Positiv ångest

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Jag är van att tänka på ångest som något sjukt. En diagnos. Men det är ju faktiskt inte hela sanningen, ganska långt ifrån sanningen egentligen. Ångest är till för att skydda oss mot faror och är livsviktigt.

Jag har precis påbörjat en högskolekurs i psykologi och psykiatri. På vår litteraturlista fick jag syn på en bok som handlade om positiv ångest. Första tanken var väl att den människan som skrivit boken kan inte vara riktigt klokt, min ångest som är så hemsk och otäck. Men sedan började jag läsa, för jag blev ju samtidigt nyfiken på vad gubben kunde ha för tankar. Jag håller verkligen inte med honom i allt, ibland tycker jag han blir väl extrem och har en negativ människosyn och blir själv provocerad. Den nyaste upplagen av boken heter Positiv ångest och är skriven av Paul Moxnes (den äldre upplagan heter Vardagens ångest).

Moxnes menar att vi behöver både trygghet och ångest. Trygghet för att vi ska våga och ångest för att vi ska agera. Ångesten är det som driver oss och fungerar som energikälla. I tryggheten finns ingen energi. Därför ska vi lära oss att använda ångesten som en resurs.

Trygghet är dock också viktigt. Den ska vi ha som en bas att utforska världen ifrån, den är till för att tåla och klara av ångesten. Utan basen riskerar det att enbart bli ångest.

Han tycker att det finns en risk att detta normala ses som sjukt. Han citerar Thorsuds (en annan snubbe) hävdningar om att “ju fler psykologer vi utbildar desto mer kommer normala allmänmänskliga fenomen att göras till något som är sjukt - det normala definieras som sjukt. Ju fler möjligheter till behandling, desto fler kommer att vilja frånsäga sig ansvaret för sig själva”

Det finns en poäng i detta. Ångest och andra känslor är en naturlig del i livet. Det är också sanningsenligt att det är förödande när man inte längre tar ansvar för sig själv under behandling.

Men när Moxnes sedan går vidare till att förkasta all behandling av ångest har jag svårare att hålla med. Han föredrar psykogrupper, tex erfarenhetsgrupper där terapeuten inte aktiverar, svarar undvikande om sin egen funktion, som inte leder och inte bryter tystnaden utan låter deltagarna styra och ha ett utbyte enbart av sina egna erfarenheter. Samtidigt som han förkastar individterapi totalt och påstår att klienten inte är intresserad av terapi utan av att ha en terapeut.

Vad får ni för tankar av denna lilla återgivelse av Moxnes tankar?