söndag 25 januari 2015

Omsorg om den som inte är redo att kämpa för det friska

Under hösten 2014 fanns min teckning med på Psykeveckan i Örnsköldsvik och temat var "Dialog i mötet". Min teckning handlar om hur man på ytan kan le och skratta, säga att allting är bra och avsäga sig hjälp gång på gång, fast man inombords gråter och förtvivlat vill bli räddad.

Det finns mycket att skriva om i det ämnet och jag kommer säkert att återkomma till det senare också. Men det jag tänker mest på just nu är alla de där åren då jag gång på gång gick på de inbokade träffarna med diverse kuratorer, sjuksköterskor, psykiatriker och psykologer bara för att gång på gång bli besviken. Jag var långt ifrån redo att lämna min ”trygga” sjuka identitet som självskadare med diverse psykiska besvär, som ångest och depression. Men ändå hoppades jag varje gång att de skulle kunna få det att kännas bättre, att de ändå skulle kunna hjälpa mig på något vis fast jag sa nej till alla förslag.

Jag minns att jag någon gång, under alla de där timmarna lyckades formulera varför jag ändå gick dit varje gång. Jag tror att min samtalskontakt på psykiatrin då visste att jag inte var motiverad att kämpa för att bli frisk. Den här gången frågade h*n mig hur jag skulle göra med någon som inte ville blir frisk. Jag sa då att man kan vilja bli sedd och vilja att någon tag hand om en, fast utan att nödvändigtvis bli frisk. Det kan vara skönt att bara bli ompysslad när man är sjuk. Kanske är det tillfällig omsorg man behöver tills man känner sig redo att kämpa för det friska, det är värt mycket att bara ha någon som lyssnar och bryr sig.

Den första tiden när jag mådde dåligt så tror jag att jag ville ha hjälp och strävade efter att bli frisk. Men någonting gick fel. Den hjälp jag behövde kom alldeles för sent eller inte alls. Och på något vis så vände jag hjälpen och det friska ryggen. Jag ville inte ha med dem att göra, jag blev rädd för allt det som kunde göra mig bättre och jag slutade försöka. Ingenting var ändå tillräckligt, ingenting var rätt och jag orkade inte bära det tunga ansvaret att hitta det som hjälpte mig och göra allting själv. Kanske hade jag inte behövt göra allting själv, men det var så det kändes. Jag ville fortfarande bli räddad, det tror jag att alla vill bli. Men successivt slutade jag hoppas. Dessutom var det friska för mig då fyllt med krav, måsten, borden och saker som jag kände att jag inte klarade av. Jag ville må bra, men för mig så innebar friskheten att bli vuxen, självständig och duktig och det orkade jag inte.

Det är viktigt att tillägga att jag så småningom kände jag mig mer och mer redo och motiverad att bli frisk. Eftersom tiden gick så kom mer och mer friskt in i mitt liv, och för att få de friska beståndsdelarna som började lysa upp min tillvaro så kunde jag inte fortsätta sträva mot det sjuka. Jag har även med tiden insett att man kan få ta små steg i taget i sin egen takt, man behöver inte bli superduktig och klara av allting på en gång. Dessutom är det friska inte bara fylld med krav, det är definitivt värt att satsa på det friska för man får så mycket fint också! Idag har jag fått tillbaka hoppet och tror på räddning för alla, inklusive mig själv!

- Jenny, Shedoskribent


lördag 10 januari 2015

Tack mamma för att du fanns

Jag kommer ihåg mammas varma kram som omgav min förtvivlade själ liggande på det kalla köksgolvet. Jag var 14 år och mitt destruktiva beteende tog sin början. 

Ofta frågade inte mamma varför utan bara fanns hos mig. Det var något jag var mycket tacksam över många gånger och är än idag för ibland fanns det inget svar på varför jag skadade mig själv. Vissa stunder var jag tvungen att ljuga för att ge mamma ett svar. Jag visste att hon inte kunde bli lugn om hon inte fick ett svar så jag kom på något snabbt som kunde låta logiskt, allt för att lugna henne.

Jag kommer ihåg lärarna och skolsköterskan på skolan som ringde hem nästan varannan vecka gällande deras oro över mig. Jag fick höra många orättvisa ord av min mentor och många kommentarer sårade, men idag förstår jag att allt handlade om allas oro över mig och det jag gjorde mot min kropp. Alla var oroliga över mig och tyckte om mig mer än annat och ville mig väl.


Pappa drog sig undan för han visste inte hur han skulle hantera sin dotters självskadebeteende.  Men en kväll kom han in på mitt rum och satte sig på min sängkant. Kollade på mig innan han sade: Du vet att jag tycker om dig väl?” 

Mammas sura blick och den välkända kommentaren Angelica, kan du sätta dig ner i soffan” kommer jag så väl ihåg från de två första åren av mitt självskadande. Att sätta sig ner i soffan gjorde alltid att jag kände skam och en klump i magen. Visste mycket väl vad det gällde och det gjorde ont att göra mamma besviken återigen. De hade ringt från skolan och berättat att de visste att jag hade skadat mig själv. Jag frågade alltid mig själv innan mamma gjorde det ”varför gör jag detta?”. En fråga alla måste ställa sig själva någon gång fast än de vill det eller ej. En fråga som kan se enkel ut men som man måste gå till djupet av sig själv för att hitta. Ja, varför skadar jag mig? Vad ligger till grunden för att jag började?

Jag vill verkligen tacka min mamma och även min pappa för att de funnits och finns än idag när smärtan i själen blir för stor. Jag vill tacka de så mycket, men jag vill även tacka alla andra föräldrar som finns där för sina barn och som kämpat för att hjälpa de på ett så bra sätt som möjligt, oavsett om det gäller behandling eller något så enkelt som en kram. TACK!
- Angelica Lindén

onsdag 7 januari 2015

SHEDO:s anhörigutbildning - Nu i Stockholm!

Snart är det dags för SHEDO:s anhörigutbildning att köra igång i Stockholm! Under 2014 har utbildningen hållits i Malmö och Göteborg, och den 8/4-15 är det äntligen dags att få chans till att hjälpa fler anhöriga till personer med ett självskadebeteende, den här gången i Stockholm. SHEDO:s Hannah Parnén har tagit fram utbildningen och här nedan kan ni läsa om hennes tankar, känslor och erfarenheter kring ämnet. Och hur hon kände till sina anhöriga när hon själv kämpade mot självskadebeteende och ätstörningar.

Mer information och anmälan hittar ni HÄR.

Bild från en artikel med Hannah Parnén, Året runt 2013.

Under mina många år med självskadebeteende, ätstörningar och djupa depressioner såg jag mina anhöriga lida. Hur ont det gjorde dem kunde jag nog inte förstå. Jag hade ändå fruktansvärda skuldkänslor för vad jag utsatte mina nära för. Mina ångestattacker som påverkade alla; att ibland sväva mellan liv och död. Det går inte att förstå hur mina anhöriga klarade sig igenom denna tid. Och visst, alla finns inte kvar i mitt liv. Jag har förlorat vänner, respektive, som inte orkat med vad sjukdom och ångest gjorde med mig. Inte orkade med att jag krävde så mycket och hade så svårt att ta in annat än de känslor som rev i mig.

En period bodde jag hemma hos mamma och hennes man. Då var jag vuxen, men ett vuxet barn. Jag kunde inte ta hand om mig själv och har aldrig känt mig mindre och ömtåligare än då. De öppnade sitt hem för mig och tog sig an småbarnsföräldrarollen igen. De själva kanske inte skulle hålla med om det, men det är så jag minns det. Hur de desperat försökte lindra mina inre smärtor, de satte på barnfilmer, Shrek – om och om igen, vi var ute och åkte timmar på timmar i bilen. Vad som kunde ge mig minsta lilla tillfälliga ro. De gjorde allt de kunde för att hålla min näsa över ytan och hålla mig vid liv. Jag kände mig som den mest själviska människan i världen och hade till och med tankar på att befria dem ifrån mig, försvinna bort, för deras skull.

När det väl vände för mig och jag började må bättre var mina anhöriga en sådan stor del av vändningen och vägen tillbaka. När jag väl bestämde mig för att en gång för alla verkligen testa livet och sluta snegla på nödutgången så var det för dem. Min insikt om att de aldrig skulle kunna komma över sorgen om jag försvann. Första tiden levde jag enbart för dem, innan jag klarade av att leva för min egen skull. De fick vara mitt ställföreträdande hopp, styrka och vilja. Mina stödhjul innan jag lärde mig leva.

Jag är så otroligt tacksam för att jag hade så engagerade anhöriga. Det är dem jag har att tacka för att jag lever. Inte bara, så klart, även vården, men till allra största delen är det dem. Jag tänker ofta på det. Så mycket kärlek, det är enormt! Det finns inget tack stort nog för att kunna uttrycka min tacksamhet.

Idag driver jag SHEDO:s anhörigprojekt. Jag har tagit fram en utbildning för anhöriga. I den får man bl.a. lära sig mer om självskadebeteende, hjälpsamt bemötande, varför man som anhörig bör ta hand om sig (tänk om min mamma och hennes man inte orkat?!?) OCH man får träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Den 8/4 startar en utbildning i Stockholm. Datum för start i Malmö/Lund kommer inom kort.

Jag brinner idag för att anhöriga ska få stöd. Inte så konstigt kanske, mina anhöriga fick inget som helst stöd i sin situation. Ingen såg dem eller lyssnade på dem. Ingen hörde hur det var med dem. Anhöriga är otroligt betydelsefulla oavsett om man är bästa kompis, barn, mormor eller pappa! Jag vet att jag inte hade levt utan mina nära och kära. Det är stort, jag har mycket att vara tacksam för!

Detta kanske man kan säga är mitt sätt att säga tack?

SHEDO:s anhörigutbildning i Stockholm startar den 8/4. Anmälan och mer info finns HÄR.

Guldkornen i vardagen

När man mår dåligt är det svårt att se det positiva i sin vardag. Ångest, självdestruktivitet, svåra minnen, händelser, orättvis behandling eller annat kan överskugga alla ljuspunkter. Men när allt känns svart eller hopplöst, när det verkar som att tunneln aldrig tar slut, då är det bra att påminna sig om en sak som kanske kan ge en liten lättnad för åtminstone en stund. Varje stund som känns lättare är något att kämpa för. Det gäller bara att hitta de små guldkornen i sin vardag. De kan vara svåra att upptäcka i mörker, men det betyder inte att de inte finns. Leta! Tänk tillbaka när dagen är slut på minsta lilla sak som gjorde att du mådde lite bättre.

Under en väldigt lång inläggning på psyk fick jag en underbar kompis som också mådde väldigt dåligt och vi båda kände mycket uppgivenhet. Men trots det hittade vi stunder tillsammans eller med medpatienter som fick oss att le och skratta. Man fick kanske en bra pratstund med personal man tycker om eller en kram, ett sms, besök. Man kanske gjorde något bra för någon annan. Min kompis och jag köpte en dagbok där vi turades om att skriva ner endast bra saker som hänt under dagen. Ibland fick man verkligen stanna upp och tänka efter när man hade haft en riktigt tuff dag. Ibland hjälptes vi åt och ibland var vi varandras guldkorn. Att skriva ner det gör att det blir mer synligt och mer uppenbart för en själv.

Den här lilla "guldkornsboken" finns kvar och när man bläddrade tillbaka såg man att det finns små ljusglimtar och färger även när det är mörkt. Det är bra att skriva av sig, hur man mår, vad man känner etc. Men försök att inte bara skriva om mörkret. Varför inte även köpa en dagbok för ljuset? Köp en "guldkornsdagbok"! Om du har svårt att komma på något positivt, varför inte sätta sig ner med någon annan, kanske din vän eller personal du tycker om? Testa!

Styrka till er alla som kämpar!
/Bianca - Shedoskribent