel och det är upp till oss var och en att själva fundera på hur vi ska bemöta våra fel och brister.

Hur vi reagerar på misstag beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”inte ska väl jag ta plats” är det lättare att trycka ner sig själv av alla de tusen små och stora saker som blir fel, än att få stöd att ibland låta det som blivit fel bero. Vi kan inte ändra på det som har hänt, vi kan bara försöka att inte göra om det igen (men ofta är det precis vad vi gör i alla fall).

Oavsett om misstagen skadade oss själva eller någon annan tror jag mycket på att säga förlåt (även om det kan vara det svåraste som finns), visa att vi tar ansvar och lita på att vi kommer klara av den situationen igen (eller inte, men då provar vi igen och igen, tills vi faktiskt klarat det). Det är lika viktigt att säga förlåt till oss själva, som till andra. I oss själva kan vi hitta så mycket tillit om vi bara ger oss chansen. Tänk dig ett barn som slutat längta efter julafton och födelsedagar eftersom det ändå bara blir besviket för att mamma eller pappa inte kommer vara där, kommer dricka för mycket eller bråka hela kvällen. Behandlar vi oss själva på samma sätt slutar vi till slut att hoppas och tro på det vackra i livet. Genom att släppa och gå vidare kan vi låta det lilla barnet i oss andas ut och slappna av.

Vi är alla unika och hanterar våra känslor på olika sätt, det är bra, det är som det ska vara. För var och en av oss är ensam om just våra känslor och upplevelser. Ingen annan kan bestämma hur du ska känna, ingen annan har rätt att lägga ord och känslor i munnen på dig. Men om du vill, så våga vara snäll mot dig själv och ditt lilla inre barn. Testa tanken att allt inte kan vara ditt fel.

- Emma, Shedoskribent

Är avundsjuka endast negativ?

Jag ser inte avundsjuka som något negativt. Snarare är avundsjuka något att vara stolt över, iallafall om man kan använda sig av det och uttrycka det på rätt sätt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Vi blir ju avundsjuka när en annan person har något vi inte har. Det kan vara en sak, en egenskap, en tanke, vad som helst som för oss är viktigt. Som vi kanske går och drömmer om, medvetet eller omedvetet. Jag tror att alla kan känna igen sig i avundsjuka. Ibland rycker man på axlarna när man plötsligt känner sig avundsjuk, ibland vill man nästan missunna personen som har det man är avundsjuk på. Att känna så är i sig inget problem så länge man inte går till handling eller att lidandet blir onödigt stort för en själv. Det är då det är viktigt att stanna upp, tänker jag. Ställa sig frågan vad jag är avundsjuk på och sätta det i relation till sina egna värderingar och mål. Är detta något jag skulle vilja ha för att kunna nå det jag vill? Behöver jag den nyaste bilen? Vad säger en ny bil om mig som värde? Är det viktigt för mig just nu med en ny bil, eller finns det viktigare saker i mitt liv just nu? Om jag besatt den där egenskapen, skulle det innebära att jag kunde nå mina mål lättare då? Skulle den där tanken förändra något för att jag ska nå det jag vill? För att kunna göra detta är det ju såklart bra om man vet sina värderingar och mål. Kanske vet man inte det, kanske finns inget detaljerat? Huvudsaken är att man vet på ett ungefär – typ är det ok att slåss eller inte? Gillar jag hårdrock eller jazz? Tycker jag om blodpudding? Det gör att du kan ta ställning, tillsammans med visshet, huruvida du ska agera på avundsjuka.

Jag tänker att svarar man ja på frågorna kring avundsjuka – är det så att en ny bil trots allt är det absolut viktigaste just nu – gläd dig åt personen som gjorde dig avundsjuk och köp själv en ny bil, är det så att egenskapen den andra personen besitter något du också skulle vilja ha och är viktig för dig, jobba för det, använd personen för att lära dig det den personen kan och som inte du kan. (Med all sannolikhet har du andra egenskaper som den personen skulle vilja ha, så att vilja ha något som en annan har betyder inte att den personen är bättre än du.) Är det så att du svarar nej på frågorna kring avundsjuka, gläd dig åt personen som skapade avundsjukan och släpp det. Påminn dig om att du tagit beslut om att det inte var det viktigaste för dig just nu och att du inte är sämre för det.

Tycker ni fortfarande att avundsjuka är enbart negativ?

-Johanna, shedoskribent

Känslor från en mamma

Idag ska ni få läsa ett berörande inlägg som är skrivet för ett par veckor sedan av Sanna, shedoskribent och även en av föreningens lokalrepresentanter.

"Så sitter jag här igen med det dåliga samvetet, jag är sjuk och kan inte åka de 8 milen enkel resa till avdelningen där min dotter vistats sedan i mars. Hon säger att hon förstår men jag vet att hon känner sig ensam och vill ha besök. Såklart. Jag förbannar för hundrade gången det faktum att den slutna vården för barn och ungdomar centraliserats och att det bara finns 11 vårdplatser i Malmö för hela Skåne. Dels för att det blir oerhört långt för oss som bor i mellan och norra Skåne och det tar en halv dag i anspråk bara för själva resandet för oss med flera eller små barn som inte kan ligga inne med det sjuka barnet.

Men vad värre är, är att det endast finns 11 platser till ett så stort landskap som Skåne som dessutom rymmer Sveriges tredje största stad. Det innebär i praktiken att man tvingas välja ut vilka patienter som ska få vård även om behoven är i stort sett lika stora. Personalen gör vad de kan med de resurser de har, men det måste ju upp på riksdagsnivå för att det ska ske en förändring.

Hur kan vi låta våra barn och ungdomar genomlida detta helvete som det innebär att ha en akut psykisk sjukdom. Hur kan 50% av våra ungdomar någon gång ha självskadat och hur klarar man som förälder att tackla detta i längden? Det är saker jag funderar på just nu medan jag saknar min älskade flicka och önskar inget högre än att hon ska få må bra igen."

Den inre och yttre världen

Jag funderade en lång stund över vad mitt första inlägg på SHEDO-bloggen skulle handla om. Borde jag skriva om hur det känns att drabbas av panikångest? Eller hur det är att leva med depression? Hur krävande det många gånger varit att hålla masken och dölja sin inre turbulens för omgivningen?

Till slut kom jag fram till att jag åtminstone denna gång inte kommer skriva om något av detta. Utan om någonting helt annat.

Inombords bär jag min inre värld. Ett själsligt universum med spretiga tankar och snabbskiftande känslor som flätas samman i osynliga band.

Alla bär på en inre värld. Du också.

Bredvid andas den yttre världen. Där ryms bland annat bostad, familj, vänner, utseende, sysselsättning och fritid. Det är också den yttre världen som omgivningen gärna och lätt dömer en person utifrån. Och visst är det många gånger svårt att inte låta sig påverkas av externa förhållanden. Men det gör det inte mindre viktigt att reflektera över.

Sprickor i fasaden

Bakom en tjusig och cool fasad kan ångestmolnen hänga tunga över ett becksvart känslohav. Kikar jag riktigt noga och kanske till och med gnuggar pekfingret mot ytan kan jag tyda sprickor i fasaden.

Han, som alltid underhåller under middagar och fester, kanske tvingas vakna med panikgrå ångest varje morgon.

Hon, som av tjejgänget beskrivs som en god lyssnare och sträcker ut handen så fort en vän behöver stöd, kan även lida av en djup depression.

Och grannen, som alltid är snabb med att fråga hur jag mår så fort vi ses i trapphuset, kanske ägnar var eviga vakna minut åt att kämpar med det som kallas livet.

Lyssna utan att döma

Psykisk ohälsa går många gånger inte att upptäcka genom att bara se till en persons yttre värld. Den kan drabba ALLA. Depression har ingen ålder, panikångesten bryr sig inte om hur du ser ut eller om du bor i ett guldslott eller i en dammig skokartong. Oron bosätter sig i avlånga, mjuka, kantstötta, ljusa, mörka, rosa, gröna och lilaglittriga själar.

De två världarna stämmer långtifrån alltid överens med varandra. Därför är det så himla viktigt att aldrig bedöma den inre världen utifrån den yttre. 

Sällan är en människa bara på ett sätt, utan på väldigt många olika vis.

Ta hand om dig! Du är värdefull. ♥
Emelie Kalén - shedoskribent

Shedo har fått ett stipendium!

Igår åkte jag till Karlskrona och mötte upp Mikael, Shedos lokalrepresentant i Blekinge. För ett par veckor sedan fick vi ett glädjande mail med information att Shedo hade blivit utvalda till att få motta ett stipendium och igår kväll var det dags!

Stipendiet på 10 000 kronor var från Bifrostorden Logen 26 Vandis och vi i Shedo är så otroligt glada och tacksamma! Bifrostorden hade igår 25-års jubileum och det var i samband med den middagen jag och Mikael tog emot Shedos stipendium! Nu ska ni få hänga med på en fantastisk kväll genom bilder!

Mikael och jag strax innan vi ska bege oss! Vi hade här ägnat några timmar till att skriva tal och förbereda Shedomaterial!

Tjoho! Här står vi överlyckliga med diplom och fina blommor! Förutom att hålla tacktal när vi tog emot stipendiet berättade Mikael vad Shedo gör och jag berättade lite om mina erfarenheter kring självskadebeteende och ätstörningar. Till vänster om mig har vi Lars-Erik Furuskog och till höger och Mikael har vi Jens Östling.

Idag laddade vi om och besökte tidningen Succés redaktion! Vi pratade, skrev och fotades gällande stipendiet och i nästa nummer finns Shedo med! Vi på Shedo vill också säga ett stort tack till Succé då det var efter en artikel hos dem som Bifrostorden uppmärksammade Shedo!

Vi alla i Shedo är så glada för detta stipendium och all fin uppmärksamhet! Nu ska vi fortsätta kämpa mot psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar! ♥

- Jessica, bloggansvarig

Premiär av Shedos andra film!

Igår var det en dag vi hade väntat på länge! Under två år har Shedo drivit ett informationsprojekt, Ego Nova. Genom projektets gång har mycket information och kunskap kring självskadebeteende och ätstörningar spridits till bland annat skolor, utbildningar och vården. Kunskapen har dels spridit sig genom föreläsningar men också genom en bok, forumteater och en film.

Igår var det då dags för premiären av den andra filmen, "Tjejen som bar på en hemlighet" och vi var många som samlades på Filmstaden i Lund. Filmen handlar om Hannah Parnéns liv. Hur hon i många år kämpade med självskadebeteende och ätstörningar och att hon idag mår bra. Vi var många som grät i biosalongen igår :)

Från vänster; Johanna - spelar Hannah som runt 20 år. Sophie (mitten) - spelar Hannah som barn. Sedan har vi själva Hannah Parnén och till höger Jan Linell som är filmens regissör.

Biosalongen börjar fyllas och vi var såklart taggade!

Efteråt var det många som ville prata. Både skådisar, vänner och andra berörda.

Vi är jättenöjda med kvällen och vill tacka ALLA som har varit inblandade för att göra detta projekt till verklighet. ♥ Några fler bilder finns på vår instagram - foreningenshedo

- Jessica, bloggansvarig.

Känn din kropp

Kan du föreställa dig den dagen när du ser dig i spegeln och älskar det du ser? Det går. Jag lovar. Vi lever i en värld där utsida och prestationer värderas högt. Högre än det mesta. I den här världen kan det ibland kännas som om det inte spelar någon roll, att hur mycket vi än försöker så räcker vi aldrig till. Det är inte sant, det är en känsla. En tung, jobbig känsla, men det är en känsla som vi kan påverka.

En del i mitt tillfrisknande handlade om att lära mig att känna av min kropp. Jag hade långt tidigare stängt av känseln från halsen och neråt, men nu skulle jag försöka lyssna och känna vad min kropp ville. Det behöver inte riktigt sägas att jag tyckte att det var skitsvårt. Det som behöver sägas är att jag vann otroligt mycket på att göra det. Jag började klä mig i kläder jag tyckte om, inte i det jag trodde att alla andra runtomkring skulle acceptera. Jag vågade sänka axlarna och börja andas med magen. Testa, det gör skillnad! Jag vågade känna att jag är ett med min kropp.

Några av de häftigaste upplevelserna hade jag i träningshallen, där jag många gånger stått framför spegeln men försökt låta bli att se min egen kropp och känna om kroppen ville och orkade träna idag. Jag minns att jag ställde mig framför spegeln med nyvunnen självkänsla och blev glad för jag såg en tjej som mådde bra. En annan gång förvånades jag av hur glad jag var efter träningen. Hela kroppen jublade och skuttade! Jag hade kört ett träningspass där jag hade varit i min kropp, lyssnat på den och tillsammans med min kropp haft galet roligt! Därför blev det också kul. Jag fortsätter hela tiden att jobba med att vara i min kropp, lyssna på den och lära mig vad jag mår bäst av. Och det är värt varenda sekund!

- Emma, shedoskribent

Välkommen Malin till SHEDO:s blogg!

Nu är det dags att presentera vår sista nya skribent! Hon heter Malin och har verkligen gjort en fantastisk omvändning i sitt liv. Men ni ska såklart få höra hennes egna ord istället för mina! Men jag vill också passa på att säga välkommen till ALLA våra nya skribenter en gång till! Har ni missat någon presentation så finns de här.

Ha en fin helg!
/Jessica, bloggansvarig. ♥

Jag heter Malin, är 23 år och går sista terminen på sjuksköterskeprogrammet på Umeå universitet.

Under flera år bestod min vardag utav svält, återkommande depressioner, självskadebeteende och hetsätningar. Jag var övertygad om att en viss siffra skulle resultera i en hallelujah-kör och jag var flera gånger säker på att jag aldrig skulle orka överleva.

Efter en del tid inom barnpsykiatrin, vuxenpsykiatrin och på den lokala ätstörningsenheten så fick jag ordentlig hjälp i ett annat län. Jag var trött på att vara sjuk, trött på att inte ha ett liv och trött på att konstant se mig själv som mindre värd. Så efter 20 veckor ignorerade jag läkarens ord om fortsatt sjukskrivning på minst fyra månader, tog mitt pick och pack och flyttade 67 mil hemifrån. Det var det bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. För jag tvingades att ta mitt egna ansvar, tvingades leva och fick samtidigt någonting annat att fokusera på. Jag fick en mening med mitt liv. Och nu, lite över 2,5 år senare så är jag bara några månader från att vara legitimerad sjuksköterska. Jag har en pojkvän jag känner mig bekväm med, jag tränar regelbundet för att må bra, jag lever ett normalt liv med vardagslivet och jag kan framförallt se mig själv i spegeln och känna att det är okej.

Jag har nyligen börjat engagera mig inom organisation Frisk&fri som volontär och i somras kände jag mig tillräckligt stabil för att ta ett sommarjobb på en psykiatriavdelning. Även om det bara var för några veckor så hann jag se psykiatrin från den andra sidan, med guldklimpar och sådana som kanske egentligen inte borde jobba med människor överhuvudtaget, och det har stärkt mina förhoppningar om att någon gång i framtiden jobba inom psykiatrin som sjuksköterska.

Jag är otroligt hedrad över att ha fått chansen att skriva för Shedo och jag hoppas att ni som läser detta ska komma att bli inspirerade och stöttade av mina kommande ord.

Var rädda om er. Kramar / Malin

Dig fattas inget! Det är psykiskt!

Hört de här orden någon gång? Jag har. Många gånger! Och jag tror att dessa ord är rätt så vanliga när man lider av både fysisk OCH psykisk ohälsa. Visst, vissa problem är psykosomatiska och det kan vara en stor utmaning. Men sedan finns det de som mår psykiskt dåligt men även har en fysisk sjukdom som behöver behandling, en undersökning eller medicinering.

Min journal inom psykiatrin är tjock efter alla dessa år. Jag lider samtidigt av svår RLS (Restless legs), en neurologisk sjukdom som kräver medicinering. Under tider jag har varit inlagd men inte fått gå ut har mina fysiska symtom ibland tilltagit och avdelningen fick kalla in en konsultläkare från neurologen. En gång hade jag starka neurologiska smärtor på grund av kontramedicinering och vi behövde en lösning. Just då neurologen kom hade personalen APT och ingen kunde vara med vid undersökningen. Jag beskrev mina besvär och fysisk sjukdomshistoria, vilka mediciner jag tar för tillfället, både de för RLS och de för psyket.

Han såg mina armar, tittade på mig och sade att det inte är RLS-besvär utan "bara" psykosomatisk smärta, att det inte finns någon kontramedicinering. Jag sade att jag kände igen smärtorna, att de inte är psykiska. Han var redan på väg ut ur rummet. Jag var knäckt och kände mig både överkörd och dumförklarad.  Sedan blev jag arg, riktigt arg! Kan man inte ha ont av andra än psykiska orsaker för att man är inlagd inom psykiatrin, för att det dessutom finns spår av gamla självskador? Ingen har rätt att idiotförklara mig! Ingen! Som tur är så är jag väldigt envis och känner min kropp. Jag gav mig inte och några dagar senare rättade man till mina mediciner.

Liknande saker har hänt mig på vårdcentralen. Det är precis som om man bara kan lida av en sak åt gången. Och det är precis som att fysisk sjukdom automatiskt utesluts i första hand därför att man lider av psykisk ohälsa. Ett klassiskt exempel på hur många osanningar det fortfarande finns om psykisk ohälsa, även bland läkare, de som borde veta bäst. Jag hoppas att folk någon gång inser att det ena inte utesluter det andra. Jag vill bli tagen på allvar och bli bemött med respekt oavsett vilken slags ohälsa det rör sig om och oavsett på vilken del av ett sjukhus jag ligger på!

Var positivt envisa och ta hand er själva!
Kram Bianca, shedoskribent.

Välkommen Jenny till SHEDO:s blogg!

Hej på er! Idag är det dags att presentera Jenny som är en av våra nya skribenter på SHEDO! Snart är alla presentationer ute och vi gläds åt alla inspirerande, viktiga och kloka texter som kommer delas här på bloggen framöver!

Namn: Jenny Wikner
Ålder: 28 år
Bor: Örnsköldsvik

I många år ville jag inte bli frisk, jo till slut ville jag nog det, men inte just då. Kanske kände jag mig inte värd hjälpen eller så trodde jag inte att någon kunde hjälpa mig. Det fanns också den där delen av mig som bara ville bli sjukare och som var rädd för att bli frisk. Jag slösade bort många år på att sträva åt fel håll...

Nu, idag har jag insett att jag är värd hjälpen, precis som alla andra är värda att få hjälp! Jag har också insett att det finns rätt hjälp att få, det gäller bara att inte ge upp! Jag har fortfarande kvar den där sjuka delen av mig, men hon är inte alls lika stor och dominant som hon en gång var. Idag vill jag verkligen bli fri(sk), jag vill må bra och jag vet att jag är värd det!

Jag har många års erfarenhet av psykisk ohälsa och självskadebeteende och jag har gått igenom många faser och perioder under tiden. Jag har även haft mycket kontakt med psykiatrin. Jag har upplevt både bra och mindre bra vård, vilket gett mig erfarenhet och fått mig att växa som person. Jag är kreativ, konstnärlig, fantasifull och reflekterande. Jag tycker mycket om att skapa, och då mest att rita och måla människor och att hålla på med scrapbooking. Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift och jag har en stark vilja att hjälpa andra och att bidra till ökad information och förståelse om psykisk ohälsa.

Jag hoppas att det jag kommer att dela med mig av här ska beröra, upplysa, skapa mer förståelse och ge hopp!
Ta hand om er!

Mindfulness

Jag försöker numera sortera mina tankar och vara mindful i det jag gör. Även om det är svårt att vara närvarande i alla ögonblickets händelser ibland. Att försöka stanna upp i ögonblicket och inte glömma att andas och verkligen vara där och då. Har övat väldigt länge för att lära mig kunna bli mer mindful och närvarande i nuet. Att inte inte fastna i tankar eller grubblande. Vilket för mig har och är ett stor dilemma och jag får öva och träna dagligen i just mindfulness.

Att när jag gör något vara fullt medveten i det jag gör där och då. Att jag gör det fullt ut och inte fokuserar på alla miljoner tankar i huvudet, det är inte det lättaste. Det krävs en del övning och tålamod. När jag diskar så diskar jag. Och jag rekommenderar det varmt. Man kan även beskriva föremål eller en person, allt för att fokusera på något annat än det som börjar ta upp ens tankar när man får exempelvis ångest eller panik.

Jag kan rekommendera att man jobbar dagligen med mindfulness och att man avsätter en liten stund och stänger av telefonen och tvn. Att man inte har något som stör just då behöver inte vara någon lång stund. Gör det som känns bra för dig själv, och vad det är vet man bäst själv.

Alla kan lära sig mindfulness men det krävs mycket jobb, en metod som går att lägga på i stort sett allting du tar dig för – från matlagning och träning till arbete och socialt umgänge. Här är sju stycken tips i attitydförändringar som kan hjälpa dig att leva i nuet! Konsten att leva här och nu, där du ständigt känner livet med alla dina sinnen, som sänker stressnivåerna och höjer livskvaliteten. Det menar Anita Carlsson, författare till boken ”Livslust med medveten närvaro”. Anita är en person som är väldigt inspirerande och kunnig inom DBT (Dialektisk beteendeterapi). Kom ihåg att det kan krävas lite tålamod och tid för att komma in i tänkandet!

1. Att inte döma eller bedöma
Försök att göra dig av med förutfattade meningar eller idéer. Se möten med personer, eller händelser, som en förstagångsföreteelse. En icke-dömande attityd ger dig möjligheten att se på omvärlden som någonting nytt. Varje dag.

2. Att ha tålamod
Lär dig konsten att vänta! Träna tålamodet genom att acceptera att det finns tid där det inte händer någonting alls. Klarar du av tandläkarens väntrum, bilkön eller minuterna innan bussen kommer utan att tänka på vad som ska ske härnäst – då har du kommit en bra bit på väg!

3. Att ha nybörjarsinne
Hitta tillbaka till barndomens nyfikenhet, där varje dag erbjöd någonting unikt och spännande. Se människorna i din omgivning som nya, välj en ny resväg till jobbet och våga.

4. Att ha tillit till sig själv och andra
Lär dig lyssna till, och lita på, din magkänsla och intuition. Ta för vana att lyssna inåt, vad vill du, vad är bra för just dig? Och hylla ensamheten, våga vila i själva närvaron i ditt eget sköna sällskap!

5. Att inte sträva
Att ha många järn i elden är så långt ifrån mindfulness man kan komma. Sluta fokusera på prestationer och färdigt resultat, det är ju resan mot målet som är själva livet!

6. Att acceptera
Lär dig acceptera saker du inte kan förändra omedelbart. Att lägga negativ energi på opåverkbara saker, som vädret, skapar bara trista känslor. Arbeta med nuet, inte mot det, och släpp in toleransen i din vardag. Låt det lilla - men viktiga – ordet ”förlåt” ingå i ordboken, det ger i sin tur ett mer generöst och lyckligt liv.

7. Att släppa taget
Lämna saker bakom dig, både bra och dåliga upplevelser. Stanna upp och observera dina tankar och känslor. Acceptera dem som de är, utan att ifrågasätta eller älta dem, och släpp taget om dem!
Det är just acceptansen, icke-dömande och självvalidering som jag jobbar väldigt intensivt med inom min DBT-behandling.

Det viktigaste är att man som sagt följer en persons råd i sin närhet som man litar på, att man inte är rädd för att be om hjälp, råd eller tips eller vägledning. Att be om hjälp är en otrolig styrka! Det är är en otroligt stor kompetens att inse att man behöver lite mer stöd eller vägledning. Ett sundhetstecken anser jag!

Kärlek & respekt
Veronica, shedoskribent

Konsten att inte triggas

Det är svårt att stå emot att skada sig själv när någon annan precis har gjort det. Mest utsatt är man om man inte hunnit lära sig några färdigheter att hantera de känslorna som sköljer över en som en tsunami.

Jag har tillbringat år efter år i streck inom slutenvården och 3 ½ år på ett behandlingshem. Behandlingshemmet har gett mig den bästa hjälpen genom dbt men det var också där jag triggades som mest. Det tog tid att förstå hur, men framför allt varför jag måste lära mig konsten att stå emot. Jag hade efter så många år bakom låsta dörrar äntligen kommit till den punkt där jag var mottaglig för hjälp för att förändra mitt liv. Och nu var jag tätt omringad av andra som också var i träsket och lidandet. Inte nog med att bo så nära varandra utan många av oss var ju faktiskt nära vänner.

Vad lärde jag mig för knep? Vad är viktigt att göra och tänka på i sådana svåra stunder?
De flesta av oss är av naturen nyfikna. Vi vill vara delaktiga och veta saker. Det är inget konstigt med det. Problemet är att just denna nyfikenhet även kan få oss på fall. Vi vet ofta mer om andra patienter än vad personalen gör. Vi är med varandra från morgon till kväll. Vi berättar om oss själva och lyssnar på andra. Rätt vad det är berättar någon om planer, vi hör någon skrika, krossat glas, ambulans eller polis, larm eller annat som tyder på att någon har skadat sig. Vad gör man rent spontant? Jag har alltid varit snabbt på plats och antar att jag inte är ensam om det. Sedan är det djungeltelegrafen och man får reda på ännu mer. Nu är man i klistret. Jag vill också. Ångesten kommer, suget är på plats. Vad gör jag? Vad vill jag?

En sak som jag lärt mig är att glida undan fort. Många av oss snappar lätt upp saker som hänger i luften. Låt dig inte ryckas med av din nyfikenhet. Om det är möjligt så gå hellre in på ditt rum eller ut, sätt på dig hörlurar och lyssna på positiv musik. Gör något du tycker om. Fokusera på dig själv och ingen annan i den stunden. Det kan låta egoistiskt eftersom man kanske vill stötta och trösta sin kompis när han/hon mår dåligt. Men stanna upp en liten stund och tänk efter! Hur ska du kunna hjälpa någon som mår dåligt om du själv i nästa stund hamnar i samma sits? Låt inte känslorna ta överhand. Det är inte lätt! Jag vet det själv. Men ingen annan än du själv förlorar på det. Tänk på att DU är viktig och bejaka ditt behov av stöd genom att kalla på hjälp. Risken är att personal är upptagen med den som skadat sig, men det betyder inte att du är mindre viktig. Ring någon! Prata med någon direkt efteråt om ingen är tillgänglig just då. Du har rätt att ta plats och folk runt omkring dig kommer att berömma dig för ditt mod och din vilja att stå emot! Suget kommer sakta men säkert avta.

Det finns triggers överallt, även på nätet. Var bredd innan, annars kan det vara för sent att i stunden tänka ut en plan. Nej, ha den färdig redan innan det händer. Ha ett mål. Även om det är ett litet. Till en början med kan du t.ex. sätta upp ett mål att kanske stå emot åtminstone en gång i veckan. Var stolt över dig för varje gång du klarar det! Om du inte står emot någon gång så trampa inte på dig själv utan ta nya tag. Ta hand om DIG för du är viktig!

- Bianca, shedoskribent

Välkommen Sanna till SHEDO:s blogg!

Idag ska ni få läsa om Sanna som är en av våra nya skribenter! Vi på SHEDO är jätteglada över att också få in och dela anhörigperspektivet. Vi vet att det är ett viktigt ämne och att alla drabbas av psykisk ohälsa - både den som mår dåligt eller är sjuk, men också de anhöriga.

Hej och stort tack för förtroendet att bli skribent för Shedo! Jag heter Sanna, är 41 år och har tre fantastiska barn. Två stora flickor på 16 och 18 år och en liten sladdis på 3 år. De stora flickornas pappa gick bort för åtta år sedan och på den tiden, trots att det inte är så länge sen, fanns det inga sorgebearbetningsgrupper som ju nu ploppat upp som svampar ur jorden så det är fortfarande som ett öppet sår för oss alla när man tänker på det. 

Men så träffade jag min nuvarande sambo för fem år sen och även om ingen människa kan ersätta någon annan någonsin så är han en pärla och klippa för oss alla och i synnerhet yngsta dotterns bästa vän. Och så föddes ju lillebror för tre år sen och han är allas vår stora glädje och han avgudar sina systrar och känslan är ömsesidig.

Men även när förutsättningarna är bra kan man bli sjuk, psykiskt likaväl som fysiskt. Det började i de yngre tonåren för 18-åringen men jag trodde då att det var en reaktion och saknad efter pappa och det gick också "över" efter ett tag. Nästa episod var i 15-års åldern då hon började skada sig själv. Vi hade en ganska kort kontakt med BUP då men dottern har idag medgett att det handlade mycket om tonårstrots och uppmärksamhet och är inte i närheten av hur hon har det idag. Man misstänker nu en "borderline" personlighetsstörning vilket innebär stora förändringar i måendet och hon kan pendla ordentligt flera gånger på en dag eller t.o.m en timme. Detta kom i våras och vi antog först att det var en reaktion på hennes lillasyster som mått dåligt, självskadar och är suicidal sedan ett år tillbaka. Detta har lett till att hon (lillasyster) varit inlagd på BUP:s slutenvård sedan den 5 mars och är fortfarande inskriven då kvarnarna maler otroligt långsamt i detta fallet. 

Så min erfarenhet är inte lång men intensiv och jag är den första att erkänna att jag tyckte att "ryck upp er, vem mår inte dåligt ibland" i början, innan jag med mycket duktiga läkares hjälp verkligen insåg att det kan man inte när den psykiska smärtan är så stor att man inte kan hantera den utan man vill bara bort från detta och just där och då känns döden som enda alternativ. Jag är också den första att erkänna att det är en oerhört svår, maktlös situation man som anhörig befinner sig i men det finns inte i min värld att jag skulle ge upp på dessa fina, omtänksamma, duktiga, älskade barn! 

Jag förstår att det kan bli en lång resa men det ger mig mycket hopp att läsa tex Johannas och andra tjejer och killars inlägg som idag lever friska, sunda och lyckliga liv. Det finns liksom inget annat än att mina tjejer också ska vara där en dag. De liksom alla ni andra som har svårt att se det idag. ♥

Plåsterkampanjens andra kampanj!

Det finns, även om det inte syns. För det är ju så, att psykisk ohälsa inte alltid syns utåt. Vi kan ju inte sätta bandage runt själen, även om det gör ont inom oss.

På lördag den 4:e oktober är det dags för Plåsterkampanjen att köra sin andra kampanj! För att uppmärksamma psykisk ohälsa. Årets kampanj är tänkt på följande sätt:

Var och en får donera 1 kr för varje minut man väljer att delta. Helena som har startat kampanjen har valt att pengarna oavkortat ska gå till oss och vårt arbete kring psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar (tack tack tack  ) Vårt Bankgironummer är: 326- 2094

Varje person kan helt valfritt lägga upp någon bild eller kommentar från ens egen valda aktivitet. Här hittar ni kampanjen på Facebook där ni också hittar mer information!

Dela gärna vidare för att uppmärksamma den psykiska ohälsan! För vi vet, att i Sverige är 3 av 4 drabbade - antingen med egen eller som närstående.

SHEDO söker nu lokalrepresentanter!

Hej på er! Nu söker vi lokalrepresentanter! Är du intresserad av att bli SHEDO:s ansikte utåt på din ort? Vill du informera om föreningen eller göra andra insatser? Maila SHEDO:s styrelse på info@shedo.se för mer information eller vid frågor!

Tillsammans kan vi hjälpa fler som är drabbade av psykisk ohälsa, ätstörningar eller självskadebeteende!

Kram och kärlek!

Jessica, bloggansvarig

Välkommen Emelie till SHEDO:s blogg!

Ikväll vill vi presentera ytterligare en av våra nya skribenter och säga:

Namn: Emelie Kalén

Ålder: 27 år

Bor: Stockholm

Jag har sedan tonåren lidit av depression, oro och ångest. Tårarna är mig alltid nära och många gånger har jag upplevt omgivningen som skoningslös. Känslorna gör det svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan och alla intryck strålar genom kroppen utan filter.

Till slut tar jag mina känslor i handen och gömmer mig i ett hörn tills verkligheten inte längre är lika hemsk. Och när panikångesten attackerar känns det som att jag ska dö. Allt det här är så klart sjukt jobbigt.

Men det var inte förrän jag blev vuxen som jag mer öppet vågade prata om det. I mitt fall har det nog handlat om att jag har satt ett likhetstecken mellan mitt jag och min psykiska ohälsa. Även om jag numera vet att det är en fet lögn. Jag är så mycket mer än mitt illamående.

I dag behandlas jag med KBT och skrivandet fungerar som självterapi. Jag arbetar som frilansskribent, driver en blogg och våren 2015 debuterar jag med min ungdomsroman, som bland annat handlar om psykisk ohälsa, men även om förmågan att drömma, längtan efter att hitta sig själv och den riktigt stora kärleken.

Min förhoppning är att vi ska kunna diskutera och synliggöra psykisk ohälsa, lyssna utan att döma och sluta bedöma en människas inre värld utifrån den yttre.

Det är skit att må skit, därför ska den drabbade aldrig behöva vara ensam.

Varma kramar,

Emelie 

Välkommen Veronica till SHEDO:s blogg!

Idag är det dags att presentera Veronica, som också är en utav SHEDO:s nya skribenter!

Hej! Här är en skånetös ifrån Eslöv. Jag heter Veronica, är 27 år och kämpar så det glöder för att komma på rätt bana igen och bli fri min ångest och är på rätt spår tack vare DBT. Jag har nu större förståelse för mig själv samt bättre verktyg till hur jag ska agera på min ångest.

Mitt sätt var länge att fly, istället för att bearbeta ett trauma jag var med om. Vilket jag tyvärr inte var medveten om då. Jag byggde ett nytt jag för att slippa bearbeta samt att jag la på en mask om att allt var var bra utåt. Men inom mig var jag trasig som en trasdocka.Tillslut så gick glasbubblan sönder och sprack. 

Jag går nu en pågående behandlingsterapi som heter DBT - Dialektisk beteendeterapi. Jag kommer berätta mer om den i kommande inlägg och har mycket tips att ge :) Det hjälper mig enormt mycket även att det är tufft stundtals. Men jag har tack vare DBT kommit otroligt långt med mig själv. Jag har bland annat diagnosen PTSD på grund utav det jag har varit med om. Jag kan fortfarande drabbas av panikångest och jag har varit suicidal och haft ett självskadebeteende. Jag har även inläggningar på psykiatrin bakom mig. Jag har en del av min resa kvar att göra, men jag kan tack vare DBT:n se slutdestinationen på den. Jag har tron på mig själv igen! 

Skulle jag beskriva mig själv med tre ord blir det orden ödmjuk, busig och envis. Jag älskar musik, att höra musikens underbara toner :) det ger mig energi. Jag tycker även om att höra vågornas brus ifrån havet och att vara i skogen med vänner, plocka svamp, bär och använda naturen som ett härligt förråd :)

Ingen kan se att jag är annorlunda men ärren finns inom mig och på mig. Jag kämpar dagligen och har väldigt svårt för att hantera stress, bråk och kan fortfarande få panikångest och panikattacker. Det är en del av mig, en del av mitt förflutna som jag fortfarande jobbar med och tack vare DBT:n kommer jag framåt med det. Det går att komma framåt är det budskap jag vill sprida framförallt. Det jag vill förmedla genom mitt bloggande är dels tips, tankar och lite funderingar. 

Kärlek & Respekt
Veronica

Att medverka men inte tro

Nästan alla i min familj och släkt utövar musik. De flesta har under årens lopp medverkat i olika körer. Det har lett till att jag varit på många konserter, ibland som medverkande, andra gånger som åskådare. I våras hade min kusins kör vårkonsert i en kyrka och jag lyssnade. Jag lyssnar ofta vad som sägs men jag lägger det sällan på minnet. Denna konsert var annorlunda. Denna predikan var annorlunda. Prästen som också var teologiedoktor, pratade om mässans olika delar och vad de står för. Han pratade bland annat om att medverka. Att inte behöva tro, men ändå medverka, delta. Teologiedoktorn pratade om detta ur ett religöst perspektiv, men jag tycker att samma resonemang kan appliceras på nästan allt i livet, och framför allt i allt arbete mot ett liv utan psykisk ohälsa.

Jag tänker att det är när vi deltar trots att vi inte tror, som vi kan utvecklas. Hur många gånger gör vi inte nya saker? Vi sitter på möten och grupper som egentligen inte intresserar oss nämnvärt, vi har kanske en föreställning innan om att detta inte är något för mig. Och ändå kan vi medverka, vi kan delta, vi kan vara närvarande, ta del av det okända, det "icke tilltalande". Vi kan vara där många gånger om. Och kanske kan så småningom ett intresse väckas, kanske kan detta obegripliga bli lustfyllt. Eller så förblir det ointressant och utan tro. Det är ok det med.

När jag började i DBT sa min terapeut att jag skulle göra som hon sa. Jag tyckte inte alls om det och var många gånger egensinnig. Jag hade ingen lust att göra som hon sa, jag trodde mig veta bäst. När jag senare flyttade till behandlingshem vågade jag successivt prova att göra som personalen sa. Jag gjorde det de sa med minsta engagemang, men jag gjorde det. Så småningom kunde jag också se vitsen med att göra som de sa och min från början enbart medverkan blev tillslut en tro.

Det är inte enkelt att medverka när man inte tror. Ibland är det nästan omöjligt. Framför allt när man mår väldigt dåligt. Varför ska jag göra något någon annan säger åt mig är det bästa? Jag har många gånger funderat varför ingen såg, eller varför ingen satte stopp för mitt destruktiva ekorrhjul. När jag tänker tillbaka på åren då jag mådde som sämst, fanns det flera som försökte stoppa mig, som försökte bromsa, men jag lyssnade inte, förstod inte, ville inte. Jag var inte mottaglig. Det fanns ingenting som kunde få mig att medverka när jag inte själv trodde. Jag gick till en psykolog, för det trodde jag på. Jag träffade min skolsköterska för det såg jag hjälpte, men när mamma och pappa fick hämta mig från skolan för att jag var för självmordsbenägen, när skolläkaren och läkarna inom psykiatrin tyckte att jag skulle bli inlagd, när mamma och min skolsköterska tyckte att jag skulle sjukskriva mig, när jag var och varannan dag var på väg att svimma för att jag inte åt, när jag tränade fast att huvudvärk höll på att knäcka mig, när jag var känslig för ljud och ljus och inte kunde gå upp för en trappa utan att känna mig matt, så kunde inget stoppa mig. Jag vägrade medverka, för jag trodde inte. Det var först tre år senare, när jag blev inlagd som jag vågade medverka. Ekorrhjulet stod still och det som återstod var att medverka. Jag hade ingen tro, men jag gjorde det jag skulle. Jag gick till mina terapeuter, jag gick på grupper, på möten. När jag själv hade kommit till insikt att mitt liv inte var hållbart, då var det dags för mig att medverka. Ett litet steg av medverkan i taget slutade i att jag sju år senare nu tror och är mer mottaglig än någonsin.

Vi kan inte alltid se framåt, vi kan inte alltid veta, vi kan inte alltid se möjligheter, förmågor eller hinder, vi kan inte alltid tro. Men vi kan alltid medverka, delta. Vi kan alltid göra vårt bästa. Vi kan alltid försöka. 

Kram Johanna - shedoskribent