Frisk eller sjuk?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Något av det farligaste man kan göra, då man utvecklar en psykisk sjukdom eller befinner sig i ett negativt tillstånd, är att identifiera sig med det. Det är väldigt, väldigt lätt gjort och du dras ned i en ond spiral. Går du igenom en "fas" som tonåring, kanske en rebellisk revolution eller en svacka, dras ditt jag enkelt med. Men är detta bara en "fas" kan du på nytt bilda dig en identitet grundat på friskhet och ditt äkta jag.

Dessvärre stannar det inte alltid där. Blir "fasen" en ihärdig sjukdom, som en ätstörning eller ett självskadebeteende; börjar du fundera ut vem du är, med basen av en sjukdom, vid en ålder där du ska finna din identitet. Jag kom dit. Det är inte konstigt att du, om du levt med en känsla eller beteende under en väldigt lång tid, skapar en identitet av det. Se på vem som helst! Grannen som förlorat sin make - blir "änkan" sett i allas ögon. Har fått berättat för mig att en man som dog i vårt område för många, många år sedan, sålde ägg under ett tiotalår genom att knacka dörr. Idag är han allmänt känd som "ägg-gubben". På samma sätt blir en person som går igenom en livskris eller en sjukdom - ett med det. Det kan börja med att andra ser dig så, medan du fortfarande har kvar friskheten inom dig. Snart kan du också komma att se dig på det sättet.

Varför är det farligt att identifiera sig med sjukdom

eller  långvarigt känslomässigt/tankemässigt beteende?

 Identifierar du dig med sjukdomen, alltså benämner dig som en sjuk människa, en sjukdom - är det mycket svårare att ta sig ur det. Blir du ett med ett tillstånd måste du på nytt söka efter vem du är för att ta dig ur det. Man kan bli märkt för lång tid framåt. En tanke jag länge haft är att; från början aldrig säga orden "jag är sjuk" i ett samband då du ska tala om vem du är. Att byta ut "jag är sjuk" mot "jag har en sjukdom, men..." kan göra mycket för din självbild. Att aldrig ens påbörja din resa mot vem du är då du är som sjukast. Behålla så mycket friskt du kan åstadkomma att ha kvar. Det är svårt - jag lever inte alltid som jag lär - men jag försöker verkligen att inte fortsätta göda min tidigare sjuka identitet.

Min psykolog brukar prata om "tårtbitarna".  En del av tårtan är det friska, och en del det sjuka. Då du är som sämst i din sjukdom kan en stor bit av tårtan vara "det sjuka". Och en liten del "det friska". Många terapeuter och behandlare lägger all energi att prata om, fokusera på, arbeta med - din sjukdom. Det är också viktigt. Men istället för att lägga all fokus på sjukdomen - som troligen blir en ännu större del av ens identitet då - varför inte öka den friska tårtbiten?

Trots att jag arbetat bort stor del av min "mörka" identitet, är delvis den "sjuka" kvar. Jag försöker att medvetet välja bort den, men som jag tidigare skrivit, har jag blivit märkt. Ganska naturligt, av mig själv och andra. Men jag börjar tröttna - verkligen tröttna - på att vara "sjuk". Jag kan inte förtränga min sjukdom, men jag är inte min sjukdom. Jag har den, parallellt vid sidan om. Min själ i grunden är enligt mig, liksom allas, frisk. Sjukdomen är för mig något du utvecklar av ett frö, som sedan blir ett stort träd. Trädet kan skymma din friskhet - men hur långt in den än är, och hur dold den än känns, finns den där och väntar på dig. Grunden i sjukdomen utvecklar så kallade "symptom" i form av grenarna. Arbetar du med de farliga grenarna och tar itu med den lömska grunden, samtidigt som du framhäver det friska, tror jag det är lättare att tillfriskna.

Det du är, är svårt att slita bort. Det du har är lättare att släppa. Därför väljer jag att inte vara sjuk. Jag har en sjukdom. Men jag har också en friskhet. Den ska jag plocka fram.

Värme och kärlek, Yasmine

Vem vill jag vara, vem bör jag vara, vem ÄR jag?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att ta reda på vem man egentligen är måste vara det svåraste och viktigaste du gör i livet. Vissa lever länge med en vetskap om vem man är; som blir ifrågasatt av andra. Du "får" inte alltid vara den du är ämnad att vara, i en värld fylld av fördomar och stereotyper. Det kan vara farlig att fastna i spiralen där du dras med normen och bygger din identitet grundat på hur andra vill att du ska vara. Men lika farligt - är det lätt att det blir så.

Jag hade en karta av vem jag var som liten. Jag var självsäker, modig och stark. Kreativ. Ville bli serietecknare, nej vänta, skulle bli serietecknare. Utveckla målandet. Skulle aldrig börja sminka mig, åh nej, sådant var för andra. Barn skulle jag inte ha, ingen partner heller. Ja, mycket av det där byggs upp av många barn. Men som med alla kom det en spricka i min självbild. Då andra började ifrågasätta den - gjorde jag detsamma. Och som med så många andra påbörjades en ny stig mot att finna mig själv.

När jag var 14 började min nya resa. Jag hade fallit totalt, låg på marken och kravlade, och trodde mig aldrig kunna komma upp igen. På sommaren började jag på allvar ifrågasätta mig själv. Vem var jag egentligen? Var jag den person som synts i andras ögon under alla år, eller var jag den personen jag faktiskt förträngt? Alltid hade jag haft mål och drömmar, men bitvis föll allt till skärvor på marken och drömmarna drogs med. Året därpå började jag utveckla en svår sjukdom, som kom att fylla upp min värld.

Mitt i alla nattsvarta tankar jag fick när jag blev sämre, började jag bygga upp en mörk bild av vem jag var. Jag började klä mig i svart, såg mörka filmer och lyssnade på depressiv musik. Allt för att försöka hitta den jag var, byggde jag upp en bild av vem jag trodde jag var. Jag var Yasmine, hon som mår dåligt. I början försökte jag dölja mitt inre mörker, men då det fallerade förstod jag att jag dolde en stor elefant i vardagsrummet. Jag blev genomskådad. Istället började jag identifiera mig med det mörka.

Vintern -07/-08 träffade jag en kvinna, hon var ett medium och healade mig. Hon var en av de första utomstående som såg igenom den mörka fasaden. Hon fick mig att börja ifrågasätta den bilden istället. Berätta vilket ljus hon såg i mig, något bortom allt mörker i världen. Istället för att slita och dra i det sjuka, sätta mig på medicinering och bearbeta allt negativt - ökade hon på mer och mer ljus. Hon ökade min självbild. Två år senare slutade jag att identifiera mig med mörkret. Jag var född i ljuset, och skulle också leva i ljuset.

Jag började ta reda på vem jag var. Inte vem andra såg mig som, eller vem jag ville se mig som, utan vem jag var. Vad lyssnade jag på för musik? Utan att ens försöka läsa mig till vad man "bör" lyssna på just då, vad jag trodde andra lyssnade på och utan att ta hänsyn till det jag tidigare lyssnat på; började jag om på nytt. Jag slutade läsa i forum som drev mig mot en stereotyp, läste jag att det jag lyssnade på var "fel" stängde jag ned sidan och lyssnade ändå. Jag insåg någonstans att tysta, blyga, osjälvsäkra lilla mig bar ett stort mod att faktiskt kunna vara den jag var.

Så var det med allt. Jag var inte som alla andra, det gick inte att dölja. Så istället för att dölja, framhävde jag det. Och mötte allt annat än bara kritik. Idag är jag älskad för den jag är - och jag vägrar låtsas vara någon annan. Jag är jag. Take it - or leave it!

Kärlek och värme från mig, Yasmine

Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vem är jag?

Hur lever jag?

Hur vill jag leva?

Vad vill jag göra av mitt liv?

Vad för musik gillar jag, vilka filmer och vilka böcker?

Vad har jag för politiska åsikter?

Vad har jag för livfilosofi?

Är jag den som har ätstörningar och självskadebeteende?

Vem är jag?

Foto: Y. Ejner Lind

Något som de allra allra flesta går igenom är letandet, och om tur finns också finnandet, av sin identitet. Som barn faller det sig ofta ganska naturligt att bara vara, inte fundera eller spekulera så mycket. Jag är jag och jag kan! är en vanlig tanke. Tänk att få behålla ett barns självkänsla?

När vi närmar oss tonåren händer det mycket med kroppen. Men även med själen! Vi börjar begrunda alla dessa frågor vi förut aldrig ställt, grundfrågan lyder; vem är jag? Detta tänkte jag berätta ur min synvinkel den här veckan. Jag tänker framförallt ta itu med begreppet "sjuk" och "frisk" då det kommer till sin identitet. Vad händer om man blir sjuk i samma veva som man skall börja fundera över sin identitet, och man börjar identifiera sig som den som har ätstörningar och självskadebeteende? Något man lätt gör då man hamnar i vissa tankebanor och sjukliga beteenden. Och hur tar man sig ur det?

Du är mer än bara en sjukdom. Jag brukar säga att; du är inte en sjukdom, du har en sjukdom. Det är viktigt att minnas. Och det är bara du som kan finna vem du är.

Du är du, jag är jag. Men som sagt; vem är det?

Foto: Y. Ejner Lind

Frågan jag ställer till er nu är inte bara vem är du?

Utan hur upptäckte du din identitet? och hur gör man för att inte identifiera sig med sin sjukdom?

Har du en historia att berätta kring identiteter, maila gärna shedo.blogg@gmail.com - jag vill höra er berättelse! 

Värme och kärlek, Yasmine