måndag 27 juni 2011

Tema: Personliga framgångar.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Personliga framgångar
Redaktör: Elin M. Liljeholm



Bild: weheartit


Den här veckan vill jag lyfta fram små och stora personliga framgångar.

Men vad är en framgång? Är det att ha lyckats med karriären och tjäna mer pengar än de flesta andra i vårt land? Är det en framgång att ha ett rikt socialt nätverk, de rätta kontakterna och vänner med lika höga ambitioner som du själv har? Eller är det att ha hittat botemedlet mot en tidigare dödlig sjukdom? Är det framgång?

Vad är framgång för dig?

Om jag skulle säga att det är en framgång när en man med social fobi orkar vistas ute lite längre än dagen innan, att det är en framgång när en kvinna med självskadebeteende orkar stå emot en självskadeimpuls, skulle du hålla med mig då?

Omvärlden skulle kalla ovanstående framgångar som små, men de kunde inte ha mer fel! Jag tror att många av ni som läser kan hålla med mig. Jag har själv varit fast i självskadeträsket och vet hur svårt det är att stå emot en impuls att skada mig själv när jag mådde dåligt. Det var ju mitt sätt att hantera mina mörka tankar och tunga känslor av sorg och smärta. Att stå emot var som att ignorera ett tredje världskrig som hotade att förgöra mig. Oerhört svårt. Därför var framgången stor då jag lyckades undvika att skada mig när jag mådde dåligt. Dock var det så att jag inte kunde se framgången själv, jag var så djupt vilse i mörkret att jag inte hade förmåga att lägga märke till det. Min omgivning fick göra det åt mig, berätta för mig om vilken framgång det var. Men det var inte alltid jag hörde på, jag var i full färd med att rustade mig för nästa strid. 
Det är nu efteråt jag ser storheten i dessa handlingar och att det var dom som förde mig framåt till den plats i livet där jag står idag - stark och lycklig.

Skriv och berätta om era framgångar till shedo.blogg@gmail.com! Eller känner du någon som gjort framsteg som du vill dela med dig av så är det med välkommet! (Se till att det är okej för personen som figurerar i texten att ni delar med er av personens framgångar).
Det går bra att vara anonym om man vill det!

Senare i veckan kommer jag berätta om en av mina senaste framgångar.

torsdag 23 juni 2011

Vad ska man göra som anhörig?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Varningssignaler på att någonting inte stämmer
Redaktör: Emelie Jonsson
Eftersom jag under denna veckan tänkte rikta mig till anhöriga till någon som mår dåligt.( Det kan röra sig om självskadebeteende, ätstörningar, missbruk, andra psykiska sjukdomar eller helt enkelt mår dåligt utan att skada sin kropp eller ha någon slags diagnos) så känns det lite svårt, eftersom jag inte är någon anhörig - men jag kan försöka gå utifrån det min mamma har berättat för mig och vad jag utifrån mitt egna perspektiv kan ge tips och råd om.

Vi börjar med varningssignaler:
- personen i fråga kanske börjar isolera sig. Glider ifrån sina vänner och är oftast för sig själv.
- rör det sig om självskadebeteende kan en signal vara att personen bär långärmat oavsett om det är högsommar ute.
- personen det handlar om börjar att fixera sig vid mat om det handlar om ätstörning. Kollar kalorierna på allting, väger och måttar. Kommer ofta med ursäkter som att "jag har redan ätit hos en kompis" eller gömmer mat kan också vara vanligt.
- är det ett självskadebeteende bakom och du ser något sår som ser märkligt ut kan personen i fråga komma med konstiga bortförklaringar som att någons katt har rivit honom/henne. Eller andra ursäkter som att personen trillat in i en buske eller vad som. Bara för att komma med någon bortförklaring för att få det ur världen.

Ja, dessa varningssignaler tar jag från mitt egna liv. Det ser säkerligen olika ut från person till person men dessa är i alla fall några tecken på att någonting kanske inte riktigt står rätt till.
Det kan också handla om att personen detta handlar om byter vänskapskrets och hamnar i ett umgänge som inte är bra för honom/henne.

Men vad kan man som förälder eller närstående göra för en person som mår dåligt?
Det är verkligen jättesvårt att svara på. Men om jag ska gå från egen erfarenhet så blev jag (ursäkta ordvalet, men) så jävla förbannad på mina föräldrar när de la sig i mitt liv. Om de frågade varför jag inte åt, eller vad det var för något konstigt sår jag hade på armen. Jag skrek ofta på mina föräldrar och kan göra än idag - men det är inte för att mina föräldrar gör något fel - absolut inte, men det är för att sjukdomen slits mellan mig och mitt riktiga jag. Sjukdomen vill inte bli upptäckt och vill kunna fortsätta förstöra, men medan jag själv vill ha all hjälp jag kan få.

Men mina föräldrar har varit ett jättebra stöd och är fortfarande även fast jag inte alltid visar det till dom.
Mitt tips till anhöriga är att vara där. Ta inte till er om personen kanske beter sig otrevligt mot er, det är egentligen inte han/hon som är otrevlig utan det är sjukdomen. Fortsätt att finnas där, och visa att personen alltid kan komma till dig och prata. Försök att inte ställa allt för mycket frågor och krav, utan det är bättre att han/hon kommer till er när personen känner sig redo. (Som jag skrev förut så är det här utifrån mig, det kan absolut vara helt tvärtom från person till person. Eftersom jag inte är någon expert i området så kan jag inte säga att detta är precis vad ni ska göra, utan det är bara mina erfarenheter vad jag känner är rätt)

Har ni inte tagit hjälp innan, gör det! Skolkurator, BUP, vuxenpsykiatrin. Det finns hjälp att få och jag vet att det inte är lätt - men den finns där för att hjälpa och man kan inte som en familj lösa det här själv utan man behöver all hjälp och stöttning om finns. Även som närstående till en person som mår dåligt behöver hjälp och det finns.

Mitt sista tips innan jag publicerar detta inlägget är att ni kan gå in på http://www.shedo.org/, sen kan ni klicka er vidare till fakta där det finns information om självskadebeteende och ätstörningar. Ni kan också klicka er vidare till Hjälp där det finns länkar, telefonnummer och mer information vad ni kan göra.

Var rädda om er!

måndag 20 juni 2011

Varningssignaler

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Varningssignaler på att någonting inte stämmer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Under denna veckan tänkte jag försöka rikta mig till anhöriga, vänner och andra som är i nära kontakt till någon som inte mår bra. Vad finns det för "varningssignaler" som visar att någonting inte riktigt stämmer?
Hur kan man som anhörig hjälpa och inte skjälpa?

Jag vet att det säkerligen finns många anhöriga där ute som står med höjda ögonbryn, gråt i ögonen och en känslan av förtvivlan över att sin närstående inte mår bra och kanske undrar vad man ska göra.

Så jag tänkte i veckan ta upp lite varningssignaler, och försöka skriva från min sida vad jag vet och hur jag tänker kring hur andra kan hjälpa.

Men vad vet ni? och har ni någonting att dela med er av när det gäller den här veckan?
Tveka inte på att skicka in en text. Kan vara något om hur ni känner/kände när era nära anhöriga fick veta om att ni mådde dåligt, eller om det finns någon anhörig där ute så kan ju ni alltid skriva något om hur ni märkte att något var fel och hur ni tog tag i det.

Alla texter är välkomna. shedo.blogg@gmail.com

fredag 17 juni 2011

Att bryta sig loss

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: I självföraktets grepp
Redaktör: Yasmine Ejner Lind


Tidigare berättade jag hur självföraktet tog mig i sitt grepp. I slutet nämnde jag hur jag stod framför spegeln idag, efter alla dessa år, utan ordet "värdelös" inpräntat i pannan. Ordet som under mer än hälften av min livstid lagt sig så tryggt där. Än idag har jag inte brutit mig loss helt. Men jag är på väldigt god väg. Så, hur lossade jag självföraktets klor kring mina sinnen och min självkänsla?

"Du vet att du är värdefull" sade människor omkring mig efter att stormen dragit förbi.
Orden letade sig in genom ena örat och lämnade det andra. Jag kunde inte ta in det. "Det säger du bara" var min melodi. Självföraktet hade krupit in i varje ven och jag förmådde mig inte ens att lyssna på personen i fråga. Hade jag kunnat förhindra kommande självskador om jag lyssnat? Kanske inte. Kanske var det en process. Att få bort ett flera års långt inlärt beteende genom att någon säger "du är värdefull" är inte lätt då man inte längre litar. Då man är så förblindad av självföraktet. Man tänker just "det säger du bara". Är det en lögn nu helt plötsligt att jag inte är värdelös? kan man tänka.

Det krävdes 1. att människor fortsatte med de viktiga positiva kommentarerna. (Sluta aldrig med det trots att du får höra för den sjuttioelfte gången "det säger du bara"!)
Det krävdes 2. eget, hårt, hårt arbete.
För precis ett år sedan förflyttades jag till vuxenpsykiatrin. Där började min väg tillbaka till ett neutralt tänkande kring mig själv.

Du har säkert hört om det som kallas ett "svart/vitt" tänkande. Med det menas att du är oerhört onyanserad i dina tankebanor. För mig har mitt självförakt slash självkänsla grundats i just icke nyanser. Jag är inte "sämre", jag är "sämst" - om jag fått VG på ett prov. Jag är inte "lite stressad" om jag missat att kolla en vän i ögonen då jag gått förbi, jag är "elak" och "svikare". I precis - allt - tänkte jag på detta sätt. Så en stor del i att jag kommit så långt på min resa är att jag nyanserat mitt tänkande. Jag och min psykolog påbörjade en KBT-lik självföraktshanterings-terapi som har hjälpt mig oerhört mycket. 


Vi bearbetade mina barndomstrauman i olika faser. Genom att...
  • ... få mig att förstå att det INTE var mitt fel. En väldigt viktig part. Är det DITT fel att du blir utsatt sätter det oerhörda spår i din självkänsla. Har du blivit mobbad, sexuellt utnyttjad, misshandlad etc. är den första delen i din bearbetning att inse att det INTE är ditt fel.
  • ... gå igenom de svåraste minnena detaljrikt och omständligt, så att minnet i sig skall kännas mindre smärtsamt.
  • ... förminska fördomarna jäntemot mig själv. Här kommer vi till den del jag vill spinna vidare på.


Vad är fördomar? Fördomar är ogrundad uppfattning om något baserat på en osanning. Fördomar är en slags vanföreställning, och i ett självförakt ingår vanföreställningar - fast om dig själv. Du kan alltså ha en fördom om dig själv. I en sådan KBT-inriktad terapi gäller det att minska på fördomarna jäntemot dig själv. Hur gör man då detta?

  • "Elak". Vad är "elak"? "Elak" är enligt vad jag och min psykolog kom överens om, en "person som med vilje gör en annan människa illa". Okej...
  • ... i ett sammanhang skulle jag då låta bli helt att använda ordet "elak" och istället "jag gör medvetet en annan människa illa". Direkt kunde jag se att detta var en fördom.
  • Slutsats = jag är inte elak.
  • Istället ersätter vi det med något annat... Om sammanhanget var det jag nämnde förut, att jag inte såg en person i ögonen då jag gått förbi, vad gjorde jag då, om jag ej var elak? Jo, jag såg inte den här människan i ögonen för att jag var stressad. Elak = stressad? Inte? Oj, då är jag kanske inte elak...
  • Det går att överföra det här på allt:
  • Ful = utseende som får andra att rygga tillbaka. Gör någon verkligen det?
  • Äcklig = bär ständigt på attribut/en klädnad som får andra att rynka på näsan. Gör någon det?

Och så..

  • Värdelös = har inget att tillgodose världen.

Stämmer detta?
Igår log jag åt en människa som såg ut att bli glad.
Idag hjälpte jag min granne mata katten.
Idag ville en vän träffa mig, fast han inte skulle behövt det om han inte ville.
Etc, etc.


Någonstans där gick det upp ett ljus för mig.
Jag är inte värdelös!



Kärlek och ljus, Yasmine

onsdag 15 juni 2011

Då självföraktet tagit över - nu och då.

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: I självföraktets grepp
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Likt många andra ser jag att den verkliga sjukdomen är inte symptomen, handlandet utefter den farliga grunden. Likt en cancersjuk inte kan ta huvudvärkstabletter för sin hjärntumör - måste en stor del av behandlingen läggas på den grundläggande orsaken. För mig, och många andra, startade eller fortsatte sjukdomen - i självföraktets grepp. Det är det denna vecka kommer handla om.

Yasmine Ejner Lind -10

Min psykolog började en dag berätta om metaforen "maskrosen". Den synliga delen av maskrosen - stjälken med blommorna eller "symptomen" - är inte allt som är, bara för att det är det som syns. För att få bort sjukdomen går det inte att klippa av "symptomen", du måste i första hand sluta underhålla växten, och sedan rycka upp sjukdomen ifrån roten.

Under hela mitt liv har jag lärt mig att hata mig själv. Nedvärdering av minsta lilla rörelse, handling och steg. Redan som 8 åring stod jag framför spegeln med sjuttifjorton händer pekandes på mig, visuella pekfingrar som tillhörde mitt självföraktande jag. Borstade håret, om och om igen. Tänk vad lömskt självföraktet kan te sig, det är som att det är ett levande väsen som talar om för en minsta lilla steg. Det började med riktiga händer, tillhörande människor från det föregångna. Men minnet hängde kvar i luften efteråt, och jag kunde nästan se händerna om jag kisade. Rent metaforiskt, hur konkret det än kändes.

Jag var "ful". Jag var "elak". Jag var "konstig".
"Ful" som inte hade varje hårstrå på plats, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt för att neutralisera min mindrevärdhet.
"Elak" som sade "hej" före de andra i ledet, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt för att neutralisera min mindrevärdhet.
"Konstig" som tog sådan tid på mig av anledning att ställa allt till rätta, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt. Varje förbannade lilla steg.

8 år senare stod jag fortfarande där. Värdelös. Men nu hade jag lärt mig tekniker att behärska detta. Jag svälte. Och jag skadade mig själv. Blindheten sade till mig att detta skulle fungera, och då jag väl börjat - var jag fast. Om jag bara lyckas bli minst och smalast, kanske kan jag då finna ett värde i mig själv? Jag trodde det var allt jag var. Det första jag lyckats med helt själv. Att svälta. Att skada. Var det så? Givetvis inte, vet jag nu. Men 16 år gammal var jag så förblindad av självföraktet att allt det sade till mig stämde. Jag var inte längre värdelös. Jag var sjuk. Och jäklar vad bra jag var på detta! intalade jag mig själv.

Psykiatrin såg bara min sjukdom som rösterna, tvångstankarna, depressionerna, ätstörningarna och självskadandet. De gödde min bild av att jag var bra på att vara sjuk. Annars var jag ju bara värdelös. I och med att jag flyttades till vuxenpsykiatrin, en psykosmottagning, såg för första gången någon inom vården mig. Yasmine! Och jag var inte längre "bra" på att vara sjuk. Sjuk var jag - men det är inget att vara "bra" på.
- Vad vill du ha hjälp med? frågade A på mottagningen.
- Mitt självförakt. svarade jag.
Där och då hade jag förlorat hoppet. Jag var stenhårt bunden till mitt självförakt. Det var det jag byggde upp mitt liv efter.
- Det fixar vi, sade A. Och se - det gjorde de!

Ett år senare har jag gått från att ha den allra mörkaste synen på mig själv du kan tänka dig, från det svart-/vita "värdelös" tänkandet och svåra symptom till följd av detta. Till att tycka att jag är okej. Inte världsbäst - det behövs inte - men, okej. Säger jag hej först i ledet är jag inte längre elak, egoistisk, som tar sådan plats och hör sedan. Jag var lite snabb med att säga hej bara. End of story.

Ett år senare står jag framför spegeln. Fortfarande. Helt okej. Helt jäkla okej! Med en borste i handen jag snabbt drar igenom håret innan jag lämnar spegeln för dagens göromål. På väg att bryta mig fri. Jag var fången av mitt självförakt. Idag kan jag fortfarande skönja alla fingrar mot mig, men sträcker på mig så de inte längre pekar på mig. Jag heter Yasmine - och jag kan, jag med!
Känner du igen dig i detta? Är du också fast i självföraktets grepp? Berätta!

Imorgon tänker jag berätta om hur jag bröt mig fri.

Stora kramar och mycket kärlek ifrån mig.

Yasmine Ejner Lind -11

onsdag 1 juni 2011

Och mitt leende visste inga gränser

Skribent: Hanna Pilbom
 Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två
 Redaktör: Emelie Jonsson
Jag älskar musik och något av det bästa man kan uppleva är härliga live-konserter. Högst upp på listan står självklart grymma rock-konserter! Tänk att stå mitt i ett hav av människor framför en scen. Man väntar och väntar och väntar. Först ska förbandet spela sina låtar, sedan är det ytterligare en stund av väntan och till slut drar konserten igång - och det är där och då det magiska börjar. Den underbara magiska känslan av att uppleva musik live - musiken kommer så nära att man blir ett med den. Glädjehopp och glädjeskrik. Weeiiooo weeiiooo!


foto: Hannas privata


Den något suddiga bilden ovan är tagen precis efter Blindsides konsert på Frihamnspiren under EM-festen i Göteborg i augusti 2006. Den konserten kommer jag aldrig att glömma. Det var första gången jag och min yngsta syster Karoline såg Blindside live och vi stod och väntande framför scenen i ett par timmar innan konserten började. Sen, när Blindside till slut började spela den där augustikvällen, blev jag så tagen av lycka att glädjetårar strömmade nerför mina kinder. Och mitt leende visste inga gränser.