onsdag 29 september 2010

Hjältarna i vardagen

Skribent: Linda Awerstedt
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Den här texten är tillägnad en hjälte. Min mamma. När jag tänker tillbaka på hur det måste ha varit för hela min familj – men särskilt för min mamma – medan jag var sjuk får jag tårar i ögonen, fortfarande efter så många år. Det är helt omöjligt för mig att ta in hur svårt det måste ha varit att ha mig som en av sina mest närstående personer. Jag bodde hos mamma och var helt beroende av henne för nästan allting, eftersom jag inte orkade särskilt mycket själv. Samtidigt var allt hon gjorde fel. När hon försökte engagera sig och göra vad hon kunde för att hjälpa mig att bli frisk tyckte jag att hon lade sig i och att hon aldrig begrep något. När hon lät mig vara ifred tyckte jag att hon övergav mig och inte brydde sig. Min mamma var tvungen att hålla mig uppe, att ta hand om mig som ett litet tjurigt barn och hon fick aldrig något tillbaka.


Så, okej, jag var skitjobbig, som de flesta andra som mår dåligt. Jag kunde inte vara så mycket annat. Poängen är att min mamma inte gav sig. Hur arg jag än blev på henne för att hon lade sig i så fortsatte hon att lägga sig i. Mamma var den som stenhårt trodde på och jobbade för att jag skulle bli frisk. Själv gjorde jag det inte. Jag tyckte synd om min mamma, för att hon trodde att jag en dag skulle kunna må bra. Och jag var arg på henne för att hon pratade om att jag var ”sjuk” – själv tänkte jag att sjukdomen helt enkelt var den jag var. Jag tyckte att hon kastade bort sin tid.

Men så plötsligt kom den dagen när jag insåg att det kanske var möjligt för mig att bli frisk. Och efter ytterligare en tid kom den dagen när jag insåg att det var upp till mig att kämpa för att bli frisk. Och vet ni vad? Då stod min mamma där, precis bredvid mig. Med allt hon hade läst om min sjukdom, med alla hon hade pratat med, med alla knep och tips hon lyckats skrapa ihop. Alla kunskaper hon hade fått genom att lägga sig i saker hon inte begrep sig på. Det var mamma som satte böcker om DBT i händerna på mig, det var hon som visade mig exempel på avledningsmanövrer (som dem på skillslistan). Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt att nästan alla mina tillfriskningsmetoder på något vis kan härföras till min mamma.


foto:deviantart.com


För varje framsteg jag gjorde kunde jag se min egen tillfredsställelse speglas i min mammas ansikte. Om det finns någon som är gladare än jag själv över att jag lyckades bli frisk, så tror jag att det är hon. I takt med att jag blev friskare fick vi också en allt bättre relation. Och det har hållit i sig. Jag känner mig nästan löjlig ibland för att jag tycker så mycket om att umgås med min mamma, som att jag inte har frigjort mig riktigt. Men jag tror att det till stor del beror på att jag vet hur otroligt mycket hon har gjort för mig. Hon räddade mitt liv. Många gånger om.

Så den här texten är tillägnad min mamma, men också alla andra därute som har eller har haft någon närstående som mår psykiskt dåligt. Till er som kämpar med att nå fram till era skitjobbiga barn/syskon/vänner/älskare som bara tycker att ni lägger er i. Till er som finns kvar oavsett vad, som ställer krav, som inte ger er. Ni är hjältarna. Ni räddar livet på människor. Gång på gång.

tisdag 28 september 2010

Kärleken som dök upp i rätt tid

Skribent: Johanna
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson


För ungefär tre år sedan var jag djupt nere i mörkret. Min tillvaro bestod av självskador, panikångest, vanföreställningar och depressioner. Jag blev remitterad från Bup till DBT-teamet och vuxenpsykiatrin där jag bodde när jag var 17 år, eftersom de inte visste hur de skulle hantera mig. I samma veva bröt jag från ett förhållande med bråk, slagsmål och skamkänslor. Jag kunde då inte ta åt mig av terapin, kaoset i mig var för stort.

Efter ungefär ett halvår träffade jag min nuvarande pojkvän. Jag vågade inte lita på honom till en början, vågade inte anförtro mig och drog mig undan. Men han stannade kvar. Han fanns där när ingen annan var kvar. Han plåstrade om mig när jag gått för långt och tröstade mig när jag var ledsen. Samtidigt så visade han att mina självskador inte var okej. Han fick mig att inse att världen var värd att kämpa för och tack vare honom kunde jag ta åt mig av det som sades under DBTn. För ett och ett halvt år sedan ungefär blev vi ett par och är numera sambos.


foto: deviantart.com


Så utan honom hade jag inte suttit här. Jag vet hur det låter, men så är det. Numera är jag fri från mitt självskadebeteende, har lärt mig att prata om vad jag känner och är snart beredd att avsluta DBT-behandlingen efter två och ett halvt år. Han kom vid exakt rätt tidpunkt och drog mig upp ur mörkret. Det är värt allt

måndag 27 september 2010

Den här veckan ska vi lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Vänskap och relationer
 Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara sjuk och befinna sig i en relation vare sig det är vänskap, kärlek eller familjerelation kan vara en svår sits att vara i. Både för den som är sjuk, men också för den som är närstående till personen som är sjuk.

Många har säkert haft dåliga erfarenheter av att haft pojk/flickvänner som kanske sviker eftersom de tycker att sjukdomen tar upp tiden, eller vänner som försvinner och andra närstående som kanske inte visar sitt fulla stöd. Men den här veckan ska inte de dåliga erfarenheterna vara i fokus, nej - nu ska vi leta fram de där bra erfarenheterna som vissa kanske glömmer bort då det oftast bara vill dyka upp dåliga erfarenheter i minnet.

Men den här veckan efterlyser jag texter från er som handlar om en person ni vill hylla. En relation som ni vill tacka. Har du en vän som alltid funnit där oavsett vad? Har du en närstående som alltid lyssnar eller en pojk/flickvän som visar att han/hon älskar dig och ser dig utanför sjukdomen?

Den här veckan ska vi hylla och lyfta fram fina vänner och relationer i rampljuset.
De positiva erfarenheterna av att befinna sig i olika relationer när man är sjuk ska visas. Så skicka in era texter till våran mail - alla är välkomna med sina texter!

söndag 26 september 2010

När RPK Sundsvalls portar öppnades och jag var fri att gå...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: När allt förändrades 
Redaktör: Elin M. Liljeholm


Inne på en avd på RPK Sundsvall. Foto privat.


Jag skrev tidigare i veckan att jag skulle berätta om en av de gångerna då mitt liv förändrades. Det var hösten 2007 och mitt hem var på den Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Jag hade redan spenderat mer än 2 år där bakom murarna i norr. Jag var en av de där flickorna ni säkert har hört talas om - en ung tjej med svår självskadeproblematik med ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som inte gick att förhandla bort.

Jag var en samhällsspillra, en skugga av den flickan jag en gång varit, och när jag kom till RPK kliniken i Sundsvall sågs jag som en hopplös kroniker som allmänpsykiatrin hade gett upp allt hopp om, jag hade avverkat lika många psykologer och läkare, som avdelningar och sjukhus. Och alla var de överrens om att de inte kunde hjälpa mig. Att de inte lyckades nå fram.
Jag var för sjuk för behandlingshem förklarade de för min förtvivlade mamma, och vid ett tillfälle så sa de till mig att jag var för sjuk för att över huvudtaget vara inlagd... jag undrar fortfarande vad som menades med det uttalandet.
Sätten jag skadade mig blev allt värre och uppfinningsrikare och många läkare förklarade för mig hur fantastisk det skulle vara om jag kunde lägga samma energi och kreativitet på något produktivt, och där satt jag mitt emot de och kände mig så hemskt missförstådd och ensam.

Nu hade jag varit på kliniken i över två och ett halvt år, och jag var sedan ett tag självskadefri (hur jag lyckades sluta skada mig undrar många, ibland även jag själv, och det försöker jag ge svar på i den självbiografi jag nu skriver). Jag klev in i rummet där ronden hölls och jag minns att jag var väldigt nervös, förväntansfull och rädd för att bli besviken. Att jag hoppades på för mycket... att det här mötet med överläkaren, mina kontaktmän och min psykolog bara var ett i raden där de ville ”stämma av hur det går för Elin”. 
 
Men jag visste ju innerst inne att det inte var ett vanligt möte, det hade gjorts utredningar och utlåtanden, bedömningar hit och dit, och kontakt med psykiatrin i min hemstad. Men det var som att jag inte vågade hoppas på för mycket, jag hade lärt mig av alla mina besvikelser. Dessutom hade jag tillslut av ren utmattning erkänt mig besegrad när det kom till rätten att bestämma över mitt liv, och ta mina egna beslut.
Det var alltså på skakiga ben jag satte mig ner på stolen mitt emot överläkaren. Jag höll andan...

- Du kan andas ut Elin, idag kommer du få ett glädjande besked! Sa han och log mot mig.
Jag trodde inte det var sant, han måste skoja! Jag log med hela ansiktet och tänkte att om det är ett skämt så dödar jag honom!

Men det var inget skämt! Det var på riktigt! Jag skulle få åka hem! Visserligen på LPT- permission och fortfarande som patient på RPK Sundsvall men det var inget jag brydde mig om, för nu såg jag en ljusning, en helt ny början! Jag var i utslussningsfasen och även om det skulle dröja flera veckor innan det blev dags för mig att packa väskorna, så var allt var noga uttänkt och planerat. Jag kände nästan hur ett skyddsnät spann sig runt mig. Jag kände mig så förväntansfull och lycklig, en väldigt omtumlande och ovan känsla som jag välkomnade lika glatt som beslutet som låg till grund för den. Den kvällen ordnade jag och de andra tjejerna på avdelningen en riktig mysig kväll med gott att äta och dricka för att fira vad vi kallade frigivningen- och den här gången var det mig vi firade. Nu var det min tur...

lördag 25 september 2010

Allt förändrades när jag blev bemött med respekt

Skribent: Karolina    
Tema: När allt förändrades 
 Redaktör: Elin M. Liljeholm


Foto: Privat


När det slutligen uppmärksammades att jag mådde dåligt sommaren 2000, och jag kom i kontakt med psykiatrin eskalerade allting i en väldig fart. Att vara bäst på att vara duktig ersattes av att vara bäst på att vara sjukast och skära djupast sår. Självmordsförsöken avlöste varandra, stygn efter stygn lappade ihop mina armar och jag drogs längre och längre ned mot botten. När allt var som svartast och psykiatrin i min hemkommun gett upp, blev jag placerad på behandlingshem. Och där fortsattes misshandeln av mig själv. Jag var en vandrande diagnos, ett vandrande apotek, en vandrande livsfara för mig själv. Mediciner sattes in, tung neuroleptika som gjorde mig till en zombie, jag kunde varken tänka eller känna. Det enda jag ville var att känna något, och när jag skadade mig, det var den enda gången som jag verkligen kunde känna någonting.

Jag gick i DBT på behandlingshemmet och det hjälpte till viss del, men jag kunde inte tillgodogöra mig behandlingen fullt ut. Det var någonting som inte stämde. 2005 ville jag ha en ny utredning, jag kände att borderline-diagnosen inte stämde. Men det jag fick slängt i ansiktet av läkaren på behandlingshemmet var att jag redan hade en diagnos, och här skulle minsann inte utredas någonting.

I december 2006 skrevs jag ut från behandlingshemmet, men inte mycket hade egentligen förändrats. Jag skadade fortfarande mig själv, om än i inte lika stor utsträckning. Läkarna avlöste varandra, och varje läkare hade en ny teori och några nya mirakelmediciner som skulle göra mig frisk. Men ingenting förändrades, jag fick bara biverkningar av medicinerna, och zombiefieringen fortsatte. Till slut var det en läkare som sa rakt ut, att han inte visste vad han skulle göra, han hade ingen aning. Jag hade provat alla mediciner, jag hade provat olika sorters terapi. Jag minns hans ord, "jag ska remittera dig till någon som jag tror kan hjälpa dig".

Jag  remitterades till en specialist inom neuro-psykiatri, som vände ut och in på mig. Han ställde alla dom där obekväma frågorna som ingen tidigare vågat ställa. Han satte hårt mot hårt, han daltade inte med mig. Han bemötte mig med respekt, men förväntade sig också respekt tillbaka. Vilket han fick. Han grävde i min hjärna med sked, kändes det som, det var otaliga tester, frågeformulär och bara prata och berätta om allt från tidigaste barndom till där jag var då. Min mamma intervjuades också, den sk anhörig-berättelsen. Jag kom i kontakt med den här läkaren i januari 2009, och då upphörde i princip mitt självskadebeteende, med undantag för två återfall. Jag började återvända till livet, mina mediciner trappades ut, jag kunde tänka och känna igen utan att behöva göra mig själv illa. Och i maj förra året fick jag mina diagnoser, ADHD och OCD.

Jag har fått mitt liv tillbaka efter nästan tio års misshandel av psykiatrin. Det som förändrade allt för mig, det var att jag blev bemött med respekt och utan daltande. Han gav mycket den här läkaren, men krävde samtidigt mycket i gengäld. Den här utredningen var bland det tuffaste jag har gått igenom, det kostade blod svett och tårar. Men det var det värt. För trots allt, jag har fått livet tillbaka och det är den finaste och mest dyrbara gåva man kan få.
Man kan tycka att det är självklart att man ska bli bemött med respekt av psykiatrin, men det är snarare ett undantag när man blir det. Jag har setts som manipulativ och uppmärksamhetssökande, och det var det som stod i mina papper. Jag var ett hopplöst fall, en kroniker som aldrig skulle bli frisk sa dom till mig när jag var 23/24 år. Och jag trodde dom, och föll ännu ett steg längre ner. Men någonstans långtlångt inom mig har jag alltid haft en kärna av livslust, av överlevnad, av kämparanda. 

Jag har aldrig gett upp, utan hela tiden strävat efter något bättre. Innerst inne har jag vetat att det finns något bättre än självskador och dåligt mående. Och det har drivit mig framåt, att inte nöja mig med ett nej till svar, att ständigt söka förändringar. Jag är värd något så mycket bättre än att var inlåst på en psykiatrisk avdelning, dygnet-runt-boende eller behandlingshem någonstans i Sverige. Jag som människa har ett värde även om det känns som om andra inte tycker det, och ibland inte jag själv heller. Men alla människor är lika mycket värda, oavsett hur ens sjukdomsbild ser ut. Även dom som ses som hopplösa fall kan vända sjukdomen ryggen och resa sig ur askan likt fågeln Fenix igen. Det är ett långt, hårt och tufft arbete och ibland ställer man sig frågan om det verkligen är värt det, det hade varit så mycket enklare att stanna kvar i det trygga, det mörka, det sjuka. Men jag, jag söker kickar och förändringar och vad kan vara mer utmanande än att kasta sig in i något helt okänt, att verkligen hoppa och känna att vingarna bär. Att man flyger mot någonting bättre. För det kan bli bättre, det vill jag poängtera. Även i den svartaste svärta så kan man hitta små små ljusglimtar. Och det gäller att klamra sig fast vid dom, krampaktigt. För det är dom som är vägen ut ur mörkret.

Istället för att vara bäst på att vara sjuk, vill jag vara bäst på att vara just jag - Karolina. Känna att jag duger precis som jag är, med fel och brister. För ingen är perfekt, jag måste förstå att det inte går att vara perfekt i allt. För jag duger precis som jag är - så det så,

fredag 24 september 2010

Ett abrupt slut på en oväntad graviditet.

Skribent: Hanna      
Tema: När allt förändrades  
Redaktör: Elin M. Liljeholm


Jag var ung, hade träffar den rätta och vi flyttade ihop. Det var när jag fortfarande studerade, och trots att vi skyddade oss för att undvika en graviditet. Det var ett halvår innan studenten då det märkliga hände - vi skulle ha barn. Jag var gravid och tänkte "shit vad händer nu?".

Vi valde att behålla barnet för att jag var 11 veckor gången, och det var ju trots allt ett litet liv som växte inom mig. Strax efter att vi hade tagit beslutet att behålla barnet fick vi veta att A skulle förflyttas utomlands på grund av ett nytt jobb. Det skulle bli tufft för mig att leva kvar i Sverige med skolan och graviditeten. Två månader senare hände det overkliga. Jag fick missfall...

Det var då vårt liv förändrades. Om det förändrades till något bra eller något dåligt vet nog ingen av oss ännu. Men känslan av att ha förlorat ett barn är en känsla som kan plåga en för evigt. Jag föll ner i en
djup depression som behandlades med medicin under mindre än 6 månader.
Detta kommmer ju alltid vara något som följer A och mig, och det kommer alltid att vara en händelse som förändrade våra liv.

tisdag 21 september 2010

TEMA: När allt förändras

Skribent: Elin M. Liljeholm  
Tema: När allt förändrades
Redaktör: Elin M. Liljeholm


Livet är oförutsägbart, ibland kan allt förändras på några sekunder.
Våra liv förändras på många olika sätt genom våra handlingar, möten med andra människor, genom händelser och besluten vi fattar i den stunden.

Det känns som om allt händer på en gång, och hela livet förändras, allt tar en ny vändning, och vi måste stanna upp, tänka om. Ofta står vi vid ett vägskäl och tvekar. Ser oss oroligt omkring och undrar vart alla de andra är och vilken väg de skulle ta om de stod här bredvid dig.
Varje dag tar vi beslut, ibland går det på impuls, andra beslut har du funderat över länge. En sak har alla beslut gemensamt - någon typ av förändring. Liten eller stor. Din värld kan förändas av ett brev, ett möte, en insikt, en olycka, ett glädjebesked.

Ibland förändras ens värld av andras beslut -

En trött och sliten bilist som kör för fort och ett barn som springer efter bollen ut på gatan utan att se sig för. Ljudet av bromsarna som skriker, svarta långa sträck på vägen och doften av bränt gummi, någon som skriker och allt har förändrats. 

En sorg att bära, en tragedi att försöka överleva och allt blir mörkt och tungt. Saknaden skaver innanför bröstkorgen.

Efter 2,5 år på en låst avdelning bakom murarna i norr så fick jag beskedet jag hade väntat på i  månader. Jag skulle få flytta hem, på prov visserligen, och jag grät stilla av glädje. I det ögonblicket insåg jag att allt skulle förändras, jag hade fått en andra chans. Och fast jag stapplade fram på ostadiga ben likt Bambi så var jag förväntansfull och ivrig! Visst fanns osäkerheten och rädslan där, men den kunde inte mäta sig med den där överväldigande segern jag kände inom mig. Och mer om det ska jag berätta för er lite senare nu i veckan!




Skriv till blogg@shedo.org och berätta! Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små!

lördag 18 september 2010

Basal kroppskännedom

Skribent: Thérèse "Innie" Eriksson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag gick i basal kroppskännedom (BK) i flera perioder under min sjukdomstid, och jag vågar nog säga att det blev "nyckeln" i min behandling. För mig var BK ett viktigt komplement till slutenvårdens trygghet, medicinernas brus och till sist (och viktigast) den korta samtalsterapi jag fick gå i. Under min vårdtid var omsättningen av läkare, avdelningar, sköterskor och personal mycket hög – men min BK-terapeut var samma kvinna under flera års tid. Det kom att bli mycket viktigt för mig. Under lång tid hade jag väldigt svårt att tillåta mig att känna min kropp och därmed också identifiera känslor, men också att uttrycka det jag kände rent verbalt. Den basala kroppskännedomen blev ett komplement som hjälpte mig att förtydliga min sfär och integritet, den lärde mig mina fysiska och psykiska ramar och blev också ett redskap för att våga stå för den jag var.

När jag kom till Karin (min terapeut som även var sjukgymnast) satt vi alltid på golvet på meditationskuddar. Jag var inte bekväm med att sitta i stolar, det var förknippat med makt och läkarsamtal och gjorde alltid att jag slöt mig som en mussla. Hon snappade upp det redan vid vår första träff och därefter satt vi alltid på golvet. Även om behandlingen hos Karin inte utgick från det talade ordet, var det förvånansvärt mycket lättare att prata med henne än med andra behandlare. Det var kravlöst och jag behövde aldrig känna mig orolig för att hon (fel)tolkade det jag sa, eller skulle komma att vända det emot mig. Hos henne var jag bara mig själv.

Karin jobbade med kroppsövningar: stående, sittande, liggande. Vi jobbade med att ta plats med rösten och med hjälp av bollmassage gav hon mig tydliga gränser för var min kropp började och slutade. Hos Karin kunde jag läka, i hennes behandlingsrum vågade jag foga samman det som var min fysiska kropp med det som var min själ och mitt själv. När jag under mina sista månader inom psykiatrin också tilldelades en fantastisk psykoterapeut väntade åtta månader av intensivt arbete. Hos terapeuten vände jag på alla de bitar som gjorde så ont, och hos Karin lyckades jag integrera dem och göra dem till en del av mig och mitt liv. Hon hjälpte mig att skapa en enda människa utav alla de trasor jag bar omkring på, och gav mig modet att fortsätta arbeta även utanför behandlingsrummet. För det är jag henne alltid tacksam.

fredag 17 september 2010

Ett varmt hjärta är det som hjälper

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har sedan jag blev sjuk haft väldigt svårt att lita på människor, har helst inte velat prata så mycket om vad jag känner och tänker. Men när jag träffade min förra samtalskontakt så “klickade” det redan efter första mötet. Hon visade ett så varmt hjärta och jag kände bara av närvaron att jag kunde lita på henne. Det blev helt enkelt lättare att då fokusera på att kämpa och gå framåt när man hade någon man verkligen kunde lita på.

Jag känner att det inte spelar någon roll egentligen hur man gör, vad man säger osv. Det hjälper inte mig om personen jag går hos inte visar ett gott hjärta och visar respekt och accepterar mig. Då spelar det ingen roll hur bra den personen än gör sitt jobb så kan jag ändå inte ta till mig det.

Så nyckeln till att jag ska kunna arbeta vidare med mig själv är att samtalskontakten “klickar” med mig och visar sitt varma hjärta. Det är då jag kan ta till mig det som sägs och visa mitt goda hjärta tillbaka.

torsdag 16 september 2010

Jag ber dig bara att inte dö.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Linda Adolfsson



Foto: Laura Petersen

Jag minns min första dag på behandlingshemmet som en dag av sorg och hopp på samma gång. Sorg för att jag tvingades lämna den lilla trygghet jag hade kvar tio mil bort. Sorg för att jag hade en fantastisk terapeut på ätstörningsenheten som jag nu skulle avsluta kontakten med.

I fyra år hade Heléne stått vid min sida genom mina upp- och nedgångar. De första tre åren sa jag nästan ingenting. Jag vågade inte, orkade inte, visste inte hur man pratade om känslor. Men eftersom jag återkom till mottagningen vecka efter vecka förstod hon att det fanns något bakom mina nickningar och "jag vet inte"-svar. Det sista året drog vi över de fyrtiofem minuterna många gånger. Det som räknades var att hon stod kvar. Även under de tre år jag inte vågade prata om mig så var det tryggt att se Heléne varje vecka i terapirummet. Hon var kvar.

Jag insisterade på att Heléne skulle lämna mig på behandlingshemmet. Hon var min enda trygghet då. Några veckor innan hade hon suttit vid min sida efter ett självmordsförsök och sagt:
- Linda, jag kan inte be dig att leva. Jag ber dig bara att inte dö.
De orden bar jag med mig. Det var någon som brydde sig om ifall jag dog eller inte.
Jag vägrade åka dit med någon annan. Jag fick som jag ville. Vi vandrade strandpromenaden vid Mälaren innan vi skildes åt. Hon kramade om mig varmt. Vi grät tillsammans. Hon upprepade att hon trodde på mig, brydde sig om mig. Jag vågade lita på det. Heléne följde mig tills hon såg att jag hade annan tillräcklig trygghet runt mig.

Vi hade ett inskrivningsmöte på behandlingshemmet. Vi pratade kring min problematik och när jag berättade om mitt självskadebeteende sa den manliga kontaktpersonen:
- Vi kan inte hindra dig från att skada dig. Vi kan inte säga att du inte får. Det är ju det enda du kan nu. Vi finns här för att lära dig andra sätt, andra verktyg. Du är här för att lära dig att leva, inte för att lära dig att dö.
Jag har återkommit till de orden. Det var så insiktsfullt. Jag skadade mig för min överlevnad. Jag hade inga andra strategier att använda då.

Jag lämnade behandlingshemmet 19 månader senare. Jag var inte skadefri, men jag hade med mig nya strategier som jag behövde landa i innan jag bytte ut det självdestruktiva.
Jag minns speciellt en morgon på behandlingshemmet då jag vaknade med hemsk ångest som vanligt och bara vred mig i kallsvetten. Ovannämnda kontaktperson försökte få upp mig gång på gång, men jag bad honom bara att gå därifrån. Till slut sa han:
- Du kan väl försöka tänka tanken att eventuellt gå upp ur sängen?
Det låter roligt nu i efterhand, men just då var det verkligen där jag var. Jag orkade inte ens tänka tanken. Hans varma förstående sätt följde med mig efteråt. Han såg att det var en lång väg för mig att vandra. Jag behövde ta det steg för steg.

Många gånger pratade vi i timtal om hur jag skulle lära mig att vara rädd om mig, hur jag skulle komma förbi mitt självhat. Det sätt som stannade kvar var att se mig själv som min egen lillasyster. Om min egen lillasyster vägrade äta, vad skulle jag säga till henne då? Om min lillasyster hade ångest, vad skulle jag ge för råd? Och så började jag bli lite mer rädd om mig. Började se mitt värde som jag skulle ha sett min lillasysters om jag hade haft någon.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk miljöterapi, psykoterapi, gruppterapi, dialektisk beteendeterapi etc. Jag minns väldigt lite av de olika metoderna och synsätten. Det jag minns är människorna. Människor i vården som har stannat upp och tagit sig tid för en pratstund med mig när de mött min ångestfyllda blick. Människor som har sett min potential. Människor som har vågat säga åt mig på skarpen när jag har gått in i offerrollen. Människor som har visat mänsklighet. Människor som har sett igenom mig och sagt ord som:
- Jag vet inte hur det är att vara du, men jag ser dig. Försvinn inte. Stanna kvar. Jag finns här. Jag vill lyssna. Berätta för mig.

måndag 13 september 2010

TEMA: Vården som hjälper

Skribent: Linda Adolfsson 
Tema: Vården som hjälper 
Redaktör: Linda Adolfsson

SHEDO arbetar för att förbättra vården för personer med ätstörningar och självskadebeteende. Det ger resultat. Jag har liksom många andra inte så stor tilltro till psykiatrin. Däremot har jag mött mycket bra också. Jag har mött eldsjälar som är på helt rätt plats och säger de ord som får en att tänka till en extra gång. Jag har fått verktyg som jag senare har varit mycket tacksam för.
För att vi ska kunna skapa en bättre psykiatrisk vård tror jag att vi måste ta fasta på de positiva upplevelserna och de metoder som verkligen hjälpte en att ta sig vidare.
Senare i veckan kommer jag berätta om de positiva möten och verktyg jag har fått med mig från psykiatrin i mitt landsting. Sådant som stannat kvar och gjort inverkan i min kamp mot friskheten.

Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Vi är tacksamma för alla bidrag, stora som små.

tisdag 7 september 2010

Planera, sätta upp mål och ha någonting att se fram emot

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Måluppsättningar för att komma framåt
 Redaktör: Emelie Jonsson

Alla människor är olika och likaså är vi olika i sättet att tänka och i saker som hjälper oss.


Men någonting som hjälper mig att komma framåt i livet är att ha uppsatta mål och saker att se fram emot. Det behöver inte vara något stort, bara något som får mig att kämpa, som får mig att se att det faktiskt finns något friskt i mitt liv.
Även fast det kanske inte hjälper alla så är det värt att prova. Försök att planera veckorna även fast du tycker det är otäckt. Jag har varit sådan som inte velat planera eftersom jag är rädd att jag inte mår bra den dagen då jag ska göra någonting osv.

Men efter att jag har börjat strukturera mina dagar, ha saker att se fram emot så blir det lättare med tiden.
Prova med små saker i början. Som att planera in att träffa en kompis på stan några dagar innan - då har du någonting att se fram emot. Eller planera att du varje morgon ska ta en promenad för att vakna till.
Du kan också sätta upp mål inom en viss tidsram. Saker du ska göra innan årets slut.

Men du får inte bli besviken om du inte når dina måluppsättningar. För alltid så är målen kanske inte så rimliga och det behövs mer tid. Då skjuter du upp och sätter ett nytt datum för ditt mål.
Mina måluppsättningar för detta året är att innan årsskiftet ha skrivit klart min bok jag skriver på just nu. Jag ska också innan året är slut hunnit att besöka mina vänner som har flyttat utanför stan.
Och det här med planering. Jag brukar varje söndag skriva ett schema, jag följer det inte slaviskt för då skulle jag inte kunna leva ordentligt. Men jag skriver upp någonting för de dagar jag ska planera och jag ser då att det faktiskt finns saker som faktiskt är friska i mitt liv.



Som exempel:

Måndag - träffa en kompis och shoppa
Tisdag -
Onsdag - Ha filmkväll
Torsdag -
Fredag - Myskväll med mamma&pappa
Lördag - Skriva på min bok
Söndag - Unna mig själv en egen dag.


foto: deviantart.com



Har du några knep för att komma framåt och inte fastna på samma plats?
Några måluppsättningar?

Skicka gärna in din berättelse till blogg - mailen. Alla historier är välkomna!

måndag 6 september 2010

Veckans tema: Måluppsättningar för att komma framåt

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Måluppsättningar för att komma framåt
Redaktör: Emelie Jonsson


Veckans tema är "Måluppsättningar för att komma framåt", och jag tror inte jag är ensam om att man måste sätta upp mål för att ta sig framåt, ta sig ur sjukdomen.

Vad är dina måluppsättningar? Hur tar du dig framåt istället för att stampa på samma ruta?
Skicka gärna in din berättelse till blogg-mailen som du ser i spalten till höger.

Alla berättelser är välkomna!

onsdag 1 september 2010

Nya redaktörer sökes!

Vi söker nu ett antal nya redaktörer till den här bloggen.

I bloggens redaktion så delar vi ut veckor mellan oss redaktörer då var och en ska ha hand om ett eget tema. Det är en rolig erfarenhet och tycker man om att skriva tycker vi verkligen att man ska vara med oss redaktörer.

Är du intresserad? Hör av dig till vår mail: shedo.blogg@gmail.com
och berätta lite om dig själv och varför just du vill vara med som en av redaktörerna.


Med vänliga hälsningar,
Bloggredaktionen