torsdag 29 april 2010

Hur mäter man framgång?

Skribent & Redaktör: Johanna Olsson
 Tema: En framgång - Något jag hade problem med men löste.
Foto: Privat

Jag funderar ofta på vad ordet framgång innebär – betyder. Är det något som är mätbart eller är det en känsla? Kanske är det lite utav båda två.

När jag skulle sätta mig och skriva den här texten, om något jag hade problem med men löste, så låste hela min tankeverksamhet sig. Jag komma på vad jag skulle skriva om, vad som skulle vara mätbart och förståeligt för omvärlden. Jag fokuserade otroligt mycket på specifika händelser och saker. Men när jag tänker på min tillvaro så känns varje dag som en framgång just nu. Men vad är det som gör det till en framgång?

Kanske är det det faktum att jag lärt mig att respektera mig själv och mina behov, den största framgången jag haft/har. Det är det problem jag löst som lett till flest framgångar. För när jag började respektera mig själv och mina behov så ramlade mitt liv på plats, bit efter bit.

Min framgång just nu är att jag lärt mig att sätta gränser för människor omkring mig, vilket gör att jag bara umgås med folk som jag har utbyte av, som fyller mig med positiv energi. Den har gjort att jag lärt mig att respektera min kropp och uppskatta det den gör för mig. Den har gjort att jag känner mig så pass säker på mig själv och min förmåga att jag är i startgroparna för att starta eget företag. Förmågan att respektera mig själv och mina behov har gjort att jag kan stå på en klippa vid havet och njuta av havsvindarna, vårsolen och fågelkvittret.

Självklart har jag mina sämre dagar då jag helst av allt skulle vilja stanna under täcket och aldrig mer komma fram. Men de dagar då jag vågar leva, de dagar är min framgång. Jag hade ett problem, jag respekterade inte mig själv, min kropp och mina behov – det gör jag nu.



Foto: Privat

tisdag 27 april 2010

Att ge upp kan vara att vinna

Skribent & redaktör: Linda Adolfsson  
Foto: Mathilda Hofling
Tema: En framgång - Något jag hade problem med men löste 


Jag har väldigt svårt för att ge upp och erkänna mig besegrad. Speciellt i sammanhang där jag vet att jag har rätt, men där det ändå inte spelar någon roll hur hårt jag kämpar för det jag tror på. Människor vill inte alltid göra som jag vill att de ska göra. Människor vill inte alltid lyssna. Människor vill inte alltid ta sitt ansvar.

I detta fall handlade det om psykiatrin. Människor inom psykiatrin; överläkare, psykolog, chefsöverläkare och några övriga inom den makten. Det var i början av hösten förra året och jag hade under sommaren genomgått en process som var större än något jag tidigare har upplevt. Jag hade under kort tid fått en typ av "sjukdomsinsikt". Jag kunde se mina problem, mina behov och mina önskningar klart och tydligt. Jag kunde se precis vad jag behövde för hjälp. Det var omvälvande, viktigt och oerhört skrämmande.

Jag pratade med min DBT-psykolog om mina insikter och hon förkastade dem. Jag insåg ganska snabbt att psykiatrins kompetens inte räckte till. Efter 8 år i landstingspsykiatrin kunde jag klart och tydligt se att de inte kunde göra det bättre. Däremot kunde de remittera mig till en privat specialist. Jag bad min läkare om det. Jag fick nej. Jag bad igen. Jag fick nej igen. Jag bad chefsöverläkaren, och fick nej. De påstod sig ha satt rätt diagnos på mig, trots att jag knappt hade två av åtta kriterier som krävs. Trots att jag presenterade vad jag behövde hjälp med. Trots att jag hade en utredning som stärkte mina åsikter. Så jag gav inte upp. Jag ringde Personligt ombud, men de sa att jag hade gjort allt. Jag ringde Patientnämnden. Jag ringde gamla behandlare. Jag sökte hjälp på olika forum. Ingen kunde hjälpa mig. Jag ringde chefsöverläkarens sekreterare flera gånger om dagen för att få ett tydligare svar på varför de sa nej till den privata vård jag trodde på. Jag fick inget svar. Mina närmaste sa till en början att om någon kunde vinna det här så var det jag. Mina närmaste fick se en stark kämpe brytas ner. Jag ville inte ge upp.

Efter tre månaders skrikande och gråtande vaknade jag en morgon med en ovan tanke. Som hämtat ur 12-stegprogrammets första steg bestämde jag mig för att erkänna mig maktlös. Jag hade gjort vad jag kunde. Jag såg att det jag nu gjorde, att gå runt med ständig ilska gentemot psykiatrin, gjorde att jag bara kunde förlora. Allt jag brydde mig om var att visa dem att de gjorde fel. Att jag visst var värd den vård jag behövde. Men till vilket pris? Jag vaknade den morgonen och insåg att jag slogs mot en stenmur. Mina knogar blödde, men ingenting fick jag ut av det. Så jag släppte taget. Jag bestämde mig för att låta tiden gå. Jag bestämde mig för att leva i nuet. Jag bestämde mig för att jag var värd bättre än den destruktiva vreden jag matade inom mig. Jag släppte taget.

Någon vecka senare diskuterade jag psykiatrin med min pappa. Att jag i nuläget inte hade någon vård alls, att jag önskar att jag hade råd att betala den privata vården själv. I den sekunden löste han mitt problem. Han sa "jag betalar".

Idag går jag hos en fantastisk och kompetent terapeut som har hjälpt mig längre än landstingspsykiatrin har gjort på 8 år. Jag hade inte tagit upp ämnet med min pappa om det inte var för att jag hade erkänt mig maktlös några veckor tidigare.
Men jag slogs heller inte i onödan. Jag kunde vakna upp i slagen och inse att det var mig själv jag slog på. Jag vaknade upp och förstod att det ibland är lika viktigt att ge upp som att fortsätta kämpa. 

lördag 24 april 2010

Att se att man faktiskt lyckas även fast man inte tror det själv

Skribent&Redaktör: Emelie Jonsson
Tema:En framgång - Något jag hade problem med men löste

Nu drar vi igång med de nya redaktörerna på bloggen och vi startar med ett gemensamt tema som kommer vara fram tills söndag nästa vecka. Alla i redaktionen kommer att skriva var sitt inlägg om En framgång - Något jag hade problem med men löste och jag är först ut med att dela med mig av min framgång.


När jag satte mig ned och började fundera på mina framgångar, och problem jag haft men löst så stod det helt still. Vad har jag för framgångar egentligen? Finns det några framgångar som jag kan vara stolt över? Jag gick igenom mitt liv i mina tankar och lät alla 20 år rulla förbi i en snabbspolning och där fann jag det. En framgång, ett problem som jag helt enkelt löste alldeles av mig själv.


Det handlar om en dröm som gick i uppfyllelse men som sedan krossades och jag tog det väldigt hårt. Jag hade misslyckats med min allra största dröm - att åka iväg som au pair till det stora landet Amerika.

Efter studenten åkte jag alltså iväg, till ett land jag aldrig varit i, till en familj jag aldrig träffat och skulle ta hand om familjens två barn. Jag var så stolt över att jag klarade att åka iväg och jag trivdes som fisken i vattnet i det stora landet. Vilken dröm! Leva ett amerikanskt liv som man bara fått se på tv och film, men här levde jag ett amerikanskt liv i en typisk amerikansk familj med två härliga barn som körde med mig dag ut och dag in. Men jag trivdes, till en början i alla fall. Efter ungefär två månader i familjen började jag känna att jag inte riktigt passade in och hemlängtan blev stor. Jag beslutade mig att åka hem och här kommer mitt problem. I ungefär ett år gick mina tankar om hur misslyckad jag var som åkte hem, som inte klarade av en sådan simpel sak som att stanna kvar. Jag kunde ju försökt att anstränga mig, eller i alla fall bytt familj tänkte jag och jag ångrade på ett sätt att jag hade gett upp så lätt. Att krossa min dröm bara sådär, en dröm jag hade haft sedan många år tillbaka. Jag blev så avundsjuk på alla som klarade av ett helt år och inte var så fega som mig och åkte hem efter två månader.

Men efter att en klok människa sa till mig att jag var ju faktiskt stolt över mig själv när jag hade åkt dit, jag gjorde faktiskt ett steg till min dröm. Jag tog steget och åkte iväg, jag stod inte bara och drömde jag gjorde ju faktiskt verklighet av den stora drömmen även fast det inte blev helt som jag hade tänkt mig. Men jag åkte dit, och tillbringade två månader. Det är inte illa, jag fick uppleva mycket på dessa två månader och jag testade faktiskt på hur det var att leva min dröm.


Så min framgång är att jag släppte allt ältande om hur misslyckad jag var som åkte hem tidigare än väntat och vände den känslan till hur bra det var av mig som faktiskt vågade åka iväg och jag vågade att stampa ner foten när jag kände att det inte var rätt för mig att tillbringa mitt år i den amerikanska familjen. Jag ska vara stolt över att jag gick efter mitt hjärta och jag har det faktiskt bättre här. På svensk mark där jag trivs och har min familj och mina vänner.

Idag ser jag mig inte misslyckad över situationen utan lyckad över att jag gjorde något som fick mig att må bra - att åka hem till Sverige och börja läka alla sår.

foto: privat



söndag 18 april 2010

Allt har sitt värde

Skribent: Linda Adolfsson
Foto: Mathilda Hofling (modell: Linda Adolfsson)
Tema: Alla har en historia att berätta
Redaktör: Therese Björck





Jag bär ofta med mig tanken att alla människor jag möter har en alldeles egen historia som har format dem till den de är idag. Också andra människors historia har format min när jag har blivit en del av deras liv. Jag har mött de som har blivit berövade möjligheten att vara barn. Jag har mött de som har växt upp i trygghet. Jag har mött de som stått starka genom alla stormar och de som inte har fått verktyg nog att hantera en vindpust. Alla har de erfarenheter som lett dem dit de är idag. De behöver alla få berätta om det som tagit dem hit. De behöver alla någon som lyssnar. Och vi behöver alla lyssna. Vi har något att lära av varandra. I varje ny människa vi möter.

Jag har min historia. Mitt liv idag och de svårigheter jag kämpar med idag beror mycket på den jag var i mitt förflutna. Det kan jag inte bortse från. De mönster jag har i mig som har blivit destruktiva. De mönster jag behöver repa upp och forma om för att må bättre. Men även de styrkor jag har som jag har fått med mig från människor jag har mött och de utmaningar livet har gett mig.

Jag får ofta höra att min barndom var osannolikt hemsk och traumatisk. I jämförelse med vad? brukar jag då fråga. Baserat på fakta har jag nog varit mer otursdrabbad än många andra barn. Men vem säger att det var värre för mig än för någon annan som inte utvecklade försvaren lika snabbt och effektivt som jag? Det finns så många olika vägar in i den psykiska ohälsan. Människor har olika grader av känslokänslighet. Jag visste i alla fall att något var fel och jag kunde förhålla mig till det. Jag hade förmågan att se bortom det. Jag hade en styrka hela vägen och jag såg alltid ljus. Andra kanske inte hade den envisheten med sig i generna.

Om det är något jag definitivt har lärt mig av att lyssna på andra människors reflektioner om sina liv så är det just det att lidande inte kan mätas utifrån fakta. Det är så lätt att tänka att man inte har något att säga för att andra har varit med om så mycket värre eller något mycket roligare än ens egna erfarenheter. Att någon har klarat av så mycket mer än man själv. Då undervärderar man sin egen historia och också sig själv.

Jag möter ofta det från vänner som inte har mått dåligt på den nivån då det har handlat om psykisk ohälsa och sjukdom; att de inte tycker att deras historia är viktig. Men jag vill så gärna höra deras berättelse. Den har ju samma värde som min. De har bilden av det friska livet som jag behöver. Jag kan ge dem en tacksamhet utifrån vad de har med sig och en djupare förståelse för psykisk ohälsa. De kan ge mig redskap som jag har missat på vägen i mitt sjuka. De kan leda mig till det friska och bli en kompass i mitt sökande efter balans.

Jag tänker att om jag blir vald som redaktör och även samordnare här så är min uppgift dels att dela med mig av de stora och små historier som finns och funnits i mitt liv, men framförallt att hitta teman som inspirerar er läsare att skriva om era liv och reflektioner kring den historia, det nu och de drömmar ni bär på. Jag ser fram emot att få små inblickar i vad som har format just de ni är idag.

Jag avslutar med en kort text från min hemsida:

"Jag har vandrat vilse på livets bakgator i många år. Ryggsäcken har varit tung och krävande. Nu har jag börjat lära mig att fördela tyngderna jämnt och använda verktygen i den på rätt sätt.  Överst i ryggsäcken ligger mina glittrande stjärnögonblick, de dagliga glädjestunderna som får mitt hjärta att skutta till. Underst ligger tyngderna som berättar om modet i att stanna. De är grunden till den jag är idag, med förmågor och brister. Allt däremellan har också sitt värde."

fredag 16 april 2010

Nu är jag redo

Skribent: Dorota Peczak
Tema: Alla har en historia att berätta
Redaktör: Therese Björck

Jag trodde att min uppväxt var precis som alla andras...

Varje historia har sin början. I stora drag kan jag säga att min historia började den dagen jag föddes, jag fick ett liv, ett namn och mitt liv började. Men... Min egentliga historia börjar när jag är ungefär 4 år gammal. Då insjuknar min mamma i cancer.

Trots de två viktiga faktorerna trodde jag mig vara en ganska genomsnittlig tjej. "Ganska" genomsnittlig eftersom jag hatade gå i jeans som alla mina kompisar och jag gillade inte att gå på disko som alla andra. För övrigt tyckte jag om skolan som helhet och läste vissa ämnen mer än gärna och var mindre förtjust i andra. De som skiljer mig från andra tonåringar var dels det faktum att jag lever med en cancersjuk mamma, dels att jag utsattes för sexuella övergrepp under tidiga tonåren. Konstigt nog levde jag även i en (o)lycklig omedvetenhet hur de två faktorerna påverkade mitt liv och mitt mående. Jag visste bara att jag ofta var ledsen, kände mig olycklig och inte kände någon mening med livet. Jag trivdes helt enkelt inte.

Trogen min polska uppfostran var jag en duktig flicka, som hjälpte sin mamma i hushållet, som pluggade och hade bra betyg och som inte skolkade. Mamma var ju sjukskriven och sjuk, hon orkade inte så mycket. Duktiga flickan måste hjälpa till hemma. Det är det alla förväntar sig från henne. Till min stora fasa är den lilla duktiga flicka introvert och hemlighetsfull. En gång tillsagd att inte göra mamma ledsen och upprörd - för mamma är ju sjuk - berättade jag aldrig om mina bekymmer för henne. Jag löste dem på egen hand men jag var rätt så melankolisk i mitt sätt att vara.

Så kommer det ett slut på gymnasietiden, jag tar studenten och min mamma dör bara några veckor efteråt. Skulle det vara belöning för mina bra betyg? Mina vänner och kompisar får en bil, en lägenhet eller en massa andra mindre presenter, har en fest. Jag förlorar min mor. Det är kanske det de menar med att "matura" (matura är avslutningsprov i Polen som motsvarar studenten i Sverige), som betyder "mogenhetsexamen". Min mamma och jag var inte jättenära varandra, nej. Det var vi absolut inte. Jag kunde ju inte belasta mamma med mina bekymmer och det hade bidragit till att det inte fanns något livsnödvändigt band mellan oss. Men jag älskade min mor och hon älskade mig. Hon var jättestolt över mig. Och nu fick hon inte ens veta att jag kommit in på högskolan och att jag skulle plugga språk.

Första året utan mamma är väldigt tufft men jag härdar ut och visar ingenting utåt. Däremot slutar jag så småningom att äta. Jag är fortsatt duktig: jag tar hand om min pappa, min bror och min hund för jag tycker så himla synd om dem. De har just förlorat sin fru, sin mor... Jag både ringer och hälsar ofta på min mormor som just förlorat sin älskade dotter... Jag tar hand om lägenheten och tar över mammas roll. Det hade hon förväntat sig. Jag förväntas göra det. Vad ska jag annars göra? Mina kollegor och vänner firar och har det bra. Det är sommar och och finns ingen som bryr sig om en ensam tjej som just förlorat sin mor och sitter ensam hemma. Och tjejen håller ihop fast hon är så ledsen. Hon städar, lagar mat och tvättar. Till slut går hon igenom mammas saker, sorterar hennes kläder, skänker bort en del, kastar några andra, behåller vissa.

Så tar sommaren slut och jag börjar läsa på högskola, flyttar hemifrån till en annan stad. Flyttar ifrån pappa med sorg i hjärtat. Hur kan jag lämna min pappa ensam i den lägenhet mamma dog i? Varje ledig dag och varje helg åker jag hem till pappa för att han ska slippa sitta ensam och för att... städa, diska, laga mat. Och jag mår jättedåligt. Ångesten är väldigt stor och jag har svårt att sitta ensam. Jag kan inte sova och pluggar väldigt mycket, dag som natt, för att slippa känna och tänka. Pappa träffar en ny kvinna och jag är glad för honom. Men jag fortsätter ändå åka hem varje helg för att hjälpa till med hushållsarbete, stryka hans skjortor och ... för att vara hemma. Hoppas kanske känna mammas närhet. Och jag ville att mamma skulle vara stolt över mig.

Allt verkar ha ordnat sig. Min pappa har en ny tjej, min bror är lycklig med sin, jag har gjort slut med min pojkvän som jag inte längre hade något gemensamt med och livet flyter på. Det är bara jag som är mer och mer ledsen och mer och mer missnöjd med mitt utseende. Jag slutar alltså äta, går ner i vikt, studierna går bra eftersom jag pluggar väldigt mycket och jag är glad för stunden. Samtidigt känner jag mig ytterst olycklig i min ensamhet. Självmordstankar blir till mina vänner som följer mig ständigt. Det kommer sluttentor (i antalet 8 på 2 veckor), det kommer ångest inför dem, det kommer minnen från mammas sista månader och det kommer dåligt samvete över att jag inte ägnade mamma mer tid då. Samtidigt kunde jag inte veta att mamma kommer att dö på tre veckor. Det var ingen som visste att mamma var så pass sjuk. Visst var hon sjukskriven så länge jag bara kan minnas men hon kunde leva med det och klarade sig i 14 år. Dels hade jag plugget att sköta innan studenten. Och när jag till slut förstod att mammas stund på jorden närmar sig slut var jag för ledsen för att ens vara i samma rum som henne. Tårarna kom direkt när jag bara klev in i rummet där hon låg. Mammas väninna sa att jag måste hålla ihop och får inte visa tårar för mamma eftersom mamma kommer att bli ledsen. Vad f.n skulle hon annars blivit? Men jag var snäll, duktig och lydig och... jag skämdes för mina tårar som skulle gjort mamma ledsen så jag grät ensam i mitt rum i stället.

Plågad av sorgen och dåligt samvete äter jag mindre och mindre. Ingen i min närhet anar vad som rör sig inom mig och hur dåligt jag mår. Någon konstaterar att jag gått ner i vikt. Jag förnekar inte. Det var det enda jag inte kunde dölja. Det fysiska. Det psykiska kunde man lura med ett leende. Dessutom skötte jag mig och jag klarade mig bra i skolan. Allt är bra alltså.

Jag klarar den första "omgången" av anorexi (för, ja, jag vet att att det är anorexi jag hamnat i, men den tanken skrämmer mig inte för jag är ju smal precis som jag ville och det är det som räknas) utan professionell hjälp tack vare att jag åker till Schweiz till mina släktingar som tar hand om mig och som visar mig hur sorglöst livet kan vara. Även om jag fortsätter att må dåligt känns tillvaron ljusare och jag har äntligen tid för mig själv, tid utan några som helst plikter mot någon eller något. Jag kan bada i jacuzzin när jag vill, jag kan träna när jag vill, jag kan åka inlines när jag vill, jag kan bada, ligga, sola och läsa böcker när jag vill och jag kan prata med Sonja (min mammas kusins fru). I själva verket är det hon som pratar för mina ord vägrar passera halsen. Jag skriver och gråter mycket i stället. Så småningom börjar jag även äta. Självmant, det är ingen som tvingar mig.

Mitt liv börjar likna "något" igen. Jag avslutar mina treåriga studier och åker till Sverige som utbytesstudent, träffar en kille, flyttar ihop med honom, förlovar mig och... mår allt sämre. Det är inte det livet jag drömt om, inte med den killen och inte med mitt förflutna som kommit ikapp mig. Min mormor går bort och jag kan inte åka på hennes begravning och inte ens vara med henne under hennes sista stunder. Jag vet inte vad jag känner, jag vet bara att jag inte mår bra, har svårt att sova och äta. Jag plågas av flashbacks över sexuella övergrepp och jag har starka självmordstankar.

Den gången sökte jag professionell hjälp eftersom det som någon gång fungerade utmärkt, dvs. att kunna plugga och läsa trots att jag varken kunde sova och äta, inte är effektivt denna gång. Jag har koncentrationssvårigheter och mycket ångest. Det känns jättejobbigt att sitta i skolan bland folk. Och mager, sliten och trött, full av ångest och självmordstankar hamnar jag hos min terapeut, som vill visa för mig att det finns ett liv värt att leva. Jag tror inte på det terapeuten säger. Jag har förvisso aldrig försökt att ta mitt liv men självmordstankarna har följt mig sedan jag kan minnas. Och så börjar min nästan treåriga resa med en terapeut vid min sida som under tiden har blivit min vän. Resan går både upp och ner. Jag börjar självskada mig under tiden för att kompensera matångest och jag hotas av att bli inlagd på grund av starka självmordstankar men jag klarar mig till slut med öppenvårdskontakt.

Idag anser jag mig vara frisk. även om jag officiellt inte blivit friskförklarad av min läkare. Jag har några bleka ärr på min vänster arm men jag har fått tillbaka mitt liv. Jag minns inte när jag sista gången tänkte på att jag inte vill leva längre. Tvärtom, nu är jag nyfiken på livet och på vad det har mig att erbjuda. Det tänker jag ta emot med öppna armar. Nu, när jag bearbetat allt som hindrade mig från att njuta av livet, känner jag mig redo till att leva.

torsdag 15 april 2010

En resa i det inre

Skribent: Pia Ejeklint
Tema: Alla har en historia att berätta
Redaktör: Therese Björck


Någonstans tappade jag bort min identitet när jag slutade dansa och det är kanske inte så konstigt att jag lät självskadorna bli min nya identitet för en identitet skulle jag ju ha och självskadorna var det som låg närmast, det jag kände att jag var bäst på, just då. Barnpsykiatri, vuxenpsykiatri, öppenvård och slutenvård - allt det där blev mitt nya liv, min nya vardag. Sjukhus, vårdare och medpatienter. Behandlingshem i nio månader och sedan tillbaka till psyk igen. In och ut, fram och tillbaka. Jag trodde att jag visste vem jag var, jag var självskadare med Borderline. Men vem fanns bakom allt det där? Vem fanns bakom kaoset, bakom de falska leendena? Vart kom tårarna ifrån och varför var jag så rädd för dem? Någonstans tappade jag bort min identitet, igen.








Idag vet jag vem jag är, även om jag inte är helt säker på vem jag har varit. Jag är en människa, en kvinna, en livs levande varelse, trots ärrade armar och ångestkaos i bakspegeln. Kanske tack vare det. Jag har sökt och jag finner den jag är med tiden. Idag vet jag vad som finns bakom mitt förflutna, bakom leendena som inte längre är falska. Jag vet varför tårarna kommer men jag är inte längre rädd för dem.

En resa som skapat den jag är idag, erfarenheter som jag idag kan använda som resurser. Ångesten finns kvar men jag har ett helt annat förhållande till den. Självskadorna är inte längre en del av mitt liv. Och det känns som att mitt liv har börjat nu, i friska människors närhet och i en verklighet som jag kan acceptera och faktiskt leva i. En bergochdalbaneresa som varit långt ifrån rolig men jag står här idag, levande.

Foto: Privat

onsdag 14 april 2010

Att våga värdera

Tema: Alla har en historia att berätta
Redaktör och skribent: Therese Björck


För sista gången ska jag vara redaktör på shedo-bloggen. Det gör mig både lite sorgsen och ger mig lite prestations"ångest". Hur avslutar man på bästa sätt? Nu är det ju faktiskt bara jag som skriver för sista gången, nya redaktionen tar förhoppningsvis över redan nästa vecka och på så sätt fortsätter inte bara shedo-bloggen, den kommer säkerligen få uppleva nya spännande idéer.

Inte heller kommer jag att avsluta min vecka, utan jag har fått in en fantastisk text av Pia Ejeklint som publiceras imorgon och därefter kommer Dorota Peczak med sin text och slutligen kommer Linda Adolfsson att dela sina historier med oss, vilket betyder att vi får en liten försmak av den kommande redaktionen.

Till er som inte har skickat in något bidrag den här veckan vill jag ändå skicka med min tanke med veckans tema. Temat är ju "Alla har en historia att berätta" och även om ni inte skickar in den till bloggen, tycker jag ändå att ni ska fundera på något ni har upplevt, känt eller delat med någon och tänka att det faktiskt är något som är värt att berätta, att just det du har upplevt, känt eller delat med någon är värdefullt.

Foto: www.gettyimages.se

torsdag 8 april 2010

Positiv ångest

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Jag är van att tänka på ångest som något sjukt. En diagnos. Men det är ju faktiskt inte hela sanningen, ganska långt ifrån sanningen egentligen. Ångest är till för att skydda oss mot faror och är livsviktigt.

Jag har precis påbörjat en högskolekurs i psykologi och psykiatri. På vår litteraturlista fick jag syn på en bok som handlade om positiv ångest. Första tanken var väl att den människan som skrivit boken kan inte vara riktigt klokt, min ångest som är så hemsk och otäck. Men sedan började jag läsa, för jag blev ju samtidigt nyfiken på vad gubben kunde ha för tankar. Jag håller verkligen inte med honom i allt, ibland tycker jag han blir väl extrem och har en negativ människosyn och blir själv provocerad. Den nyaste upplagen av boken heter Positiv ångest och är skriven av Paul Moxnes (den äldre upplagan heter Vardagens ångest).

Moxnes menar att vi behöver både trygghet och ångest. Trygghet för att vi ska våga och ångest för att vi ska agera. Ångesten är det som driver oss och fungerar som energikälla. I tryggheten finns ingen energi. Därför ska vi lära oss att använda ångesten som en resurs.

Trygghet är dock också viktigt. Den ska vi ha som en bas att utforska världen ifrån, den är till för att tåla och klara av ångesten. Utan basen riskerar det att enbart bli ångest.

Han tycker att det finns en risk att detta normala ses som sjukt. Han citerar Thorsuds (en annan snubbe) hävdningar om att “ju fler psykologer vi utbildar desto mer kommer normala allmänmänskliga fenomen att göras till något som är sjukt - det normala definieras som sjukt. Ju fler möjligheter till behandling, desto fler kommer att vilja frånsäga sig ansvaret för sig själva”

Det finns en poäng i detta. Ångest och andra känslor är en naturlig del i livet. Det är också sanningsenligt att det är förödande när man inte längre tar ansvar för sig själv under behandling.

Men när Moxnes sedan går vidare till att förkasta all behandling av ångest har jag svårare att hålla med. Han föredrar psykogrupper, tex erfarenhetsgrupper där terapeuten inte aktiverar, svarar undvikande om sin egen funktion, som inte leder och inte bryter tystnaden utan låter deltagarna styra och ha ett utbyte enbart av sina egna erfarenheter. Samtidigt som han förkastar individterapi totalt och påstår att klienten inte är intresserad av terapi utan av att ha en terapeut.

Vad får ni för tankar av denna lilla återgivelse av Moxnes tankar?

onsdag 7 april 2010

Ångest

Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

Inledande texturklipp ur Paul Moxnes bok "Vardagens ångest" som jag hoppas kan ge en liten känsla av vad ångest är.

"Varje människa har en källarvåning och en trappuppgång inom sig. Många behöver hjälp att gå ned och titta in bakom källartrappans mörker för att med egna ögon kunna se att det inte finns någon där. Eftersom busen bor inom oss kommer vi aldrig heller att få syn på honom om vi går dit där han finns. Han tål inte det ljus våra ögon behöver för att se utan försvinner som trollen i solljuset. Men om vi istället för att uppsöka honom skall försöka skydda oss mot honom, genom att stänga honom ute, behöver vi många lås – utan att detta egentligen hjälper.
När vi hör ett ljud som tyder på att något hemskt är på väg uppför trappan i vårt eget sinne så är det ljudet en ångestsignal. Vi blir snabbt rädda. Denna rädsla är i sig själv obehaglig, och vi försöker ögonblickligen skydda oss mot den.”

Min tanke med veckan är att ge ett par olika perspektiv på ångest. Ni kommer få ta del av Moxnes som ser ångest som något positivt och av andra källor som anser att ångest är sjukt. Vad anser du?

måndag 5 april 2010

Ångest - friskt eller sjukt?

Högerjustera
Redaktör och skribent: Josefine Eriksson
Nå, vad säger ni?! Är ångest något sjukt eller tillhör det det friska livet? Är det destruktivt eller en resurs? Denna vecka är temat: Ångest - friskt eller sjukt?

söndag 4 april 2010

VÅRTECKEN V

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vårtecken
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Thérèse Innie Nilsson

Det luktar vår


fräknarna har smygit fram genom hennes hud
likt gruset på asfalten efter smält snö
det målas nya färger i hennes synfält
tussilagogult och gräsgrönt

atmosfären hittar nytt hopp
livet pånyttföds i strålande dagsljus
sommarens planer kartläggs
och det känns inte längre som en evighet
till solkräm och svallande vågor


affärsmännen har tagit av sig sina rockar
kavajer fladdrar i vinden då möten hålls
i den behagliga vårluften
främlingar ler mot varandra
utan anledning


vintermörkrets gråskala har varit
en lång väntan på färgernas återfödelse
och fräknarna på hennes nästipp
vittnar om ett liv som aldrig dör

ett liv som vaknar av fåglarnas kör

Linda Adolfsson

Vårtecken

Bild: Josefine Eriksson
Att tvätta fönsterna hör våren till, bort bort med vintern! Min katt är gärna med och hjälper till.

lördag 3 april 2010

VÅRTECKEN IV

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Vårtecken!
Redaktör: Amanda Duregård

Gillar du solsken? Det gör jag!



Foto: Amanda Duregård

fredag 2 april 2010

VÅRTECKEN III

Skribent: Thérèse Innie Nilsson
Tema: Vårtecken
Redaktör: Amanda Duregård

Det här är ganska typiskt för våren hos oss, råddjur ute på fältet.


Och tussilago hör förstås våren till:



Foto: Thérèse Innie Nilsson

torsdag 1 april 2010

VÅRTECKEN II

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Vårtecken!
Redaktör: Amanda Duregård


Solgula krokusar bakom busshållplatsen gör mig glad.
Foto: Amanda Duregård