När lögnerna tar över sanningen

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteeden
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag satt fast i ätstörningsträsket tappade jag bort mig själv. Förutom att jag tappade bort min lycka och vikt, så tappade jag bort sanningen. Både sanningen till mig själv och andra.

Jag hade kontroll. Världens bästa kontroll. Jag gjorde rätt, för det sa rösterna till mig precis hela tiden. Så länge jag lyssnade på dem så skulle livet lösa sig, det visste jag. Det var en lögn, en stor lögn som jag då trodde var sann. Jag ljög för mig själv att det enda rätta var att svälta och att ljuga. För jag ljög om att jag hade kontroll. Det var vid den här tiden som jag hade sämst grepp om mitt eget liv. Det var anorexian som bestämde, som kontrollerade mig. När jag försökte intala mig själv någonting annat, så ljög jag.

Förutom tankekaoset som skapades av sjukdomen och lögnerna mot mig själv så gjorde jag det där som jag hatade, men som jag blev beroende av. Jag ljög för alla mina närstående. Om vad jag åt, när jag åt, min vikt, träning, vård. Det var inte mycket som var sant i mitt liv under ett par år. Jag ljög för dem jag älskade, för min dåvarande sambo. Jag sa att jag skulle gå på en kvällspromenad, men när jag kom runt hörnet av huset så började jag springa. Jag sprang till benen inte bar mig längre. När han var i skolan och jag var sjukskriven så låtsades jag att jag åt. När han insåg mina problem så såg han till att jag alltid hade lagad mat hemma. Men så fort han stängde lägenhetsdörren så åkte maten i soporna. När jag stängde dörren till badrummet och satte på duschen så kräktes jag egentligen. Som jag skämdes. Jag hatade mig själv för detta.

Sedan gjorde vi slut. Och jag fick en egen lägenhet. Det gick inte, verkligen inte. Då kunde jag sitta hemma själv dag in och dag ut. När någon undrade så hittade jag på att jag träffade olika människor, åt lunch och skrattade. Vissa såg igenom mina lögner, andra blev trygga, för Jessica verkade ha det ganska bra. Jag hade det skit, men att ljuga både om självskador och mitt mående blev enkelt, för enkelt. Jag blev expert på det. Och jag blev jävligt ensam.


Det här var en jobbig tid i mitt liv. Nu är det bättre, bra till och med. Och jag håller mig till sanningen, vilket nästan är det bästa med mitt tillfrisknande. Jag har lagat ihop vissa relationer som gick sönder på vägen, insett att man ibland får en andra chans. Jag är glad att jag tog emot den och jobbade med mig själv, för trots alla lögner så visste jag nog någonstans inom mig att jag behövde förändras. Att bryta dåliga mönster och beteenden är inte lätt, men det går. Nu är diagnos på diagnos bortplockad och jag lever ett bra liv. Glöm aldrig att det går att förändras och att det är värt att kämpa för att förändra beteenden.

Veckans tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni har en fin sommar. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om konsekvenser som kan uppstå vid självdestruktiva beteenden. Att prata om detta kan skapa förståelse kring det men också motivera andra till att kämpa mot självskadebeteenden i alla dess former. Därför vill jag gärna höra era tankar kring detta. Det kan handla om vad du har upplevt för konsekvenser, hur du har tacklat dem, känt inför dem. Har konsekvenserna skapat motivation till att kämpa eller har allt bara blivit ännu svårare? Har du ens märkt av några konsekvenser?

Det finns många frågor och tankar kring detta ämne och jag vill gärna höra vad just du känner eller vad du har varit med om. Ni får gärna mejla era tankar till blogg@shedo.org under hela den här veckan så kommer eran text att publiceras här på bloggen inom kort!

Stor kram!

Våga drömma

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Mina drömmar
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Min dröm är att jag ska kunna titta mig själv i spegeln och vara stolt över mig själv, och någonting som jag har åstadkommit. Det kan låta konstigt eller till och med löjligt för vissa, men det är min dröm. Att jag ska kunna vara stolt över mig själv. Känna att jag har gjort någonting bra med mitt liv som jag kan vara stolt över. Det behöver inte vara något stort, något litet räcker. Någonting som gör att jag kam titta tillbaka på det och känna "det där gjorde du bra Jessica, jag är stolt över dig!". Det är min dröm, och för mig spelar det ingen roll vad någon annan säger.
Att våga drömma, och hålla fast vid sina drömmar när man själv eller andra tvivlar, kan vara svårt. Drömmarna kan kännas avlägsna eller omöjliga att uppnå. Men det är bara du själv som sätter gränserna i ditt eget liv. Tillåt dig själv att ha drömmar, stora som små. En dag kanske de slår in. Det är du, och bara du, som skapar och fullföljer dina drömmar.

Varma kramar,
Jessica

Min dröm som blev sann

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Mina drömmar
Redaktör: Jessica Ahlbom

Så länge jag kan minnas har musik varit en stor del av mitt liv. Jag skapar inte själv, men jag lyssnar mycket på det, och det har jag alltid gjort. Banden och artisterna som jag lyssnar på är mer än bara musik. För mig är det mer än bara själva låtarna som spelar roll. Jag bryr mig om personerna bakom musiken, hur den kom till, vad den betyder och liknande saker. Jag spenderar också mycket tid på att gå på konserter, en annan sak som jag har gjort väldigt länge.
Ett av mina favoritband är Mindless Self Indulgence, som jag har lyssnat på under flera år. För en tid sedan kom de till Sverige och skulle ha en konsert, och den skulle jag självklart gå på! Jag laddade i flera månader, och till sist var dagen för konserten äntligen här. Det var i december, så det var svinkallt ute, men jag satt ändå utanför arenan i timmar och väntade, jag skulle ha en bra plats.
Konserten var underbar. Jag vet inte om det beror på att jag hade sett fram emot den så mycket, att det är ett av mina favoritband eller om konserten faktiskt var grym, men jag tyckte att det var fantastisk i alla fall. Efter konserten ser jag plötsligt att bandet kommer ut till publiken och pratar med oss. Helt plötsligt står jag framför Lyn Z och Kitty, mina största kvinnliga förebilder. Och jag får möjligheten att gå fram till dem och prata med dem. Jag fick en liten kort pratstund och deras autografer, inte bara med dem utan med resten av bandet också. Den dagen gick min dröm i uppfyllelse.
Med detta inlägg vill jag bevisa att drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse, även om de ibland verkar avlägsna och omöjliga. Jag hade aldrig trott att jag skulle få träffa detta fantastiska band och dessa kvinnor som jag hade sett upp till under så lång tid. Men det fick jag.

Varma kramar,
Jessica

Drömmar håller dig vid liv

Skribent: Emelie Constant
 Tema: Mina drömmar
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Hur ska man kunna blicka framåt när allt känns slut? När jag mådde som sämst kunde jag inte se någon framtid... Någon kunde t.ex. säga: "Det kommer bli bättre, tänk om ett år då du slutar på den här skolan!" 

När jag tänkte mig ett år fram i tiden... Så såg jag bara svart. Jag trodde att jag skulle ha gett upp vid det laget.

Men jag har en dröm som jag försökt att klamra mig fast vid. Redan när jag gick på dagis och inte kunde läsa, så satt jag med bilderböcker i händerna och hittade på historier. Jag har alltid älskat att skriva, och det är något som jag vet att jag är bra på. Något jag har svårt för att se mig själv som bra... Men att skriva är något jag faktiskt vet om att jag kan. Min dröm är att börja på skrivargymnasiet i Örebro och senare i livet kunna leva på att vara författare. Men innan måste jag ha något jobb vid sidan av. Då vill jag hjälpa andra människor eller bli krönikör. Och även fast också det verkade ganska meningslöst när jag mådde som sämst så hade jag ändå lite hopp. Någon gång kanske jag mår bättre. Och med det jag har upplevt så kommer jag kunna skriva en jäkla massa bra berättelser. Denna dröm kanske inte ens kommer gå i uppfyllelse... "men den kan göra det", tänker jag alltid. Att skriva ner mina känslor får mig alltid att tänka lite mer positivt. Detta var en av sakerna som höll mig vid liv.

Veckans tema: Mina drömmar

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Mina drömmar
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla, hoppas att ni har det bra! Nu är det en ny vecka och även dags för ett nytt tema. Temat den här veckan kommer att vara Mina drömmar. Alla människor har drömmar, stora som små. Vad drömmer du om? Kanske om att få åka utomlands, plugga till läkare, eller något så "simpelt" som att få gå på bio med dina vänner. Har du haft en dröm som gick i uppfyllelse? Dela gärna med dig av dina drömmar, hur du tror att du ska förverkliga dem eller om du redan har gjort det. Ingen dröm är för liten eller för löjlig. Adressen är som alltid blogg@shedo.org

Ta hand om er!
Varma kramar,
Jessica

Att äta regelbundet

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Livsbalans
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag hade anorexia åt jag nästan ingenting. När jag började bli frisk åt jag väldigt mycket. För att jag var så förbannat hungrig efter lång tid i svält. Och för att jag ville bli frisk på riktigt så fort som möjligt. Mat är medicin. Men då och då, nästan hela tiden, var jag rädd. Jag var livrädd att jag skulle börja hetsäta. Och vart går gränsen mellan normalt matintag, mycket och hetsätning? Jag visste inte. Hade ingen aning. Och jag hade heller ingen hjälp från vården. Jag stod själv och visste inte vad som var rätt och fel. Fanns det ens något rätt och fel? Tjejen som var väldigt underviktig började äta bra. Vad kunde vara fel med det?

Nu i efterhand, när jag är helt fri så ser jag att det inte var fel. Det var bara så förbannat rätt. Hade jag däremot fått problem med hetsätning, så hade det kunnat bli dumt och hemskt. Men jag gjorde rätt då. Jag gjorde rätt som åt precis vad jag ville, när jag ville. Under min första period med anorexia låg jag på sjukhus i fem månader och fick lära mig mycket om att äta regelbundet. När jag blev utskriven blev jag sjuk igen. Och vården, de ville inte hjälpa mig. Därför bestämde jag mig för att bli frisk på egen hand. Ett beslut som förändrade mitt liv. Men det var också svårt, förbannat jobbigt. För jag hade ingen annan att dela mina tankar med, utan jag fick chansa precis hela tiden. Gå på min magkänsla. Min magkänsla sa; ät. Därför gjorde jag det. Men jag trodde aldrig att jag skulle bli fri från hungern, fri från längtan efter mat. Jag trodde att jag skulle äta fem mackor till frukost för resten av mitt liv. Men trots att jag stod utanför vården och att jag var jävligt ensam med mina funderingar, så blev det bra. På egenhand lyckades jag bli friskförklarad från min anorexia. Både i pappret och i huvudet.

Idag lever jag på ett behandlingshem och här äter vi väldigt regelbundet. Och jag har insett att kroppen mår bra utav det. Trots att jag är helt fri från ätstörningar så uppskattar min kropp detta. För den har fått en otrolig chans att återhämta sig. Kroppen vet nu att den får mat 08:15, 10:00, 12:00, 14:30, 17:30 och 20:45. Så regelbundet äter man knappast om man inte bor på behandlingshem eller liknande, eller om man inte har en ätstörning. Sådär regelbundet kommer jag inte äta när jag blir utskriven, men jag kommer alltid förstå vikten av att göra det. Det är såklart olika för alla, men jag mår bra utav det. Min kropp behöver det. För mig är detta en viktig del i min livsbalans.

Vad har du för matvanor? Mejla gärna in dem till blogg@shedo.org

Allt eller inget

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Livsbalans
 Redaktör: Jessica Andersson

Att gå hemma en hel dag eller att ha fullt upp dygnet runt? För mig har det aldrig funnits något mitt i mellan. Jag har varit tjejen som varit sjukskriven och spenderat varje dag framför teven. Men jag har också varit hon som varit sjuk men som levt ett friskt liv på utsidan. Hon som gick i skolan och jobbade samtidigt. Samma tjej som träffade kompisarna varje dag. Under dessa olika perioder har jag mått på samma sätt, haft samma problem. Men min vardag har sett annorlunda ut. Båda dessa olika situationer har varit dåliga för mig. Att gå hemma mest hela tiden har fått mig att må sämre. Men all stress gjorde mig också sjukare.

Idag har jag bra balans i livet. Idag är allt lagom. Precis perfekt. Idag är jag sjukskriven, bor på behandlingshem, vilar då och då, har praktik, pluggar ibland. Allt är perfekt för att jag har lärt mig vart gränsen går, och för att jag kan ändra min planering. Att vara flexibel har hjälpt mig mycket tillbaka till det där livet som är lagom. Att hitta gränsen har också lett till att jag orkar göra mer. För att jag tillåter mig själv att inte orka. Idag när jag börjar bli frisk och har hittat tillbaka till livet vill jag ju också göra mer. I grund och botten, bakom diagnoser och vård så är jag en tjej som tycker om att ha mycket att göra. Därför kan jag tillåta mig själv att ha en kalender som är fullbokad. För att jag vet att jag mår bra utav det och för att jag kan ändra min planering. Mitt veckoschema är inte skrivet i sten. Förr i tiden, då jag mådde tusen gånger sämre, fick inte mitt fullbokade schema förändras. För då var jag dålig och var tvungen att straffas. Att den bilden har förändrats totalt gör att jag klarar av livet på bättre sätt. Idag lever jag efter andra spelregler. Idag kan jag ha mycket att göra eftersom jag klarar av att vila.

Jag tror att det där är viktigare än vad vi tror, att hitta gränsen och acceptera att livet inte alltid blir som planerat. Ibland får vi helt enkelt försöka göra det bästa av situationen och prestera så gott vi kan. Ibland har vi jobb som inte är så lätta att ta ledigt från, ibland har vi en tenta som måste skrivas och ibland har vi en hund som måste gå ut och gå. Ja, en del saker måste vi göra, men att anpassa sin vardag så gott det går utefter vad man orkar kan man vinna mycket på.

Balans

Skribent: Linda Martell
Tema: Livsbalans
Redaktör: Jessica Andersson

Ja, hur får man rätt balans i livet?

Det har jag undrat många gånger och för min egen del så har jag väl ingen vidare balans på mitt liv utan jag går mer på en lina och hoppas på att jag inte ramlar ner!

Men jag tror att min väg till rätt balans i mitt liv är att fortsätta kämpa med det jag gör nu. Jag går hos min psykolog och försöker rensa ut alla skelett och demoner som jagar mig natt och dag! Jag trappar ur mina mediciner så att jag kan bli jag igen (vem jag nu är) och sakta men säkert växer det fram en person som har en egen vilja, en person som inte tar att någon annan trampar på mig och jag är inte lika rädd för att säga mina åsikter oavsett vad andra tycker om dem.

Jag gör det jag tycker är roligt, har på mig kläder jag trivs i, städar när jag känner för det och inte för att det ekar en röst i mitt huvudet som när jag var liten och som sa att "du ska göra det här". Jag sköter absolut om mitt hem och mina blommor, men på mina egna villkor, inte andras!

Jag bor själv med mina djur, tre hundar och en fågel som jag älskar över allt annat så de ger mig rutiner och ansvar vilket jag mår bra av. För hur illa jag än mår psykiskt så måste mina hundar ut på promenad minst tre gånger per dag och det gör att jag måste komma ut och detta ger mig en viss balans kan man kanske säga, eller rutiner i alla fall. Jag kan inte strunta i ansvaret för det är jag som har valt mina hundar och inte tvärtom! Så de har räddat mig många gånger från att spåra ur totalt!

Sen tror och hoppas jag på att hitta en stabil balans när jag har rett ut mitt förflutna och har hittat mitt självförtroende och min självkänsla och kan börja bygga upp mitt liv som jag vill leva det och inte som andra vill att jag ska leva!

Det är även viktigt för mig att hitta en balans i relationer till andra människor, oavsett om det är familj, vänner eller en relation!

Jag både tror och vet att jag kan lyckas även om det kanske kommer ta tid, men då får det göra det så att slutresultatet blir så nära 100% som möjligt och att jag kan gå vidare med huvudet högt i mitt "nya" liv med balans och välmående och kunna ta de smällar och gupp som man alltid kommer att råka ut för på ett bra sätt, för det kommer nog aldrig att finnas ett perfekt och problemfritt liv för någon! Så länge man kommer ihåg det så kommer man klara allt även om det kanske kommer göra ont vissa gånger så kommer man fixa det och gå vidare i livet!

Tack alla som läser det jag skriver! Ha en så underbar sommar som ni bara kan!

Veckans tema: Livsbalans

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Livsbalans
Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni har haft en fin start på sommaren.

Veckans tema tänkte jag skulle vara Livsbalans. Trots allt är det ofta viktigt att ha en balans på olika saker i livet. Lite svenskt kanske, men lagom är ett bra ord i detta sammanhang. Det är viktigt att ha lagom att göra, varken för mycket eller för lite. Många mår bra av att ha en balans i träning och mat. Att sova lagom är också en sak som gör att många mår bättre. Så, hur ser det ut för just dig? Har du bra balans i ditt liv eller önskar du att du hade det? Har du haft det tidigare men idag tappat det? Hur gjorde du för att få en bra livsbalans? Jag blir jätteglad om ni vill mejla in era tankar, funderingar eller känslor angående detta ämne till blogg@shedo.org

Varm kram från Jessica Andersson

Tack mamma och pappa

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Föräldrar
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag kommer ihåg den där morgonen, när mina föräldrar sa att de hade bokat en tid hos en psykolog till mig, och att vi skulle åka dit. Jag var så arg. Jag ville absolut inte åka till någon psykolog, det var ju inget fel på mig! Det var fel på alla andra, som sa att jag var konstig. Alla som sa att det inte var normalt det jag höll på med, det var alla dem det var fel på.
Men som oftast när man har en diskussion med sina föräldrar så förlorade jag. Och det var bara att sätta sig i bilen och följa med. Den dagen hatade jag mina föräldrar mer än någonting annat. Det gjorde jag även alla de andra dagarna som de släpade med mig till psykologsamtalen och läkarutredningar. Alla gånger jag var tvungen att ta ledigt från skolan, bara för att jag skulle träffa en psykolog.
Men allt eftersom tiden gick, och jag började vänja mig vid alla psykologsamtal, slutade jag hata mina föräldrar. De hade ju faktiskt inte gjort något fel. De hade ju gjort allt det här för att de bryr sig om mig, och för att de vill att jag ska må så bra som möjligt. Och de ställde alltid upp, varenda gång de blev kallade till ett möte så tog de ledigt från jobbet och kom dit. Utan att klaga. När jag gick i behandling i ett år, gick de på möten en till tre gånger i månaden, utan att klaga. De missade sina jobb båda två, men det spelade ingen roll. Utan att klaga en enda gång åkte min mamma sju mil från sitt jobb för att gå på en timmes möte med mig och pappa, för att sedan åka hem de sju milen igen. Pappa åkte en mil för att gå på mötet, för att sedan åka tillbaka till jobbet. Utan att klaga. För de visste att de var tvungna att göra det för att jag skulle bli bättre.
Bättre blev jag. Idag är det bra, och jag älskar mina föräldrar över allt annat. All tid och all energi som de la ner på att kämpa för mig när jag mådde som sämst är tid som de inte kommer att få tillbaka, men som var välinvesterad. För jag blev ju faktiskt frisk i slutändan. Även om jag hatade mina föräldrar mer än allt annat på jorden, insåg jag efter ett tag att de faktiskt hade rätt, och allt de gjorde gjorde de för att de älskar mig, och vill att jag ska må bra. De gör de fortfarande.
Mamma. Pappa. Tack för allt ni har gjort för mig.
Jag älskar er
Varma kramar, 
Jessica

veckans tema: Föräldrar

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Föräldrar
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla!
Hoppas ni har det bra och börjar få lite lov och semester till sommaren. Den här veckan tänkte jag ska handla om de underbara, fantastiska, jobbiga och ibland hatade föräldrarna, som man ändå älskar. Har du någon text om dina föräldrar, Hur de har stöttat dig eller hur mycket du tycker om dem, eller vad som helst, skicka in den. Adressen.är som alltid blogg@shedo.org
ta hand om er!
Varma kramar,
Jessica

Mina tre bästa

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Vad jag mår bra av
 Redaktör: Jessica Andersson

Nu när jag börjar bli frisk så finns det väldigt mycket jag uppskattar. Från att ha varit en tjej som sett negativt på livet så har hela jag förändrats till motsatsen. Trots att jag än idag har svåra dagar så har jag lärt mig att se det mesta positivt. Och när livet går emot, då behöver man det positiva tänkandet mer än någonsin.

Hur gjorde jag då för att förändra min världsbild från negativ till positiv? Framförallt så insåg jag vikten av att kunna se saker positivt. Jag insåg att man klarar sig bättre igenom svåra situationer om man försöker acceptera situationen och göra det bästa utav det. En väldigt enkel grej som jag började med när jag mådde väldigt dåligt, det var att varje kväll skriva tre bra saker med dagen. Det kan låta töntigt, för om man är sjuk, vad förändrar det då? Ibland kan det kännas som att livet är så jävligt att de där tre bra sakerna inte kommer förändra någonting. Men just de där sakerna kan förändra väldigt mycket, det upptäckte jag. För varje dag som man skriver ner bra saker med dagen förändras faktiskt ens tankesätt. Ibland var vissa dagar så jobbiga att det kändes helt omöjligt att komma på en enda sak som var bra, men om man tänker efter, så händer det nästan alltid någonting under en dag som är bra för en. Och det behöver inte vara stora saker. Ibland var en bra sak för mig till exempel att ångesten gick ner på två timmar istället för tre. Trots att jag hade ångest och mådde dåligt, så fanns det något positivt med det i alla fall.

Idag har jag inte samma behov av att skriva ner bra saker varje kväll. För mitt tankesätt har blivit positivt, och jag ser automatisk fina saker i mitt liv idag. Som avslut på detta inlägg ska ni få höra mina tre bästa saker med att bli frisk från en ätstörning respektive mina tre bästa saker med att bli fri från ett självskadebeteende.

Mina tre bästa med att bli fri från en ätstörning:

1. Jag kan äta vad som helst, när som helst. Jag får ingen panik eller ångest över varken vikt, mat eller träning. Jag tänker nästan aldrig på kalorier och jag tränar aldrig för att förbränna.

2. Jag ljuger aldrig för mina närstående längre. När jag hade anorexia ljög jag jämt, allt för att få vara ifred och kontrollera maten och träningen.

3. Jag har energi! Jag orkar göra saker och min hjärna fungerar. Jag kan också lägga min energi på viktiga och bra saker, istället för att planera hela livet utefter svält och isolering.

Mina tre bästa med att bli fri från ett självskadebeteende:

1. Jag har mindre ångest. För trots att det kan kännas som att ett självskadebeteende minskar ångest för stunden, så skapar det mer ångest i längden. Jag tror inte att någon mår bra utav att skada sig själv, och när man slutar med detta har man goda chanser att må bättre.

2. Jag känner mig fri! Förut var det självskadorna som hade kontrollen över mitt liv, nu är det jag som bestämmer. Och jag har bestämt mig för att vara stolt över mig själv, för att jag har lyckats sluta skada mig efter många år och behandlingar. Idag känner jag mig säker på att jag aldrig kommer falla tillbaka, och det gör mig trygg och lycklig.

3. Jag kan ha på mig vilka kläder jag vill - när jag vill. Jag behöver inte längre gå med långärmat på sommaren. Jag behöver inte tacka nej till att åka till stranden, jag behöver inte gömma mig och min kropp.



Det som är det allra bästa med det här, det är att jag idag tycker om mig själv. Både min kropp som är fullt normalviktig med breda överarmar och hur jag är som person. Just det där, att jag tycker om mig själv, gör mig säker på att jag aldrig skulle gå tillbaka till varken en ätstörning eller ett självskadebeteende.

När skolan är överlevnad

Skribent: Jessica Andersson
Tema: Vad jag mår bra av
Redaktör: Jessica Andersson

Egentligen spelade det aldrig någon roll vad jag gjorde. Jag kunde skratta för stunden, men inte för att jag var glad. Jag skrattade för att jag förväntades att göra det. När jag var sjuk så fanns det nästan ingenting som gjorde mig glad på riktigt. Ingenting som jag mådde bra utav. Jag umgicks med mina vänner, min familj. Jag åkte på semester och jag gjorde roliga saker. För att mitt liv inte skulle krascha totalt. Men saken var den, att det hade det redan gjort. Men det fanns en sak som gav mig äkta lycka. En sak där jag mådde bra på riktigt då och då. Där jag trivdes och skrattade, äkta skratt. Det var på min gymnasieskola. Skolan är ofta någonting som man tycker är jobbigt, för mig var skolan överlevnad. Jag trivdes väldigt bra med mina vänner, mina lärare och han den där speciella som hjälpte, och hjälper mig än idag.

Att det skulle bli så för mig på gymnasiet trodde nog ingen. Min högstadiehistoria var inte speciellt ljus, så varför skulle det förändras på gymnasiet? Jo, för att bortom allt det sjuka så såg skolan den friska Jessica. Lärarna och vännerna såg tjejen som var glad, var duktig och som älskade att prata med människor. De såg mig, och inte bara mina sjukdomar. Trots att mina vänner grät då och då av oro när jag kom tillbaka den där måndagen efter ett självmordsförsök, så hade vi roligt ihop. Vi höll ihop.

Mina tre år på gymnasiet var den bästa sjuka tiden i mitt liv, trots att jag åkte in på psyket, skadade mig för mycket och mådde väldigt dåligt. För då hade jag i alla fall min frizon. Men trots att jag ibland får en klump i magen av att jag aldrig kommer få tillbaka de där tre åren, så är det ändå bättre nu. Om det var lycka då, så vet jag inte vad jag lever i för tillstånd just nu. För nu är jag nog så lycklig en människa kan bli. För att jag börjar bli frisk efter alla år med för många sjukhusbesök och diagnoser. Men min gymnasieskola gav mig överlevnad i tre långa år. Och den där speciella personen som hjälpte mig så mycket då, han ger mig nu trygghet varje dag på tvåhundrafyrtiosex kilometers avstånd.

Vad jag mår bra av!

Skribent: Linda Martell
Tema: Vad jag mår bra av
Redaktör: Jessica Andersson

Hej! Idag ska jag berätta om vad som får mig att må bra mellan djupdykningarna i mitt liv!

För det första så har jag tre underbara hundar som får mig att må kanon de flesta dagar. I alla fall en stund varje dag så är det någon av dem som hittar på något som får mig att le eller skratta :) Det är samma ras på alla tre men de är helt olika till sättet! Jag har alltid haft hund men stora raser som alla har gått bort i ung ålder på grund av sjukdom! Så då var det dags för något nytt och annorlunda och det var då som Skruttan kom in i mitt liv, den första lilla hund jag någonsin haft. Precis som jag så har hon en tuff bakgrund med slag, sparkar och så vidare, men efter mycket jobb så har hon blivit en underbar hund som är min andra hjärna och hon känner av mig som få kan och finns alltid vid min sida när livet är hårt! Sen har jag mitt lilla knasklas Dexter, en underbar kille som älskar livet och låter som en säl när han är glad! Sist och minst kommer Myran, ja hon fick sitt namn för att hon är ettrig som en myra och liten också ;) Hundarna ser till att jag har mina rutiner och kommer upp på morgonen och ut oavsett hur jag mår! De ger mig glädje varje dag och de blir glad när jag kommer hem oavsett om jag är borta fem minuter eller fyra timmar!

Sedan har jag minnen av min stora förebild här i livet, min älskade farmor som gick bort 2011 vid den unika åldern av 101 år! (Tyvärr senil de sista tre åren). Men de minnena som jag har av henne under min uppväxt och de samtal vi hade när jag var vuxen är oförglömliga och kommer alltid att finnas med mig! Hon har lärt mig så mycket att det skulle bli en bok om jag skulle skriva om allt och den kärlek jag fick av henne (och fortfarande får) är den bästa och äktaste kärlek jag någonsin fått.

Jag har mycket som får mig att må bra om jag sätter mig ner och tänker till en stund men det är lätt att glömma när ångesten är på topp! Jag har familj, vänner, bekanta och mina älskade djur! Så att ta sig en tur i minnenas värld kan vara rogivande och man kan hitta minnen som får en att må bra så det är värt att ge sig själv den tiden även i de svåraste stunderna för då kanske det känns lite lättare en stund!

Min dikt till farmor på hennes begravning:

Älskade farmor som nu äntligen
stilla fått somna in och åter lycklig i himmelen är
för farfar väntar ju där!
Du otroligt saknad är och kommer så förbli
men en del av dig i mitt hjärta du alltid kommer vara
För även om jag inte till dig som person kan tala,
vet jag att du älskade farmor
med farfar i himmelen sitter och hör mina
tankar och ord, och med mig finns tills dess
att vi möts igen!
För mig och många du var unik och dom sista
åren inget varit sig likt,
men jag vet att du åter lycklig är och
jag kommer för evigt hålla dig kär!
Även om saknaden är stor, jag är lycklig
för din skull att du äntligen fått ro!
Sov gott och vila i frid!
Älskar dig då, nu och för all framtid!

Veckans tema: Vad jag mår bra av

Skribent: Jessica Andersson

Tema: Vad jag mår bra av

Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Jag hoppas att ni har det bra! Denna vecka tänkte jag att veckans tema skulle vara "Vad jag mår bra av". Det är viktigt att försöka fokusera på det som är positivt och fint i livet och därför tror jag att just det där du mår bra utav kan hjälpa någon annan.

Skicka gärna ett mejl som handlar om vad just du mår bra av! Det kan vara något fint du har varit med om, något bra i din vardag eller varför inte det där du drömmer om att göra? Adressen är som vanligt blogg@shedo.org

Stor kram & ta hand om varandra!

Ser du dig själv?

Skribent: Maria Tema: Empowerment 

Idag vill jag ge dig en övning som kan förändra ditt liv. Den kan låta enkel och nästan lite löjlig men den funkar om man gör den. 

Hur ofta träffar du någon du känner och låter bli att titta på dem eller säga hej till dem? Förra veckan när jag var på en yogaklass så sa vår lärare. - Ni har väl sagt hej till er själva i spegeln? Det vore oartigt att inte göra det. Och det är ju helt sant. Jag skulle aldrig behandla någon annan på det sättet men att skita i att säga hej till mig själv, är tydligen helt okej. Jag vet att för några år sedan kom jag på mig själv med att stå och kisa i spegeln under dansklasser bara för att slippa se mig själv. Allt börjar med DIG och om Du inte älskar dig själva så kan DU inte älska någon annan. Kanske en utsliten klyscha men det är SÅ sant.

Så övningen jag vill ge till er är att det första ni gör när ni vaknar varje morgon är att gå fram till spegeln och säger hej till er själva. Tittar er själv i ögonen och frågar hur den där tjejen eller killen som tittar tillbaka på er mår. Vad du behöver just nu? Och sedan berätta hur mycket du älskar dig själv. I början kanske det inte ens känns sant och det kan vara väldigt obekvämt men jag uppmanar dig att göra det ändå. Det kan komma starka känslor. Låt dem komma. 

Testa detta i en månad och se vad som händer. Det tar max 5 minuter, har du inte 5 kärleksfulla minuter att ge dig själv så är det nog dax att stoppa upp och fundera på hur du tar hand om dig själv. Du är trots allt den viktigaste personen i ditt liv och det är bara du som kan veta vad du behöver alla andra kan bara gissa. 

Jag hoppas att denna övningen ger dig lika mycket glädje och självkärlek som den gett mig. Och glöm inte bort att ha tålamod, förändring sker inte under en dag…..men med ett lite steg i taget.

Jag vill också ge dig det här underbara filmklippet med Louise Hay som handlar om tankens kraft.

Önskar dig en underbar dag!

Maria

An Attitude of Gratitude!

Skribent: Maria Tema: Empowerment 

Tänk om när du vaknade i morse och gick för att tända ljuset, insåg att det faktiskt inte fann någon strömbrytare, bara en betongvägg. Det fanns ingen glödlampa heller, inget rinnande vatten i kranen och ingen el till kaffekokaren för att göra den där goda koppen kaffe som du så bara MÅSTE ha för att vakna.

Du skulle förmodligen stå där ganska handfallen och förvånad eftersom ingen av dessa enkla, vardagliga saker fanns. Det. Skulle. Suga!

Och med dessa tankar inser du att det finns en hel del som du tar för givet och en hel del att vara tacksam för, dagligen. Bortom den otroliga familj och de vänner du kanske har i ditt liv som förhoppningsvis bidrar till att stödja och uppmuntra dig, finns det en miljon andra små saker att vara tacksam för!

Jag gör min tacksamhetslista nästan varje dag kväll eller morgon. Att skriva den har en magisk inverkan på mig. Den gör mig mer ödmjuk, mindre girig, fyller mitt hjärta med glädje, gör mig mer avslappnad ... ja listan på positiva effekter kan göras lång.

Så här ser min lista ut idag:

Jag är tacksam för:

Den vackra promenad i parken med min vän Lena.

För solen som skiner.

För alla mina lärare.

För alla mina nyfunna vänner på Drivhuset.

För min hälsa.

För min vackra och stark kropp som tillåter mig att göra alla möjliga roliga saker.

För att vakna upp och att kunna se havet från mitt fönster varje morgon.

För teknik och sociala medier.

För att jag får förmånen att skriva här för er :)

Jag uppmuntrar er att testa att skriva en tacksamhets lista och se hur det känns. Kanske gillar du det lika mycket som mig och börjar skriva en varje dag.

Ösnkar en underbar vårkväll.

Maria

Helt plötsligt passade det inte in i mitt liv att vara sjuk längre

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att gå vidare
 Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag minns att min psykolog kramade om mig, tittade mig i ögonen, log och sa ”Lycka till nu Jessica, jag vet att du kan klara av det här!”. Sedan stängde hon dörren till mottagningen och gick tillbaka till sitt kontor. Allt jag kunde tänka på var: ”Jaha, och vad fan gör jag nu?”. Där stod jag, ensam, och jag hade inte bokat en ny tid för att komma tillbaka veckan efter, för jag var frisk? Men jag var ju inte det i morse! Hur ska det här gå?

Men det gick bra. För här sitter jag nu, och jag är fortfarande frisk. Jag behövde aldrig gå tillbaka dit efter att hon hade stängt dörren den där sista gången. Även om jag var livrädd vid just det tillfället, och även långt efteråt, så klarade jag av att gå vidare i livet, och lämna de där åren bakom mig. Helt plötsligt planerade jag studentfester, picknickar i parken, biobesök med mina vänner och spenderade kvällar och nätter med att prata, umgås och skratta med mina vänner. Helt plötsligt passade det liksom inte in i mitt liv att vara sjuk och springa hos psykologen hela dagarna, jag hade ju ett liv som jag var tvungen att leva! Och just de där nätterna jag har skrattat bort med mina vänner, det är dem som gör att jag är lycklig att jag vågade lämna det trygga, men också sjuka, bakom mig. Även om jag vid flera tillfällen inte ville annat än att bli sjuk igen, eftersom det var allt jag kände till, så fortsatte jag att sträva framåt, och lämna det bakom mig.

Idag sitter jag som sagt här, och jag har ingen kontakt med psykiatrin. Jag har gått vidare, och lämnat den tiden bakom mig. Jag har tagit bort akutpsykiatrins nummer ur mobilen, för jag vet att jag klarar mig utan det. Jag vill inte på något sätt glömma bort de där åren, för de är en stor del av den jag är idag. De kommer alltid vara en del av mig, och av min identitet. Men det är inte allt jag är. Jag är inte längre den där lilla, rädda, sjuka tjejen som inte klarar av att ta hand om sig själv. Idag är jag en ung kvinna som har kommit otroligt långt bort från min sjukdom.

Jag kommer aldrig att glömma bort de åren som jag faktiskt var sjuk. Även om det känns som ett annat liv idag, så är det en del av mitt liv. Det är en del av mitt förflutna, och det är en del av min personlighet. Men jag vägrar att bli min sjukdom! Jag vägrar låta det påverka mig idag, och jag vägrar låta personer döma mig för den jag en gång var. Jag tänker aldrig låta någon säga att jag inte duger, eller att jag inte kan göra någonting, bara för att jag en gång har varit sjuk. Jag vet att jag är bättre än så.

Och vet du vad? Det är du också! Låt aldrig någon säga att du inte duger, att du inte är bra nog, att du aldrig kommer kunna göra det ena eller det andra, bara för att du är eller har varit sjuk. Visa dem att de har fel, att du är bättre än dem. Visa att du har gått vidare och blivit en starkare människa. Shine like the star you are.

Idag är jag frisk. Och jag har bevisat för alla som tvivlade på mig att de hade fel, och att jag är starkare än de någonsin kunde tro. Jag har gått vidare, och det kan du också göra. Lycka till!

På rätt väg

Skribent: Linda Martell
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Ja vad menas med att gå vidare?att gå vidare
Jag vet inte svaret på den frågan för min egen del, för jag är mitt i den delen av mitt liv då jag försöker hitta rätt väg att komma bort från ex Självskadandet, självmordstankar, Mardrömmar osv... Men jag tror att en väg att börja är att hitta rätt hjälp i ex Psykolog, Behandlingshem, Rätt Läkare osv! Jag har haft den turen att jag äntligen har hittat rätt Psykolog och Läkare för min del inom öppen psykiatrin men vägen dit har varit lång, tuff och bitvis väldigt svår då det inte är lätt att stå upp för sig själv mot Vården i Sverige!
Men efter många turer med olika mediciner och läkare, psykologer, grupper osv så fick jag nog!!Jag vågade äntligen ställa krav på vad jag kände att jag behövde och efter 1 års "bråkande" så känner jag att jag har hittat rätt hjälp! Människor som är utbilldade och som jobbar för att hjälpa mig, inte trycka i min nya piller och säga att man inte ska se bakåt utan bara framåt....
Ledsen men det fungerar inte för alla, ibland så måste man få öppna "pandoras ask" och möta sina väl dolda demoner och låta dom komma till ytan och prata om det som varit och fortfarande äter upp en inifrån!
Visst gör det ont och är en smärtsam resa men för min del så stärker den mig varje gång jag vinner mot mig själv och kan inse att det var vist inte mitt fel det som hände, jag var 13 år och gjorde vad jag kunde för att överleva! Så jag tror att för min del så har resan tillbaka börjat och det kommer bli en ordentlig resa men när jag kommer i mål så kommer jag stå som en vinnare, starkare och med en tro på mig själv! Jag hoppas att det blir så och mitt mål är ATT det ska bli så!
Kämpa på alla som har det tufft oavsett på vilket sett, det kommer en dag då allt börjar vända och visst kommer det bakslag och uppförsbackar men när man har tagit sig igenom och över så har man både kommit en bit på vägen och vunnit en liten seger som kommer bli ett OS-GULD när man är i mål! Kram till alla kämpar!

Du är den viktigaste personen i ditt liv

Skribent: Emelie Constant
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Jag vet inte varför jag är så rädd.

Jag vet inte ens vad jag är rädd för.

Att skapa mig en framtid?

Leva ett normalt liv?

Vara glad?

Gå vidare?

När jag under lång tid varit sjuk så känns det som att mörkret är det enda jag känner till.

Jag minns inte hur det är att vara lycklig. Jag är rädd för att leva, och jag vet inte alls varför. Nu känner jag mig på något sätt trygg i att sjunka in i mig själv och stänga den skrämmande världen ute. Samtidigt som jag hela tiden av hela mitt hjärta önskar att allt ska bli som förut, så vet jag inte om jag vill bli frisk. Det känns som att jag aldrig varit glad, men som att den här sorgen kom igår.

Kommer jag någonsin att glömma den här känslan? Jag vågar inte tro på mig själv, tänk om jag tar mig halvvägs upp och sedan faller tillbaka, ännu längre ner? Allting blir bara värre och värre, och nu är det sommar snart. 

Alla andra kommer att bada, gå i linnen och shorts, skoja med familj och vänner.

Jag själv kommer att sitta bredvid i långärmat, och dölja min äckliga kropp, mina ärrade armar och ben.

Och vilka vänner ska jag vara med? Jag har inga kvar.

Och vilken familj ska jag vara med? Jag orkar inte alla problem.

Men någon dag ska jag ta mig härifrån. Då ska jag klara mig själv, ta hand om mig själv. Ska jag hålla på såhär då? Det kommer inte att fungera. Om jag ska ha ett liv i framtiden måste jag börja att bygga upp det nu, bit för bit.

Det svåra steget att kunna säga stopp.

Jag gjorde det för bara några dagar sedan. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men det var något inuti mitt huvud som sa att nu får det fan vara bra. Jag måste lägga av. 

Bara för att alla andra, och allt runtomkring får livet att kännas kasst så kommer jag alltid att ha en person hos mig.

Du också.

Och vem är det? Jo, du. 

Du är den som alltid ska finnas där för dig, som ska ha den där instinkten som vi alla människor naturligt har.

Jag ska överleva, jag är viktigast i mitt liv.

Så tänker en frisk människa, så tänkte jag. Och vet du vad? Det är sant. Du är viktigast i ditt liv, du är huvudpersonen i din film.

Även fast omvärlden skriver manuset nu, så kan du skriva om det. Och börja nu.

Jag är fjorton år. 

Hur kan man vara fjorton år och känna sig så gammal och trött?

Hur kan en så ung människa må helt förjävligt?

STOPP.

Någonting sa bara stopp. 

Jag ska kämpa.

Jag är orkeslös, men jag måste.

Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Jag SKA ha tillbaka mitt liv.

Jag kan aldrig glömma allt som har hänt.

Men jag kan acceptera att det har hänt, och gå vidare.

Veckans tema: Att gå vidare

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla ni!
Hoppas att ni har det bra och kan njuta av solen och värmen som har börjat komma!
Den här veckans tema kommer att vara "Att gå vidare". Hur går man egentligen vidare efter en sjukdom som ätstörningar eller självskadebeteende? Vad händer när man inte längre är sjuk, utan istället är frisk? Vad betyder det att gå vidare för dig? Dela gärna med dig av dina tankar, adressen är som alltid blogg@shedo.org, så lägger jag upp dem här på bloggen.
Hoppas att alla har lagt märke till den nya designen här också! Vad tycks?

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

När det inte blir som vi vill

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
Redaktör: Jessica Andersson

Som jag pratat om tidigare i veckan finns det ju ofta en bild av hur det ska se ut på högtider. Alla ska vara så himla glada, man ska träffa hela släkten, köpa så fina presenter, äta massor med mat. Allt ska vara så bra och perfekt.

Men ofta blir det inte så. Det kan bero på sjukdomar, fattigdom, att vi lever med för höga förväntningar eller tusen andra orsaker. Och det kan vara svårt att acceptera att det inte blir som vi vill, som vi har önskat eller hoppats. Egentligen gäller ju detta allt i livet, och inte bara högtider. Det dyker upp saker i livet som kan vara helt oväntade, som kan göra att hela vår värld blir upp- och ner.

Alla de högtider som jag har varit sjuk har varit jobbiga. Just för att det skulle vara så bra, för att man så gärna ville leva ett helt normalt liv, med en lycklig familj. Men jag var inte lycklig, bara sjuk och ensam. Jag förväntades vara glad, och ibland gick det att låtsas om jag försökte tillräckligt mycket, men en av mina födelsedagar minns jag väl, när ingenting i hela världen hade kunnat göra mig glad.

Jag skulle fylla femton år, satt fast i ett självskadebeteende och mådde dåligt. Jag hade en vän som förstod detta, för han satt också fast i samma skit. Några dagar innan jag fyllde år, så dog han. Han försvann och jag trodde aldrig att jag skulle bli hel igen. När jag fyllde år några dagar senare så förväntades jag vara glad. Jag fick fina paket, god tårta, släkten ringde. Jag fick välja mat och min familj var samlad. Att mina närstående tyckte att jag borde vara glad i den situationen, det förstod jag aldrig. Och kommer heller aldrig att förstå. Men jag lärde mig något på det, att jag aldrig skulle lägga så stor vikt vid en högtid. Att jag aldrig skulle sätta press på någon att vara så förbannat glad för att personen fyller år, eller för att det är jul, påsk, midsommar. Det händer saker i livet vare sig det är en högtid eller inte. Människor dör, människor är ensamma, människor blir sjuka. Vad som helst kan hända, och det måste vi acceptera vare sig vi vill eller inte.

Jag tycker att vissa blir lite nojiga inför en högtid. Jag vet människor som tänker ungefär såhär: "Snälla, låt min gamla farmor leva ett par dagar till, det är ju snart jul". Ja, vad spelar det för roll om det är jul? Att ens farmor är gammal och kanske sjuk är hemskt, men det är precis lika hemskt om personen dör på julafton eller den 27 december. Alla vill bara vara så lyckliga när det är högtid, men om man hade sänkt kraven inför dessa tider så tror jag att människor hade mått bättre. När man tänker att allt måste vara perfekt, det är ofta då man blir besviken. Att inte göra så stor grej av allt gör ofta att vi trivs bättre i situationen. Och nej, du måste inte vara en superkvinna som gör egna köttbullar och tio olika sorter hemmagjord sill. Du måste inte köpa presenter till barnen för tvåtusen kronor. Tänk på vad som är viktigaste för dig i livet. Högtider borde inte handla om fina presenter eller en perfekt värld, högtider borde handla om att få vara sig själv tillsammans med dem man bryr sig om.

Att fira jul vid en ätstörning

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag hade anorexia var högtider hemska. Alla kalas, all mat, all tårta, alla helgdagar. Alla dagar som jag satt fast runt ett matbord där jag skulle vara trevlig. När rösterna skrek på mig, då jag gick under av ångest för att jag inte kunde träna. Och mitt i allt det här så skulle jag smussla fram en näringsdryck för att sjukhuset sa det.

Men den högtiden med min anorexia som jag minns tydligast, det var den julen som jag var inlagd på sjukhus. Avdelningen stängde under själva julafton, så glädjande fick jag åka hem. Men egentligen blev den julen inte så glad. På sjukhuset låg jag i fem månader, på olika avdelningar. Där hade jag lärt mig hur jag skulle äta, vilka tider, vilka mängder, hur många näringsdrycker jag var tvungen att dricka. Trots att det var jobbigt, så gick det. Men, ingenting i hela världen fick bryta mina rutiner. Mina tider var mitt enda sätt att ha kontroll över maten. Men så blev det jul och tiderna blev förstörda. Att äta exakt samma tid som jag gjorde på sjukhuset blev svårt. Min familj åt inte jullunch klockan tolv, och då sprack hela mitt schema. Jag kunde inte äta mellanmål kvart i tre, någon riktig middag blev det inte och kvällsmaten blev fel. Då stod jag i ett hörn hos mamma och pappa med ångest upp över öronen och tårar som sprutade. Allt var förstört. Jag hade mitt papper med mig från sjukhuset, där det stod exakt hur många köttbullar jag skulle äta, exakt mängd av julmust och all annan mat. Och trots att jag hade ätit jullunchen exakt så jävla rätt, så blev det ändå så himla fel. Tillslut så kunde jag inte äta någonting, bara för att mitt tidsschema hade blivit förstört.

När jag ser tillbaka på den här julen idag, när jag är helt frisk från anorexia, så inser jag att det var väldigt sorgligt. Jag minns min panik som jag hade, jag glömmer aldrig den ångesten. Att behöva äta julmat enligt ett papper och ta fram en näringsdryck efter sillen, det är det nog ingen som drömmer om. När jag kom tillbaka till avdelningen på juldagen var jag trött och ledsen. Antagligen ganska uppgiven också. Hur skulle jag någonsin kunna få ett normalt liv? Skulle jag någonsin kunna äta normalt igen? Det kändes inte så då. Idag vet jag att det går, för jag lyckades. Idag äter jag helt normalt, tränar en gång i veckan, kan äta när som helst. Tänker aldrig på tider eller mängder längre, för det behövs inte. Jag har en stabil normalvikt, en kropp som jag älskar, en kropp som fungerar. Idag är jag en helt fri tjej utan ett enda tecken på en ätstörning. Jag har aldrig ångest över mat, aldrig ångest över min kropp. Idag älskar jag mat och jag älskar att fika. När jag ser tillbaka på den underviktiga tjejen på julafton så inser jag att allting går. Att jag har levt med anorexia kan jag knappt förstå idag, det var faktiskt i ett helt annat liv. När jag var inlagd på sjukhus och allt kändes så uppgivet, då önskar jag att jag kunde se mig själv som jag är idag. För det finns alltid hopp, trots att man inte alltid kan se det.

När allt ska vara så jävla perfekt

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson

Under alla mina åtta år med psykisk ohälsa har jag tyckt att högtider har varit jobbiga. Att leva med sjukdomar är jobbigt precis jämt, men alla dessa helgdagar gör det bara ännu svårare. Vi alla har olika bilder och uppfattningar om vad en högtid innebär. Men för många handlar det om att träffa familj, vänner och släkt. Man ska äta massor med mat, vara glad, trevlig, pratsam. Utåt ska allting vara så jävla perfekt. Man ska berätta för sin släkt som man träffar en gång om året, hur otroligt bra allt går i skolan. Man ska ha tusen drömmar och bestämda mål. Men hur gör man då, om man inte har något av det där? Hur gör man, när man går sönder inombords, när man är sjukskriven, när man gråter jämt, när ens liv är som en mardröm? Hur gör man när det där perfekta livet inte är perfekt?

Jag har knappt kunnat hantera dessa högtider. Jag har alltid känt mig ledsen och utanför. Ibland har jag fått höra, "Men Jessica, kan du inte vara glad just idag, det är ju faktiskt julafton?". Problemet är, att ens sjukdomar aldrig tar semester. I mitt mående har julafton varit lika jobbig, eller värre, som alla andra dagar. Att förstå det som anhörig är nog inte alltid så lätt, därför är det viktigt att det uppmärksammas. Jag har genom alla år försökt att tänka, att det inte är så speciellt med högtider. Att det faktiskt är en dag som alla andra. Vad som är viktigt för mig på högtider, det är att få träffa de som jag bryr mig om. Det är just det som jag försöker hålla fast vid. Jag sänker kraven på mig själv, jag behöver inte vara så himla glad just idag, det enda som är viktigt är att jag får sitta ner vid matbordet med min familj.

Att jag alltid har mått väldigt dåligt under högtider har satt sina spår idag när jag är friskare. Jag värdesätter inte högtider på samma sätt, väljer faktiskt helst att inte fira alls. Istället är varje dag som jag mår bra en seger, en högtid för mig. Det är värt att fira att jag på några få månader har förändrats, blivit tusen gången friskare och två diagnoser fattigare. Ingens liv är perfekt, och därför ska man heller inte försöka ha för höga krav på att varje högtid ska vara det. Ibland är påskafton ett helvete, kanske har man världens sämsta dag just då. Kanske ligger man hemma och gråter istället för att sitta med familjen och prata om hur bra det går på jobbet, eller, hur bra det skulle gått om livet hade varit sådär jävla perfekt.

Veckans tema: Högtider

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner!

Jag hoppas att ni har det bra och att ni är rädda om er. Veckans tema tänkte jag skulle vara "Högtider". Många som lider av psykisk ohälsa har det ofta extra jobbigt under dessa tider och denna vecka tänkte jag att vi här på bloggen skulle ta upp detta ämne. Kanske är det någon som har bra tips på hur man kan hantera detta, eller så kanske du vill berätta vad du känner kring högtider? Alla tankar, tips och åsikter får ni gärna mejla till blogg@shedo.org så publiceras just din text här under veckan.

Stor kram till er!

Jag vet att jag kan klara det, även om det inte känns så just nu

Skribent:Jessica Ahlbom
 Tema: Fobier - att vara rädd
Redaktör: Jessica Ahlbom

Att ha en fobi påverkar ens vardag i olika grad. Vissa klarar av att handskas med den, medan andra inte klarar av att gå utanför dörren på grund av den intensiva rädslan som finns. Den där lilla, specifika saken som man är så otroligt, orationellt rädd för, som gör att man inte klarar av någonting.

Fobi, intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, t.ex. ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks. (ne.se)

Jag försökte förklara min fobi för en vän för en tid sedan. Han tittade konstigt på mig och nickade sakta. ”Så, du är rädd för… tunnelbanan?” sa han efter en stund.

Ja det är jag.

Min irrationella, överdrivna rädsla består i att åka tunnelbana. Även om den har blivit mycket bättre allt eftersom åren har gått, undviker jag fortfarande att åka tunnelbana om jag inte absolut måste, och definitivt under speciella tider. För mig är det självklart, det är fruktansvärt ångestframkallande att åka tunnelbana, man kan ju dö av det!

Eller, kan man?
1000 – tals människor gör ju det varje dag, utan att dö. Då borde ju jag också klara av det. Men det är ju så svårt! Så fort jag går ner till plattformen känner jag ju ångesten och paniken komma, och marken känns inte lika stadig att stå på längre, det känns som om den kommer att försvinna från under mina fötter. Jag kommer ju aldrig klara av det där!

Men sanningen är den att fobier faktiskt går att bota. Jag minns ett samtal med en gammal terapeut som jag hade. Hon försökte få mig att förklara vad som faktiskt kunde hända om jag satte mig på tunnelbanan och åkte två stationer, istället för att åka tre olika bussar för att komma till en viss punkt. När jag satt där och bestämt hävdade att jag skulle dö om jag gjorde det, slog tanken mig hur otroligt ologiskt det faktiskt är. Man kan inte dö bara av att sätta sig på tunnelbanan. Men det kändes ju så varje gång jag försökte!

Men nu sitter jag här, x antal år senare, och jag kan faktiskt åka tunnelbana. Jag kommer inte att dö av att göra det, jag klarar faktiskt av det. Jag kan gå igenom spärrarna, åka ner för rulltrappan, vänta och sedan kliva in i tunnelbanevagnen, åka mina stationer och sedan kliva av. Utan att dö. Det tog många år av terapi och övertalning för att få ner mig dit, men idag klarar jag av det. Jag har fortfarande ångest om det är väldigt mycket folk och om det är jättetrångt, då tar jag hellre bussen eller går. Men över lag klarar jag av det. Så till alla er där ute som kämpar med fobier och rädslor av olika slag, det går att komma över! Även om det känns långt borta just nu, kommer det komma en dag när det är bra igen. Man måste bara våga chansa och jobba lite, så kan man komma över det mesta.

Varma kramar, 

Jessica