Vad betyder det att få en diagnos?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Diagnoser
 Redaktör: Emelie Jonsson

När jag fick min första diagnos så började jag gråta. Jag visste egentligen att det var något som var fel, och det var ju övertygat om att jag hade ätstörning. Men sen när jag fick se på papper där mitt namn stod och att diagnos var Anorexia Nevrosa så bröt jag ihop. Det blev så verkligt på något sätt.
Då blev det som en stämpel i pannan på mig.

Men det jag vill komma till är att det är så delat det här med att sätta diagnoser. En del som får diagnoser hej vilt så har läkaren kanske inte riktigt tänkt klart utan bara satt en diagnos som inte alls stämmer. Och att få en "stämpel" så där kan kännas kränkande eftersom det då kanske inte alls stämmer överens med sjukdomsbilden man har.

Detta tillfälle för mig stämde visserligen, och på ett sätt var det skönt att få reda på att det var en sjukdom - att det inte var jag som var knäpp utan att det var på grund av en sjukdom jag var så här.
Men sen kändes det också som en stämpel i pannan. Att man blev diagnosen.
Känner ni igen er?

foto: google

Vad har ni för tankar kring diagnoser? Var det en lättnad för dig att få ett svar på "varför du är som du är" eller blev du helt ställd? Känner du att det blivit en stämpel, att du känner att du inte är du utan bara en lista med diagnoser?

Eller ni kanske har erfarenheter av att ha fått diagnoser som inte alls stämmer med er sjukdomsbild?

Ni får gärna maila om era tankar och funderingar.

Veckans tema: Diagnoser

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Diagnoser
 Redaktör: Emelie Jonsson

Det här att få en diagnos på papper kan vara olika reaktioner från person till person.
Hur känns det egentligen att få en diagnos? En "stämpel" som vissa kanske känner det som.

Denna vecka tänkte jag ta upp lite positiva och negativa saker kring detta med diagnoser.
Hur läkare ibland kanske sätter diagnoser utan att egentligen ha gjort någon riktig utredning osv.

foto: svd.se

Har ni några erfarenheter och tankar kring att få en diagnos på papper?
Hur reagerade du när du eller någon anhörig fick sin diagnos satt?

Maila gärna in era tankar och funderingar till shedo.blogg@gmail.com så publicerar jag det här på bloggen.
Men jag kommer som sagt också ta upp en del inom detta ämne,
men mer om det senare i veckan.

Hur skall jag berätta?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den stora tystnaden
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Halsen snörper ihop sig av nervositet, man försöker svälja men det gör ont. Blicken flackar, febrilt försöker man leta efter en utgång utifall man skulle få panik och inte orka hålla sig kvar vid vad man tänkt göra. Man går fram och tillbaka i köket, tillslut kommer någon ned och man drar av lappar från kylskåpet och läser som om det vore det intressantaste i världen, och man är fast av fascination. Egentligen bävar man, man samlar ihop startord i huvudet och drar stolen fram och tillbaka ett par gånger innan man sätter sig ned. Någon slår sig ned vid bordet, börjar läsa morgontidningen och svär till då kaffet spills utanför. Där någonstans rycker man åt sig alla fraser man tränat in flera dagar, öppnar munnen och säger... "jag har något jag skulle behöva berätta".

Många skapar sig ett helt scenario av vad som kan hända då man berättar. "Om jag säger det, tänk om det händer, och om jag säger så, kanske hon säger så och vad ska jag säga då?", som med precis allt annat. Detta gör att man ibland väldigt länge kan vänta, vad det än gäller. Särskilt svårt kanske det är när man vanligen inte brukar berätta om känslor. Texten ovan var mer en liten översikt på vad man bävar för; tystnaden, väntan, nervositeten, de första orden... Men för mig, och troligen för många andra - är det inte säkert att du behöver planera alls. Mycket sker fullt naturligt.

Enligt mina erfarenheter, tycker jag att det är skönt att slippa förstora upp det, och planera för det. Både för min egen nervositets skull, och för att det både är lättare för den som berättar, och den som tar emot det då. Det är otrolig skillnad på person och person; hur vet man hur just dina anhöriga ska ta det? Lever du i ett hem där känslor inte pratas om, kan det kännas omöjligt för dig att berätta, medan vissa personer tar det lättare av ren natur. Så hur ska man nu säga det? Jag tänkte komma med lite tips utifrån egna erfarenheter:

- Är du i en situation då absolut ingen vet om dina inre känslor är det kanske som mest svårt. Då ingen frågar hur du mår som mer än en artighetsfras och du inte vågar lägga fram orden.

Leta efter ett tillfälle. Se det som ett arbete att bilda en situation då du kan berätta. Ställ ledande frågor, bilda upp ett positivt scenario. Kommer den dagen då du och en vän pratar, det kan vara precis vem som helst du känner någon form av förtroende till, och ämnet leder in på t ex mat eller koncentrationssvårigheter eller psykiskt välbefinnande (egentligen vad som helst) - lägg in en fråga. "Vad gör du då du mår dåligt?", vännen berättar och det faller sig nu ganska naturligt att berätta. "Vad gör du själv?" blir antagligen motfrågan. Berätta vad du gör. Led in det på "jag har varit tvungen att göra det ganska mycket på sistone, känns som att jag tappat gnistan lite". Detta skapar ett stegrande samtalsämne.

Då din kompis förstår hur du mår har du en person att anförto dig till. Med samma verktyg kan du berätta för flera, och det blir hela tiden lättare, både för att du ha fler på din sida, men även för att dina erfarenheter nu säger att det inte var så farligt.

Då jag skulle berätta för familjen hade jag redan ett stöd i andra, vilket gjorde det lättare att berätta. Jag tror det är bra om man släpper in lite åt gången så blir det inte samma "chock" - inte just för andra - utan även för dig som berättar, det blir mycket nya intryck annars. Då familjen visste mer, och de blev en naturlig del av mitt bearbetande, blev det lättare att föra vidare informationen till andra anhöriga.

- Har du redan kontakt med psykiatrin eller sjukvården kan det bli lättare.

Fråga din kurator/behandlande om hjälp. Hur ställer den sig till att vara med på ett samtal med dina anhöriga? Har du ett stöd i en annan vuxen person är det lättare, då du slipper vara helt den situationens mittpunkt. Du har ett skyddande nät och kan bolla över frågorna och svaren till någon annan, som är van.

I mitt fall blev allt berättande för psykiatrin en senare fråga, då jag inte vågade söka hjälp själv. Men jag vet de som fått hjälpen utifrån först - och för dem är det alltid bra om personen inger ett förtroende som får er att kunna berätta tillsammans.

- Det finns andra nätverk tillgängliga.

Vill du berätta för någon mer anonymt finns det medel att tillgå, särskilt ökar hjälpen över internet. Det kan vara lättare att först berätta för en helt främmande person.

Här kommer nummer/adresser att tillgå.

BRIS - för barn som behöver hjälp
0200-23 02 30
http://www.bris.se/

JOURHAVANDE KOMPIS - för barn och ungdomar upp till 25 år

020-22 24 44 
Även chatt http://m.jourhavandekompis.se/


NATIONELLA HJÄLPLINJEN

020-22 00 60
http://www.nationellahjalplinjen.se/

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA

08-702 16 80
http://www.jourhavande-medmanniska.com/


SHEDOs jourmail

Till SHEDO:s jourmail kan du skriva som har tankar och funderingar kring ätstörningar och/ eller självskadebeteende. Du kan vara anonym, förutom att vi måste se vilken mailadress du skriver från för att kunna svara. För att vi ska kunna besvara ditt mail på bästa sätt vill vi gärna att du anger åldern på den person ditt mail gäller, men uppgiften är frivillig.
Vi som svarar på mailen har egna erfarenheter av ätstörningar och självskadebeteende, men mår bra idag.
jour@shedo.org.


Och kom ihåg; vad du än känner och hur du än mår är Du värdefull och viktig som Du är, och ingenting är att skämmas för! Du är värd all hjälp Du kan få - och Du är aldrig ensam.

Värme och kärlek, Yasmine

Mitt sätt att bryta tystnaden

Skribent: Yasmine Ejner Lind

Tema: den stora tystnaden 

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

När jag som liten började må dåligt, var jag inte medveten om det själv. Jag var fast i någon annans grepp och insåg inte förrän senare att jag levde i en lögn. Inget av detta berättade jag varken för familj eller anhöriga innan jag fallit in i en sjukdom som skulle förklaras. Jag hade inte riktigt ord att beskriva känslorna och tankarna med, och mina första självskador var rena rop på hjälp. När jag börjat med detta var det redan försent, och på sommaren gick jag in i min första depression.

Jag, sommaren 07.

Det var på den sommaren jag berättade för familjen. Jag hade fortfarande inga sätt att uttrycka mig på, och ingen visste om självskadorna än, men jag öppnade mig till den gränsen att människor förstod att något inte var som det skulle. På hösten började yrseln. Ja, eller var det yr jag var egentligen? Det var ett ganska harmlöst sätt att beskriva overklighetskänslorna och ångesten jag kände, så jag fortsatte på det spåret. Under vintern började vi söka hjälp för yrseln, jag gick igenom en radda undersökningar; skiktröntgen, audiologen, husläkaren, optiker, öga- näsa- halsläkare - hela bunten. För att komma fram till ett pyttelitet synfel. Det var inte fysiskt. Jag förstod nog innerst inne att det inte var det, hade börjat läsa om depressioner och ångest, men skämdes. Något jag absolut inte behövde egentligen. 2007 kom vi till BUP.

Då vi besökte BUP för första gången hade familjen börjat märka andra beteenden. Det var främst tvångsbeteenden, jag var livrädd för smuts och framförallt smuts från mat, vilket under sommaren utvecklades till svårare ätstörningar. Mamma och pappa fick berätta för tanten och farbrorn på BUP om alla mina idéer kring saker och ting - och där förstod jag att jag faktiskt led av en sjukdom. Jag fick genast påbörja stenhård KBT utöver 2 mediciner och det gick lite framåt.

... för att sedan backa tillbaks massor av steg.

Jag fick anorexi, vi kom i kontakt med ätstörningsenheten, och det blev allt svårare för oss att dölja vad som blivit en familjehemlighet. Efter att vi åkt in akut till BUP kom det till slut fram att jag skadat mig. Jag skämdes för mamma, ångern var stor, men då det lagt sig var det oerhört skönt. Så släkten fick veta. Jag fick inget annat än medkänsla - och jag tror många förstod varför jag varit så underlig redan som barn.

På hösten utvecklade jag en väldigt svår depression. Inget liv fanns i mig överhuvudtaget, och människor omkring mig blev rädda när de såg hur livlös jag var, hur döda mina ögon såg ut. Och så kom frågorna. Varför är hon inte med på idrott och hemkunskap? Varför går hon hem så tidigt? Varför kommer hon vissa veckor inte alls till skolan? Vad har hänt med henne..? Så hösten -07 fick klassen veta. Vi hade pratat med lärarna (varav några blev riktigt skuldbenägna då de inte behandlat mig så bra tidigare, på grund av mina "idéer") och BUP, och en dag berättade läraren att "Yasmine mår inte så bra" och att det handlade om bland annat ätstörningar och tvångssyndrom. Några tjejer från klassen som visste mer, hjälpte till att berätta. Jag möttes dagen efter av empati och tröst, och jag ångrade det aldrig. Men det fanns som sagt saker vi inte berättat än.

Jag, sommaren 2009

På hösten kom nästa slag för min familj. Jag berättade att jag under hela min uppväxt hört röster. Det kom nog väldigt plötsligt; men anledningen till att jag berättade då jag väl "fick" var att min mamma frågade. Annars vet jag inte hur lång tid det skulle tagit. Ett par år senare fick jag ur mig den största hemligheten jag burit på, och det har varit en tuff tid, då jag till och med för mig själv dolt detta. Under hela min sjukdom, ja även nu, kommer frågor. Under en period fick jag känslor som är väldigt vanliga under ett självskadebeteende, nämnligen känslan av att "det är allt jag kan". Jag trodde på fullt allvar att jag var så värdelös att sjuk är det enda jag kan vara. Jag handlade inte alltid efter känslan; den fick mig inte alltid att berätta. Men jag fick en stark ångest om en person inte visste exakt hur min sjukdom såg ut, när den väl fick veta, och var väldigt rädd att missförstås. Idag är den känslan nästan borta, och jag har inte alls samma tvång att berätta allt. Jag berättar det som passar in i situationen; pratar jag om SHEDO behöver jag inte slänga in mina röster eller tvångstankar i diskussionen och tvärtom. Men det är skönt att veta att man kan berätta utan att bli dömd.

I nästa inlägg tänkte jag ge lite tips och idéer!

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: den stora tystnaden

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den stora tystnaden
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Då vi öppnar ögonen och välkomnar världen möter vi mycket nytt varje dag. Det finns en första gång för allting. Att "komma ut ur garderboben" är oftast förenat med ens sexuella läggning, men det finns fler garderober många måste komma ur. Hur berättar man för sin omgivning att något inte är som det ska?

Foto: Östhammar strand av Yasmine Ejner Lind.

För mig gick det successivt. Det var inte alltså från en dag till en annan jag förstod att något var fel - som nu skulle berättas. Jag minns en dag, det året då jag föll på riktigt. Vi var på vår årliga tur till landet, jag, min familj och mina förföräldrar. Vi var på stranden. Från en sekund till en annan, sprack det. Jag sprang iväg i tårar. Jag berättade först att jag inte mådde så bra, och den enda förklaringen jag hade till varför var självförakt och minskad livslust. Sedan kom det i omgångar.

Våren 2006 berättade jag det för några i min omgivning, att det inte stod rätt till. Men inte riktigt vad.
Sommaren, som den här julidagen, 2006 - fick familjen veta detsamma.

Hösten 2006 sökte vi hjälp, och våren 2007 kom vi till BUP, jag och familjen. Där halkade lite mer ur än tidigare, då vi pratat med ett antal läkare och sköterskor som analyserat och utrett mig fysiskt. Jag mådde visst inte så bra. Alls. Jag fick mina två första diagnoser, och fann en del pusselbitar att placera. Kort därefter berättade vi för släkten, refererade till diagnoserna, det var allt vi hade. Klassen fick veta hösten 2007. Mer och mer kom på plats. Det var depression åt höger och tvångstankar åt vänster, ingenting hade en ordning men fler och fler förstod att jag mådde väldigt dåligt. Genom åren har pusselbitarna funnit sin plats, och idag vet både jag och mina anhöriga vad det handlar om. Det har kommit i små doser, och mycket nytt har hänt som inte kunnat haft sin förklaring från början.

Foto: kilamobler.se

Varje dag jag möter nya människor finns den där, garderoben. Saker och ting måste förklaras, om och om igen, i olika snarlika versioner, och ibland önskar jag att människor slapp fråga. Jag har försökt undvika förklaringar. Men då livet till stor del gått åt till dåligt mående - och att det genomsyrat så stor del av hur och vad jag gör - kommer man alltid till den punkten, att det vore svårt att inte berätta. Varför orkar hon inte följa med ut? Varför dricker hon inte alkohol som andra? Varför ligger hon inlagd? Varför har hon sår på kroppen? (Små frågor som) varför är hon redaktör på den här bloggen? Ah, jaså hon har haft det så. Och så kräver det förklaringar.

Men hur berättar man egentligen?
Behöver man berätta allt?
Vad ska man börja med att berätta?
Hur berättade jag, och hur tolkades det?

Jag tänkte berätta om mina tankar och aspekter på detta, i tema den stora tystnaden.

Har ni svar på frågorna?

Maila då: shedo.blogg@gmail.com
 
Värme och kärlek, Yasmine

Mitt 2012

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Ett nytt år 

Redaktör: Emelie Jonsson

I förra inlägget sa jag ju att jag skulle skriva upp en liten "att se fram emot & mina målsättningar-lista" inför 2012. & jag håller ju vad jag lovat så här kommer det.

Måluppsättningar:

• Klara av att gå till sjukgymnast och samtal varje vecka
• Ta en dag i taget och inte rusa fram i tankarna.
• Försöka med Matte B. Inte ge upp i förväg.

Att se fram emot:

• Att mina brorsdöttrar bara växer och växer. I år blir de 1, 2 och 4 år. Jag ser fram emot att få följa deras utveckling. Att få se blivande ett åringen tar sina första steg, att få höra två åringens första riktiga ord, och att få se hur fyra åringen utvecklas ännu mer och blir en stor tjej som bara lär sig mer och mer.
• Att min kusin ska gifta sig och jag får gå på bröllop för allra första gången
• att jag förhoppningsvis orkar börja plugga på högskolan igen till hösten
• ser fram emot att själv göra framsteg. att se att det inte är omöjligt att bli fri(sk)
• Något jag ser fram emot mer är att två av mina vänner kommer att få barn.

Och sen något jag ser fram emot ganska så snart är att få hem kläderna jag beställt från H&M.

Jag längtar så mycket att jag nästan spricker. Är man knäpp då? Jag älskar kläder och ser fram emot att få se när vår och sommarkläderna dyker upp i affärerna.

Tema: Ett nytt år

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Ett nytt år
 Redaktör: Emelie Jonsson

Ja, det är väl ingen som har missat att det är ett nytt år? Redan är vi inne i andra veckan på det nya året & jag har lite svårt för att acceptera ett nytt år. Det brukar alltid kännas lite extra tufft när alla planerar inför nyårsfest och jag bara vill lägga mig under täcket och bara hoppas på att det nya året kan vänta lite lite till.
Men tyvärr så anpassar sig inte världen för mig utan jag får helt enkelt anpassa mig efter världen.

Det är ett nytt år - men so what? Varför är det egentligen en sådan hets kring det här med ett nytt år.
Alla ska börja med sina nya liv. Nyårslöften sägs i varje hörn och om några månader kommer säkerligen 80% av personerna som gett löften bryta dessa. Nu är inte jag någon som vet något om statistik men det är bara vad jag tror.

Jag ger inga nyårslöften. Det var för några årsedan jag sa mitt sista nyårslöfte och det var: "Jag ska aldrig mer ge några nyårslöften" och det har jag hållt sedan dess.

Men hur känner ni inför ett nytt år? Är DU personen som tänker "Ett nytt år - nya möjligheter" Eller kanske är du lika negativ som mig och tänker "Ett nytt år - nya problem" ?

Jag ska försöka tänka ut något positivt med att det är ett nytt år. Något positivt måste det ju finnas.
Det jag tror på skulle hjälpa mig och säkert många andra är att göra upp små mål. Så att man har någonting att se fram emot. Kanske har det bestämts att ni ska ut på en resa senare i år? Kanske har du en viktig match i fotbollen? Du kanske ska bli Mamma/Pappa/Storebror/Storasyster osv. ?  Ja vad det nu än är, det kan ju vara små saker också, som att något bra på tvn visas nästa vecka, eller att en film kommer på bio. Eller varför inte att din favorit-tidning kommer med nytt nummer varje vecka.

Ja, jag tror ni förstår min tankebana nu va?

Så i nästa inlägg kommer jag att skriva upp en liten "att se fram emot & mina målsättningar-lista" inför 2012.

Om ni har något att dela med er av vad gäller ett nytt år.
Tveka inte att maila till oss: shedo.blogg@gmail.com

Vad är stress? och hur kommer man ur det?

Skribent: Yasmine Ejner Lind

Tema: stress

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Har du utsätts för massiv inre stress tilltäckligt länge går det över i "stress-tinnitus"; med det menar jag att stressen du känt under en lång tid fortsätter även då stressfaktorerna är över. Handlade stressen om överdrivet arbete, för att ta ett exempel, och du struntat i att lyssna på kroppen som antagligen sagt till flera gånger att sakta i backarna! kan detta lätt leda till utbrändhet s. k. utmattningsdepression.

"Det kan vara symtom som kraftlöshet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, tunnelseende, ljudkänslighet, huvudvärk, magvärk, yrsel, muskelvärk, rastlöshet, nedstämdhet, tomhetskänslor, ångest, självmordstankar, ont i bröstet, infektionskänslighet m.m." - läs mer på den här sidan 

Vad kan du göra om du hamnat i ett sådant tillstånd?

(några metoder hämtade ifrån netdoktor)

•  För dagbok över stressen i ditt liv, undersök om du ser några samband mellan de situationer som utlöser stressen, försök i så fall undvika eller ändra på någonting av dessa

•  Ta reda på vad som är viktigt för dig i livet ur ett långsiktligt perspektiv, jämför hur det är idag med hur du skulle vilja ha det och se om du kan ändra på något omedelbart

Foto: mabra.com

•  Se till att skapa ordning i livsrytmen, sov och ät på regelbundna tider
•  Skapa balans mellan arbete, familj, fritid, och egenvård, schemalägg hur mycket tid/utrymme de olika delarna ska få
•  Sök socialt stöd, försök hitta gemenskap med andra (även utanför arbetet) där du känner att du behövs och uppskattas
•  Odla fritidsintressen som är givande och kan verka stärkande
•  Lär dig avslappning i någon form, t ex meditation, qi-gong eller yoga
•  Hitta en motionsform som passar dig, motionera ett par dagar i veckan

Givetvis gäller det att hitta ditt sätt och din metod för att tampas med stressen.

Något som ter sig som inre stress är om du utsätts för en traumaupplevelse. Detta kan innebära ett repetitivt trauma som pågått under lång tid; som mobbing, övergrepp eller krig. Eller ett enskilt trauma som en olycka eller en våldtäkt. För några procent av de som drabbas av ett trauma, uppstår något som kallas Posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom

... eller PTSD som det förkortas, är en form av ångeststörning som går ut på att du bär höga nivåer av ångest och stress. Denna sjukdom bryter ut inom sex månader efter traumat och yttrar sig pån dessa sätt:

• Överdriven vaksamhet, uppmärksam på nya trauman
• Spändhet och undvikande av sådant som liknar situationen kring traumat
• Drömmar på natten och flashbacks, där du flyr tillbaka dit traumat inträffade 
• Fantasier i vaket tillstånd som gör det svårt att släppa traumat
• Likgiltighet, personlighetsförändringar, isolering från omvärlden
• Koncentrationssvårigheter
• Aggressivitet, panik och ångest vid mötet med andra, pga den ökade stressen
• Tillkommande sömnproblem, depression, missbruk eller andra stressrelaterade störningar

Då du lider av denna ångestsjukdom har du ofta väldigt lätt att associera vardagliga händelser och ting med den traumatiska upplevelsen. Befann du dig nära en pappersfabrik under traumat (för att ta ett exempel) leder det lätt till kedjekopplingar mellan enkla vardagligheter till minnet från traumat. Att se ett papper i fel situation kan leda till detaljerade minnesbilder av t. ex våldtäkten, trots att själva föremålet inte har något med den egentliga händelsen att göra. Jag har letat genom internet efter kopplingar mellan den posttraumatiska stressen och självskadebeteende, men kan inget tydligt finna. Däremot vet jag av egen erfarenhet och med tanken på andra som befunnit sig i denna stress; att självskadande kan bli "en flykt" från minnena av upplevelsen. Jag har uppfattat att många bland de som utvecklar självskadebeteende, kan trauman som övergrepp ligga som grund för det.

Hur tar du dig ur en posttraumatisk stress?

Som med utmattningsdepression är det viktigt att få basfunktionerna att fungera. För de flesta självläker detta syndrom. För övriga finns det hjälp och terapier att tillgå, bland annat EMDR.

-----------

 Stanna till en sekund. Tänk efter. Påskyndar jag något jag egentligen skulle kunna ta mig tid till?

Skulle jag kunna vänta, ta mig tid att andas, inte låta bli att sova, och inse; att hälsan alltid kommer först?

 

Stress kan vara farligt. Gör det till din grej att stanna upp, och bara invänta lugnet.

 

Värme och kärlek, Yasmine