onsdag 28 augusti 2013

Att sätta en diagnos utan att träffa patienten

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag var fjorton gick jag hos BUP en gång i veckan. Tiden från då är suddig, många saker har försvunnit från mitt minne, som en försvarsmekanisk, som att hjärnan inte vill minnas. Jag har inget namn på min läkare, inget ansikte. Jag vet att jag var där, men jag minns inte vad som sas. Men en gång kommer jag ihåg väldigt tydligt. Jag hade fått en ny läkare, en man. Jag och mamma skulle dit tillsammans. Efter trettio sekunder av läkarsamtalet utbrast mannen "Jag tror att du är manodepressiv" som det ofta kallades då. Läkaren hade inte frågat mig hur jag mådde, vad jag hade för problem, hur jag reagerade i olika situationer. Men han visste vad jag gått igenom genom den där förbannade journalen. Genom texter i ett sjukvårdssystem hade han satt en diagnos, trots att han aldrig hade träffat den ledsna och trasiga tonåringen. Mamma skrev fort ner namnet på diagnosen på en post-it-lapp. Den där lappen skulle ligga hemma under telefonen i evigheter. Utan att göra en utredning, utan att ens träffa mig så satte läkaren en diagnos. En diagnos som dessutom var fel, förbannat fel. Jag var inte bipolär.

När och om en diagnos ska sättas anser jag att det krävs återkommande samtal, flera träffar med patienten, undersökningar, frågor. I detta fallet fanns bara en journal som bakgrund, vilket inte är nog för att få en diagnos - anser jag. Läkaren läste andra människors ord, deras uppfattning. Han var aldrig intresserad av min historia, hur jag såg på det. I hans värld var det inte viktigt. I min värld är det det viktigaste.

Jag insåg snabbt att han hade fel och jag träffade aldrig honom igen. Sedan dess har ingen pratat om att jag är bipolär, antagligen för att jag inte är det. Enligt mig ska en diagnos ska aldrig sättas innan läkarens ens har träffat patienten.

Har du råkat ut för en liknande händelse? Mejla oss på blogg@shedo.org

Nu fungerar mejlen!


Godmorgon på er! Jag ville bara meddela att SHEDO-mejlen fungerar igen! Ni är nu välkomna att mejla in tankar och erfarenheter om veckans ämne, Diagnoser inom psykiatrin. Mer om ämnet kan ni läsa i inlägget under. Mejladressen är som vanligt blogg@shedo.org

Varma hälsningar från Jessica Andersson, redaktör.

måndag 26 augusti 2013

Veckans tema: Diagnoser inom psykiatrin

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Den här veckan tänkte jag att vi skulle fortsätta lite på samma inriktning som förra veckans tema, psykiatrin. Men den här veckan ska vi istället prata om diagnoser inom psykiatrin. I dagens samhälle är många beteenden en diagnos. Inom psykiatrin sätts många diagnoser varje dag, på gott och ont. Därför vill jag gärna höra vad du har för erfarenheter av diagnoser inom psykiatrin. Har vården erbjudit dig behandling efter att du har fått en diagnos? Hur har vården behandlat dig utefter din diagnos? Har du sökt hjälp, utan diagnos, och blivit nekad den? Tycker du att det sätts för mycket eller för lite diagnoser idag, eller är det bra som det är? Frågorna och tankarna kan vara många kring detta ämne, och denna veckan vill jag gärna höra vad du tycker och om dina erfarenheter.

Observera att vi just nu har problem med våran mejl. Det bästa är om ni tillsvidare kommenterar era tankar kring ämnet i detta inlägg. Vi på SHEDO jobbar med att lösa problemet med mejlen, och jag återkommer här så fort det är ordnat! Kom ihåg att du alltid kan vara anonym.

Stor kram!

fredag 23 augusti 2013

mail-problem

Just nu har vi lite problem med vår mail, men vi försöker lösa det så fort vi kan!





torsdag 22 augusti 2013

En del av det som gjort att jag är där jag är idag.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Vad fungerar bra och vad borde förbättras?
 Redaktör: Johanna Hildingsson


Första gången jag fick kontakt med psykiatrin var jag 14 år och fick komma till en ätstörningsmottagning. Jag minns inte så mycket av själva vården där, förutom att vi åt mest hela tiden och att jag inte fick vara med på en del aktiviteter eftersom mina teckningar och texter var "för mörka". Så jag fick inte vara kvar där utan skrevs in på en slutenvårdsavdelning. Jag fick träffa läkare, skolpersonal, sjukgymnaster och arbetsterapeuter men gick inte framåt i mitt tillfrisknande. Då den mesta tiden spenderades i ett rum på avdelningen och jag var alltför blyg och rädd för att gå utanför rummets väggar hanterade jag min ångest och mina tankar själv. Mina taktiker på den tiden var inte bra, utan jag fifflade med maten och självskadade.

Jag åkte in och ut på den där avdelningen ett par gånger men blev inte bättre. Det var inte fören jag träffade en ny läkare ett par år senare som såg till att jag fick komma till en behandlingsenhet där det fanns DBT-terapi. Jag hade inte fyllt 18 än, men fick möjlighet att komma dit ändå. Det räddade mitt liv.

På den här behandlingsenheten var jag ett par timmar i veckan under fyra års tid. Det var kämpiga år, men min terapeut och teamet runt hen såg till att mitt tillfrisknande inte stressades fram, utan det fick ta den tiden det tog. Jag blev stressad över att jag var där mycket längre än alla andra som försvann efter ett år eller ännu kortare, tänkte att jag var trög som fattade så långsamt och inte blev bättre lika snabbt. Men terapeuten fick mig att förstå att det är inte tiden som är det viktigaste, utan att jag faktiskt blev bättre.

Jag blev bemött som om jag vore en i teamet och fick vara med att utforma min egen vård. Jag var inte bra på att veta vad jag behövde och vad jag ville ha hjälp med, men det lilla jag kunde bidra med var oerhört viktigt. Jag kände mig likvärdig med de andra i DBT-teamet, både andra patienter men även personalen. Jag fick en viktig roll i min egen behandling.

Även idag när jag är färdigbehandlad inom psykiatrin och jag försöker klara mig på egna ben (vilket går bra!) vet jag att jag alltid kan vända mig dit igen om det skulle krisa, vilket är en enorm trygghet.

Detta har fungerat bra för mig och detta är en del av det som gjort att jag är där jag är idag. Så fick jag säga vad jag ville till vem jag vill inom psykiatrin skulle det bli - Tack P för att du trodde på mig!

Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?
Vad har fungerat bra för dig i din väg mot tillfrisknande? 
Maila som vanligt till blogg@shedo.com och berätta! 

Varma hälsningar
Johanna

måndag 19 augusti 2013

Veckans tema: Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Vad fungerar bra och vad borde förbättras?
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Hej!

Nu var det ganska länge sedan jag skrev här. Jag har haft fullt upp med universitetsstudier, utbildningar hos (H)järnkoll och så är jag involverad i ett nytt projekt som startat i stan där jag bor.

I projektet ska vi, personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, utbilda personal inom landstings- och kommunpsykiatri utifrån vår egna historia. Vi ska snacka bemötande, fördomar och lyfta fram den aktuella arbetsplatsens framgångsfaktorer för att sedan utveckla dem tillsammans med personalgruppen.

Då vi har hållit på att förbereda inför det här hela våren och funderat på vad vi ska berätta, vad vi tycker är viktigt att lyfta fram och så vidare, har jag blivit nyfiken på vad andra tycker och vad de skulle lyfta fram om de fick chansen.

Så därför blir det veckans tema: Om du fick chansen att säga vad du vill till vem som helst inom psykiatrin, vad skulle du säga då?

Vad skulle du vilja att psykiatrin förbättrade? Vad inom psykiatrin fungerar bra och borde lyftas fram? Maila till blogg@shedo.com och berätta!

I följande inlägg tänker jag berätta lite om vad jag tycker är viktigt inom psykiatrin och vilka faktorer som varit viktiga för mitt tillfrisknande.

Varma hälsningar
Johanna

söndag 11 augusti 2013

Jag vägrar bli min sjukdom

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att vara sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom

Under hela livet kommer man få höra att man ska ändra på det ena eller det andra. Ät mer, ät mindre, träna mer, träna mindre, börja röka, sluta röka, tänk på dig själv, tänk på alla andra. När man hela tiden får direktiv, som i vissa fall är motsatser, kan det vara svårt att veta vad man vill och vad man ska göra för att vara sann mot sig själv. För det spelar ingen roll vad personer i ens omgivning säger, man har en personlighet, en identitet, egen vilja och saker som man själv anser vara rätt och fel.
Under all den tiden jag var sjuk vägrade jag att bli min sjukdom. Jag kanske är sjuk, men det är inte allt jag är! Jag är en egen person, med en egen vilja. Sjukdomen är inte allt jag är. Det tankesättet hjälpte mig att bli frisk. Jag skulle minsann visa dem att jag är mer än bara min sjukdom! Jag är Jessica, den där spralliga tjejen som är intresserad av musik  tycker om att läsa, fotografera och vara med vänner. Ingen sjukdom i världen kan ändra på det.
Men att hitta sig själv och våga stå emot när ens vänner trycker på är inte lätt. Under en tid gav jag efter och blev som de ville att jag skulle vara. Jag ville passa in, och ändrade därför mig själv för att bli som alla andra.
Men efter ett tag insåg jag att jag förlorade mest på det, och valde att vara sann.mot mig själv. Så jag tog fram min kajal och sminkade mig som jag ville, inte så som jag borde. När min psykolog sa att jag bog aldrig skulle bli frisk tog jag fram kämpen i mig och kämpade tills jag blev frisk. För det är den jag är, vad folk än säger till mig. Jag är mig själv, och ingen kan säga åt mig att göra annat. Jag kanske passade in tidigare, men nu är jag mycket lyckligare. Jag har vänner som älskar mig för den jag är, inte för den jag borde vara. Det betyder mer än all falsk vänskap i världen.
Var dig själv, alla andra är redan upptagna.

Varma kramar,
Jessica

tisdag 6 augusti 2013

Veckans tema: att vara sig själv

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att vara sig själv
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla, hoppas att ni har det bra! Nu är det en ny vecka, och det innebär även ett nytt tema här på bloggen. Den här veckans tema är Att vara sig själv. När man är sjuk och i kontakt med psykiatrin försöker de oftast ändra på en massa saker. Men hur behåller man sig själv? Hur kan man stå upp för den man är, även fast man är sjuk? Sjukdomen är aldrig hela ens identitet, vad händer när de försöker ändra på den man faktiskt är?
Om ni har några tankar, funderingar eller åsikter, skriv gärna! Adressen är som vanligt blogg@shedo.org

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica

torsdag 1 augusti 2013

Vi har rätt att gå i t-shirt

Skribent: Jessica Andersson
Tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden
 Redaktör: Jessica Andersson

Det dök upp en kommentar här på bloggen där en tjej berättar om hennes största konsekvener kring ett självdestruktivt beteende. Hennes berättelse väcker mycket tankar och frustration och idag tänkte jag att vi skulle diskutera det.

"Min största konsekvens är mina ärr på armar och ben. Det är det enda som finns kvar som påminner mig om det jag har gått igenom. Idag mår jag fantastiskt, men har fortfarande ärr som lyser så fort jag tittar på mina armar. De kommer alltid att finnas där, och jag kommer alltid behöva stå ut med att människor runt omkring mig tittar på mina armar först, innan de möter mina ögon. Även om jag själv har accepterat att jag är full av ärr, så har inte världen det. Vilket jag lider av. Min arbetsgivare kräver att jag har i alla fall trekvartsärm på mina tröjor, för att dölja ärren. Och när sommaren är så varm som denna, så blir det en otrolig plåga. Bara för att jag har sträck på armarna, så måste jag ha en så lång ärm som möjligt. Jag vill vara en förebild för andra som mår dåligt, men hur ska jag kunna vara det när jag själv har sådana problem med arbetsgivare som finner ärr som stötande? Det är fem år sedan som jag skar mig sist."

Hur ska man förhålla sig till en sådan här sak egentligen? Det är ett stort steg att lyckas acceptera sina egna ärr, men hur gör man när omvärlden inte accepterar? Jag tycker inte att en arbetsgivare har rätt att kräva detta. Ingen har rätt att kräva det! Självklart kan det bero på vart man jobbar, men i de allra flesta jobb så ska man inte behöva dölja sig själv för något förflutet som man har lyckats ta sig ur. Men jag vet att det händer, överallt och varje dag. Och vad handlar det om, egentligen? Rädsla tror jag. Rädsla på grund utav att man inte förstår. Jag har under många år tänkt att jag aldrig skulle kunna visa mina armar för barn. För vad ska man säga? Sedan fick jag en praktikplats på ett fritids, och jag insåg att självklart kan man visa ärr för barn. Jag har hört många historier och åsikter om detta. Att man inte alls borde visa omvärlden sina ärr, speciellt inte barn. Men varför? Att linda in barnen i bomull och gömma allt det svåra är inte den bästa lösningen, tycker jag. Sedan tycker jag inte att man ska säga "Jag har skurit mig själv". Men, det finns många bra saker att säga till barnen. Jag berättade för mina barn på fritidset att jag har varit sjuk inombords, och då fick jag sådana märken. Men nu är jag frisk och mår bra. Det tog barnen jättebra. Ärlighet men på en nivå som passar barn.

Men som sagt så tycker jag att det är fel att någon annan ska kräva att man ska dölja sina ärr. Ingen annan har rätt att göra det mot dig. Jag brukar alltid relatera till ärr som man har fått efter någon olycka eller fysisk sjukdom. Skulle någon begära av dig att du ska gömma ett ärr som du till exempel har fått efter en operation? Nej, antagligen inte. Att många tycker att man borde dölja ärr som man "orsakat själv" är så himla fel. Det ska inte vara någon skillnad. Men det är det för många, därför är det viktigt att vi pratar om detta, säger stopp och visar omvärlden att vi visst har rätt att gå i t-shirt. Eftersom dessa problem finns med i mångas vardag är det viktigt att mer information om självskadebeteenden når ut till samhället. För många problem kring psykisk ohälsa idag handlar just om okunskap.

Jag vill gärna höra om just du har råkat ut för något liknande? Eller har du upplevt något annat kring ärr och andras reaktioner? Tycker ni att jag har helt fel, ska man dölja ärr? Ni får jättegärna skriva era tankar och åsikter till oss på blogg@shedo.org

Att prata om detta kan göra skillnad i samhället! Och till dig som skrev kommentaren, kämpa på mot din rätt! Jag förstår verkligen att det är svårt att säga emot sin arbetsgivare, men han eller hon har ingen rätt att kräva detta ifrån dig om du inte jobbar med något väldigt känsligt där ärr kan trigga eller förstöra för många andra.

Stor kram till er!