Det där mittemellan och sådär

Jag vet vad det innebär att må riktigt dåligt, så dåligt att livet känns totalt mörkt och meningslöst. Jag vet också hur det är att må riktigt bra, hur det är att njuta av livet och trivas med varje ny dag. Sedan finns det ett annat mående som jag kallar sådär. I sådär, eller mittemellan, är det inte dåligt men inte bra heller. Jag antar att det hör livet till men jag har väldigt svårt att finna mig i det läget. Jag tycker om antingen eller, svart eller vit, saker man kan inordna i fack och som man kan ta på. Det där mittemellan är mer luddigt och det gör mig osäkert. Vissa skulle kanske kalla det för den gråa vardagen men om man inte är så bekant med en "vanlig" vardagslunk kan det kännas obehagligt. Jag är så van vid att höra hemma på psyk och i att må riktigt dåligt, det är en värld jag känner till. Jag har varit hospitaliserat i så många år. Sen har jag mina perioder som bara är toppen, även om de inte varar särskilt länge. Antingen eller. Men på senaste året efter hårt arbete i terapi har jag lärt känna sådär, att vara i ett läge som inte går till ytterligheten. Allt som är nytt är skrämmande. Och jag antar att jag inte är ensam om att känna obehag i det okända läget mittemellan.

Hur är det, eller bättre sagt vem är jag när jag inte mår botten men inte heller är toppad?
Hur är det att inte exakt veta var man befinner sig?
Vad gör man när man inte mår så dåligt att man behöver vara inlagd men ändå inte mår bra för att kunna fungera fullt ut hemma?
Går det att trivas i mittemellan?

Jag är ingen stor fan av ordspråket "tiden läker alla sår". Vissa sår kanske aldrig läker helt och vissa saker lämnar stora ärr bakom sig. Men i det här fallet tror jag att tid krävs för att kunna känna sig bekväm i mittemellan. Jag tror det behövs tid att vänja sig vid att kunna må sådär utan att bli rädd. När jag mår sådär är det som att jag går och bara väntar på att det när som helst blir svart eller vitt igen. Men om jag försöker låta tiden gå kommer jag kanske upptäcka att det inte tvunget behöver bli så utan att det faktiskt går att leva i en grå vardag. Jag har pga mitt dåliga mående under hela vuxenlivet inte fått chansen att lära känna den gråa vardagen. Jag har aldrig kunnat erfara den förrän nu eftersom jag haft mitt hem i mörkret, inlåst på psyk, på behandlingshem, på terapier. Jag har inte haft möjlighet att komma till denna punkt. Så nu gäller det att våga vara kvar i en gråzon, i ett för mig okänt läge och avvakta för att se hur det kan vara här. Vad kan man göra för att våga må sådär?

Jag försöker som sagt låta tiden gå och fylla dagen med saker jag normalt sett tycker om att göra. Det känns konstigt att känna sig "bara" lite nere, inte totalt deprimerad, och det tar emot att göra saker när man mår sådär. Men just nu försöker jag gå emot min olustkänsla och gör det ändå. Och när någon frågar mig om hur jag mår är jag ärlig och svarar sådär.

När man är på okänd mark, som nu i en gråzon, tror jag att det även är viktigt med rutiner. Jag anstränger mig för att ha ett någorlunda rimligt schema, fasta tider jag stiger upp och lägger mig. Det tar mycket energi att vara rädd och behöva satsa på att våga så det är helt ok att vila och erkänna det för sig själv.

Det är kanske löjligt kan vissa tycka eftersom "sånt är livet", "livet är ingen dans på rosor" och "så är det för de flesta". Men jag, och säkert många andra, har aldrig haft möjligheten i vuxen ålder att vara i en "normal" vardag eftersom "sånt är livet" aldrig existerat i mitt helvete. Jag har varit hemma på avdelningar istället för i mitt eget hem. Men nu får jag lära mig hur det är att leva i mittemellan, att inte vara i antingen jag vill dö eller att vara hyperaktiv.

Jag önskar att jag som ung vuxen hade fått växa in i detta läge och känt att det är så här det är istället för att lära mig det nu när jag ska bli 35 år gammal. Jag tillåter mig att känna att det är sorgligt en stund men att det sen är något jag måste acceptera. Jag måste acceptera att det inte är mitt fel att jag missat detta sådär läget, att jag aldrig fått lära mig hur en vardag fungerar. Det är inte mitt fel att jag mått så dåligt och varit inlagd och därav inte kunnat fungera i mitt hem under längre perioder. Och jag måste acceptera att det tar tid att finna mig tillrätta i detta, i något som är skrämmande, främmande och konstigt. Just nu känner jag mig inte riktigt hemma eller rotad, men jag tror att tiden och min envishet kommer hjälpa mig att hitta hem. Jag tror att jag kommer känna att det är helt ok att må sådär. Livet väntar på mig, äntligen, och sådär är uppenbarligen en del av det, så då ska jag försöka göra rum för det även om det tar emot i början. För livet är ju det jag kämpat för, livet har varit mitt mål under alla dessa år inom psykiatrin och bakom stängda dörrar. Nu har jag nått hit och jag ska minsann lära mig att må mittemellan också. Det är dags att hitta hem!

/Bianca, SHEDO-skribent

Personlighetsförändring

Det är någonting med att komma hem. Hem till sina rötter, sitt förflutna och sina minnen. Det ger perspektiv och framförallt förståelse. Det får mig att inse hur mycket missär mitt liv har handlat om, och det får mig att sörja alla trasiga minnen från det som en gång var det enda som faktiskt spelade roll.

Det finns en uppsjö av saker som fortfarande gör djävulskt ont att minnas från dem åtta år av sjukdomshelvete som det ändå var. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om ångesten och hur den äter upp mig inifrån på det där obehagliga sättet som gör att man tror man inte ska överleva. Utav allt jag minns så är sorgen över den personlighetsförändring jag gick igenom det i särklass värsta.

Jag såg en gång en person i min närhet personlighetsförändras. Jag saknade henne så djävulskt när ångesten tog över varenda del av hennes personlighet och hon blev inåtvänd, tystlåten och ville inte ses. Det läskiga var att varje gång jag träffade henne så saknade jag henne bara ännu mer. För det var inte hon som satt framför mig. Det var en fruktansvärd känsla av ohjälplighet och först då insåg jag vad mina nära fått utså under dessa år. Det måste gjort så jäkla ONT att se mig tyna bort i alla bemärkelser som finns.

Jag kan titta in i Simons ögon och sörja att jag inte såg min lillebror växa upp. Jag kan sörja att jag sitter här på andra sidan dvalan och inte har en aning om när och hur han blev så klok. En vän. Ett bollplank när jag behöver prata. Hur kunde jag inte prioritera att vara en förebild för honom?

Jag kan prata med David och undra om det är på grund av mig han tidigt tvingades bli så självständig. Om han alltid varit det eller om han tvingades då all uppmärksamhet togs ifrån honom. Jag kan sörja att vi tappade bort varandra just när vi blivit som allra närmast. Att det jag blev förde oss ifrån varandra.

Jag kan se på mamma och pappa och undra hur man står ut? Hur man kan göra allt för sin dotter som inte längre är ens dotter. Hur man kan kämpa för att någon gång få tillbaka det som ändå var jag. Det som inte var sjukdom och ångest. Jag kan förstå att man som förälder gör allt för sina barn, men sörja hur mycket det tärt på dem. Sörja en förlorad tillvaro, två sönderslitna föräldrar och en sargad familj.

Jag kan dessutom sörja min egen förlorade tonår. Och allt jag gick miste om. Allt jag valde bort för sjukdomens skull. Allt jag inte gjorde. Allt jag gjorde men ändå inte var närvarande. Allt som kunde varit så roligt men som bara är mörka minnen. Jag kan känna en obeskrivlig hunger inombords till att göra allt i hela världen. Och göra det utan ångest och smärta. Utan att känna sig som den mest ensamma individen i hela världen. Utan att känna sig jagad.

Jag vill träffa mitt 14-åriga jag och skaka liv i dem tomma ögonen. Få dem att se vad som håller på att förstöras. Nöta det mantra jag så många gånger sa till mig själv när jag äntligen bestämt mig. ”Du har bara ett liv Emma, lev det.”

För alla som kämpar – gräset är grönare på andra sidan. Och det gör så ont att inse att det är omöjligt att förstå när man är mitt i dimman. För där finns inget annat än ett mjölkvitt skum att planlöst irra omkring i. Det har aldrig funnits något annat och det kommer det hellre aldrig att göra. Tror man. Jag önskar jag kunde dra varenda en av er till andra sidan och visa vad jag känner nu.

Att jag för första gången på väldigt länge känner mig levande.

Massa massa kärlek,

Emma