Jag vet att jag kan klara det, även om det inte känns så just nu

Skribent:Jessica Ahlbom
 Tema: Fobier - att vara rädd
Redaktör: Jessica Ahlbom

Att ha en fobi påverkar ens vardag i olika grad. Vissa klarar av att handskas med den, medan andra inte klarar av att gå utanför dörren på grund av den intensiva rädslan som finns. Den där lilla, specifika saken som man är så otroligt, orationellt rädd för, som gör att man inte klarar av någonting.

Fobi, intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, t.ex. ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks. (ne.se)

Jag försökte förklara min fobi för en vän för en tid sedan. Han tittade konstigt på mig och nickade sakta. ”Så, du är rädd för… tunnelbanan?” sa han efter en stund.

Ja det är jag.

Min irrationella, överdrivna rädsla består i att åka tunnelbana. Även om den har blivit mycket bättre allt eftersom åren har gått, undviker jag fortfarande att åka tunnelbana om jag inte absolut måste, och definitivt under speciella tider. För mig är det självklart, det är fruktansvärt ångestframkallande att åka tunnelbana, man kan ju dö av det!

Eller, kan man?
1000 – tals människor gör ju det varje dag, utan att dö. Då borde ju jag också klara av det. Men det är ju så svårt! Så fort jag går ner till plattformen känner jag ju ångesten och paniken komma, och marken känns inte lika stadig att stå på längre, det känns som om den kommer att försvinna från under mina fötter. Jag kommer ju aldrig klara av det där!

Men sanningen är den att fobier faktiskt går att bota. Jag minns ett samtal med en gammal terapeut som jag hade. Hon försökte få mig att förklara vad som faktiskt kunde hända om jag satte mig på tunnelbanan och åkte två stationer, istället för att åka tre olika bussar för att komma till en viss punkt. När jag satt där och bestämt hävdade att jag skulle dö om jag gjorde det, slog tanken mig hur otroligt ologiskt det faktiskt är. Man kan inte dö bara av att sätta sig på tunnelbanan. Men det kändes ju så varje gång jag försökte!

Men nu sitter jag här, x antal år senare, och jag kan faktiskt åka tunnelbana. Jag kommer inte att dö av att göra det, jag klarar faktiskt av det. Jag kan gå igenom spärrarna, åka ner för rulltrappan, vänta och sedan kliva in i tunnelbanevagnen, åka mina stationer och sedan kliva av. Utan att dö. Det tog många år av terapi och övertalning för att få ner mig dit, men idag klarar jag av det. Jag har fortfarande ångest om det är väldigt mycket folk och om det är jättetrångt, då tar jag hellre bussen eller går. Men över lag klarar jag av det. Så till alla er där ute som kämpar med fobier och rädslor av olika slag, det går att komma över! Även om det känns långt borta just nu, kommer det komma en dag när det är bra igen. Man måste bara våga chansa och jobba lite, så kan man komma över det mesta.

Varma kramar, 

Jessica