”På vår skola finns ingen mobbing, för vår skola är en av Sveriges bästa skolor"

Skribent: Ann-Ki Lindbom
 Tema: Mobbning i skolan
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag började på högstadiet i grundskolan kom jag till en ny klass. Omställningen i sig var redan från första stund jobbig och kostsam för mig. Ett par grabbar i klassen hånade mig, sa hemska saker och knuffade mig.

Det blev vinter och den första snön föll. Skoldagen var slut och det var dags att gå hem och de här grabbarna följde efter mig där jag gick ensam. Dom kramade hårda snöbollar och kastade dessa i ryggen på mig och skrattade. Jag blev sammanbiten och tyst och gick med bestämda steg vidare framåt. Men de sprang ikapp mig och puttade omkull mig och ”snömulade” mig i ansiktet så jag inte fick luft och greps av panik. Det gjorde fasansfullt ont i hela ansiktet och det smärtade oerhört i ryggen på mig också efter alla hårda snöbollar som hade kastats i min späda rygg. Till slut sprang dem sin väg. Jag gick gråtande hemåt och när jag kom hem slängde jag mig på min säng i mitt rum och grät. Jag kände mig så ensam och utanför. Min bror som är fyra år äldre än mig kom hem och förstod att något hade hänt. Jag hade tidigare berättat för båda mina föräldrar och min bror att jag inte trivdes i min nya klass och att grabbarna var dumma. Men mina föräldrar trodde inte att det var så allvarligt och att det nog skulle bli bättre så småningom när vi alla hade bekantat oss med varandra. Men ack så fel mina föräldrar hade! Det blev ju bara värre och värre för varje dag som gick. Den här dagen med snöbollskastningen berättade jag för min bror och han blev ursinnigt förbannad och ledsen på samma gång. Dagen därpå tog han ledigt ifrån sitt arbete och följde med mig till skolan och så sa han: ”peka ut vilka grabbarna är här på skolgården”. Jag pekade och berättade vad dom hette. Min bror uppmanade mig att stanna utanför skolgården, sen gick han in och på gården till grabbarna... Jag hörde inte vad dem sa, men jag såg på min bror hur ilsket förbannad han var och grabbarna blev fega och rädda. Min bror återvände till mig och sa: ”nu kan du gå in och dem vågar inte röra dig, för då får dem med mig att göra”. Min bror hade rätt, jag fick vara ifred. Men det kändes olustigt för mig ändå och jag vantrivdes och hade ofta ont i min mage och ibland fick jag stanna hemma från skolan på grund utav att jag mådde så dåligt. Det hela slutade med att jag en dag fick nog och fattade modet och gick till rektorn på skolan och pratade med honom och berättade att jag inte trivdes och att jag gärna ville byta till en annan klass och jag lade fram ett förslag på vilken klass jag ville gå i. Rektorn tog mig på allvar och dagen efter började jag i en ny klass och allt blev mycket bättre. Denna händelse utspelades på 70-talet och på den tiden hade väl inte begreppet mobbing den betydelse som den har idag.

Jag är mamma till två flickor, som idag är vuxna och båda mina flickor blev utsatta för mobbing när dom gick i grundskolan. Mobbing kan ofta gå till överdrift och sluta väldigt illa. Min yngsta dotter blev obehagligt utsatt och det började redan när hon gick i fjärde klass. Till en början var det väl ”bara” verbal mobbing. Men när min dotter gick sista terminen i åttonde klass gick det en dag för långt. Min dotter blev misshandlad av en jämnårig flicka som var huvudet högre än min dotter. Mobbaren tog tag om halsen på min dotter och tryckte upp henne mot väggen, sen släppte hon så min dotter for i golvet och då sparkade mobbaren henne mot hennes kropp med höga platåstövlar med nitar på. Det tråkiga i denna händelse är att skolan tog inte detta på allvar. Skolpersonalen pratade lite med mobbarens föräldrar och mobbarens mamma slutade att prata och hälsa på mig. Det blev sommarlov och min dotter pustade ut. Men sen kom hösten och hon skulle börja i nionde klass och gå i samma klass som mobbaren! Med tanke på hur skolan agerade och i princip bara viftade bort min dotters rädsla så gav jag min dotter många goda råd på hur hon skulle bemöta mobbaren. Mina råd gav resultat och min dotter kunde genomlida hela sista året i grundskolan, men det kostade henne mycket energi och ofta skolkade hon för att slippa gå till skolan och skolan gjorde ingenting. Jag var helt ovetande om min dotters skolkning. Rektorn på denna skola gick ut i en intervju i media och sa: ”på vår skola finns ingen mobbing, för vår skola är en av Sveriges bästa skolor”.