När skolan är överlevnad

Skribent: Jessica Andersson
Tema: Vad jag mår bra av
Redaktör: Jessica Andersson

Egentligen spelade det aldrig någon roll vad jag gjorde. Jag kunde skratta för stunden, men inte för att jag var glad. Jag skrattade för att jag förväntades att göra det. När jag var sjuk så fanns det nästan ingenting som gjorde mig glad på riktigt. Ingenting som jag mådde bra utav. Jag umgicks med mina vänner, min familj. Jag åkte på semester och jag gjorde roliga saker. För att mitt liv inte skulle krascha totalt. Men saken var den, att det hade det redan gjort. Men det fanns en sak som gav mig äkta lycka. En sak där jag mådde bra på riktigt då och då. Där jag trivdes och skrattade, äkta skratt. Det var på min gymnasieskola. Skolan är ofta någonting som man tycker är jobbigt, för mig var skolan överlevnad. Jag trivdes väldigt bra med mina vänner, mina lärare och han den där speciella som hjälpte, och hjälper mig än idag.

Att det skulle bli så för mig på gymnasiet trodde nog ingen. Min högstadiehistoria var inte speciellt ljus, så varför skulle det förändras på gymnasiet? Jo, för att bortom allt det sjuka så såg skolan den friska Jessica. Lärarna och vännerna såg tjejen som var glad, var duktig och som älskade att prata med människor. De såg mig, och inte bara mina sjukdomar. Trots att mina vänner grät då och då av oro när jag kom tillbaka den där måndagen efter ett självmordsförsök, så hade vi roligt ihop. Vi höll ihop.

Mina tre år på gymnasiet var den bästa sjuka tiden i mitt liv, trots att jag åkte in på psyket, skadade mig för mycket och mådde väldigt dåligt. För då hade jag i alla fall min frizon. Men trots att jag ibland får en klump i magen av att jag aldrig kommer få tillbaka de där tre åren, så är det ändå bättre nu. Om det var lycka då, så vet jag inte vad jag lever i för tillstånd just nu. För nu är jag nog så lycklig en människa kan bli. För att jag börjar bli frisk efter alla år med för många sjukhusbesök och diagnoser. Men min gymnasieskola gav mig överlevnad i tre långa år. Och den där speciella personen som hjälpte mig så mycket då, han ger mig nu trygghet varje dag på tvåhundrafyrtiosex kilometers avstånd.