måndag 27 april 2009

Tema: Diagnoser

Denna veckans tema är diagnoser. När det gäller ätstörningar finns det några specifika diagnoser (anorexia, bulimi) men inte alla passar in i dessa, utan faller inom det som på läkarspråk kallas Ätstörning UNS - utan närmare specifikation. Detta kan vara frustrerande för patienten. För en diagnos är ofta öppningen till en korrekt behandling och man får en ledtråd till hur man bör se på sig själv och sina problem.

När det gäller självskadande personer ställs psykiatrin ofta inför dilemman. Är det en depression? Kanske ett ångestsyndrom? Eller en personlighetsstörning? Det finns ingen psykiatrisk diagnos för självskadebeteende i sig, vilket jag tycker är ganska klokt. Att man skadar sig själv är ju från början ett sätt att dämpa sina symptom, och då är det viktigast att man får hjälp med de problem som från början utlöste det.

Det finns en psykiatrisk diagnos som har med självskador som ett (inte nödvändigt) kriterium för störningen. Det är borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Själv fick jag den diagnosen på mycket lösa grunder, efter tio minuters samtal med en läkare som höll på att utbilda sig till psykiater. Det är inte helt ovanligt, att läkarna i samma frustration som patienten över att den inte finns någon heltäckande diagnos, tar till det som finns närmast till hands. Men även om inte alla självskadande patienter har emotionellt instabil personlighetsstörning, så kan diagnosen bli en stor lättnad för den som verkligen stämmer in på kriterierna.

Fortsätt att skicka in texter och bilder om hur du upplevt diagnosdjungeln!

Nästa vecka är Rebecca Willén redaktör för Shedobloggen. Då är temat Mellan stolarna - Bilden av självskadaren.
Välkomna att skicka in texter till blogg@shedo.org

Vänliga hälsningar,
Amanda Duregård, redaktör

lördag 25 april 2009

Livet (del 2)



Skribent: Therese, medlem i SHEDO
Redaktör: Margareta
Tema: Livet




”Jag tycker inte om livet”, sade jag bestämt en dag i januari. ”Det är dumt, elakt och totalt värdelöst. Det gör aldrig som jag vill och får mig att vilja gömma mig under ett täcke för alltid. Livet gör så ont!”

”Åh, men det är ju du som är livet vännen”, sade du då. ”Allt livet är, är också du.”

”Jag tycker inte om mig själv heller, så det så”, sade jag trumpet. Jag fortsatte: ”Jag önskar att jag aldrig hade fötts, det var den sämsta present jag någonsin fått! Se på mig! Jag ser mer död än levande ut, säger alla med avsmak. Men vad innebär det? Alla säger att jag måste välja livet. Och hur gör man det?”

Du tittade på mig med en större portion tålamod än jag någonsin ägt. Du sade:

”Livet är den bästa present någon någonsin kan få, för det är precis vad man vill att det ska vara. Det är den eviga läromästaren, den får dig att känna allt och inget och uppleva allt du gör.”

”Skitsnack”, sade jag. ”Det där är sådant man ser i dåliga amerikanska dramakomedier om någon sjuk person som inte vågar börjar leva förrän han vet att han ska dö.”

Per definition lever en människa så länge som det går att uppmäta hjärnaktivitet. Inte ens ditt hjärta behöver slå för att du ska vara vid liv. På så vis har människan gjort hjärnan till sitt viktigaste organ. Det som skiljer livet från döden.

Men livet är så mycket mer. Blommor är ju levande utan att ha någon sambandscentral såsom hjärnan. För att räknas till levande ska något kunna föröka sig bestämdes det. Därför befinner sig nu viruset på livets rand, det kan föröka sig, men inte utan hjälp från en annan organism.

Visst låter det tråkigt?! Men det ger mitt liv mening. Jag var så rädd för livets mening, vad skulle livet ha för mening med mig egentligen? Jag var så rädd för att livets mening för mig skulle vara att lida och plågas. Eller att det skulle finnas en gud någonstans som hade planerat något för mig. Genom att veta att de enda krav livet ställer på mig är att det ska gå att uppmäta hjärnaktivitet hos mig och att jag ska kunna föröka mig, så släppte en tyngd i mig.

Jag kunde äntligen börja leva. För jag kan fylla det med vad jag vill. Det är som att gå i en ändlös godisaffär och få plocka allt jag vill.

Visst finns det vissa motkrav från mig, jag måste både våga och vilja ta mig förbi lakritshyllorna, eller de otäcka gelehallonen. Säkerligen provar jag sura bitar som får tårarna att spruta men vem känner smaken av sött om man aldrig äter något annat? Aldrig smakar colaflaskorna så gott som när jag längtat efter dem, när jag tvivlat att jag skulle hitta igen dem bland alla vindlande hyllor, när jag tagit igenom mig femton beska piller i rad.

När jag mådde dåligt åt jag beska piller i åratal. Jag trodde livet var mina beska piller, och jag vande mig vid dem. Så många gånger gjorde det fem gånger så ont när jag hoppades och fick prova något annat för att sedan få de där beska pillren igen. Jag önskar att ingen ska behöva vänja sig vid beska piller, och jag önskar att alla ska våga sig ut bland de oändliga gångarna i godisaffären. För jag vet att även om livet inte är trettiofem colaflaskor i rad, så betyder inte det att livet inte är. Det är blandningen i livet som får mig att fortsätta, och det är vetskapen om jag kan välja själv.

Jag vill ge dig mod att grabba spaden, ta påsen i hand och ge dig ut! Kanske ses vi så att jag kan tipsa dig om gång fjorton som gjorde min dag, och kanske kan jag lära dig att undvika de där lakritshyllorna. Var lugn, jag väntar här på dig, ta den tid du behöver. I väntan på det fortsätter jag min färd på något bättre än colaflaskor!

”Du, vad gör ditt liv värt att leva?”, frågade jag.

”Min familj, mina vänner, mitt arbete, bra böcker och god mat”, svarade du.

”Jag har bara familjen av allt det där”, sade jag besviket. ”Inte ens böcker tycker jag om längre.”

”Jag vet det”, sade du. ”Och jag förstår att det gör livet svårt att värdesätta. Men du har alltid möjlighet att fylla det med vad du vill. Och det fina är att du kan vänta hur länge du vill och möjligheten finns ändå alltid kvar.”

”Jag tycker inte om livet”, sade jag i brist på något bättre.

onsdag 22 april 2009

Livet (del 1)

Skribent: Pia Ejeklint
Redaktör: Margareta
Tema: Livet


Livet. Ingenting vi kanske från början väljer men ändå någonting som vi från allra första början ges. Skulle man kunna se livet som en gåva kanske men från vem? Ska vi tacka våra föräldrar för vår chans till ett liv eller är det djupare än så, går det ännu längre bak än så? Kanske var det redan förutbestämt när universum skapade himlen och stjärnorna föddes.

Livet. Ingenting vi kanske från början väljer men som ändå sedan ligger i våra händer. Vi må vara maktlösa i beslutet kring vår födelse men nutiden är alltid våran att göra vad vi vill med och framtiden kan vi börja bygga redan nu, en liten bit i taget.

Livet ingenting vi kanske från början väljer men ändå där vi är nu, levande.

måndag 20 april 2009

Andra veckan

Nu är vi inne i den andra spännande veckan av bloggande och turen har kommit till mig att vara ansvarande redaktör. Jag som aldrig lyckas ro iland varken dagboksprojekt, bloggande eller något liknande innan känner mig hoppfull och trygg med de andra redaktörerna vid min sida.

Denna vecka är temat Livet ett stort och spännande kapitel som vi alla måste ta oss igenom. Den första författaren är Pia Ejeklint, den andra författaren är än så länge okänd men det kommer bli två härliga inlägg även denna vecka kan jag lova.


Nästa vecka tar vår egen Amanda över redaktörsposten och då är det temat Diagnoser som är på tapeten.

Fortsätt att skicka in dina texter till oss, vi tar tacksamt emot alla era bidrag.



Vårhälsningar från
Margareta, redaktör

lördag 18 april 2009

Tillsammans med dig var jag aldrig särskilt sjuk (del 2)

Skribent: Linda Awerstedt
Redaktör: Åsa Pehrsson
Tema: Tillsammans med dig
var jag aldrig särskilt sjuk



Minns du mig? Jag drömmer fortfarande om dig på nätterna. Ibland ligger jag halvsovande och tycker det känns som att du hoppar upp i sängen. Då tänker jag att du är här på besök. Även om jag som du vet inte behöver dig på samma sätt längre. Jag tror du är en tröstare. En stödjare, en hävstång. Jag tror det var din uppgift hos mig.

Såhär var det: I hela mitt liv hade jag önskat mig en katt, en röd eller svart eller randig katt, eller vilken katt som helst. Ett djur med mjuk päls som sa mjau. Men så blev det inte, det passade aldrig för mor och hon tänkte sig nog att det skulle vara mycket jobb för henne.
Sen blev det såhär: Jag blev sjuk. Och allting jag önskade mig försvann, alla drömmar och planer, allt som var jag. Utom det där med katten då. Att skaffa katt var nog mitt enda mål i livet, det enda jag såg fram emot. Jag ville ha en katt mer än jag ville bli frisk. Eller det var väl ett mål som verkade mer uppnåeligt.
Och sen hände det här: Min mor kom hem och hade flera gånger under samma vecka hört att unga sjuka mådde bättre av att ha katt. Min mor kom hem och hade bestämt sig för att det var ett tecken. Hon frågade mig: Vad vill du ha helst av allt i hela världen. Jag svarade rätt på första försöket.
Enda kravet var att det skulle vara min katt. Att allt ansvar låg på mig. Så jag satte igång. Ringde runt, läste på, planerade. Ringde runt! Läste på! Planerade! Bara en sån sak.

Första gången vi träffades var du tre veckor gammal, ett skelögt litet knyte som inte kunde gå. Jag väntade och väntade och väntade på att det äntligen skulle bli december, på att du äntligen skulle bli tolv veckor och äntligen äntligen få komma hem. Jag sprang till uppfödaren varenda vecka. Jag gjorde en liten kalender där jag prickade av dagarna. Jag hade försökt bli frisk ett tag då, men det gick långsamt och jag misströstade, trodde inte att jag hade en framtid. Jag hade ingen glädje och ingen energi till någonting. Utom att tänka på k a t t e n. Du var det enda jag brydde mig om.

Och så kom du. Och mitt liv blev ett annat. Fick en varm liten pälsig punkt att snurra kring, fylldes av en enda sak som faktiskt gjorde mig glad. Ett litet djur som var folkskyggt och inte tyckte om någon annan än mig. Och inte så många tyckte om henne, de flesta tyckte att hon var lite ful och surig. Bara jag förstod dig. Grynet och jag, vi två mot världen. Du var min kompanjon, min själsfrände. Mycket mer än bara en katt, i dig lade jag allt mitt hopp och allt mitt liv. Du var det enda jag orkade älska, det enda jag vågade lita på, det enda som aldrig blev förknippat med ångest. Jag hade varit sjuk så länge att det var en oskiljaktig del av mig. Något alla visste, något jag aldrig glömde. Men en katt märker inte sådant. För en katt är man någon som matar, leker och kelar. Med Grynet kunde jag vara något enkelt, något vackert och något helt annat. Hemma, som varit ett mörkt hål i flera år, blev plötsligt en plats där jag var trygg. En plats jag längtade till, inte från.

Och så hände det här: Jag orkade. Jag tog mig ut, jag gick till skolan, jag vågade saker. Jag vågade riskera att må sämre för det fanns något som kunde få mig att må bättre igen. Varje gång jag ville fly från någonting, tänkte jag på att hemma fanns Grynet. Och ofta orkade jag lite till då, när jag tänkte på det. Men när det inte räckte, när det sprack och jag föll, då fanns du också. Då satt du bredvid medan jag plåstrade ihop skärvorna. Och sen blev du otålig, började välta saker för att jag skulle komma upp och börja leka med dig. Starta om.
Du var med mig ett år. Det viktigaste året i mitt liv, året då allting vände. Du fanns med mig när jag började gå i skolan igen, när jag började umgås med andra människor, när jag började ha ångest utan att skada mig, när jag flyttade hemifrån och började klara mig själv, när jag började stå emot att ha ångest överhuvudtaget. Du var med mig hela tiden och du var mitt stora stöd. Och efter nästan exakt ett år dog du.

Det kändes så förfärligt orättvist. Du var så älskad av mig, jag kunde inte föreställa mig att det överhuvudtaget fanns en katt som betydde så mycket för någon annan person i hela världen. Och du gav dig av. Jag grät och skrek och rasade men jag visste det där andra också. Jag visste att du kunde ge dig av, att jag skulle orka leva vidare, hur ont det än gjorde. Att anledningen till att jag skulle orka var att du hade funnits där. Precis tillräckligt länge.
Kanske var du en tröstare. Jag tror det. Kanske kom du till mig för att jag behövde just dig och din hjälp. Kanske hade du gjort din uppgift och tyckte inte att du hade någon anledning att stanna kvar. Kanske.

Kommer du ihåg? Jag tänker fortfarande på dig så ofta, fastän flera år har gått. Fastän jag är frisk nu, fastän jag lever ett helt och fullt liv, fastän så många människor omkring mig får den kärlek jag inte kunde ge dem då, den jag bara kunde ge dig. Du kommer alltid att ha en nästan orimligt stor plats i mitt hjärta. Och en nästan orimligt stor del av äran för att jag blev hel, blev mig själv igen.
Det är du värd.

tisdag 14 april 2009

Presentation av temats författare

Hej igen,
Nu har en mängd härliga texter ramlat in, precis som vi anade sitter det blivande författare i varje hörn och kurar! Tack för era bidrag!

Under denna veckans tema Tillsammans med dig var jag aldrig särskilt sjuk presenterar vi nu två författare vars alster publiceras under veckan:
[...] och Linda Awerstedt, som båda gjort personliga och starka tolkningar av temat.



Passar även på att påminna om nästa tema: "Livet" som Fröken Redaktör Margareta (oj, det lät nästan som en adelstitel!) kommer ha hand om!
Peta redan nu igång inspirationsnerverna och fortsätt kasta texter åt oss på blogg(at)shedo(dot)org


Hej svej säger
Åsa Pehrsson, redaktör

onsdag 8 april 2009

SHEDO Bloggen startar upp!

Efter påsk öppnar SHEDO en blogg som vänder sig till alla som av olika anledningar vill veta mer om självskadebeteende och ätstörningar. Ansvariga för bloggen är en redaktion bestående av

Amanda Duregård, 22 år, journaliststudent i Göteborg,
Pia Ejeklint, 22 år, undersköterska i Stockholm,
Margareta, 22 år, Stockholm,
Åsa Pehrsson, 31 år, socionomstudent i Stockholm,
Rebecca Willén, 29 år, psykologistudent i Göteborg.

Alla redaktörer är medlemmar i föreningen SHEDO och har egna erfarenheter av självskadande och/eller ätstörningar, men mår idag bra och skadar sig inte.

Bloggens inlägg skrivs av såväl redaktörer som gästskribenter, och vi kommer att uppdatera den minst en gång per vecka. Om man är intresserad av att få ett inlägg publicerat i bloggen kan man höra av sig till oss via vår e-adress (se under Kontakt här intill). Varje vecka har ett eget tema för de inlägg som publiceras, och vi är väldigt glada att nu kunna presentera bloggens fem första teman:

Vecka 16
Tema: Tillsammans med dig var jag aldrig särskilt sjuk
Redaktör: Åsa Pehrsson

Vecka 17
Tema: Livet
Redaktör: Margareta

Vecka 18
Tema: Diagnoser
Redaktör: Amanda Duregård

Vecka 19
Tema: Mellan stolarna - Bilden av självskadaren
Redaktör: Rebecca Willén

Vecka 20
Tema: Barndomen
Redaktör: Pia Ejeklint


Varmt välkomna till vår blogg!