Ett kapitel ur min självbiografi...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Motivation i kampen  
 Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: Privat

Jag har i hela mitt liv känt mig förföljd av någon som bryter ner min tro på mig själv, och förmågan att bygga upp en självkänsla. Jag blir inte av med den där dominanta nedbrytande rösten inom mig som kritiserar allt jag gör. Jag kallar honom Herr Självförakt. Och av honom har jag haft sällskap sedan jag var tillräckligt stor för uppfatta omvärlden och att jag nog inte ritade alls lika fint som de andra barnen på dagis. Det var där och då han började förfölja mig. Min teckningar rev jag ofta sönder, och när jag väl började skolan och vi fick hemuppgifter så lämnade jag sällan in något, för det var inte bra nog. Jag kunde inte låta dom se hur dålig jag var på allt. Herr Självförakt fanns med mig överallt. Jag var aldrig snäll nog, smart nog, duktig nog, aldrig bra nog, inte på någonting.

Jag köpte en vacker anteckningsbok med hårda pärmar, det var min början på en lång resa. Resans mål var att känna efter vad jag ville med mitt liv, vem jag var bortom den identitet jag byggt upp genom min sjukdomsbild. Det var en svår uppgift, jag hade gett upp allt det friska. Vart skulle jag börja? Vem var jag? Min läkare uppmanade mig att skriva en lista på saker jag var bra på. Vad trodde han? Hade han uppfattningen om att jag tyckte att jag va bra på något alls? Jag skämdes. Han sa att om jag inte kunde skriva ner något själv så skulle jag be de i min närhet berätta vad de tyckte jag var bra på och sen skriva ner det i boken vare sig jag höll med om det eller inte. Det var en oerhörd tuff uppgift, och det tog mig lång tid att fråga någon, mamma blev den första. Hon kom med en hel rad egenskaper och jag skrev med väldigt blandade känslor ner det hon sa. Som jag lovat. Jag skrev med bläck, för det går inte att sudda bort i efterhand. Idag kan jag bläddra i den där boken och tycka själv att jag nog kan hålla med om att jag är bra på det mesta som står i den där listan! En helt obeskrivlig känsla – gränslös lycka och en tro på att jag visst är bra på många saker, faktiskt! jag skrev upp drömmar stora som små! Jag skrev scener om en flicka som satt på en café i gamla stan med en stor kopp te och skrev – jag skrev om mitt framtida jag.

Nu behöver jag inte låta bli penslarna för att dominanta Herr Självförakt säger åt mig att det inte ens är värt att försöka eftersom det aldrig kommer bli fint nog. Att våga gå emot det förbud som styrt mig i så många år, och i allt jag någonsin tagit mig för är en stor befrielse, även om jag ännu inte kommit så långt att jag har styrka nog att gå emot Herr Självförakt var gång jag vill prova på någonting nytt. Men jag är på väg, jag har gjort det flera gånger nu! Gjort vad jag velat men kanske inte vågat mig på att försöka, rädd för nedlåtande kommentarer. Och så är det ju - har man aldrig tidigare provat på att måla, så kan man ju naturligtvis inte vara bäst, så då får det vara. Det är ingen ide. Hur skulle jag kunna åstadkomma ett mästerverk på första försöket? Herregud, jag är ju bara människa! Jag vet ju ingenting om alla olika tekniker, vinklar och hur jag ska blanda färger och rengöra penslarna, men vad jag vet är att jag inte behöver vara bäst eller ens bra på allt jag vill prova på för att duga!

Förut var jag så rädd för att jag skulle göra bort mig, och alla skulle skratta åt mig och mina patetiska försök att få fram något vackert på min målarduk. Kanske är det värsta att de skulle tro att jag själv trodde mig veta hur man använder penseln. Jag kan inte... Jag skulle inte klara av den förödmjukelsen. Det skulle ännu en gång sluta med att jag högg rakbladet i armen för att öppna ångestens portar.

Men att nu kunna gå emot känslan, att kunna ta sin frihet tillbaka är en av de mäktigaste känslor jag upplevt. En frihet bortom alla låsta dörrar och höga murar, en frihet så mycket större än världen utanför. Att vara fri i sig själv, det är den största gåvan.

Jag började prioritera om i mitt liv, och jag bestämde mig för att sluta läsa dem där veckotidningarna med bilder på magra Hollywoodkändisar som går på en ny svältdiet. Det fick mig bara att stå framför spegeln och se på min spegelbild med brinnande självhat, och med tårar i ögonen bestämma mig för att nu var det nog! Nu skulle ska jag börja om, bli sådär smal igen – då skulle jag säkert bli lycklig!

Nu bestämde jag mig för att att sluta läsa de där skvallertidningarna med meningslösa tester och horoskop! Så jag tog mig tid att försöka lära mig att slappna av så pass att jag återigen kunde finna koncentration nog att läsa böcker. Och när jag sen började var det svårt att sluta läsa, för även om jag jag var inlåst på en av Sveriges säkraste anstalter för mitt grava självskadebeteende så kunde jag genom böckerna fly till en helt annan värld. Genom texterna tog jag mig över de höga murarna för att få följa med in i någon annans verklighet, leva ett annat liv, se världen ur någon annans ögon, ur deras perspektiv. Kanske är det därför jag älskar böcker så mycket, varje bok är en dörr till en annan värld, ett liv, ett öde, ett nytt äventyr! Böckerna lär mig om livet, det finns en tröst i orden. Det berör. Så som jag vill beröra omvärlden med mina ord en dag.

Det här är min jakt på ett liv jag älskar att leva. Jag vet att jag har en plats som är min i den här världen nu. Jag kan känna det. Livet som väntar på mina andetag.

Så jag har bestämt mig för att förändra små saker i min vardag. Saker som man kanske inte tänker på, spiller tid medan sekunderna tickar förbi.

Jag kunde sitta i ren tristess framför laptopen på mitt rum på RPK och googla på olika katt och hundraser och annat ganska oväsentligt. Bara för att jag inte har något bättre för mig. Det finns alltid någonting man kan göra, oavsett om det är att ta en promenad och få lite frisk luft eller sätta sig ner och låta kreativiteten flöda och klippa kollage eller göra egna smycken. Det ger så mycket, att aktivt och medvetet byta ut tristessen till något som man hellre vill göra, och komma sig för att göra det.

Det känns som om jag håller på att hitta rätt väg att gå. Den väg som är rätt för just mig, och jag blir både förvånad och överraskad över hur jag kan påverka min sinnesstämning, mina känslor och hur jag upplever omvärlden och framtiden. Jag har insett att genom att hela tiden vara vaksam mot mig själv och hur jag lever, och ifrågasätta mina val och känna efter vad som känns rätt. Lyssna till hjärtat. Det låter så klyschigt, men om man lyssnar till sitt hjärta är man på rätt väg.

Framtiden finns i mina händer

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag håller min framtid i mina händer. Det är nu jag kan göra någonting. Inte då, inte sen, men NU. Jag har under min sjukdomsperiod haft svårt att se framtiden, att se något ljus alls inom de närmsta åren. Men jag försöker och jag vet faktiskt vad jag vill med min framtid. Det kanske är därför jag fortsätter att kämpa, för att förverkliga min dröm om framtiden.

När jag har kämpat mig ur min sjukdom ska jag komma tillbaka till högskolestudierna och studera till sjuksköterska. Jag har alltid velat jobba med människor. Jag har kommit fram till att det nog faktiskt är det yrket som skulle passa mig bäst.

Men min framtid handlar inte bara om skola och arbete. Nej, det allra viktigaste i mina framtidsdrömmar är att bilda familj. Att träffa en drömprins som delar mina drömmar om framtiden. Jag vill gifta mig och ha ett riktigt prinsessbröllop. Jag började redan som väldigt liten att kolla på bröllopsklänningar och drömma mig in i framtiden. Tänk att stå där, med min blivande man och visa våran kärlek till varandra och till våra nära. Jag drömmer om ett riktigt prinsessbröllop.

I min familj ska det också finnas barn med i bilden, såklart. Jag drömmer om tre barn, vilket jag tycker låter perfekt. Men skulle det bli fler så gör det mig ingenting. Skulle jag nu inte kunna få egna barn (för tyvärr vet man ju aldrig det innan) så är jag helt öppen för att adoptera. Därför att min framtidsdröm innehåller barn. Att skaffa en familj är för mig mycket viktigare än att ha ett välbetalt arbete, eller att slå igenom med en storslagen karriär. En familj som jag kan dela både glädje och sorg med.

Min framtid ligger just nu i mina händer och det är bara jag själv som kan se till att mina framtidsdrömmar slår igenom. Men för att klara det här måste jag kämpa mig fri ifrån allt som har med sjukdom att göra. Det ska jag, för det är faktiskt min framtid som står på spel.

Min motivation: en nykter revolution.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson
 

 Den här texten är ett utdrag från en text jag skrev för UNF:s 40-årsbok i somras. Den handlar om hur en organisation räddat mitt liv om och om igen. Om att känna sig viktig och sedd i ett sammanhang och hur det motiverade mig att kämpa vidare.

Jag kom in i UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) som en vilsen tonåring och hade egentligen inga förhoppningar om att det skulle vara något för mig. Jag hade det trassligt med det mesta i livet, lite mer än vad en vanlig tonåring har. Skolan var helvetet och jag hade ingen vän att anförtro mig åt. Jag var ensam och sökte min identitet utan framgång. Jag var trött på livet. Jag bytte pojkvänner som jag bytte kläder. Jag stötte bort alla som försökte komma igenom min orubbliga clownmask.

Av en händelse möttes jag och ordföranden från lokalföreningen i UNF och jag kastades rakt in i ett år av oavbrutna äventyr. En månad efter att jag skrivit på medlemslöftet, och sagt mitt ”ja” utan tvekan, befann jag mig i Stockholm med ett gäng härliga nykterister från hela Sverige. Jag skrattade från hjärtat för första gången på år. Jag kände mig levande. En helt ny värld öppnades. En fri värld.
Jag åkte på ett flertal UNF-arrangemang året 2003. Jag upplevde en kongress som gav mig minnen för livet. Jag fann kämparglöd, sann vänskap och samhörighet. Jag fick ny kunskap, engagemang, livsglädje och ett visst mått av sömnbrist. Jag satt uppe hela nätter i samtal med de människor jag kände som mina jämlikar. Jag såg dessa individer och kände att jag för första gången var en del av något större. Jag fick vara med och skapa en bättre värld. Jag fick vara med. Jag ville samma sak. Inom mig vaknade en rebell. En rebell som ville skapa den drogfria revolutionen. Jag bestämde mig för att strida för visionen i nöd och lust.

Jag gick från att ha varit sekreterare till att bli ordförande i lokalföreningen. Allt fler medlemmar kom till våra träffar och det skapades en frizon av gemenskap och ett öppet klimat. Alla var välkomna och alla var en del i helheten. Tyvärr var inte mitt övriga liv så tryggt som UNF. När jag inte orkade hålla uppe min clownmask och sjukskrevs från skolan var det UNF och de vänner jag hade funnit där som höll mig ovanför ytan. De tyckte om mig utan mina ständiga skämt och påhitt. De tyckte om mig för den jag var.

Jag flyttade från stan under två år för att genomgå en behandling så att jag kunde må bra utan min clownmask. Då var det mina vänner i UNF som fortsatte att höra av sig. De skrev, ringde och hälsade på mig. Jag påmindes hela tiden om det jag hade att komma tillbaka till, varför jag skulle kämpa. Jag ville vara med igen. Jag ville komma tillbaka och det gick inte en dag utan att jag saknade den gemenskapen och alla de skratt vi delade. Jag kom tillbaka. Jag kom tillbaka efter en lång kamp och UNF fanns där. Det var inte som förut. Vi hade alla mognat, vuxit upp och blivit starkare individer. Men skrattet och värmen var desamma. Jag kände att jag hade kommit hem.

Det jag främst förknippar med UNF i mitt liv är känslan av samhörighet. En miljö som inte handlar om att anpassa sig efter andra. En gemenskap där alla människor är individer, men ändå kämpar mot samma mål. Nykterheten skapar tillit. Även om jag som tonåring inte förstod att min clownmask var onödig i UNF-sammanhang så ser jag det nu. Ingen hade dömt mig för att jag hade ett trassligt förflutet. De hade tyckt om mig lika mycket ändå, oavsett om jag fick dem att skratta eller inte. Jag fick lära mig att tycka om mig själv och våga vara den jag var innerst inne. Jag vågade plocka fram mina styrkor. Tack vare den trygghet jag kände växte min självkänsla. Jag hade människor som trodde på mig. Jag hade vänner som inte skulle vika från min sida i första taget. Jag började tro på mina egna förmågor. Jag började se att jag var en fin människa och att jag hade något att ge andra. Jag kunde se att även jag kunde bidra till en bättre värld.
Det fanns inget konstlat bland dessa människor. Det var ingen som försökte se bättre ut än någon annan. Efter att ha träffat helt nya ansikten under en helgkurs var det inget konstigt att skiljas åt med varma kramar. I föreningen var vi alla lika tokiga och fria. Tryggheten mellan oss gjorde oss fria.

Jag lever i en av mina drömmar idag. Jag har fått en chans att ge tillbaka något till en organisation som har gett mig allt. Jag har fått en chans att hitta nya vackra hjärtan som vill slå för nykterheten. Jag har möjligheten att ge dem precis allt det här. Allt som UNF har gjort för mig är jag en del av. En del av något större. I UNF växer jag ikapp mina drömmar. Genom alla utmaningar livet har gett mig har också UNF utmanat mig och lärt mig att jag klarar mer än jag tror. Att jag idag kan känna mig så säker i ordförandeskapet beror just på detta. Jag har fått tid och erfarenheten att växa in i rollen. Jag har förberett mig. Därför tvekar jag inte på att jag är på rätt plats i mitt liv idag. Jag känner mig viktig.

Varför vi ska kämpa vidare.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Motivation i kampen
Redaktör: Linda Adolfsson

Den här veckans tema handlar om vad som får varje individ att kämpa vidare när det är svårt. 

Vad får dig att gå upp ur sängen en dålig dag? Vad motiverar dig att kämpa dig ur en depression? 

Är det något i framtiden du längtar efter? En annan överlever som inspirerar också dig att kämpa vidare? En vän? Något i nuet som ger dig motivation? Vad får dig att kämpa vidare? 

Det finns så mycket att kämpa för. Det finns så mycket vi inte vet något om. 

Vart vill just du med ditt liv? Om du fick önska fritt?

Imorgon publicerar jag en text jag skrev i somras om hur jag mötte en grupp individer med samma livssyn som mig. Om hur de fick mig att aldrig ge upp trots mörkaste mörker. Hur jag blev en del av dem och för alltid kommer att vara.

Skicka in din text till blogg@shedo.org och kom ihåg att det inte alltid behöver följa temat. 

Skriv om det just du har på hjärtat och vill förmedla till andra.