Min älskade Morfar

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: att beröra, att bli berörd
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: älskade Morfar

När jag läste meningen ”Vad som helst kan beröra. Det kan vara något sorgligt, något vackert, något gripande, något glädjande” så tänkte jag direkt på min Morfar.

Nu i skrivandets stund är det en månad sedan som han försvann från jordelivet.
En tid som har både känts olidligt lång, men ändå kan jag inte förstå att det redan har gått en månad.

Vart vill jag komma med det här inlägget då, undrar ni säkert. Jo, det jag vill få ut i denna text är hur min Morfar har berört mig, och hur den här tiden efter att han dog varit för mig.

Det går egentligen inte att beskriva med ord hur mycket han har betytt för mig – man kan nästan säga att Mormor och Morfar har varit lite som extra-föräldrar. Det var där jag var istället för att gå på fritids när jag var liten. Det var hos dem jag tillbringade en stor del av hela min barndom. Och det var ju så lätt att bara springa ner eftersom vi bodde grannar tills jag var femton år.

Men nu. Nu är Morfar borta, och det gör så ont när jag tänker på att jag inte får uppleva mer utflykter och höra hans historier längre. Att inte få krama om honom. Att inte kunna fråga om saker han ofta hade svaret på.

Men det som berör mig djupt i hjärtat är de minnen som jag bär på. Som jag faktiskt har kvar sedan alla åren. Att jag har fått 22 år med min Morfar – det är något jag kan glädjas åt även fast det just nu är svårt att se det positiva när sorgen är som starkast.

Det som också berörde mig var begravningen. Det var en fin stund, men med många tårar och en stor saknad. Men det var något under den stunden som fick mig att känna ett lugn. Det var ett fint avslut på Morfars liv. Om jag får tro, så tror jag att Morfar satt längst bak i kapellet och vakade över oss och tackade för att det blev ett fint avslut – och med hans favoritlåt som också där berörde mig. Jag gråter tårar så fort jag lyssnar på låtarna som betydde något för min finaste Morfar. Och sedan psalmen ”Blott en dag” är så vacker. Så fridfull. Så berörande.

Foto: text av Dan Andersson, ClipArt

Med det här inlägget vill jag avsluta med att säga;
MORFAR, jag älskar och saknar dig. Du kommer alltid vara närmast mitt hjärta. Alltid.

Tack Emelie för den djupt berörande texten om din Morfar. Jag tror också han var med er i kyrkan, och var väldigt tacksam för ert fina avslut. Att förlora någon nära är bland det svåraste vi går igenom här på jorden - men jag är glad att vi fick ta del av din väldigt vackra och starka berättelse om din Morfar. 

Värme och kärlek