tisdag 30 juni 2009

Att bli vuxen, del 1

Skribent: Pia Ejeklint
Tema: Att bli vuxen
Redaktör: Margareta

Ett kliv ut ur barndom och ungdom. Ett steg in i någonting nytt, kanske lite skrämmande men förmodligen helt ofarligt. Kanske spännande och på alla sätt och vis ett äventyr för vem det än handlar om. Ett steg ur någonting som varit, ett kliv in i det som kommer att bli.

Och man kan undra vart gränsen för vuxen går för så vitt jag vet så finns det ingen direkt ålder där vuxengränsen går. En del anser att man är vuxen när man fyller 18 eftersom att man då faktiskt blir myndig och får göra i stort sett allt (utom att köpa alkohol på systemet då). Andra tycker att 20 år verkar vara en bra vuxenålder men egentligen, vem säger att man är vuxen bara för att man passerat 40? Jag hör nog till den grupp som inte riktigt vill mäta vuxenhet i ålder utan kanske snarare se individuellt på mognad och tillväxt.

Blir man vuxen när man slutar gymnasiet? När man flyttar hemifrån och betalar sina första räkningar kanske? Eller blir man vuxen när man sakta men säkert hittar sig själv, när man tar det där klivet ut ur barndom och ungdom? Vuxna ska vi bli allihopa, oavsett vart gränsen går.

Ett stort kliv ska tas, det är upp till var och en om man väljer att smyga eller hoppa över gränsen (om det nu ens finns en gräns).

måndag 29 juni 2009

Tema: Att bli vuxen




Hur många vuxenpoäng ger det att köpa en
studsboll ur en femkronorsautomat?



Den här veckans tema handlar om allt vad det innebär att bli vuxen, något som kan kännas både bra och dåligt. Att bli vuxen kan innebära att man äta godis mitt i veckan om man så vill, gå och lägga sig hur sent som helst samtidigt som man får privilegiet att deklarera, betala räkningar och skaffa medmerakort. När man blir vuxen och hur man blir det är olika för alla och kanske är det när det trillar in mer räkningar än inbjudan till födelsedagskalas som man kan sälla sig till skaran vuxna människor.
Mitt mål är att vara lagom vuxen och trots att jag blir äldre fortfarande behålla barnasinnet, mitt liv blir nog som allra bäst för just mig på så vis. Om jag känner vuxenheten smyga sig lite för nära så gör jag uppror genom att gå till lekparken och gunga, dansar till barnmusik eller köper en studsboll ur en femkronorsautomat. Samtidigt njuter jag av att ha fått det ansvar och att ha den frihet det innebär att få vara vuxen och bo själv i min egna lägenhet, även om det som allt annat har sina nackdelar ibland så överväger fördelarna nästan alltid nuförtiden.

Senare i veckan kommer vi här i bloggen kunna läsa en text av Pia Ejeklint och vill du själv skriva en text till veckans tema gör gärna det då det finns plats för en text till.



Margareta, redaktör.

lördag 27 juni 2009

Nästa sommar, del 3

Tema: Nästa sommar
Redaktör: Åsa Pehrsson
Skribent: Linnea Forsberg
















Nästa sommar;

Ska jag dricka saft och läsa böcker. Ligga på landet och spela fotboll och leva. Nästa sommar ska allt vara bra. Sådär, vardagsbra. Jag ska jobba lite, kanske varannan dag. Kanske jobba när det regnar och vara ledig när det är sol? Fast så blir det ju aldrig. Det regnar alltid när jag är ledig. Men det gör ingenting, jag tycker om regn. Lukten av våt asfalt gör mig lycklig.

Nästa sommar ska jag plugga, lära mig allt om världen och vara kulturell, och intellektuell. Och alldeles lagom.

Nästa sommar ska många hjärnspöken vara borta. Jag ska äta den glass jag tycker om. Och strunta fullkomligt i om det är gräddglass eller piggelin. Jag ska gå på konserter och dricka öl på uteserveringar efteråt. Fast jag tycker inte om öl. Jag tycker om vin. Och cola.
Nästa sommar ska jag inte oroa mig över all vårdpersonals semestrar. Jag ska veta att jag klarar mig själv. Jag ska vila, läsa, semestra, jobba, plugga och förstå.
Mig själv.

onsdag 24 juni 2009

Nästa sommar, del 2

Tema: Nästa sommar
Del 2
Redaktör: Åsa Pehrsson
Skribent: Sara Johansson


Nästa sommar
Jag har svårt för att drömma. Förmodligen bottnar det i en rädsla för att bli besviken. Och besviken har jag blivit många gånger, speciellt när jag var sjuk. Jag tänker på när anorexin satte stopp för skolplanerna, eller när bästa kompisen från den friska världen gång på gång ställde in sina besök till mig. När jag fick avslag på behandlingen eller när min egen förmåga att hantera mina problem helt enkelt inte räckte till.
Samtidigt blir ett liv utan drömmar och förhoppningar väldigt torrt. Därför ska jag öva nu, öva på att börja drömma igen.

Till nästa sommar drömmer jag om ett trevligt journalistjobb någon radio- eller tv-station. Jag tycker verkligen att det är världens roligaste yrke! Även om det är stressigt ibland och prestationsångesten hoppar på mig lite väl ofta så känns det fantastiskt att varje dag få gå till jobbet och lära sig något nytt, och möta mängder av olika människor som har intressanta saker att berätta.
Men jag är medveten om arbetet inte får bli allt, så om ett år hoppas jag att det kommer kännas bra att vara ledig också. Jag vill bli bättre på att göra ingenting och vara tryggare i mig själv. Sedan hoppas jag att det blir en sommar fylld av små, fina saker. Barfotapromenader, ligga på en brygga och höra vågorna slå och en hästmule mot kinden.
Nästa sommar….

söndag 21 juni 2009

Tema "Nästa sommar", del 1

Tema: "Nästa sommar"
Del: 1
Redaktör & Skribent: Åsa Pehrsson


Att drömma

Personligen gillar jag att drömma framåt. Vad kan jag våga unna mig när jag släpper kraven om realism och jante-tänk?
Jag blir mest stressad av att göra upp framtidsplaner och formulera mål jag ska uppnå, för mig ligger det någon sorts hetsigt prestationskrav i det som jag aldrig gillat.
Däremot tycker jag om att drömma. Förbehållslöst.

Förr drömde jag mycket om att nästa sommar få vara fri, kunna åka vart jag ville utan att be om permission och vara orolig för att göra mig själv illa. Fantasier om alla platser jag skulle besöka och att inte behöva vara rädd för mig själv.
Idag är en av mina återkommande nästa-sommar-drömmar att jag ska bada i totalt genomskinligt, turkost vatten på Maldiverna, bo i någon fallfärdig liten hydda och ha sand i BH:n konstant. Jag ska också ha med mig en bok jag inte kommer läsa och inte kommer hitta förrän jag är hemma igen och packar upp väskan.

Alla mina nästa-sommardrömmar har den egenskapen att det är ställen dit någon ångest inte tillåts följa med. Det är ju fördelen med drömmar: Man får själv bestämma precis allt. För mig är det ett sätt att öppna hoppet och våga unna sig tanken om en bättre framtid. Drömmar om morgondagen är något av det viktigaste vi har, och en av de enda saker ingen kan ta ifrån oss.

Under veckan kommer vi få läsa en text av Sara Johansson från SHEDO.
Den andra platsen är fortfarande fri för vem som helst att ta, så skicka gärna in ditt bidrag under veckan, du hittar mailadressen i högerspalten.

Nästa veckas tema hålls av Margareta, "Att bli vuxen". Välkommen att skicka in ditt bidrag!

lördag 13 juni 2009

Skillslistan

Tema: Istället för självdestruktiviteten
Del 3 av 3
Skribent och redaktör: Pia Ejeklint

Skillslistan är alltså en lista med färdigheter som i grunden handlar om att ta kontroll över sina impulser. Den handlar inte specifikt om självskadebeteende utan om att ändra ett impulsstyrt beteende t ex. För att sluta röka, dricka eller knarka, minska sin konsumtion av osund mat, ta kontroll över impulsköp som försämrar ens ekonomi osv.
Här kommer en nedkortad version Skillslistan;Färdigheter för att stå ut:
• Rabbla alfabetet baklänges
• Prata för dig själv. Beskriv till exempel rummet i detalj
• Ring en vän och prata om något annat
• Rita av någonting i detalj
• Måla naglarna
• Räkna upp fyra saker du ser, tre saker du hör och två saker du känner (t.ex. golvet under fötterna, bordet under händerna)
• Läs en bok, tidning eller en serie
• Sätt på glad, tokig musik, till exempel en barnskiva
• Välj ett föremål och titta noga på hur det ser ut och känn hur det känns att ta på det
• Fokusera på dina andetag. Känn dem, andas i olika hastighet, räkna andetagen
• Städa ett litet hörn men gör det noggrant
• Välj ett föremål, till exempel ett suddgummi och försök komma på 30 saker man skulle kunna använda det till.
• Välj en sak eller en person och leta fakta om det på Internet
• Räkna fönstren på ett stort hus, räkna spelkulor
• Köp en massa indianpärlor och blanda dem i en stor burk. Sortera dem sedan medan du beskriver vilka färger de har.
• Skriv av ett kapitel i en bok
• Ställ dina böcker/ CD-skivor i bokstavsordning
• Kom på så många namn du kan på en viss bokstav
Färdigheter för att få utlopp för starka känslor:
• Dansa hysteriskt till vild musik
• Riv sönder ett lakan eller en urvuxen tröja
• Skriv av dig dina känslor, till exempel i ett mail till någon eller i en novell för dig själv
• Blås upp ballonger och försök sedan ha sönder alla så snabbt du kan
• Krossa ägg eller isbitar (tex i badkaret)
• Riv sönder en telefonkatalog i så små bitar du kan
• Skriv brev till någon som gjort dig arg/ledsen, även om du inte skickar det
• Ha kuddkrig med någon eller med en vägg
• Riv bitar av stadig tejp
• Skriv ut en bild av dig själv eller av någon annan (beroende på vem du är arg på) och markera med tuschpenna vad du skulle vilja göra. Trasa sönder bilden.
Färdigheter för att tvinga bort negativa känslor:
• Gör ”tvärtom”. När du vill skada dig själv/dricka/missbruka eller liknande, gör något mysigt eller trevligt istället. Tex bada badkar eller se en film.
• Tvinga fram ett leende eller ett skratt
• Trösta dig själv, tillåt dig att vara liten
• Lek eller kela med dina husdjur (om du har några)

Alternativ istället för att skada sig själv/dricka/missbruka:

• Krama en isbit i handen
• Stoppa fingret i frusen mat (tex glass) i en minut
• Ha ett hårband runt handleden och låt det smälla mot huden
• Duscha varmt eller kallt
• Ät wasabi, peppar, chili eller annat starkt
Övriga:
• Spring så snabbt du kan, så långt du orkar
• Gå en promenad
• Slå på en boxboll, hoppa i en säng eller annan fysisk aktivitet
• Försök sova en stund.
• Baka en kaka, gärna tillsammans med någon.
• Om du inte kan göra något åt smärtan, bli medveten om den. Känn den fullt ut, acceptera den och kom ihåg att den inte kan skada dig.

Hela listan kan du hitta mer tillgänglig här.

Istället för självdestruktiviteten, del 2

Tema: Istället för självdestruktiviteten
Del 2 av 3
Skribent: Linnea Forsberg
Redaktör: Pia Ejeklint

Jag tror det handlar om att våga älska.
Våga tillåta. Våga ta och våga ge.

Vara arg på det man är arg på. Sig själv, regnet, att det aldrig är bra nog, eller att det är bra. Om att våga känna och att inte vara rädd för känslor.

Vi är människor, vi är mänskliga.
Vi kan inte alltid vara rationella och logiska. Ledsna eller glada.
Inte när det passar andra.

Vågar vi tillåta oss att vara oss själva kommer vi ett stort steg från destruktiviteten.

Det kan handla om att hugga sönder en kudde med en kökskniv. Att storgråta för att det känns så svårt. Att inte ringa det samtalet man verkligen, verkligen borde. Att tillåta sig att vara mänsklig. Att inte orka allt – och inte kräva av sig själv att man ska orka allt.

Att låta sig vara bra, att älska sig själv (i alla fall ibland). Att vara irriterad, glad, ledsen, arg och allt annat. Avundsjuk. Svartsjuk. Lycklig, olycklig. Tillfreds.

Och det är okej.

Istället för självdestruktiviteten, del 1

Tema: Istället för självdestruktiviteten
Del 1 av 3
Redaktör och skribent: Pia Ejeklint

Ett självdestruktivt beteende behöver inte specifikt handla om självskador och kan lika väl handla om rökning, drog- eller alkoholmissbruk, impulsköp som får ekonomiska konsekvenser eller osunda konsumtioner av mat. Det handlar om impulser som vi måste få kontroll över, impulser som annars sätter krokben för oss på det ena eller andra sättet.

Så hur kan man byta ut sitt självdestruktiva beteende till mer sunda vanor, friskare impulser? På ett eller annat sätt fyller självdestruktiviteten någon form av funktion och hade det inte varit så hade det inte varit lika svårt att finna andra vägar. Istället för självdestruktiviteten måste man lära sig friska och ofarliga färdigheter att byta ut självskadorna med och varje människa är unik vilket också gör att vi alla måste hitta vår egen väg, en egen väg ut. Finn de vägar som kan hjälpa dig ur ditt självdestruktiva beteende och dela gärna med er till andra, kanske har du en lösning som någon annan skulle kunna ha användning för eller så kan du lära av någon annan.

Det farliga med självskadebeteende är att det snabbt blir ett beroende, du behöver alltså hela tiden mer för att nå den där lugnande effekten som bara är väldigt kortsiktig. Ett självskadebeteende kan bli så allvarligt att man tillslut kan dö i sviterna av det. Så hur sätter man stopp, vilka medel ska man ta till istället för självdestruktiviteten?

I dialektisk beteendeterapi (DBT) placerar man olika färdigheter i grupper, där finns; att stå ut i kris, att lindra med sinnesintryck ... och när man prövat näst intill alla färdigheter får man plocka ut de bitar som man har mest nytta av. Kanske kan du vara hjälpt av att krama isbitar i händerna eller aktivera dig genom att gå en promenad medan andra känner sig mer hjälpta av att ta ett bad med aromaoljor eller fokusera tankarna på annat genom att ringa en vän.


Under veckan ska ni få ta del av en text skriven av Linnea Forsberg samt den s k Skillslistan – en färdighetslista som Sofia Åkerman startade upp på Zebraforum, en sammanställning av det som hjälpt många av medlemmarna. Så håll utkik efter Skillslistan i veckan, färdighetslistan vi tillsammans hjälpts åt att forma.
Nästa vecka lämnar jag över till Åsa Pehrsson som presenterar temat "Nästa sommar".



Pia Ejeklint, redaktör

fredag 12 juni 2009

"En underlig patient"


Tema: Bemötande av självskadare inom vården
Del 3 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Nina, 46 år, medlem i SHEDO



”Jag har läst din journal i en halvtimme och fattar ingenting.”
Läkaren tittar uppfordrande på mig och jag stirrar ner i golvet. En bedövning vilar över min kropp som en tung matta, en bedövning som paradoxalt nog gör ont, så ont. Lika delar ångest, uppgivenhet och fysisk matthet efter överdosen jag tagit ett antal timmar tidigare.


De vanliga frågorna. Ville jag dö? Nej, antagligen inte, jag ringde ju ambulans. Samtidigt sket jag i om jag levde eller dog. Jag fattar inte själv. Hade jag bråkat med min sambo? Det hade jag inte, vi har ett underbart förhållande och bråkar aldrig. En klentrogen blick, varför är alla så skeptiska när jag säger det? Tänker jag göra om det? Ja, någon dag... men det säger jag inte. Det enda jag kan tänka på är att ytterligare en psykläkare säger att jag är konstig. Om en psykiater tycker att man är ett underligt fall, hur jävla störd är man då?

Början: En skötsam tvåbarnsmamma som pluggar på en prestigeutbildning. Så säger det kaboom, allt faller ihop. Hoppar av från plugget, hoppar av från förhållandet, hoppar nästan av från livet. Vid 36 befinner jag mig plötsligt på en psykavdelning för första gången. Ena rumskompisen ligger bara på sängen och signalerar till utomjordingarna. Den andra är manisk och tjatar om att gå och shoppa. Jag stirrar omväxlande i taket och på golvet. Det blir inte första gången jag ser en sjukhussal från insidan.

Får antidepressiv medicin, som gör mig rastlös och sömnlös. När jag ligger där och vrider mig på nätterna klöser jag naglarna i armarna, tills smärtan överröstar ångesten. En dag kommer tanken att jag behöver något hårt och vasst istället. Så börjar upptrappningen där små, små skråmor blir stora djupa sår. En spontan reaktion på psykisk smärta blir en tvångmässig, planerad rit. Och psyket blir mitt andra hem.

Efter ganska många månader råkar jag på en tidningsartikel som beskriver hur självskadande breder ut sig bland tonårsflickor. Aha, det finns alltså andra människor som gör samma sak som jag! Men tonårsflicka är det längesen jag var... Jag spanar ivrigt efter andra artiklar, men alla pratar de om tonåringar. Det kanske inte finns vuxna som gör så här?

Jag får hjälp av vården, även om den inte hjälper så mycket. Antidepressiva mediciner som inte funkar. Efter ett tag en terapeut. Självskadandet berättar jag inte om, inte förrän det efter ett par år blivit en fast inrotad vana som är svår att dölja. Svårt för alla stafettläkare att sätta sig in i mitt problem. Får inga konkreta råd i terapin. Jag blir stamkund på akuten dit jag kommer för att sys och magpumpas. Men jag får ingen specifik behandling för mitt självskadande, bara suckar och ojanden. Och så flera gånger då den där kommentaren om ”underligt fall”.

En gång när jag ska skrivas in på en psykavdelning blir jag intervjuad av en sjuksköterska som har ett formulär att fylla i. Hon frågar när jag började skada mig och jag svarar ett årtal. Hon ser konfunderad ut, kollar mitt födelsedatum en gång till, ser ännu mer förvirrad ut och utbrister: ”Men du kan inte ha varit tonåring då, så konstigt!”

Så den ständiga, malande oron i vardagen, vad händer om de som uppfattar mig som en socialt kapabel, välartad medelålders kvinna skulle få syn på mina armar? Måste alltid dölja!

Känner mig ensam. Måste få prata. Nätet. Någon dag före julafton hittar jag ett amerikanskt forum särskilt för självskadande. Och här finns de. Bland tonårsflickorna finns vuxna personer, lärare, sjuksköterskor, jurister, ekonomichefer, alla med denna mörka hemlighet. Några är t.o.m. män. Stämningen på forumet är varm, samtidigt som jag uppmuntras att sluta med självskadandet. Jag lär mig mer och mer att tänka kring det jag gör, formulera tankarna och känslorna i ord, ifrågasätta mina impulser, leta efter alternativ.

Nu blev det ingen snabb happy end. Jag fortsatte att må omväxlande ganska bra och riktigt dåligt i flera år, självskadade hårt i perioder och även när jag inte gjorde det så fanns det ofta i mina tankar, som en envis mygga. Men jag hade turen att få en fast läkare, och en dag började han fråga ut mig grundligare om min historia, sade att han börjat misstänka bipolär sjukdom. Jag fick en stämningsstabiliserande medicin, och när den ställts in var det som om ett fönster öppnades och frisk luft släpptes in. Äntligen kunde jag använda mig av de kunskaper jag snappat upp. Både rätt medicin och det jag lärt mig på nätet behövdes för att jag skulle få grepp om situationen. Det var mer än ett år sedan och jag har inte skadat mig sedan dess.

onsdag 10 juni 2009

Olika roller



Tema: Bemötande av självskadare inom vården
Del 2 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Sofia Åkerman, sjuksköterska och ordförande i SHEDO


Få sysselsättningar är nog så givande som att arbeta i en ideell förening. Visst, det tar mycket tid, det är många röster som vill komma till tals och det är mycket som behöver göras… Pengarna räcker aldrig till och alltid är det något som måste fixas och styras upp. Men så loggar man in på Zebraforum och hittar alla dessa inlägg skrivna av människor som kämpar. Som letar efter lösningar och övar på att skriva tre bra saker om sig själva i ”Positiva forumet”. Varje dag fylls jag av beundran och stolthet över SHEDO:s medlemmar. Till SHEDO söker sig människor som vill ha hjälp och som tar till vara på det lilla vi har att ge. Det är tacksamt. Kontrasten blev därför stor när jag för ett år sedan gjorde min praktik inom allmänpsykiatrin under sjuksköterskeutbildningen. Liksom på de flesta avdelningar inom allmänpsykiatrin vårdades ett flertal självskadande personer på avdelningen. Ingenting skiljde dem nämnvärt från medlemmarna i SHEDO, utan det som skiljde mitt möte med dessa människor från de möten jag har haft med föreningens medlemmar var den roll jag mötte dem utifrån. I det avseendet var skillnaden slående.

I föreningen möts människor på samma nivå. Ingen är över eller under den andre. Vi träffas och skriver till varandra på frivillig basis och på samma villkor. Vi som arbetar i styrelsen är inte professionella, utan finns tillgängliga som medmänniskor. Vi delar med oss av våra personliga erfarenheter och tankar, ger det stöd vi kan utifrån det. Det är ett fint ord, medmänniskor. Det tilltalar mer än ordet ”professionell”, gör det inte? Den professionella rollen har, liksom allt annat, sina fördelar och nackdelar. Att mötet med den självskadande personen sker utifrån en professionell roll som till exempel sjuksköterska inom vården, underlättar bland annat på så vis att ens rättigheter och skyldigheter i relationen är tydligare definierade. Det kan jag sakna ibland som ordförande i en ideell förening – möjligheten att med gott samvete kunna lämna eländet bakom mig när jag går hem. Och att ha en personlig relation med hundratalet medlemmar i en förening är inte alltid så enkelt.

Men att rollen som medmänniska också har sina fördelar framför rollen som professionell, blev väldigt tydligt under min psykiatripraktik. Som när vi skulle spela Yatzy och patienterna slog sig ihop och sa: - Vi spelar patienter mot personal! Patienterna skulle till varje pris slå personalen, även om det hela förstås var väldigt oskyldigt. För mig, som har många år som patient bakom mig (vilket patienterna i det här fallet inte visste) var det dock en ytterst märklig situation, att plötsligt tillhöra andra laget… Men just den här känslan av att vara ”patienter mot personal” präglade hela min praktik.

Jag tror att både patienter och personal på avdelningen strävade efter ett gott samarbete. I grunden hade vi alla samma mål: Att de skulle må bättre. Men våra skyldigheter gentemot varandra var begränsade. Jag hade nycklarna. Jag låste upp när jag kom, låste bakom mig när jag gick och sedan lämnade jag dem i några timmar tills jag kom tillbaka dagen därpå. Och även om jag kände mig uppskattad av patienterna och jag uppskattade dem tillbaka, så hade de inte samma ansvar för relationen till mig som de har för relationen till sin mamma, sin pojkvän eller sin vän. Utan tvekan var det svårare att nå fram till dem och att hjälpa dem under de förutsättningarna, som inte präglades av samma jämställdhet och frivillighet som alla aktiviteter inom SHEDO gör.

Kanske är det en av anledningarna till att jag just nu inte känner mig dragen till att arbeta inom psykiatrin – även om jag respekterar dem som gör det och anser att deras arbete är ovärderligt. Men jag är glad över att ha fått erfarenheten av att möta självskadande patienter inom psykiatrin. Det får mig att uppskatta min roll i SHEDO ännu mer, och fick mig helt klart att förstå att det inte är så lätt att möta självskadande patienter inom vården.

måndag 8 juni 2009

Bemötande av självskadare inom vården


Tema: Bemötande av självskadare inom vården
Del 1 av 3
Redaktör & skribent: Rebecca Willén


You still got it coming
Be it gun, be it knife
Next thing you know
You´re eating hospital food
- Eels


Många självskadare behöver åtminstone någon gång uppsöka vård till följd av en självskadehandling. Där kommer de att mötas av vårdpersonal som behöver kämpa mot starka känslor precis som så många andra när de konfronteras med självskadande personer; Maktlöshet, medlidande, avsky, rädsla, ilska, frustration, känslor av obegriplighet inför det helt orimliga i att rikta vapen mot sig själv. Hur handskas man med att inom ramen för ett behandlande yrke möta självskadare?

Psykiatern Armando Favazza beskriver i sin bok "Bodies under siege: Self-mutilation and body modification in culture and psychiatry" ett samtal mellan en underläkare och hans handledare. Underläkaren frågar handledaren hur han ska bemöta självskadande patienter. Svaret blir kort och enkelt: "You refer them". Du remitterar dem vidare. Efter att ha besökt webbforum för självskadare runtom i världen, och efter många möten med självskadande personer, har jag kommit till slutsatsen att den inställningen är vanlig. Tyvärr såpass vanlig att den alldeles för ofta får som konsekvens att självskadande patienter remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras ännu en gång... Ja, faktum är att inställningen "du remitterar dem vidare" i sig nästan verkar ha blivit synonymt med bemötandet och vården av självskadare. Förvisso nästan alltid med "den goda anledningen" som skäl, dvs "vi har dessvärre inte kompetensen här hos oss, men hos någon annan kanske det kanske det kan lösa sig". Men vem är "någon annan"? Vilken instans är det?

En relevant del i denna remitteringstendens är förstås faktumet att självskadare ofta har en dubbelproblematik, dvs inte bara ett självskadebeteende utan också något annat självdestruktivt beteende, såsom ätstörningar eller missbruk. För min del var det så att jag aldrig fick någon kontakt inom öppenvården trots att jag återkommande var aktuell under flera års tid på samma slutenvårdsavdelning. Remiss skickades till öppenvård inom allmänpsykiatrin där man inte tog emot mig eftersom jag missbrukade, varpå remissen gick tillbaka till slutenvården. Ny remiss till narkotikapoliklinik och efter många månaders väntetid framkom det att jag för tillfället inte längre befann mig i en missbruksfas varpå jag inte kunde tas emot och remissen gick tillbaka. Och sådär höll det på. För att få recepten förnyade ringde jag akutmottagningen som kontaktade överläkaren som utan att träffa mig eller prata med mig förnyade recepten efter vilken dos jag lät hälsa att jag ville ha. År efter år. Självskadaren med främsta metod att överdosera mediciner fick själv sköta doseringen av ett antal psykofarmaka, utan några samtal med läkaren som skrev ut medicinerna.

Jag tror att remitteringstendensen när det gäller självskadande patienter till stor del beror på att vårdgivarna känner vanmakt inför den omfattande och växlande självdestruktivitet som det ofta handlar om. Att de helt enkelt inte tror att patienten ska kunna bli hjälpt vad de än gör. Alla vill vi ju lyckas med det vi företar oss, och undvika att ta oss an projekt som är dömda att misslyckas. Problemet här är att det finns en felaktig bild av projektet, dvs patienten, och att den felaktiga bilden också riskerar bli en självuppfyllande profetia för patienten. I själva verket är varken självskadebeteende, missbruk, ätstörningar, ångest, depression, personlighetsstörningar eller liknande andra svårigheter något som behöver vara livslångt eller återkommande. Det finns helt enkelt inga hopplösa fall när det gäller emotionell problematik.

Det är tungt att möta människor som får en att känna att det inte spelar någon roll vad man än gör. Alla orkar inte det och alla måste inte heller utsätta sig för det. Som personal inom psykiatrin däremot måste man hitta ett bra sätt att handskas med dessa människor. Därför är det viktigt att vi inte blundar för de svårigheter det faktiskt innebär att möta självskadande patienter. Det är svårt och inget man orkar utan stöd, oavsett hur högutbildad man är. Med handledning, utbildning och god arbetsgivaromsorg av personalen skulle man dock kunna komma tillrätta med detta. Mötena med svårt självdestruktiva patienter skulle då inte behöva dränera personalen på energi så till den grad att vårdgivarna, liksom patienten, ger upp hoppet.


På onsdag skriver Sofia Åkerman, nyutexaminerad sjuksköterska och ordförande i SHEDO, om hur hon tänker kring arbete inom psykiatrin och möten med självskadare.

På fredag skriver Nina, 46 år, om sina erfarenheter av bemötande inom vården, och om hur en läkares omsorgsfulla arbete till sist hjälpte henne att sluta självskada.

Nästa vecka är Pia Ejeklint redaktör, och temat är "Istället för självdestruktiviteten".

torsdag 4 juni 2009

Straffet

Skribent: Anonym
Tema:
Första gången - och varför jag fortsatte
Redaktör:
Amanda Duregård

Jag är idag 19 år och en föredetta självskadare, som fann min kärlek i små vassa föremål.
Första gången minns jag som den skulle vara igår.
Jag var 11 år och hade tjatat på min mamma om att få ett par stringtrosor. Och som vilken mamma som helst så sa hon såklart nej, och jag blev självklart himlans upprörd. Så jag stal ett par av min kusins mamma och gömde dom i mitt nattduksbord.
Jag har också alltid varit lite överviktig. Men har alltid älskat godis, så jag hade även gömt lite snask från badhuset i samma låda där stringtrosorna låg. Jag kommer ihåg att min mamma började leta i den lådan, och när jag ser att hon hittar trosorna och godiset så går det som en varm våg igenom mig, för att strax därefter bli iskall. Allt började snurra, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag visste bara att jag hade gjort fel, så fruktansvärt fel och behövde straffas. Att jag just då inte förtjänade att leva. Min kropp börjar darra och jag lyckas ta mig till toaletten.
Så jag låser in mig där, hittar mammas orangea rakhyvel, av märket "BIC". Jag sitter och tittar på den, och undrar om jag verkligen ska?
Ja, jag har gjort fel så jag måste.
Och kylan som fortfarande hade bitit sig kvar i min kropp, började sakta försvinna.
Det hjälpte. Jag var straffad, och kunde nu klara av utskällningen av mamma. Det gjorde jag också.
Det tog sedan flera veckor innan jag behövde ta till en rakhyvel för att mildra min ångest. Och sedan fortsatte det till flera gånger per dag.
Varför jag fortsatte?
Det var det enda jag visste som kunde lindra min ångest, och vissa gånger till och med ta bort den. Det blev en del av min vardag, och jag hade hellre dött än att leva utan att skada mig själv på olika sätt.
Jag såg det bara som en fördel när jag fick praktik hos en frisör och kunde stjäla riktiga rakblad.
Sen fick jag hjälp, och det var en lång kamp att sluta.
Men jag lyckades sluta, och idag står jag stolt över att jag faktiskt inte ens tittar åt rakhyvlarna annat än när mina ben har blivit lite väl stubbiga.
/Anonym

måndag 1 juni 2009

Första gången - och varför jag fortsatte

Skribent: Amanda Duregård
Tema:
Första gången - och varför jag fortsatte
Redaktör:
Amanda Duregård

För en utomstående så framstår hela grejen som så konstig. Skada dig? Varför då? Det är väl inte fint? Nej, det är inte en kroppsprydnad. Och det är inte alltid något man vill visa upp. För mig var det ofta ett straff. Se här vad dum du var! Jag hade hört om någon som gjort det. Undrar om det funkade för henne? Om det dämpade ångesten. Jag undrade om det fungerade för henne. Så jag prövade. Första gången. Och visst hade det viss effekt. Första gången. Men sen. Att jag fortsatte. Varför blev just jag fast? Beroende av att det inte fick gå för lång tid mellan gångerna. Piskande mig själv att våga värre och värre. Att jag skadade mig för att dämpa ångesten var snart borta. Jag skadade mig för att det var dags. Det hade gått tillräckligt många dar. Jag skadade mig för att få förtjäna kuratorsamtalen. För att straffa mig för att jag ätit något njutbart. För att ett gammalt sår hade läkt. Jag blev beroende av att skada mig. På samma sätt som en rökare är beroende av sina cigaretter planerade jag min vecka utifrån när jag kunde skada mig. Det var ett sätt att koncentrera den inre stormen i något smalt och begripligt. Men också ett sätt för den inre stormen att ta över hela min vardag. Första gången - då ville jag testa om det kanske funkade på mig med. Alla gångerna därefter är priset jag fick betala för att jag utsatte mig för det testet.