Att hantera ilska

Många känner säkert igen sig när jag pratar om att ilska och vrede kan komma till en kokpunkt och explosionen är oundviklig. Det är inte så ofta det pratas om denna känsla som dock kan vara lika destruktiv som t.ex. sorg eller rädsla som leder till ångest. Alla är nog överens om att man ofta gör sig illa när ångest känns outhärdlig eller när man känner sig ledsen, ensam eller sviken. Det är lättare att förstå hur man konkret kan uttrycka sin sorg utan att skada sig, man kan skriva av sig, teckna, gråta, krypa ihop under täcket eller liknande. För ångest finns det hur många färdigheter som helst, listan är lång. Men hur kan man bli av med ilska på ett effektivt sätt?

Många som skadar sig har snabba kast i känslolivet, känslor blir väldigt starka väldigt fort eller så lider man kanske av PTSD (posttraumatisk stress syndrom) och där är det ganska vanligt att man känner ilska och aggressioner. Det kan bli ett problem för en själv och andra om man inte vet vart man ska ta vägen när man inte kan hålla igen på den. Det kan leda till vredesutbrott där man agerar utåt genom att kasta saker, sparka på grejer, skrika, slåss eller gör sig själv illa. På en avdelning måste personalen kanske larma, glas går i kras, man måste hållas fast eller andra konsekvenser som aldrig är önskvärda. Vad kan göras istället? Här kommer några tips som hjälpt mig att kunna släppa ut ilska utan att den blir destruktiv för mig eller omgivningen.

Finns det en boxsäck till hands så är det klart optimalt men så är ju oftast inte läget. Däremot finns det kuddar. Ta en kudde och slå den på madrassen eller mot din sänggavel. Inget går sönder men när du gjort det ett tag kommer luften gå ur dig och du får ändå känslan av att slå på något. 

Ett sätt som hjälpt mig många gånger och som är effektivt är att ta en påse fylld med isbitar, gå in i t.ex badrummet ifall du är inomhus eller en vägg ute och smäll isbitarna hårt i väggen så de går i tusen bitar. Känn ilskan och kasta med all din kraft. Ifall du inte har isbitar så tar sockerbitar istället. Det är nästan bättre eftersom det krävs mer kraft att kasta sönder dem och du kan samla ihop de som inte gick sönder för att kasta de på nytt, du kan hålla på längre vill säga. På så sätt får du känslan av att kasta och slå sönder saker utan att förstöra eller behöva städa upp en massa när du väl lugnat ner dig.

Skrik in i kudden, det känns befriande. Gör saker där du blir av med energi och kraft t.ex springa ett varv runt huset/kvarteret eller sätt dig på en motionscykel tills du inte har ork kvar. 

Ta en penna eller en krita och papper. Tryck hårt och rita helvild, täck hela pappret och ta nästa och nästa och nästa. 

Hämta en tidning eller papper och riv sönder det i småbitar eller knycka ihop det och kasta pappersbollarna mot en vägg.

För mig har det alltid hjälpt att känna ilskan när jag får slå och sparka på saker utan att det slutar i ett världskrig, genom kuddar, is-eller sockerbitar, pennor och papper och att göra av med energi. För när orken väl tar slut så brukar det hos mig lätt gå över till att jag känner mig ledsen och gråten kommer. Och då har jag alla färdigheter jag behöver på en lista för att reda ut sorgen.

Hoppas några av tipsen hjälper dig att hantera din ilska på ett icke - destruktivt sätt! 

Bianca, SHEDO-skribent

Första mötet

Första mötet med en psykolog kan vara jätteviktigt. Vi kan försöka se det som en måttstock för hur relationen kommer bli, om vi kommer få hjälp av den här människan överhuvudtaget. Ibland, är det första mötet precis så.

Ibland är det tvärtom.

Jag var tvungen att byta psykolog efter avslutad KBT för två år sedan. Den nya psykologen var en person som jag efter första mötet inte hade fått förtroende för. På tåget hem ringde jag mamma och beklagade mig, jag ville aldrig mer gå tillbaka. Det hade gjort ont, varit jobbigt och inte alls så som jag hade förväntat mig. Ändå fortsatte jag, för jag visste att jag behövde hjälpen. Så varje vecka tog jag mig in till stan och började känna att jag mådde bättre. Jag tyckte inte illa om psykologen, och det var tydligt att det inte spelade någon roll om jag gjorde det eller inte. Däremot utvecklade jag en respekt och en tillit för att de som sades i rummet handlade om att hjälpa mig att själv hitta svaren på mina frågor och ta reda på vad jag behöver för att må bra.

Vid ett av våra tidiga samtal pratade vi om mitt stora kontrollbehov. Den enorma rädslan jag bar på för att tappa kontrollen. Pulsen ökade och axlarna drogs upp till öronen när jag pratade om det. Då tog psykologen en penna och höll den hårt i sin hand en stund för att sen öppna handen och låta pennan falla ner på bordet. Sen kom det viktiga. Psykologen höll pennan hårt i handen men vred handen åt andra hållet, med handryggen mot bordet. När handen slappnade av låg pennan kvar, utan att falla.

Vid ett annat tillfälle satt jag vilsen, ledsen och förtvivlad och undrade hur jag skulle lära mig att hantera det som just då gjorde ont. Jag ville ha verktyg, ett quick-fix. Det jag fick var något annat. "Du måste lära dig att hitta din känslokompass. Utan den går vi vilse i livet."

Jag tog det till mig. Framförallt tillät jag mig att vara arg. I ilskan släppte jag på kontrollen och började känna efter hur ilskan kändes i kroppen. När våra samtal spred sig över månader började jag inse att det jag från första början tyckt illa om var just det som hjälpte mig allra mest. Det här var en person som vid precis rätt tid tryckte på rätt knappar och ställde de frågor som jag i många år duckat för och smitit undan från. De frågorna som tvingade mig att känna efter, längst in. Jag föll inte handlöst, jag lärde mig sakta att gå på en väg där mina känslor fick bestämma riktning. Att jag kan släppa taget på mina villkor och gå dit jag själv vill gå.

Jag är tacksam för att jag gav den personen en chans till, men ännu mer tacksam för att jag gav mig själv en chans till.

Emma, SHEDO-skribent 

Att pressa sig till det yttersta för att försöka vara perfekt

I hela mitt liv har jag försökt att vara perfekt. Jag har ansträngt mig för att vara en duktig flicka, alltid gjort mitt bästa och försökt att leva upp till kraven som samhället och jag själv ställde. Jag tror aldrig att jag kände mig duktig på riktigt, men ändå kunde jag inte sluta försöka. Med tiden blev kraven större och det blev svårare och svårare att hålla uppe fasaden.

Under så många år försökte jag vara som alla andra, göra det som jag trodde förväntades av mig och passa in i samhället. I skolan kämpade jag med läxorna och gjorde allt jag kunde för att få bra betyg. När jag sedan slutade skolan så försökte jag allt vad jag kunde för att göra det som jag trodde och kände att jag borde göra: leta efter jobb, söka utbildningar, ha praktik, sommarjobba m.m.

Jag började med praktik, fortsatte med ett år på folkhögskola och sökte året efter det in på sjuksköterskeprogrammet. Men redan på min första praktikplats började jag må dåligt. Jag tvingade iväg mig varje morgon och räknade varje dag ner timmarna till arbetsdagens slut. Folkhögskolan kändes lite bättre, men det var första gången jag bodde hemifrån så mitt självskadebeteende accelererade snabbt. När jag till sist läste till sjuksköterska så klarade jag av att hålla uppe fasaden i nästan ett år, sedan kraschade jag. Jag ville så gärna göra mina föräldrar stolta, jag ville så gärna bli sjuksköterska för att kunna hjälpa andra, jag ville så gärna klara av att läsa en universitetsutbildning för att sedan kunna få jobb inom det yrket! Men det gick inte.

Efter att jag slutat på sjuksköterskeprogrammet så blev jag sjukskriven. Men i nästan ett år efteråt så försökte jag dölja hur det verkligen var för alla utom min familj och min närmaste vän. Jag låtsades att jag fortfarande läste till sjuksköterska och ville så gärna att det skulle vara sant. Men jag klarade inte av det, det gick inte längre att pressa mig till att verka vara perfekt.

Nu har jag börjat acceptera att jag kanske inte kommer att klara av att göra allt det jag vill och allt som det känns som att man borde. Sakta börjar jag också känna att det kan vara okej ändå. Vem klarar egentligen av precis allt som man vill och borde? Jag har ändå gjort mitt bästa! Jag har försökt och försökt igen, men det har inte gått. Då får jag helt enkelt tänka om! Och den här gången ska jag försöka att inte ställa för stora krav på mig själv. Den här gången ska jag lyssna på mig själv och försöka ta det i min egen takt. Jag kommer aldrig att leva upp till alla krav som finns överallt. Jag får prioritera och överväga vad som känns viktigast för mig. Och jag vet att jag aldrig kommer att bli perfekt – för det är ingen. Numera försöker jag framförallt att sträva efter att vara mig själv! Det kommer alltid att vara tillräckligt!

Var dig själv - ingen är perfekt, men du duger ändå!
Jenny, SHEDO-skribent