torsdag 30 maj 2013

Ser du dig själv?

Skribent: Maria Tema: Empowerment 

Idag vill jag ge dig en övning som kan förändra ditt liv. Den kan låta enkel och nästan lite löjlig men den funkar om man gör den. 

Hur ofta träffar du någon du känner och låter bli att titta på dem eller säga hej till dem? Förra veckan när jag var på en yogaklass så sa vår lärare. - Ni har väl sagt hej till er själva i spegeln? Det vore oartigt att inte göra det. Och det är ju helt sant. Jag skulle aldrig behandla någon annan på det sättet men att skita i att säga hej till mig själv, är tydligen helt okej. Jag vet att för några år sedan kom jag på mig själv med att stå och kisa i spegeln under dansklasser bara för att slippa se mig själv. Allt börjar med DIG och om Du inte älskar dig själva så kan DU inte älska någon annan. Kanske en utsliten klyscha men det är SÅ sant.

Så övningen jag vill ge till er är att det första ni gör när ni vaknar varje morgon är att gå fram till spegeln och säger hej till er själva. Tittar er själv i ögonen och frågar hur den där tjejen eller killen som tittar tillbaka på er mår. Vad du behöver just nu? Och sedan berätta hur mycket du älskar dig själv. I början kanske det inte ens känns sant och det kan vara väldigt obekvämt men jag uppmanar dig att göra det ändå. Det kan komma starka känslor. Låt dem komma. 

Testa detta i en månad och se vad som händer. Det tar max 5 minuter, har du inte 5 kärleksfulla minuter att ge dig själv så är det nog dax att stoppa upp och fundera på hur du tar hand om dig själv. Du är trots allt den viktigaste personen i ditt liv och det är bara du som kan veta vad du behöver alla andra kan bara gissa. 

Jag hoppas att denna övningen ger dig lika mycket glädje och självkärlek som den gett mig. Och glöm inte bort att ha tålamod, förändring sker inte under en dag…..men med ett lite steg i taget.


Jag vill också ge dig det här underbara filmklippet med Louise Hay som handlar om tankens kraft.


Önskar dig en underbar dag!
Maria

måndag 27 maj 2013

An Attitude of Gratitude!

Skribent: Maria Tema: Empowerment 



Tänk om när du vaknade i morse och gick för att tända ljuset, insåg att det faktiskt inte fann någon strömbrytare, bara en betongvägg. Det fanns ingen glödlampa heller, inget rinnande vatten i kranen och ingen el till kaffekokaren för att göra den där goda koppen kaffe som du så bara MÅSTE ha för att vakna.

Du skulle förmodligen stå där ganska handfallen och förvånad eftersom ingen av dessa enkla, vardagliga saker fanns. Det. Skulle. Suga!

Och med dessa tankar inser du att det finns en hel del som du tar för givet och en hel del att vara tacksam för, dagligen. Bortom den otroliga familj och de vänner du kanske har i ditt liv som förhoppningsvis bidrar till att stödja och uppmuntra dig, finns det en miljon andra små saker att vara tacksam för!

Jag gör min tacksamhetslista nästan varje dag kväll eller morgon. Att skriva den har en magisk inverkan på mig. Den gör mig mer ödmjuk, mindre girig, fyller mitt hjärta med glädje, gör mig mer avslappnad ... ja listan på positiva effekter kan göras lång.

Så här ser min lista ut idag:

Jag är tacksam för:

Den vackra promenad i parken med min vän Lena.

För solen som skiner.

För alla mina lärare.

För alla mina nyfunna vänner på Drivhuset.

För min hälsa.

För min vackra och stark kropp som tillåter mig att göra alla möjliga roliga saker.

För att vakna upp och att kunna se havet från mitt fönster varje morgon.

För teknik och sociala medier.

För att jag får förmånen att skriva här för er :)

Jag uppmuntrar er att testa att skriva en tacksamhets lista och se hur det känns. Kanske gillar du det lika mycket som mig och börjar skriva en varje dag.

Ösnkar en underbar vårkväll.
Maria

söndag 19 maj 2013

Helt plötsligt passade det inte in i mitt liv att vara sjuk längre

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att gå vidare
 Redaktör: Jessica Ahlbom



Jag minns att min psykolog kramade om mig, tittade mig i ögonen, log och sa ”Lycka till nu Jessica, jag vet att du kan klara av det här!”. Sedan stängde hon dörren till mottagningen och gick tillbaka till sitt kontor. Allt jag kunde tänka på var: ”Jaha, och vad fan gör jag nu?”. Där stod jag, ensam, och jag hade inte bokat en ny tid för att komma tillbaka veckan efter, för jag var frisk? Men jag var ju inte det i morse! Hur ska det här gå?
Men det gick bra. För här sitter jag nu, och jag är fortfarande frisk. Jag behövde aldrig gå tillbaka dit efter att hon hade stängt dörren den där sista gången. Även om jag var livrädd vid just det tillfället, och även långt efteråt, så klarade jag av att gå vidare i livet, och lämna de där åren bakom mig. Helt plötsligt planerade jag studentfester, picknickar i parken, biobesök med mina vänner och spenderade kvällar och nätter med att prata, umgås och skratta med mina vänner. Helt plötsligt passade det liksom inte in i mitt liv att vara sjuk och springa hos psykologen hela dagarna, jag hade ju ett liv som jag var tvungen att leva! Och just de där nätterna jag har skrattat bort med mina vänner, det är dem som gör att jag är lycklig att jag vågade lämna det trygga, men också sjuka, bakom mig. Även om jag vid flera tillfällen inte ville annat än att bli sjuk igen, eftersom det var allt jag kände till, så fortsatte jag att sträva framåt, och lämna det bakom mig.
Idag sitter jag som sagt här, och jag har ingen kontakt med psykiatrin. Jag har gått vidare, och lämnat den tiden bakom mig. Jag har tagit bort akutpsykiatrins nummer ur mobilen, för jag vet att jag klarar mig utan det. Jag vill inte på något sätt glömma bort de där åren, för de är en stor del av den jag är idag. De kommer alltid vara en del av mig, och av min identitet. Men det är inte allt jag är. Jag är inte längre den där lilla, rädda, sjuka tjejen som inte klarar av att ta hand om sig själv. Idag är jag en ung kvinna som har kommit otroligt långt bort från min sjukdom.
Jag kommer aldrig att glömma bort de åren som jag faktiskt var sjuk. Även om det känns som ett annat liv idag, så är det en del av mitt liv. Det är en del av mitt förflutna, och det är en del av min personlighet. Men jag vägrar att bli min sjukdom! Jag vägrar låta det påverka mig idag, och jag vägrar låta personer döma mig för den jag en gång var. Jag tänker aldrig låta någon säga att jag inte duger, eller att jag inte kan göra någonting, bara för att jag en gång har varit sjuk. Jag vet att jag är bättre än så.
Och vet du vad? Det är du också! Låt aldrig någon säga att du inte duger, att du inte är bra nog, att du aldrig kommer kunna göra det ena eller det andra, bara för att du är eller har varit sjuk. Visa dem att de har fel, att du är bättre än dem. Visa att du har gått vidare och blivit en starkare människa. Shine like the star you are.
Idag är jag frisk. Och jag har bevisat för alla som tvivlade på mig att de hade fel, och att jag är starkare än de någonsin kunde tro. Jag har gått vidare, och det kan du också göra. Lycka till!

onsdag 15 maj 2013

På rätt väg

Skribent: Linda Martell
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Ja vad menas med att gå vidare?att gå vidare
Jag vet inte svaret på den frågan för min egen del, för jag är mitt i den delen av mitt liv då jag försöker hitta rätt väg att komma bort från ex Självskadandet, självmordstankar, Mardrömmar osv... Men jag tror att en väg att börja är att hitta rätt hjälp i ex Psykolog, Behandlingshem, Rätt Läkare osv! Jag har haft den turen att jag äntligen har hittat rätt Psykolog och Läkare för min del inom öppen psykiatrin men vägen dit har varit lång, tuff och bitvis väldigt svår då det inte är lätt att stå upp för sig själv mot Vården i Sverige!
Men efter många turer med olika mediciner och läkare, psykologer, grupper osv så fick jag nog!!Jag vågade äntligen ställa krav på vad jag kände att jag behövde och efter 1 års "bråkande" så känner jag att jag har hittat rätt hjälp! Människor som är utbilldade och som jobbar för att hjälpa mig, inte trycka i min nya piller och säga att man inte ska se bakåt utan bara framåt....
Ledsen men det fungerar inte för alla, ibland så måste man få öppna "pandoras ask" och möta sina väl dolda demoner och låta dom komma till ytan och prata om det som varit och fortfarande äter upp en inifrån!
Visst gör det ont och är en smärtsam resa men för min del så stärker den mig varje gång jag vinner mot mig själv och kan inse att det var vist inte mitt fel det som hände, jag var 13 år och gjorde vad jag kunde för att överleva! Så jag tror att för min del så har resan tillbaka börjat och det kommer bli en ordentlig resa men när jag kommer i mål så kommer jag stå som en vinnare, starkare och med en tro på mig själv! Jag hoppas att det blir så och mitt mål är ATT det ska bli så!
Kämpa på alla som har det tufft oavsett på vilket sett, det kommer en dag då allt börjar vända och visst kommer det bakslag och uppförsbackar men när man har tagit sig igenom och över så har man både kommit en bit på vägen och vunnit en liten seger som kommer bli ett OS-GULD när man är i mål! Kram till alla kämpar!

tisdag 14 maj 2013

Du är den viktigaste personen i ditt liv

Skribent: Emelie Constant
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom
Jag vet inte varför jag är så rädd.
Jag vet inte ens vad jag är rädd för.
Att skapa mig en framtid?
Leva ett normalt liv?
Vara glad?
Gå vidare?

När jag under lång tid varit sjuk så känns det som att mörkret är det enda jag känner till.
Jag minns inte hur det är att vara lycklig. Jag är rädd för att leva, och jag vet inte alls varför. Nu känner jag mig på något sätt trygg i att sjunka in i mig själv och stänga den skrämmande världen ute. Samtidigt som jag hela tiden av hela mitt hjärta önskar att allt ska bli som förut, så vet jag inte om jag vill bli frisk. Det känns som att jag aldrig varit glad, men som att den här sorgen kom igår.
Kommer jag någonsin att glömma den här känslan? Jag vågar inte tro på mig själv, tänk om jag tar mig halvvägs upp och sedan faller tillbaka, ännu längre ner? Allting blir bara värre och värre, och nu är det sommar snart. 
Alla andra kommer att bada, gå i linnen och shorts, skoja med familj och vänner.
Jag själv kommer att sitta bredvid i långärmat, och dölja min äckliga kropp, mina ärrade armar och ben.
Och vilka vänner ska jag vara med? Jag har inga kvar.
Och vilken familj ska jag vara med? Jag orkar inte alla problem.

Men någon dag ska jag ta mig härifrån. Då ska jag klara mig själv, ta hand om mig själv. Ska jag hålla på såhär då? Det kommer inte att fungera. Om jag ska ha ett liv i framtiden måste jag börja att bygga upp det nu, bit för bit.
Det svåra steget att kunna säga stopp.
Jag gjorde det för bara några dagar sedan. Jag vet inte riktigt vad som hände. Men det var något inuti mitt huvud som sa att nu får det fan vara bra. Jag måste lägga av. 
Bara för att alla andra, och allt runtomkring får livet att kännas kasst så kommer jag alltid att ha en person hos mig.
Du också.
Och vem är det? Jo, du. 
Du är den som alltid ska finnas där för dig, som ska ha den där instinkten som vi alla människor naturligt har.
Jag ska överleva, jag är viktigast i mitt liv.
Så tänker en frisk människa, så tänkte jag. Och vet du vad? Det är sant. Du är viktigast i ditt liv, du är huvudpersonen i din film.
Även fast omvärlden skriver manuset nu, så kan du skriva om det. Och börja nu.
Jag är fjorton år. 
Hur kan man vara fjorton år och känna sig så gammal och trött?
Hur kan en så ung människa må helt förjävligt?

STOPP.
Någonting sa bara stopp. 
Jag ska kämpa.
Jag är orkeslös, men jag måste.

Jag vill ha tillbaka mitt liv.
Jag SKA ha tillbaka mitt liv.
Jag kan aldrig glömma allt som har hänt.
Men jag kan acceptera att det har hänt, och gå vidare.

måndag 13 maj 2013

Veckans tema: Att gå vidare

Skribent: Jessica Ahlbom
Tema: Att gå vidare
Redaktör: Jessica Ahlbom

Hej alla ni!
Hoppas att ni har det bra och kan njuta av solen och värmen som har börjat komma!
Den här veckans tema kommer att vara "Att gå vidare". Hur går man egentligen vidare efter en sjukdom som ätstörningar eller självskadebeteende? Vad händer när man inte längre är sjuk, utan istället är frisk? Vad betyder det att gå vidare för dig? Dela gärna med dig av dina tankar, adressen är som alltid blogg@shedo.org, så lägger jag upp dem här på bloggen.
Hoppas att alla har lagt märke till den nya designen här också! Vad tycks?

Ta hand om er!
Varma kramar, 
Jessica Ahlbom

söndag 12 maj 2013

När det inte blir som vi vill

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
Redaktör: Jessica Andersson

Som jag pratat om tidigare i veckan finns det ju ofta en bild av hur det ska se ut på högtider. Alla ska vara så himla glada, man ska träffa hela släkten, köpa så fina presenter, äta massor med mat. Allt ska vara så bra och perfekt.

Men ofta blir det inte så. Det kan bero på sjukdomar, fattigdom, att vi lever med för höga förväntningar eller tusen andra orsaker. Och det kan vara svårt att acceptera att det inte blir som vi vill, som vi har önskat eller hoppats. Egentligen gäller ju detta allt i livet, och inte bara högtider. Det dyker upp saker i livet som kan vara helt oväntade, som kan göra att hela vår värld blir upp- och ner.

Alla de högtider som jag har varit sjuk har varit jobbiga. Just för att det skulle vara så bra, för att man så gärna ville leva ett helt normalt liv, med en lycklig familj. Men jag var inte lycklig, bara sjuk och ensam. Jag förväntades vara glad, och ibland gick det att låtsas om jag försökte tillräckligt mycket, men en av mina födelsedagar minns jag väl, när ingenting i hela världen hade kunnat göra mig glad.

Jag skulle fylla femton år, satt fast i ett självskadebeteende och mådde dåligt. Jag hade en vän som förstod detta, för han satt också fast i samma skit. Några dagar innan jag fyllde år, så dog han. Han försvann och jag trodde aldrig att jag skulle bli hel igen. När jag fyllde år några dagar senare så förväntades jag vara glad. Jag fick fina paket, god tårta, släkten ringde. Jag fick välja mat och min familj var samlad. Att mina närstående tyckte att jag borde vara glad i den situationen, det förstod jag aldrig. Och kommer heller aldrig att förstå. Men jag lärde mig något på det, att jag aldrig skulle lägga så stor vikt vid en högtid. Att jag aldrig skulle sätta press på någon att vara så förbannat glad för att personen fyller år, eller för att det är jul, påsk, midsommar. Det händer saker i livet vare sig det är en högtid eller inte. Människor dör, människor är ensamma, människor blir sjuka. Vad som helst kan hända, och det måste vi acceptera vare sig vi vill eller inte.

Jag tycker att vissa blir lite nojiga inför en högtid. Jag vet människor som tänker ungefär såhär: "Snälla, låt min gamla farmor leva ett par dagar till, det är ju snart jul". Ja, vad spelar det för roll om det är jul? Att ens farmor är gammal och kanske sjuk är hemskt, men det är precis lika hemskt om personen dör på julafton eller den 27 december. Alla vill bara vara så lyckliga när det är högtid, men om man hade sänkt kraven inför dessa tider så tror jag att människor hade mått bättre. När man tänker att allt måste vara perfekt, det är ofta då man blir besviken. Att inte göra så stor grej av allt gör ofta att vi trivs bättre i situationen. Och nej, du måste inte vara en superkvinna som gör egna köttbullar och tio olika sorter hemmagjord sill. Du måste inte köpa presenter till barnen för tvåtusen kronor. Tänk på vad som är viktigaste för dig i livet. Högtider borde inte handla om fina presenter eller en perfekt värld, högtider borde handla om att få vara sig själv tillsammans med dem man bryr sig om.

torsdag 9 maj 2013

Att fira jul vid en ätstörning

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson

När jag hade anorexia var högtider hemska. Alla kalas, all mat, all tårta, alla helgdagar. Alla dagar som jag satt fast runt ett matbord där jag skulle vara trevlig. När rösterna skrek på mig, då jag gick under av ångest för att jag inte kunde träna. Och mitt i allt det här så skulle jag smussla fram en näringsdryck för att sjukhuset sa det.

Men den högtiden med min anorexia som jag minns tydligast, det var den julen som jag var inlagd på sjukhus. Avdelningen stängde under själva julafton, så glädjande fick jag åka hem. Men egentligen blev den julen inte så glad. På sjukhuset låg jag i fem månader, på olika avdelningar. Där hade jag lärt mig hur jag skulle äta, vilka tider, vilka mängder, hur många näringsdrycker jag var tvungen att dricka. Trots att det var jobbigt, så gick det. Men, ingenting i hela världen fick bryta mina rutiner. Mina tider var mitt enda sätt att ha kontroll över maten. Men så blev det jul och tiderna blev förstörda. Att äta exakt samma tid som jag gjorde på sjukhuset blev svårt. Min familj åt inte jullunch klockan tolv, och då sprack hela mitt schema. Jag kunde inte äta mellanmål kvart i tre, någon riktig middag blev det inte och kvällsmaten blev fel. Då stod jag i ett hörn hos mamma och pappa med ångest upp över öronen och tårar som sprutade. Allt var förstört. Jag hade mitt papper med mig från sjukhuset, där det stod exakt hur många köttbullar jag skulle äta, exakt mängd av julmust och all annan mat. Och trots att jag hade ätit jullunchen exakt så jävla rätt, så blev det ändå så himla fel. Tillslut så kunde jag inte äta någonting, bara för att mitt tidsschema hade blivit förstört.

När jag ser tillbaka på den här julen idag, när jag är helt frisk från anorexia, så inser jag att det var väldigt sorgligt. Jag minns min panik som jag hade, jag glömmer aldrig den ångesten. Att behöva äta julmat enligt ett papper och ta fram en näringsdryck efter sillen, det är det nog ingen som drömmer om. När jag kom tillbaka till avdelningen på juldagen var jag trött och ledsen. Antagligen ganska uppgiven också. Hur skulle jag någonsin kunna få ett normalt liv? Skulle jag någonsin kunna äta normalt igen? Det kändes inte så då. Idag vet jag att det går, för jag lyckades. Idag äter jag helt normalt, tränar en gång i veckan, kan äta när som helst. Tänker aldrig på tider eller mängder längre, för det behövs inte. Jag har en stabil normalvikt, en kropp som jag älskar, en kropp som fungerar. Idag är jag en helt fri tjej utan ett enda tecken på en ätstörning. Jag har aldrig ångest över mat, aldrig ångest över min kropp. Idag älskar jag mat och jag älskar att fika. När jag ser tillbaka på den underviktiga tjejen på julafton så inser jag att allting går. Att jag har levt med anorexia kan jag knappt förstå idag, det var faktiskt i ett helt annat liv. När jag var inlagd på sjukhus och allt kändes så uppgivet, då önskar jag att jag kunde se mig själv som jag är idag. För det finns alltid hopp, trots att man inte alltid kan se det.

tisdag 7 maj 2013

När allt ska vara så jävla perfekt

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson

Under alla mina åtta år med psykisk ohälsa har jag tyckt att högtider har varit jobbiga. Att leva med sjukdomar är jobbigt precis jämt, men alla dessa helgdagar gör det bara ännu svårare. Vi alla har olika bilder och uppfattningar om vad en högtid innebär. Men för många handlar det om att träffa familj, vänner och släkt. Man ska äta massor med mat, vara glad, trevlig, pratsam. Utåt ska allting vara så jävla perfekt. Man ska berätta för sin släkt som man träffar en gång om året, hur otroligt bra allt går i skolan. Man ska ha tusen drömmar och bestämda mål. Men hur gör man då, om man inte har något av det där? Hur gör man, när man går sönder inombords, när man är sjukskriven, när man gråter jämt, när ens liv är som en mardröm? Hur gör man när det där perfekta livet inte är perfekt?

Jag har knappt kunnat hantera dessa högtider. Jag har alltid känt mig ledsen och utanför. Ibland har jag fått höra, "Men Jessica, kan du inte vara glad just idag, det är ju faktiskt julafton?". Problemet är, att ens sjukdomar aldrig tar semester. I mitt mående har julafton varit lika jobbig, eller värre, som alla andra dagar. Att förstå det som anhörig är nog inte alltid så lätt, därför är det viktigt att det uppmärksammas. Jag har genom alla år försökt att tänka, att det inte är så speciellt med högtider. Att det faktiskt är en dag som alla andra. Vad som är viktigt för mig på högtider, det är att få träffa de som jag bryr mig om. Det är just det som jag försöker hålla fast vid. Jag sänker kraven på mig själv, jag behöver inte vara så himla glad just idag, det enda som är viktigt är att jag får sitta ner vid matbordet med min familj.

Att jag alltid har mått väldigt dåligt under högtider har satt sina spår idag när jag är friskare. Jag värdesätter inte högtider på samma sätt, väljer faktiskt helst att inte fira alls. Istället är varje dag som jag mår bra en seger, en högtid för mig. Det är värt att fira att jag på några få månader har förändrats, blivit tusen gången friskare och två diagnoser fattigare. Ingens liv är perfekt, och därför ska man heller inte försöka ha för höga krav på att varje högtid ska vara det. Ibland är påskafton ett helvete, kanske har man världens sämsta dag just då. Kanske ligger man hemma och gråter istället för att sitta med familjen och prata om hur bra det går på jobbet, eller, hur bra det skulle gått om livet hade varit sådär jävla perfekt.

måndag 6 maj 2013

Veckans tema: Högtider

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Högtider
 Redaktör: Jessica Andersson
Hej vänner!

Jag hoppas att ni har det bra och att ni är rädda om er. Veckans tema tänkte jag skulle vara "Högtider". Många som lider av psykisk ohälsa har det ofta extra jobbigt under dessa tider och denna vecka tänkte jag att vi här på bloggen skulle ta upp detta ämne. Kanske är det någon som har bra tips på hur man kan hantera detta, eller så kanske du vill berätta vad du känner kring högtider? Alla tankar, tips och åsikter får ni gärna mejla till blogg@shedo.org så publiceras just din text här under veckan.

Stor kram till er!