Komplexa känslor och minnen av skoltiden

Skribent: Catarina Carlesson
Tema: Skolans roll i livet
Redaktör: Kajsa Andersson

Det finns inte många saker som jag har så komplexa känslor inför som jag har inför skolan. Det finns verkligen fantastiska minnen och men det finns också fasansfulla minnen.

Läraren som inte tyckte att jag var mobbad trots att jag själv upplevde det så under nästan två års tid.

Läraren som såg mig, som såg att jag hade talang för att skriva, som såg vem jag var.

Klasskamrater som slog, knuffade, tog mössan av mig och kastade runt med den, som flinade åt min rutiga blus vars rutor tydligen var i fel storlek eller i fel färger eller något annat som jag inte förstod...

De riktiga vännerna som tog mig under armen och fick mig att le igen, som ville vara med mig för att jag var jag, som ville ha mig som sin vän och som ville vara mina vänner!

Skoldisko med första dansen, första tryckaren, första pussen.

Skoldisko med en förstörd LP-skiva.

Skoldisko med popcorn över hela golvet som vi efteråt fick hjälpa till att sopa upp.

Skoldisko med hans hand i min.

Oförskämdheter som lärarinnan som sa att min handstil var som kråkfötter; inför hela klassen sa hon det.

Stolthet när lärarinnan, en annan, ville läsa upp just min uppsats.

Nervositeten då man hade prov och glömt att läsa på.

Stoltheten då man hade läst på och kände att det här kan jag!

Skolmaten: kålpudding och grönsakssoppa, obligatoriskt knäckebröd - Wasa Husman, och ett glas mjölk.

Hemkunskap, biologi, kemi, slöjd, gymnastik...

Orientering, svettiga omklädningsrum, gympapåsar, blöta handdukar.

Första skoldagen.

Studenten.

Skolan har spelat en stor roll.

Rollen den spelat är både bra och dålig.

Många minnen vill jag inte vara utan.

En del minnen som jag trodde jag förträngt... gråt och skam...

Allt det här har, hur som helst, hjälpt till att göra mig till den jag är idag.

Att jag blev mobbad har troligen väckt mitt engagemang för de utsatta, mitt självklara sätt att ta parti för de svagare...

Att jag fick positiv feedback för mina uppsatser har troligen gjort att jag litar till min förmåga att skriva, så pass att jag säger att "pennan är mitt vassaste vapen".

Att det fanns vänner som stod med mig i det svåra, likväl att det fanns "vänner" som ville vara vänner när skoldagen var slut men som i skolan inte kunde stå emot utan var med i mobbarnas skara... det har troligen också satt djupa spår.

Häftig tanke, att allt jag har varit med om har gjort mig till den jag är idag. Häftig tanke att jag vill säga TACK till de som tyckte att jag hade "fel" kläder när jag gick i 2:an och 3:an.

Kompext. I allra högsta grad. En färgpalett med alla färgerna som skimrar emot mig i minnet. Lyser, reflekteras i nuet.