Min solskenshistoria

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Solskenshistorier är något jag inspireras mycket av. Det är där jag inser hur vacker friskheten är kontra sjukdomen. Jag har själv mött solen på ett väldigt vackert sätt.

Som liten gladdes jag alltid åt solens strålar. Jag var väldigt glad som barn, trots skrämmande upplevelser och en röst i mitt huvud som dagligen hotade mig. Jag var dock väldigt naiv, och trodde lite väl gott om världens väsen, så det var lätt att locka mig åt mörkrets håll. Under mitt liv har jag genomgått en mängd traumatiska händelser, som jag fram tills för ett par år sedan totalt förträngde. Det fanns inte i min värld, och kom som en chock att jag en dag föll ned i ett mörkt svart hål.

Under sex år byggde jag upp en mörk värld framför mig, som i perioder fick insyn av solens sken. Jag gick igenom svåra depressioner där ingen ljus musik spelades i min värld. I dessa perioder var jag så djupt nere att jag inte såg någon som helst mening med min existens. Jag ville bara färdas bort, och hade en enorm dödsönskan. Samtidigt utvecklade jag ihärdiga tvångstankar och en svårare form av uppväxtens dysmofofobi. Jag tyckte jag var extremt ful, och kunde inte se att jag var värd att älskas. Då tvångstankarna tog över samtidigt som depressionen åt upp min aptit, utvecklade jag svåra ätstörningar och var på gränsen att läggas in på sjukhus.

Några år var jag djupt nere. Det fanns inget liv i mina ögon. Men i samma veva som vi besökte ett medium, utvecklade jag en innerlig andlig tro, och var på bättringsvägen. Trots tvångstankar vi faktiskt försökte bekämpa med KBT och medicin, byggde jag upp ett liv. Återigen lockades jag av mörkret då sommaren 2008 övergick i höst, och dödsönskan gick mot handling. Min morbror gick bort, jag sjukskrevs och utvecklade tvångstankar som helt svalde ljuset. Under ett och ett halvt år kunde jag inte skönja solens strålar alls, och jag slutade tro på hoppet då psykiatrin svek och jag var nära att gå under. Samtidigt fortsatte min andliga tro spela sin roll, och jag inser idag, att jag aldrig helt förlorade hoppet. Jag insåg att min tro var en gåva.

2010 slungades jag över till vuxenpsykiatrin och blev räddad. Ungdomsteamet, som min behandlingsenhet heter, tog vara på det lilla hoppet som fanns kvar och utvecklade det. De hjälpte mig att lägga grunden till ett liv, och trots ganska svåra problem lyckades jag i ett års tid mötas av värmen av en glänsande sol. Då året gick mot sitt slut dränktes det nyfunna hoppet och jag återföll i ätstörning, depression, röster och traumatiska minnesflimmer. Under hela 2011 slungades jag in och ur slutenpsykiatrin och var söndermedicinerad och i en helt annan verklighet.

2012 närmade sig. Genom åren hade ljus kikat in genom gardinerna, men aldrig för att stanna. Men något hände, och mörkret fick sig på nyårsnatten är rejäl törn. Jag satt i mitt rum, samtalade med min änglamorbror under en meditation och visste inte vad jag skulle tro då han återigen lade över hoppet i mina händer. Han sade att det var dags nu. Jag var klar med mörkret, och mörkret var klart med mig. Många hade sagt det tidigare. Men något i den magiska kvällen skrek till mig i ljusets färger att tron aldrig lämnat mig, och jag omfamnade ljuset. Inom loppet av en vecka avtog ångesten jag ständigt under sex år känt.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än, att jag släppte taget. Jag ville inte lida mer, och den enorma viljan jag hade, blandat med änglarnas kraft över mig, fick mig att successivt lämna min mörka tid bakom mig. Depressionen avtog. Jag sade farväl till allt som ätstörning hörde till. Jag har sedan dess inte skadat mig alls. Tvångstankar och traumaminnen fanns kvar, men sakta men säkert lade jag all kraft i att arbeta bort det, en tvångstanke, ett minne, i taget. Sedan dess har jag inte mått riktigt dåligt.

Som alla har jag sämre dagar. Jag är en känslig person, och har insett att jag aldrig helt kommer sluta ha en skörhet för svårare tvångstankar. Men idag vägrar jag låta det få styra. I den värld jag successivt byggt upp, är det friskhet som dominerar, friskhet som är vackert. Det kommer komma perioder då jag orkar mindre. Men något jag lärt mig, något jag bär med mig, är att aldrig släppa tron.

Foto: Yasmine 2012 - solskensomfamnad!

No light in the darkness,

is too small to see

There's always a sparkle of hope,

If you just believe 

Within Temptation - deceiver of fools

Värme och kärlek, Yasmine

Två solskenshistorier!

Skribent: Karin och Mikael
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: google.se

På SHEDO's hemsida finns en flik som heter "solskenshistorier". Där hittade jag fem berättelser, som är äkta solskenshistorier! Detta är Karins berättelse.

Mitt namn är Karin. Jag är 22 år och lever precis som de flesta andra i min ålder. Jag studerar till behandlingspedagog och arbetar inom Röda Korset. Idag är jag nöjd med mitt liv och med min vardag.
Men tillvaron har inte alltid varit som den är idag. Det var många faktorer som gjorde att jag en gång blev sjuk, bland annat ett flertal traumatiska händelser jag varit med om. Jag utvecklade tidigt ångest och jag var rädd för det mesta, speciellt för sådant som påminde mig om det som hänt. Jag utvecklade ett mycket svårt självskadebeteende för att mina minnen och min ångest var för smärtsam. Självdestruktiviteten blev ett sätt för mig att överleva och vid 15 års ålder bestod med liv enbart av självdestruktivt beteende.

Jag hade en samtalskontakt under flera år där jag fick fobiträning, för inledningsvis trodde man att jag led av fobi. Men när jag efter flera års kontakt med psykiatrin fick rätt hjälp så vände det.
Hjälpen jag fick var både bra och dålig. Både öppenvård och slutenvård har sina för- och nackdelar, tycker jag. Jag tillbringade flera perioder på en sluten psykiatrisk avdelning med flera olika mediciner och samtal. Sammanlagt var jag inlagd i 1,5 år och ibland känns det som att jag har missat väldigt mycket av mitt liv. Tiden på avdelningen var väldigt destruktiv och ångestfylld, men det fanns också bra stunder. Nu i efterhand ser jag tiden inom psykiatrin som en erfarenhet och som en resurs som jag kan använda mig av på ett positivt sätt.

Efter att ha bollats fram och tillbaka inom barn- och ungdomspsykiatrin under några år fick jag äntligen träffa en terapeut som förstod min problematik. Jag fick rätt diagnos och även rätt behandling. Jag fick diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och även behandlig för det. Det som hjälpte mig var terapeuten som lyssnade och respekterade mig, och som förklarade att mitt beteende inte var konstigt med tanke på det jag utsatts för. Han lade inget fokus på mitt självskadebeteende, för egentligen var det inte självskadebeteendet som var problemet utan mina trauman som jag hade med mig i bagaget. Behandlingen var både samtalsterapi och EMDR- behandling i flera omgångar.

Idag har jag inga symtom på några diagnoser och jag har heller ingen kontakt med psykiatrin. Det finns hopp, även när det är som mörkast!

Som Karin säger, det finns hopp, även när det är som mörkast!

Här kommer Mikaels historia.

När jag var liten var jag väldigt sprallig och sökte uppmärksamhet. Det var en tid då jag fick vara oskyldig och bara stanna upp och leka. Min största rädsla på den tiden var att bli övergiven. Det är något som har suttit djupt inom mig och på senare år har jag kommit underfund med att det fortfarande är en av mina största rädslor.

Jag är uppvuxen norr om Stockholm i en riktig kärnfamilj. Jag hade egentligen ingen anledning att må dåligt. Mina föräldrar har haft och har ett bra äktenskap. Jag var och är älskad av min familj och ja, jag hade det bra helt enkelt.
När jag började nian i grundskolan så gick jag helt in i väggen. Jag började skolka, kom inte upp ur sängen på morgonen och då inleddes de sju åren av mitt liv som på ett sätt har gjort mig starkare, men ändå har ärrat mig och människorna i min omgivning. Varför blev jag sjuk ...? Ja ... Jag tror att jag kan sätta fingret på några saker. Framför allt är det väl min rädsla för att bli övergiven. Den har funnits där i allt jag gjort. Jag är ju också en känslig kille, som på den tiden hade väldigt många mörka tankar. Jag skulle alltid vara alla till lags och jag satte mig själv i andra, tredje eller fjärde hand och förträngde mina känslor. Jag satte på mig min mask dagligen, därför visste ingen att också jag kunde må dåligt. Inte den glada, roliga, snälla, charmiga Mikael!

Jag fick ett självskadebeteende när jag gick i första ring på gymnasiet. Det jag har känt är att de värsta såren inte är de som blöder. Men att förklara alla mörka tankar som har bubblat i mitt huvud känns nästintill omöjligt. Jag visste ju inte varför och fann inga svar, och detta ledde till ännu mer ångest, panik och paranoia.
Hela min gymnasietid gick väldigt dåligt. Jag var näst intill aldrig där, istället var jag hemma och sov, drack alkohol eller åt lugnande tabletter. Jag ville bara finna ro från allt mörker som fanns i mig och min uppfattning av omgivningen.
Min första riktiga kontakt fick jag hos skolkuratorn på gymnasiet. Hon stöttade mig väldigt mycket och gjorde det som en socionom ska göra. Vi berättade för mina lärare att jag mådde dåligt och det ledde till att jag fick sympatibetyg ... Jag fick godkänt i de flesta ämnena utan att jag ens var där.

I januari 2007 hamnade jag på sjukhus för fjärde gången. Det var den gången som förändrade mitt liv. Jag kommer ihåg att jag kom till sjukhuset och det första jag sa till jourhavande läkare var att "Jag ska till ett behandlingshem". Jag hade bestämt mig för att livet trots allt är värt att leva. Tidigare hade jag aldrig velat bli frisk, för jag var rädd för det ansvar och de krav som dyker upp när man blir "frisk". Men denna gång så kände jag det i hela kroppen att det är dags att förändras.
Åtta veckor senare satt jag i en bil på väg ner till Norrköping. Jag hade en psykolog och en skötare med mig från sjukhuset och jag checkade in på behandlingshemmet i slutet av mars 2007. Jag fick terapi två gånger i veckan och jag slet som ett djur för att bryta mina mönster och få kontroll över mig själv. Det blev min räddning.
Min terapeut och alla andra människor som har stöttat mig har hjälpt mig enormt mycket, men den som kämpade mest var ändå jag. Jag bröt mina egna mönster, jag vände mina svagheter och gjorde dem till mina styrkor. Det är något jag alltid kommer att vara stolt över.

Jag blev helt utskriven i slutet av juli 2008. Jag jobbar idag som brevbärare norr om Stockholm. Jag bor i en liten etta med mysig inredning och en gigantisk iMac- dator. Någon gång skulle jag gärna berätta om mina erfarenheter, till exempel på gymnasieskolor eller universitet, för jag tror att det finns ett stort behov av att unga killar som har haft emotionella svårigheter vågar berätta. Sen vill jag börja plugga, antagligen i Danmark på en entreprenörsutbildning.
Jag går inte alltid omkring och mår bra. Jag tillåter mig själv att vara lite "off" ibland men jag tillåter mig inte att falla helt igen. En själslig resa är en resa som aldrig tar slut och det är det som gör det så spännande. Jag vill utvecklas som människa, för jag tycker att utvecklingen är det som får en att fortsätta. Men för det mesta mår jag ändå bra, och när det regnar är jag glad att jag äntligen kan känna och njuta av dropparna mot min hud. Jag leker precis som jag gjorde när jag var liten.

Fler solskenshistorier kan du läsa här.

Tema: solskenshistorier

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: solskenshistorier
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

De finns de blommor i den grönskans sommar, som inte hittar ut. De trevar försiktigt, ser på då maskrosorna krossar asfalten och möter solskenet. Dessa blommor önskar, hoppas, drömmer. Om de nu orkar. Om de nu ser drömmarna blomstra i det bäcksvarta mörkret. Styrkan de bevarar, klättrar innanför asfaltens yta, en glimt av ljus och hopp skönjes borta vid diket. Precis då de tror att de är fördömda, att mörkret segrat, att de ska falla ned i dikets djup... möter de ljuset på andra sidan, och i samma stund de hamnat ovanpå asfaltens skrovliga hav av hinder, klättrar de efter solens strålar och växer. Som en vacker, trolsk blomma. Aldrig att förringa, de vackraste blommorna kan ha behövt den långa vägen för att möta solskenet.

Solskenshistorier. Människor som tagit sig igenom den tuffaste terräng för att hitta ut.
Det är dessa denna vecka ska fördjupa sig i.

Känner du en solskenshistoria?
Är du en solskenshistoria?
Har du tankar och aspekter på solens strålar?
Berätta!
shedo.blogg@gmail.com

Följ mig denna vecka så får du läsa min solskenshistoria.
Andra solskenshistorier.
Tankar och tycken om dessa.
Och förhoppningsvis era solskenshistorier!

Värme och kärlek, Yasmine

Dansa

Skribent: Linda Nihlén
 Tema: Allt det vackra
 Redaktör: Linda Nihlén

Några rader från Bo Kaspers orkester
Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.

Skribent: Linda Nihlén  
Tema: Allt det vackra
Redaktör: Linda Nihlén

Denna vecka är det allt det vackra som står i fokus. Ljuset som lyser igenom tårarna. Intryck, känslor och tankar som gör allting värt i slutändan.

Mitt vackraste:
- Pussar och gos
- Att gå barfota i regnvått gräs
- En kopp kaffe när det var länge sedan sist
- Små hemliga utrymmen som en kan krypa in i
- Att glömma bort tid och rum
- Att titta på någon och drunkna i den personens skönhet
- Böcker som alldeles slukar upp världen
- Att sjunga tills jag blir hes
- Att dansa tills svetten rinner och leendet inte går att bli av med
- Handskrivna brev som en inte alls hade förväntat sig

Vad är ditt vackraste?

Här är en annan vackraste lista från en person som verkar ganska vacker:
Bloggaren niotillfem 


 

Veckans tema: allt det vackra

Skribent: Linda Nihlén
Tema: Allt det vackra
 Redaktör: Linda Nihlén

Veckans, lite sena, tema är allt det vackra.

Bilder, ord, känslor, musik... 

Har du något att bidra med? 

Maila shedo.blogg@gmail.com

Ljus

Med egna ord

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Tvångssyndrom är en sjukdom under tystnad. Man pratar inte om den. Man berör det inte. Det är skämmigt. Och ändå finns det fördomar. Som att det vore en lindrig sjukdom, då man har lite lätt ångest för att man känner sig tvungen av att trampa på A brunnar. Det är så mycket mer. Det vet jag. Därför vet jag, och många andra, också att man måste ta steget och belysa OCD. Det kan vara allt ifrån ett irriterande bakgrundsljud - till ett mörkt, iskallt vrål. Det går inte att undvika.

Det är att ständigt brottas med sina egna tankar. Att inte veta vad som är ens egna tankar, och vad som är svåra, hotande, äckliga, vrickade tankar. Man kan inte se skillnad. Man tvivlar på sig själv. Och det driver hela ens tankecenter i fullkomlig kaos, där man sorterar, analyserar och skräms till skräck. Hjärtat börjar bulta, man vill bara släppa, men vad ska man släppa, vad ska man undvika? Att tänka? Det går inte, så istället börjar man greppa tag i allt man överhuvudtaget kan kontrollera, för att bota skräcken. För att bota känslan av fullkomlig panik.

Så man hittar ett sätt. Man utför en handling, och plötsligt stannar ångesten till lite. Så snart den startar igen, fortsätter man, ältar man, upprepar man, handlingen. Det blir en tvångshandling. Där är man fast. Man får grava katastroftankar. Ser huset brinna, en älskad dö eller ett värde uppslukas. Det blir så verkligt. Men då ångesten försvinner av tvångshandlingen, tror man även att den väntade händelsen, katastrofen, gör det. Det gör den inte. Den skulle inte hända, och skulle den det, vore det inte på grund av en missad handling. Utan för att det hade hänt ändå. Men det vet man inte.

Så man fortsätter. Man är fast. Minuter upptas av handlingarna. Timmar. Dygn. Det kan vara att tänka rätt, göra rätt, allt ifrån att analysera en fras man säger i sjutton olika led för att annars kommer frasen orsaka en katastrof. Till att röra sin kropp på ett specifikt sätt, kanske låsa dörren upprepade gånger för att inte orsaka att någon kan bryta sig in. Det går i en kedja. Katastroferna blir värre. Handlingarna blir svårare. Det börjar med att man gör det en gång. En gång till. En tredje gång. Tillslut står man där tre timmar senare i fullkomlig skräck och kan inte värja sig ifrån ångesten. Man fortsätter. Frustration uppstår. Det är vid ett sådant här tillfälle man vill skrika, banka, slå sig omkring. Men det vore att avbryta. Att avbryta är att göra fel. Därför står man blixtstilla och fortsätter tänka rätt, göra rätt. Som att slå sig blodig och inte kunna få bort smärtan eller ta hand om såren.

Något som ibland är värre är då det inte går att utföra en tvångshandling. Istället fortsätter tvångstankarna och katastroftankarna att skrämma - och du kan ingenting göra. Det enda du kan göra är att börja undvika platser, händelser, personer. Du undviker mer och mer. Eller så blir handlingarna så förlamade att du tillslut inte lämnar huset. Familjen står handlingsförlamade. Vänner försvinner och förhållanden går i kras. Men du kan inte sluta. För skulle du - kan du orsaka den värsta av katastrofer. Tiden rinner iväg. Och du är kvar. 

Du är kvar i ditt eget huvud.

Du lämnar inte sängen. Slutar äta, rasar i vikt. Blir sjukskriven. Avslutar aktivitet efter aktivitet. Träffar ingen. Kan inte ens få ork till att bläddra i en tidning. Orken har ångesten redan tagit. Då du väl tar mod att söka hjälp är du redan fast. I mitt fall fick jag fel hjälp. Och tvångstankarna stannade kvar. Jag tappade all vilja att leva. Vissa dagar kunde jag inte röra mig. Jag satt på samma stol en dag i sträck med en ångest som fullkomligt förlamade mig. Jag stod på höga doser av tunga mediciner. Gick i terapi, men hur orkar man bekämpa något som får en att inte lämna huset? Mina ögon blev tomma, händerna frusna, jag var aldrig närvarande. Jag fanns inte mer. Jag dog. Och stället jag hamnade i var inte himlen. Om det var i helvetet jag var, var djävulen en fångvaktare som torterade mig. Något jag inte önskar min värsta fiende.


Delvis taget från en text jag skrev för några veckor sedan. Känner du igen dig? Sök hjälp! Tvångstankar är ett levande helvete.


Värme och kärlek, Yasmine