Att tävla i psykisk ohälsa

Det är inte mycket som gör mig förvånad. Jag har under mina år inom sluten- och öppenpsykiatrin mött många människor med lika och olika diagnoser, med lika och olika beteenden, personligheter och åsikter. Jag har sett det mesta och kan hantera de flesta. Och många gånger har jag lidit. Lidit med dem som haft det kämpigt. Lidigt över mitt egna mående. Dock finns det en sak som hugger i mig lite extra. Som väcker fler och starkare känslor än något annat - när jag ser någon tävla i psykisk ohälsa.

Att tävla i psykisk ohälsa är ett spel som aldrig går att vinna. Det är ett spel utan regler, utan domare och utan resultat. Vem bestämmer vem som mår sämst? Vad avgör hur en annan människa mår? Vem avgör hur en annan människa mår? Vad innebär det att vara bäst på att må sämst? Går det att uppnå på andra sätt?

Jag har varit inlagd inom slutenvården nästan två år i sträck och jag har bott på ett behandlingshem i 27 månader. Det är lång tid. Jag har mött så många människor som mått så dåligt. Jag har pratat med de flesta av dessa människor. Hört livsberättelser, den ena olik den andra. Jag har sett dåligt mående uttrycka sig på lika många sätt. Efter att ha träffat alla dessa människor kan jag med säkerhet säga att ett beteende inte hänger ihop med graden av psykiskt lidande. Så vad avgör vem som mår sämst?

Mår man sämre när såren är fler eller synliga?

Mår man sämre när man tvingas sondmatas?

Mår man sämre när man vårdas inom ramen för LPT?

Mår man sämre när man tvingas sy?

Mår man sämre när man har fler mediciner?

Mår man sämre när medicindoserna är starkare?

Mår man sämre när man skriker?

Mår man sämre när man är utåtagerande?

Sårens mängd eller synlighet har ingen betydelse för ditt mående. En person kan skada sig själv för att den saknar andra färdigheter att ta till när det krisar.

Att tvingas sondmatas är endast en somatisk del av en mycket svår psykisk diagnos - ätstörning, som för de allra flesta innebär skeva tankesätt kring mat och kropp.

Att vårdas enligt LPT är frihetsberövande och kan verka individuellt kränkande, och något som tas till i yttersta nödfall.

Att sy är inte ett mått på psykiskt mående. Endast en konsekvens av för få färdigheter.

Medicinering är högst individuell och ska inte jämföras med någon. Inte heller doserna. Alla har olika behov och känslighet/tålighet vad gäller mediciner. Medicin säger ingenting om måendet, enbart om behov och bristande förmåga, tex att somna, ta hand om ångest och producera seratonin.

Att skrika är ett sätt att uttrycka sig på, lika som att vara tyst. Det ena är inte bättre/sämre än det andra.

Att vara utåtagerande är också endast ett sätt att uttrycka dåligt mående på. En del vänder sitt mående utåt, andra inåt. Inget är bättre eller sämre.

När jag var 10 år började jag tänka på självskada som ett sätt att hantera min vardag. När jag gick ut gymnasiet nästan 10 år senare fick jag höra att jag hade självskadat varje dag. Jag visste inte ens själv om det. För mig hade självskadan endast varit ett sätt att stå ut. När jag ytterliggare två år senare blev inlagd blev också mina självskador synliga. Jag är idag helt självskadefri, efter drygt tio år med självdestruktivitet. Jag har inga tydliga eller för var mans öga synliga ärr. Ändå har jag lidit av svår självdestruktivitet. Jag har vårdats enligt LPT i tre år. För mig har aldrig en självskada varit ett mått på hur dåligt jag har mått. Jag har inte gjort mig illa för att tävla i vem som var värst. Jag gjorde mig illa för att jag inte vågade gråta och för att jag inte stod ut med mig själv. När jag under min tid på behandlingshemmet vågade lita på att jag kunde få tröst när jag var ledsen och började känna riktig trygghet blev inte längre självskadan ett alternativ. Jag har aldrig brytt mig när mina medpatienter pratat om hur många gånger de har sytt och med hur många stygn. Klart att jag har påverkats men jag har tänkt att antal stygn aldrig kan säga hur stort lidandet är. Aldrig!

Jag märker på många jag träffar att det finns en outsagd hierarki inom psykiatrin. Det är sorgligt för trots att vi till synes kan ha liknande svårigheter, får vi inte glömma bort att alla är individer med olika ryggsäckar, olika behov, olika personligheter, olika tankar och olika miljöer. Vi har kommit olika långt på vår resa genom livet. Vi har alla samma värde, och vi kommer alla att kunna sluta på samma ställe, men vägen dit kommer och ska se olika ut för alla. Därför kan vi inte bete oss eller bli behandlande på samma sätt - bara med lika värdighet. Det innebär också att tävlan och jämförelse endast leder till fördärvelse och i slutändan till mer lidande.

För att undvika att hamna i en ond spiral av tävlan - fråga vad du vill, vad du behöver och varför. Vad vill jag uppnå? Leder detta mig mot mina mål? Går det i linje med mina värderingar? Var vill jag vara på sikt? Agera därefter.

♥ Kram Johanna, shedoskribent

Anhöriga till personer med självskadebeteende utbildas

Nästa vecka drar en ny anhörigutbildning igång i Skåne. Den riktar sig till föräldrar och andra anhöriga till personer med självskadebeteende och det är SHEDO:s Hannah som är projektledare för utbildningen!

I onsdags var Hannah med i Sveriges Radio och pratar om både kursen och tankar som kan finnas i samband med att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende. På onsdag den 27/8 startar utbildningen i Malmö och det finns platser kvar! Det är Sensus som håller i utbildningen och information och anmälan hittar ni HÄR.

Tryck här för att lyssna på Intervjun med Hannah.
♥

Det svåra i att stå ut

Jag har varit självskadefri i drygt två år. Trots att självskada sedan dess aldrig varit ett alternativ har jag kunnat känna ett sug. En slags abstinens och ett sug. Jag har velat göra mig illa litegrann, bara lite. Jag har tänkt att jag gör det en gång, bara en gång och inget mer. Samtidigt har jag vetat att det inte är så det fungerar. Skulle jag ha självskadat skulle det jag har kämpat för vara förkastligt. Jag skulle inte ha kommit någonstans, och det ville jag inte tro. Jag har slitit som ett djur för att vara där jag är idag. Jag har arbetat som en oxe utan rast, dag ut och dag in. Allt jobb skulle aldrig vara värt en självskada. Men det betydde inte att suget försvann. Istället fick jag ägna mig åt stå ut färdigheter. Låta självskadetankarna vara som vilka andra tankar som helst. Inte lägga någon värdering i dem.

Jag började gå i DBT, Dialektisk Beteendeterapi, för fyra år sedan. Två år senare flyttade jag till ett behandlingshem. På bedömningen inför flytten frågade de vad jag tyckte var svårast inom DBTn. Jag svarade att det var mitt egensinne, för så var det. Idag har jag släppt så mycket av det, och vilken skillnad det är. Vägen dit var inte lätt, och något jag har märkt i de DBTgrupper jag har gått i, är att många är väldigt arga på färdigheterna kring att stå ut när det är svårt. Många uppfattar att de säger emot varandra. Det var min uppfattning också. Innan jag förstod...

I modulen att stå ut när det är svårt finns olika strategier för att överleva kriser. Det första är att distrahera sig. Under den rubriken finns flera alternativ:

- aktivera dig

- ge något till andra

- jämför

- upplev känslan

- skjut ifrån dig

- tänka på annat

- fokusera på sinnesintryck

Läser man alternativen så här kan de tyckas vara motsägelsefulla. Vad då uppleva och skjuta ifrån sig? Det går väl inte? För det första är att det inte är meningen att man ska göra alla färdigheter i alla situationer, ibland kan det bästa vara att lösa korsord som ett sätt att aktivera sig och bryta destruktiva tankegångar. Ibland är det bästa att uppleva känslan genom att välkomna den, se att den klingar av och sedan göra något annat. Andra gånger måste känslan och tankarna vänta, då är det bäst att skjuta ifrån sig. Var situation har sina färdigheter. Vissa färdigheter som passar mig, kanske aldrig passar för någon annan, och vice versa. För att veta vad som passar just en själv måste man testa sig fram. Allt är bättre än destruktivitet.

För er som inte är så hemma i språket kring DBT handlar att stå ut när det är svårt, just om att vänta tills de destruktiva tankarna har lagt sig och istället göra något som fungerar på lång sikt. När en person hamnar i kris, eller affekt, går det inte att resonera klokt och förnuftigt. Då är oftast den enda lösningen att "kyla systemet". Det kan handla om att snabbt byta fokus från det destruktiva och lura hjärnan så att den blir varse något annat. För att kunna bemästra de starka impulserna och för att kunna lugna de starkaste känslorna behövs ofta något intensivt. Det kan vara en stark lukt, isbitar på ryggraden eller i handen eller en stark smak på tungan, som då tar upp all uppmärksamhet och "väcker" personen som är i affekt. En kris kan också handla om en mindre känslostorm, som kommer av olika triggers. Då kan att räkna andetag, bokstavera eller räkna baklänges vara bra sätt att få fatt i de förnuftiga och kloka tankarna.

Vilka färdigheter har fungerat för dig när du har haft impulser att göra något destruktivt mot dig själv eller någon annan? Kanske kan dina verktyg vara till hjälp för någon annan.

Glöm inte att känslor aldrig är farliga! Det är hur du agerar på dem som kan vara farligt.

Kram Johanna, shedoskribent

Vill du läsa mer om DBT, Dialektisk beteendeterapi? Tryck här!

SHEDO söker skribenter!

Hej på er! Nu söker SHEDO skribenter till bloggen! Tycker du om att skriva och har någon koppling till psykisk ohälsa, självskadebeteende eller ätstörningar? Vi vill gärna ha med dig på bloggen och höra dina tankar kring ämnet. Genom att dela erfarenheter kan vi hjälpa andra, och att skriva om sina tankar kan ju också hjälpa en själv.

Vill du vara en del utav SHEDO:s blogg? Skriv till blogg@shedo.se och berätta lite kort om dig själv så hör jag av mig med mer information om hur uppdraget som shedoskribent ser ut!

Kram och kärlek,

Jessica - bloggansvarig

Välkommen Johanna, SHEDO:s första skribent!

Nu har det gått ett par månader sedan det beslutades att det skulle ske förändringar med bloggen. Jag har sedan dess jobbat och planerat med hur bloggen framöver kommer att se ut och fungera.

Tanken är att SHEDO framöver kommer ha skribenter för bloggen, personer som har tankar eller åsikter kring ämnet psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Eller som helt enkelt vill dela med sig av sådant som kan påverka en i livet.

Idag kan jag med glädje presentera Johanna som SHEDO:s första skribent! Johanna kontaktade mig för några veckor sedan, och efter att ha pratat med henne insåg vi båda två att skribentjobbet vore perfekt! Idag kommer därför en presentation av Johanna så att ni vet vem som kommer skriva här en del framöver! Vi är jätteglada att ha med henne och ser framemot ett roligt samarbete! Därför säger jag: Välkommen Johanna! ♥

Är du intresserad utav att bli skribent för SHEDO? I helgen kommer mer information om hur du går till väga, så håll utkik!

Namn: Johanna Ulvbäck-Åbom

Ålder: 25 år

Bor: Uppsala

I 20 år levde jag med övertygelsen att jag inte var värd att leva. Idag kan jag njuta av och älska både mig själv och livet. Jag har levt med enorma rädslor, jag har självskadat, haft ätstörningar, varit suicidal, och jag har levt ett dubbelliv med den perfekta ytan och ett söndertrasat inre.

Efter många år inom både slutenvården och öppenvården och med två år på behandlingshem, med psykodynamisk terapi, DBT, KBT, ACT, beteendeexperiment, exponeringar och traumabearbetningar har jag hittat den Johanna jag alltid längtat efter.

Jag är öppenhjärtad, varm, engagerad, tålmodig, accepternade, validerande och klok. Många skulle beskriva mig om en god lyssnare, jag ser möjligheter mer än problem och jag brinner för att hjälpa andra.

Förutom mitt stora människointresse spelar jag fiol och sjunger. Jag gillar också att läsa och träna, det sistnämnda gärna utomhus.

Hoppas att ni kommer att uppskatta tankarna jag kommer att dela med mig av!

God läsning och kram,

Johanna

Att stödja någon som har självmordstankar

I samband med Robin Williams självmord och gårdagens inlägg här på bloggen vill vi på SHEDO idag dela med oss av lite länkar där man kan få stöd, hjälp och råd om man själv eller någon annan mår så dåligt att man känner att man inte vill leva längre.

Vårdguiden 1177 har en bra artikel som handlar om hur man kan finnas som stöd till någon som har självmordstankar. Ni hittar artikeln här.

Det finns också många hjälporganisationer idag där man kan få stöd:

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. De har öppet alla dagar mellan klockan 13-22.

Minds föräldratelefon: 020-85 20 00

Minds självmordsupplysning: Chatta vardagar mellan klockan 19-22.

BRIS, barnens telefon: 116 111. Öppet alla dagar mellan 10-22.

BRIS, vuxnas telefon om barn: 0771-50 50 50. De finns tillgängliga måndag och torsdag klockan 13-16. Tisdag, onsdag och fredag kan man ringa mellan 9-12.

SPES: Finns tillgänglig för dig som har förlorat någon anhörig. 08-34 58 73. Öppet alla dagar mellan 19-22.

Röda Korset: 0771-900 800. Alla dagar mellan klockan 14-22.

Röda Korset, Jourhavande kompis: Chatta vardagar mellan klockan 18-22 och helger 14-18.

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar mellan 21-06. Observera, NATTÖPPET!

Det är värt att inte vara ensam med sina tankar, sin ångest eller det som känns så svårt. SHEDO möter många som har varit där. Som känner att det inte finns en annan väg ut än att dö. Jag är en av dem. Hannah som skrev igår är också det. Och tusentals andra. Men alla vi står här nu, levande och glada för att vi överlevde och dessutom hittade tillbaka till livet. Hade det inte gått, så hade vi inte stått här. Därför vill jag säga: Det går. Och du är inte ensam.

- Jessica, bloggansvarig.

Robin Williams självmord är ett bevis på att vi måste ta psykisk ohälsa på allvar

I morse vaknade jag till nyheten om Robin Williams bortgång. Jag blev ärligt talat otroligt ledsen, och förvånad. För de sa att det var förmodat självmord.

Robin Williams har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Han kändes så genuin och kärleksfull, äkta. Därför drabbade det mig extra hårt. Han har alltid varit en person jag har velat krama om. Hårt. Jag har också varit där, upplevt hur det känns när livet bara är mörker, att tro att enda vägen ut är döden.

Idag mår jag bättre, jag har sett att det kan vända, att det kan bli bra igen. Så gärna jag hade velat berätta det för Robin, fått honom att stå ut lite till. Men inte bara till honom, även till Bendjelloul, och till alla andra vars självmord jag är övertygad om hade kunnat förhindras. Och till alla som funderar på det: Det kommer inte alltid att vara så här! Snälla härda ut lite till!

När Malik Bendjelloul gick bort tidigare i år dröjde det innan det framgick att det rörde sig om självmord. Men idag sa man det alltså direkt. Detta ser jag som ett framsteg, vi måste erkänna och prata om självmord. Det i sig är inte smittsamt, däremot att nämna metoder. Detta är ett ämne vi måste prata om för att kunna förhindra att det sker!

Robin Williams lämnade efter sig en fru och två barn. Mina tankar går till dem och till alla anhöriga där ute.

Det kommer dröja innan jag slutar gråta när jag ser ditt leende på film. Så bra var du. Och så stort är tomrummet efter dig. Få gånger har så många berörts av en persons bortgång som idag. Vila i frid, Robin Williams!

- Hannah, SHEDO.

♥ ♥ ♥

Ego Novas andra film!

Idag har Jag, Conny, Anna och Hannah från SHEDO varit hos film- och tvproducenten Jan Linell. I samband med SHEDO:s informationsprojekt Ego Nova är nu en ny dramadokumentär på gång! Idag har vi fått se och diskuterat den första klippningen av den andra filmen.

2013 släpptes den första filmen, "Innerst inne kände jag bara ett stort jävla tomt hål". Är du intresserad utav ett exemplar av den på dvd? Håll utkik!

- Jessica, Bloggansvarig

Jag söker dig som är anhörig!

Igår berättade SHEDO på sin facebooksida om vår anhörigutbildning som kommer hållas i höst i städerna Malmö, Stockholm och Göteborg. Kursen riktar sig till anhöriga till personer med ett självskadebeteende. Kursen i Malmö kör igång redan den 27 augusti och ni kan läsa mer och anmäla er HÄR.

I samband med att detta drar igår söker jag nu personer som är anhöriga till någon med psykisk ohälsa, självskadebeteende och/eller ätstörningar. Jag vill gärna lyfta fram era tankar och berättelser här på bloggen. För vi får inte glömma dem som kämpar tillsammans med någon annan, och jag tror att vi kan finna stöd i varandras historier.

Maila gärna mig på blogg@shedo.se eller skriv i kontaktformuläret här till höger om du är anhörig och vill berätta. För vi är aldrig ensamma. Och alla är vi drabbade, vare sig vi själva har problematiken eller är anhöriga.

Kärlek,
Jessica - Bloggansvarig

SHEDO:s sommarträff 2014

I lördags var det SHEDO:s årliga sommarträff i Göteborg! Vi hade supertur med vädret och var ute i flera timmar och hade det mysigt med fika, kubbspel och mycket prat och skratt! Vi hade viktiga samtal kring psykisk ohälsa och så kördes det en frågesport om SHEDO! Tummen upp till våra deltagare som var riktigt kunniga!

Framåt kvällen åt vi middag och satt ute länge och fortsatte med mysiga och viktiga samtal! Senare fick vi även en föreläsning av fina Hannah Parnén som har varit aktiv i SHEDO i många år. Hon berörde så mycket att jag grät :) Vi tittade också på SHEDO:s informationsfilm som kommer ut på dvd inom kort.

Dagen gick så himla fort och plötsligt var klockan tio. Då var det dags att säga hej då till alla fina människor och skånegänget hade en lång resa hem. Vi på SHEDO är så himla glada att det kom så många och för en underbar dag! Vi ser fram emot fler mysiga och viktiga träffar framöver!

Nu går jag på en veckas ledighet, men precis som alltid kan ni skicka in tankar eller texter till blogg@shedo.se eller skriva i vårt kontaktformulär som finns här till höger!
NU: Bilder från lördagen! ♥

Kram och kärlek från Jessica - Bloggansvarig

Taggat skånegäng tidigt på morgonen!

Kubb och mys i parken!

Jag och Anna rättar svar från SHEDO-frågesporten

Anna och Hannahs visar sin bästa sida!

Mysig middag på kvällen!

Som HLR fast vid självmordsrisk

HLR. Vi lär oss det när vi växer upp, många går en kurs eller två i skolan. Hjärt- och lungräddning räddar liv. Jag började fundera på det där för ett par dagar sedan. Om jag skulle hamna i en situation där en person drabbas av ett hjärtstopp - skulle jag verkligen veta hur man gör då?

Google är min bästa vän. Som blivande sjuksköterska kan jag läsa i timmar om allt möjligt som rör hälsa, medicin och vård. Jag fick min tanke bekräftad av många experter: Det är bättre att försöka än att inte göra det. Även om du är osäker. Gör så gott du kan, personen kommer dö annars.

Såklart började jag reflektera till den psykiska ohälsan och många krissituationer som kan dyka upp. Att många är så rädda för att göra fel eller säga fel att man istället inte gör någonting alls. I rädsla av att det ska bli värre. Men du kan rädda liv genom att fråga hur någon mår. Att våga prata om det, våga se. Även om du inte är expert kring ämnet. Det viktigaste är inte alltid vad du säger - utan att du säger någonting. Att du ser personen som behöver stödet, som kanske mår dåligt eller befinner sig i en krissituation. Och ibland är inte ord det viktigaste heller. Du kan rädda någons liv bara genom att finnas, sitta bredvid eller erbjuda ditt stöd.

Det finns också en risk att du någon gång i ditt liv kommer möta någon som planerar eller försöker ta sitt liv. Om du ser varningssignaler är det viktigt att starta en dialog med den drabbade. Att försöka ställa frågor som är öppna och icke-dömande.

Frågor som kan vara okej att ställa är till exempel:
- Mår du ibland så dåligt att du funderar på att ta ditt liv?
- Har du planer på att ta livet av dig?
- Har du tänkt på när du skulle göra det? Idag, imorgon, nästa vecka?
- Har du tänkt ut en metod för hur du ska gå till väga?

Genom att ställa dessa frågor finns det en chans att du får en bättre bild av om personen är i omedelbar fara. Då är det viktigt att larma 112 eller att tillsammans åka till en psykiatrisk akutmottagning. Precis som att du skulle larma 112 vid hjärtstopp. Självmordstankar ska man alltid ta på allvar!

Läs gärna mer på Mind om självmordsrisk där en del information i detta inlägg även är hämtad. 1500 personer dör varje år genom självmord. Du kan rädda liv bara genom att vara dig själv - en medmänniska.

I vintras fick jag chansen att befinna mig en helg i Stockholm för en utbildning i Första hjälpen vid psykisk hälsa genom MHFA och Karolinska Institutet. Jag hoppas att samhället en dag kommer vara uppbyggt på det sättet att en liknande utbildning prioriteras på samma sätt på HLR.

- Jessica, Bloggansvarig

Vill ni träffa SHEDO nästa vecka?

Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! Nu är det snart dags för SHEDO:s årliga sommarträff! Helgen den 19-20 juli finns vi i Smyrnakyrkan i Göteborg där vi ser fram emot en mysig dag tillsammans med er. Förutom skratt och prat kommer vi att spela spel, ha frågesport, fika och äta middag och sedan erbjuder vi även en föreläsning av Hannah Parnén som bland annat är aktiv i SHEDO och har många års erfarenhet utav självskadebeteende och ätstörningar.

Vi träffas vid två på lördagen den 19:e och det finns övernattningsmöjligheter till söndagen för den som vill!

Bland annat kommer några ifrån styrelsen att vara med och även jag! Det kostar 50 kronor för medlemmar och 100 kronor för icke-medlemmar. Kanske vill ni också passa på att bli medlemmar? Det blir ni HÄR i så fall. Just nu kostar årets medlemskap hos SHEDO 50 kronor (gratis till det år du fyller 19). Anmälan till sommarträffen sker till sommartraff@shedo.se

Hoppas vi ses! ♥

En fungerande strategi

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan fick vi ett fint mail från en tjej som heter Linnea Karlsson. Hon har kämpat sig igenom mycket och vill dela med sig utav sina tankar och erfarenheter när man försöker ta sig ur ett självskadebeteende. Vi på SHEDO är glada att vi kan dela med oss utav Linneas strategi och vi hoppas att hennes ord kan hjälpa er därute ♥ Vill du berätta om din strategi eller någonting annat som rör självskadebeteende, ätstörningar eller psykisk ohälsa? Maila till blogg@shedo.se
Nu ska ni få läsa Linneas tankar!

Jag ville hitta en strategi som fungerade, jag behövde hitta en strategi som fungerade! Annars kunde jag inte gå kvar på min drömutbildning. Mitt självskadebeteende hade blivit allt för destruktivt för att jag skulle klara av vardagspressen.

Varje gång jag fick frågan, "Vad har du för strategi?" så insåg jag att jag flöt runt mellan olika alternativ. Jag hade inte hittat någon som funkade varken bättre eller sämre än någon annan. Oftast kunde jag inte röra mig då ångesten hade låst mig i fosterställning. Vad fanns då kvar? Att andas, fast det var ju redan kört, för då tog hyperventileringen överhand.

Det första som hjälpte mig att må bättre var faktiskt att avbryta min utbildning. Ett bittert och dyrköpt beslut. Men att se över sin miljö och se om du kan ändra på något som stjäl energi, kan ha en avgörande effekt. Oftast finns ju den där utbildningen, landet eller pojk/flickvännen fortfarande kvar när man väl mår bättre igen. Det är inte slutet för att du måste göra ett uppehåll!

Det andra som har hjälpt mig är något som kallas The Butterfly Project. Jag tilltalas av det för sin kreativitet men också för att det skapar ett "skyddande lager" på min hud.

Reglerna är följande:
1. När du känner att du vill skada dig själv, ta en bläckpenna och rita en fjäril där du brukar skada dig själv.

2. En extra motivation kan vara att namnge fjärilen efter någon du tycker om, eller någon som verkligen vill hjälpa dig att må bättre.

3. Du får INTE skrubba bort fjärilen.

4. Om du skadar dig innan fjärilen försvunnit, dör den. Om du inte skadar dig, lever den vidare.

5. En annan person kan rita dem på dig, Dessa fjärilar är extra speciella. Ta god hand om dem.

Jag brukar passa på att rita fjärilarna när jag mår bra och inte har så mycket ångest, eftersom jag finner det svårare att sätta mig och rita när jag mår dåligt. Ibland använder jag mig av låtsastatueringar för att de stannar längre.

När jag nyligen hade upptäckt den här strategin, var jag på Tivoli i Köpenhamn och vann ett set låtsastatueringar med fjärilar på. Det kändes som ett gott tecken. 

Även om du känner att du inte hittar just din strategi som fungerar varje gång, så ta det lugnt. Det är okej att inte veta vilket som är just din väg. Ibland virrar jag fortfarande runt utan att veta hur jag ska göra. Huvudsaken är att vi fortsätter försöka!

När kalorier har blivit ett gift

Redaktör: Jessica Andersson

Cassandra är 18 år och kommer från Sexdrega, några mil utanför Borås. Hon skrev en debattartikel i Borås Tidning i juni som vi på SHEDO och garanterat många andra uppskattade. Att någon säger stopp inför den ohälsosamma hälsohetsen vi har i samhället.

För vad hände med vår hälsa egentligen? Förut var tallriksmodellen någonting att utgå ifrån, i dagsläget handlar det mest om dietshakes och minst ett hårt träningspass om dagen. Det är inte ens okej att äta kolhydrater och ännu värre är det att hänga i soffan en hel helg och ta bussen till affären för att köpa godis. Helst ska vi ha hunnit med en tur på gymmet innan jobbet 07:00.

"Så fort man tittar bland tidningarna i mataffären eller kollar Instagrams senaste bilder finns det alltid något som är kopplat till vikt, träning och kost. Antingen är det Sara 16 år som lägger upp en bild på sin frukost men texten #healthyfood eller Andrea som vill visa hur duktig hon har varit när hon sprungit milen under 45 minuter klockan 06.00 en söndagsmorgon."

Jag blir rädd. På riktigt rädd inför hur allt är uppbyggt. Jag möter dagligen människor som skriver till mig om ångest. Mestadels handlar det om en självkänsla som är trasig och hat inför sin egen kropp. Det handlar om ångest över mat och vikt och en känsla av att allting kommer bli bra så länge det finns ett mellanrum mellan låren. Och jag förstår dem, känner igen den där fruktansvärda ångesten där man tillslut inte kan tänka på någonting annat än mat, vikt och kalorier.

För några år sedan skulle jag bara gå ner lite grann. Ett kilo eller två. För hur farligt kunde det vara egentligen? Och dessutom gjorde ju alla andra det, så varför kunde inte jag? Om så många andra kunde gå på tusen olika dieter och träna två gånger om dagen så skulle det väl bli bra för mig också. Åren gick och tillslut satt jag på en slutenvårdsavdelning för anorexia. För att jag bara skulle bli lite hälsosam.

Idag har jag hittat tillbaka till mig själv. Hon som hatar träning och äter vad hon vill. Det är inte fel att vara intresserad utav hälsa, men allting har gått till en extrem överdrift. Att vara för hälsosam kan bli en hälsofara. För det finns så mycket mer i livet än att räkna kalorier, vara aktiv varje vaken timme och att förbjuda sig själv att äta det som man vill.

Till er som sitter fast i det där träsket där allting gör ont vill jag säga att det går att ta sig ur hälsohetsen och ätstörningar. Det en kamp och ofta behöver man mycket stöd på vägen, men det går. Och vi behöver inte vara en av dem som taggar våra bilder på instagram med #fitspo eller #thinspiration. Vi är lika bra ändå.

Bild från debattartikeln i Borås Tidning.

Någon som inte lever som du eller jag

Redaktör: Jessica Andersson

Han kom fram till mig på Lunds central i fredags. Jag hade finklänning och var på väg till ett midsommarfirande. Först höll han fram sin pappersmugg med några enkronor i, sedan frågade han efter en biljett till Landskrona. Jag skakade på huvudet och tittade bort som de flesta andra gör när en tiggare kommer fram till en. Någon med slitna kläder som inte kan språket. Vi blundar.

Jag satte mig ner på en bänk och tänkte efter vad jag just hade gjort. Det kändes fel i hela mig och det sista jag vill är att vara som dem som inte orkar se. Därför gick jag tillbaka till honom. Därför gick vi jämte varandra på centralstationen. Jag med min finklänning och han med sina trasiga kläder. Vi gick tillsammans och hade hundra stirrande ögon på oss. Jag köpte en biljett till honom till Landskrona och jag hoppas att han kom med ett tåg tillslut.

I efterhand så tänker jag på mannen, men framförallt så tänker jag på alla människor som stirrade på oss, på mig. Jag glömmer inte blickarna jag fick och det är en fantastisk känsla att få ha gjort det. Bryta alla normer och visa alla stirrande människor i Lund att det inte är farligt att prata med någon som inte lever som du eller jag. Att så många tittade konstigt och ens reagerade visar hur fel samhället är egentligen. Att så fort någonting är annorlunda så är det konstigt, chockerande eller bara fel.

Det är viktigt att se alla människor. Hur vi än är, hur vi än mår och hur vi än lever. För livet är inte alltid så vanligt och det är viktigt att komma ihåg att många har det svårt och att många behöver en hjälpande hand. Om du har möjlighet, sträck ut den. Våga gå emot samhällets normer, för ibland hamnar vi snett i livet och då behöver vi människor som vågar hjälpa till.

Jag kommer alltid minnas mannen, blickarna och den midsommarafton. För det var då jag bevisade att jag har blivit just den tjejen jag vill vara. Utan mina tio år av psykisk ohälsa tror jag inte att jag hade varit lika förstående och känslomässigt engagerad i människor som inte lever "ett vanligt liv". Så tack för att jag utvecklades och blev den Jessica som jag alltid vill vara.

Återfall

Redaktör: Jessica Andersson

Jag minns när min ätstörningsdiagnos en gång togs bort. När jag var frisk överallt. I psyket, i kroppen och på pappret. När jag levde ett friskt och vanligt liv utan en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk igen.

Tyvärr är det vanligt att återfall kommer. Trots att man kanske aldrig tror det. Och om man hamnar där på botten igen och inser det så kan det vara svårt att hitta energin till att kämpa sig tillbaka. Ibland kan det kännas som att det inte är någon idé. När allting började göra ont igen och då man hamnade tillbaka i destruktiva mönster. Men hur många gånger man än trampar snett och kommer av sig för en stund i kampen mot det friska, så går det alltid att komma tillbaka. Vi kan alltid gå vidare. Efter ett återfall, tjugo eller hundra. Vägen till att kämpa stängs aldrig.

Pia Ejeklint har delat med sig utav sina kloka tankar kring återfall. Det är okej att trilla. Och precis som Pia säger, försök att acceptera att vägen mot det friska är upp och ner och hemskt jobbig då och då. Men om vi fortsätter att gå, så når vi tillslut våra mål. Har du några tankar kring ämnet återfall? Berätta gärna på blogg@shedo.se

Nu ska ni få läsa Pias tänkvärda text!

"Ett återfall är ett återfall och absolut inte något misslyckande (även om det oftast känns så). De kommer under färdens gång och man måste försöka försonas med det, acceptera att vägen mot fri(sk)het är snårig och vass och inte bara en enda lång raksträcka.

Det är aldrig kul att ramla dit, att återfalla i ett destruktivt beteende man trodde att man hade lämnat bakom sig. Men det är vanligt och helt okej att drabbas av återfall. Klandra inte dig själv om du står där en dag och det känns som att marken under dina fötter just försvann.

Klandra inte dig själv och låt inte ett återfall bli flera för att du sparkar på dig själv för det som hänt. Ett återfall, okej. Vem har sagt att du inte kan gå vidare efter det?

Tänk inte på det som varit utan på det som är och det som komma skall. Vänd ryggen till och fortsätt att gå, gå mot någonting bättre. Låt inte ett återfall bli en bromskloss i ditt tillfrisknande."

Bloggförändringar!

För några veckor sedan avslöjade jag att det är förändringar på gång i bloggen. Idag tänkte jag berätta lite hur dessa förändringar kommer att se ut!

Jag har ju funnits med på bloggen ett tag nu som bloggredaktör. Jag vill nu berätta att jag efter ett styrelsemöte har blivit bloggansvarig för SHEDO och det innebär bland annat att jag kommer vara ytterst delaktig i hur bloggen framöver kommer se ut, skötas och innehålla. Detta innebär också att bloggen inte har några bloggredaktörer i dagsläget.

Som många av er säkert har märkt så har ”veckans tema” försvunnit. Jag och bland annat SHEDO:s styrelse har noga diskuterat bloggens upplägg och ”veckans tema” är en av sakerna som har förändrats. För vi vill inte att ni ska känna att ni inte kan skriva till oss på grund utav att temat inte passar. Bloggen finns alltid öppen för allt som rör psykisk ohälsa och ni kan alltid skriva till oss med texter, tankar eller funderingar som ni vill dela med er av på vår blogg.

Nu under sommaren kommer bloggen vara under konstruktion då en del design och funktionalitet kommer förändras. Har ni tips, idéer eller tankar om bloggen får ni gärna maila till blogg@shedo.se

Nu ska ni få en liten kort presentation av mig också! Jag heter Jessica Andersson och är snart 23 år. Jag är en glad och positiv tjej som brinner för att hjälpa andra och att jobba med psykisk hälsa. I nästan tio år mådde jag dåligt och jag har stor erfarenhet utav bland annat självskadebeteende och ätstörningar. Idag är jag frisk och mår bra!

Jag är i dagsläget inskriven på ett behandlingshem men är mestadels hemma i min egna lägenhet här i Skåne. I september blir jag utskriven helt och börjar då förhoppningsvis mina studier till psykiatrisjuksköterska.

Det kommer att komma mer information om bloggen framöver, men nu vet ni lite om förändringarna och lite om mig! Jag tycker detta ska bli superkul och jag hoppas att ni är med! Vill ni komma i kontakt med mig så finns jag på blogg@shedo.se

Kram och kärlek! ♥

Jessica Andersson – Bloggansvarig, SHEDO

Kampanj i Hässleholm

Redaktör: Jessica Andersson

Idag har SHEDO befunnit sig i Hässleholm för att informera om föreningen och prata självskadebeteende och ätstörningar. Det var jag och Anna som idag delade ut flyers och pratade med människor om dessa viktiga ämnen.

Jag mötte en kvinna som berättade att hon kände till en tjej som led utav ett självdestruktivt beteende. När jag berättade att det trots allt finns hopp och att det går att ta sig ur det så blev hon förvånad. Det är ett av många bevis på att mer information behövs. De flesta har nog någon gång hört talas om självskadebeteende, men jag tror att långt ifrån alla vet att man kan må bra igen. Att man kan ta sig förbi det jobbiga och få tillbaka ett liv där man mår bra och inte skadar sig själv. Vi på SHEDO har många bevis på det, och det kan vi alla behöva påminna varandra om. Att många människor tar sig förbi sin psykiska ohälsa och att ingenting är omöjligt!

#viljaleva

Redaktör: Jessica Andersson

Hej på er! I veckan startade kampanjen Vilja leva hos Sydsvenskan. Tyvärr är vi alldeles för många som har upplevt bristande vård i samband med självskadebeteende och detta ska nu i samband med kampanjen upplysas och tillsammans är vi många som vill jobba mot en bättre vård.

Men era berättelser behövs. Era upplevelser. Både de bra och dåliga, för det finns alltid två sidor. Har du någon form utav erfarenhet hur bemötandet av patienter med självskadeproblematik fungerar i vården? Ni kan dela med er utav era erfarenheten på olika ställen.
Twitter:
Skriv din berättelse och tagga inlägget med #viljaleva
Facebook:
Skriv din berättelse på facebook.com/viljaleva
Mail:
Skicka ett mail med din berättelse till viljaleva@sydsvenskan.se

Observera smittorisken i samband med självskadeproblematik! Detta innebär att inga metoder eller bilder på skador är acceptabla i era inlägg, detta för att undvika triggande material som kan skada många.

Sydsvenskan släppte också en gripande artikel i samband med kampanjens start som ni hittar här. Vi på SHEDO följer också såklart kampanjen och Hanna Nilsson på Sydsvenskan som har startat den.

Tillsammans i kampen mot självskadebeteende ♥

En värdefull spegelbild

Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Idag delar Pia Ejeklint med sig av en väldigt viktig och fin text och jag hoppas att många av er kan ta till er orden. För vi är alla värdefulla och fina ♥


Se dig själv i spegeln
Vad ser du?
Egentligen ska du inte bry dig så mycket om vad du ser
Det viktiga är vad du borde se

Du borde se en människa
som är unik
som är speciell
som är viktig
och värdefull

Du borde se en människa
som betyder
och som förtjänar
ett bra liv

Det är inte alltid så lätt att se dessa saker
Men ge inte upp
övning ger färdighet

Och kom ihåg
var rädd om den du är
ta hand om dig

Låt andetagen leva

Redaktör: Jessica Andersson

Varje andetag är värdefullt
varje hjärtslag likaså
Så låt andetagen leva
låt ditt hjärta slå
Ibland behöver man klättra
upp och ur ett hål
men du kommer upp och ur
om du har din överlevnad som mål
Så sluta aldrig klättra
det blir bättre en vacker dag
andas ikapp med dina hjärtslag 
så att du orkar ta nya tag
Ditt liv är viktigt
varje steg du tar
din plats på jorden är värdefull
och det är meningen att du ska stanna kvar
Så andas ikapp med dina hjärtslag
du kämpade mot sjukdom och vann
Det finns bara en av dig
så lev livet medan du kan

- Pia Ejeklint

"Hon låg och grät på badrumsgolvet över hur äcklig hon var"

Redaktör: Jessica Andersson

Alldeles för många ser ner på sig själva. På hur vi är och hur våra kroppar ser ut. Tarny Brumfitt var en av dem. Hon kunde lägga timmar på att titta på sig själv i spegeln, hata och förakta. Idag älskar hon sin kropp.

Hon vill vända det skönhetsideal vi har i dag och la därför ut en annorlunda version av "före- och efterbilder". Istället för viktnedgång som vi ser på de flesta andra sidor så är före-bilden från en bodybuilding-tävling och efterbilden på hennes kropp efter att hon hade fött barn. Tre miljoner likes i sociala medier och det visar att vi är många som är trötta på hur samhället och vi ser på våra kroppar.

Som inspiration från bilden vill hon nu skapa en dokumentär som uppmuntrar kvinnor från hela världen att älska sina kroppar. Filmen ska undersöka varför kvinnors hat till sin kropp har blivit en global epidemi men det viktigaste av allt - Hur ska det vändas?

För ett friskare liv

Redaktör: Jessica Andersson

"I might not be there yet, but I'm closer than I was yesterday".

För visst är det så, för varje dag som går kommer jag närmare mitt mål, målet att bli helt skadefri. Men ingen har sagt att det är en enkel resa. Vissa dagar går bättre än andra och vissa dagar är kämpigare. Men att ge upp är inte längre ett alternativ. Nu har jag varit skadefri i 1 månad och en vecka och jag tänker fortsätta att vara skadefri, att steg för steg ta mig närmare fri(sk)heten.

Jag har 10 år av självskador bakom mig och jag tänker inte låta de åren bli fler. De resterande åren av mitt liv ska vara skadefria. Punkt slut.

Det går att bli fri(sk).
Det går att må bättre.
Det går att få ett rikt liv.
Det går att vinna över det sjuka.
Det går att få må bra.

Du kan! Jag kan! Vi kan!

Keep fighting!


- Pia Ejeklint 

Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen

Redaktör: Jessica Andersson

Idag får vi läsa en mammas berättelse om hennes dotters anorexia och hur slitsam vägen har varit till att dottern och föräldrarna ska få hjälp och stöd att ta sig igenom sjukdomen.

Vår dotter insjuknade för drygt ett och ett halvt år sedan. När jag först sökte till BUP svarade telefonisten att ja, allting var ju tråkigt och jobbigt och så, men tyvärr hade de inga tider så de kunde inte göra någonting. 

Vi bollades till Ungdomsmottagningen och sedan tillbaka till BUP. För tack vare remiss från Ungdomsmottagningen fick vi tillslut en tid på BUP. Läkaren på BUPs allmänmottagning sa "Nä, ätstörningen är väl inte så allvarlig, hon har ju bara tappat några kilo, men jag tror hon har en depression".

Självfallet var vår dotter deprimerad. Det blir man av att inte äta. Nu var hon nog deprimerad redan innan hon fick anorexian, men ändå. Läkarens ord var kanske inte illa menade, men lät så naiva i mina mamma-öron. Vår dotter fick ingen diagnos, eftersom psykologen tyckte att läkaren hade fel. Ingen diagnos=ingen vård. 

Så blev det sommar och BUP stängde ned för semester med minimal verksamhet i TRE månader. Hur har forna dagars industrisemester fått svälla upp tre månaders allmän otillgänglighet i sjukvården?

Till hösten kom vi äntligen in på ätstörningsenheten, jobbade som illrar i fyra månader och fick till slut ut vår dotter ur svälttillståndet. Och så blev det jul och hej hopp, nu skulle det visst vara semester igen. "Ett långt skönt jullov." Anorexian tog inte semester, bara BUP-personalen.

Akutvård. 
Utskrivning. 
Åter till ätstörningsenheten, dock utan vårdplan. 
Ingen vårdplan=ingen vård. 
Pappa skrev en vårdplan, frågade ätstörningsenheten om de kunde godta den. 

Nu skulle dottern få terapi, enligt planen (både den som pappa skrev och enligt den målsättning som BUP hade gjort i höstas, när vi satte igång för att häva svälttillståndet), men terapeuten skulle bara iväg på lite semester (jadå, nu igen!), och en konferensvecka i utlandet, och sen bokades dotterns terapitid om till ett infomöte för föräldrarna så då blev det inte heller någon terapi.

Sedan fick de för sig att hon mest hade någon annan diagnos, och bara lite anorexia som en biverkning. Vi remitterades än hit än dit, och: TaDa! Ingen diagnos=Ingen vård!

Vi kom tillbaka till akuten. Ångest, självskador, matvägran. 

Jag skriver "vi" kom in på ätstörningsenheten, "vi" remitterades och så vidare därför att när det gäller ett barn behöver föräldrarna var med HELA tiden som stöd och praktisk förutsättning. 

Det gör så ont, det är ju vår älskade älskade flicka som far så illa. Vi har alla i familjen förlorat ett år av våra liv. Vi vet inte när vi kommer att kunna ha en "normal" vardag igen. Jag är arg på BUPs personal, men dottern får ju inte bättre vård för att jag är arg. Vi talade med alla överläkare, specialistläkare, enhetschefer och verksamhetschefer vi kunde komma i kontakt med, och nu har dottern i alla fall ÄNTLIGEN fått en tid hos en terapeut. Det är nu ungefär femton månader sedan dottern själv larmade en kurator på Ungdomsmottagningen att hon behöver hjälp med tankarna. 

Och hon är inte gammal, hon var inte ens inne i puberteten när allt det här började. 

Ett blodprov för att diagnotisera depression

Redaktör: Jessica Andersson

I veckan gick Mind ut och berättade om en forskning som sker i Österrike. Forskare har nu genom undersökningar hittat ett samband mellan serotoninupptaget i blodet och depressionsnätverket i hjärnan och anser att blodprover kan vara effektiva i samband med att diagnostisera depression. Förhoppningen är att diagnosen depression genom blodprov kan bli verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Under nästan nio år så led jag av en så kallad kronisk depression. Jag vet inte hur många gånger under dessa nio långa år som jag fick höra att jag skulle rycka upp mig. Att depressionen inte var så farligt, att den gick att tänka bort. Då och då kom skammen och skuldkänslorna över mig. För om det bara var att tänka bort - ville jag vara sjuk då? För hur mycket jag än försökte tänka annorlunda, så kändes livet lika nattsvart. Ibland fick jag höra att jag borde anstränga mig lite. För vissa dagar "ska" man må bra. När det är jul ska allt vara mysigt och när någon närstående tar examen så ska alla fälla glädjetårar. Men om man inte kan det då för att livet gör ont och känns tomt?

Tror ni att synen på depressioner skulle förändras om man genom blodprov skulle kunna ställa en diagnos? Att det är svårare att be någon rycka upp sig om man svart på vitt har ett provsvar där en läkare kan se att serotoninhalten är låg och genom det kunna ställa en diagnos. För man ber ju ingen med cancer att rycka upp sig - så varför görs det då när man mår psykiskt dåligt?

Bilden är hämtad här.

Information om bloggförändringar

Redaktör: Jessica Andersson

Hej alla SHEDO-vänner! Först vill jag be om ursäkt för att bloggen har varit lite annorlunda den sista tiden och att det har varit ganska tomt här.

Vi på SHEDO håller på att jobba med att förändra bloggen, någonting som vi ser fram emot och som vi tror kommer bli jättebra! Men vissa saker måste göras klart innan vi kommer gå ut med förändringen till er. Därför ser den ut som den gör i dagsläget, men håll ut - snart kommer saker förändras och så fort allting är färdigt kommer ni få reda på detta!

Vi är otroligt peppade för det nya, och vi hoppas att ni alla vill hänga med oss i det här! Tillsvidare är ni varmt välkomna att maila in tankar, känslor, texter eller funderingar som rör självskadebeteende och ätstörningar till blogg@shedo.se - Det finns alltså inget speciellt tema just nu utan alla texter som rör självskadebeteende och ätstörningar är varmt välkomna till oss.

Vi finns nu också på bloglovin för att snabbt och enkelt kunna följa oss och automatiskt bli uppdaterade vid nya inlägg. För att följa oss klickar ni HÄR eller i länken till höger! →

Som sagt, vi ser fram emot det nya och hoppas att ni alla vill hänga med oss! ♥