Annorlundaskap

Tema: Studenten

Del 2 av 2
Skribent: Josefine Eriksson
Redaktör: Åsa Pehrsson

"Blir du lönsam, lille vän", Peter Tillberg.

På studenten tog jag emot stipendium för bästa studieresultat och min klassföreståndares man försökte övertyga mig att ta mig in på läkarlinjen. De tre senaste åren hade jag grävt ner mig i böckernas värld, dels som ett alibi för att få vara ifred för mig själv och dels för att det var så jag skapade mig ett värde och en identitet.
Efteråt kan jag ångra att jag inte levde lite mer som mina klasskamrater som festade och tog sig tid för roliga saker. Men jag var inte som mina klasskamrater. Jag kände aldrig att jag hade en plats, eller snarare hade rätten till en självklar plats i gemenskapen.
Jag grubblade mycket, ett mörker hade krupit närmare och jag stängde in detta i mig själv. Det jag kände mig mest säker på och det som jag hade kontroll över var att skriva alla rätt på prov. Och tjejen som det går bra för behöver vi ju inte oroa oss för, eller hur?

Om 28 dagar

Tema: Studenten
Del 1 av 2
Skribent: Anna Åkesson
Redaktör: Åsa Pehrsson

Foto: Hans E Eriksson

Det är en grå och småkall onsdagseftermiddag. Jag sitter med en vit klänning i knät och syr. Om 28 dagar får jag använda den. Men inte än. Just nu består hela min tillvaro av fördjupningsarbeten, nationella prov, tighta deadlines, klänningsprovande och skor som ska klackas om. Däremellan ägnar jag mig åt att gnälla över alla miljoner uppgifter vi fått med bara några veckor kvar av terminen, förbereda arbetsprover till höstens skolor och njuta av mjukglass med regnbågsströssel på i solen.

Igår blev jag inkallad till rektorn. Inte så farligt som det låter, utan bara för att få omdöme och betyg på mitt projektarbete. Jag tror aldrig att jag tidigare fått ett så fint och till och med skriftligt omdöme på en kurs. Rektor C. a k a min projekthandledare hade dessutom citerat Karin Boye;

nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som gör mödan värd.

Gymnasiet har inte varit ett maratonlopp med enda syfte att gå i mål, självklart inte. Men när jag springer ut på skolgården kommer jag nog ändå vara otroligt stolt och glad över att kunna säga ”jag gjorde det”. För jag har kämpat så mycket under de här tre åren, på olika sätt. Med mig själv, med pluggandet. Och så länge har livet känts så riskfyllt, begränsat, allvarligt och det har krävts så mycket vuxenhet och mogenhet från mig. Nu; det känns som om hela livet ligger framför mig! Hur slitet klyschigt det än må vara så känns det som att det är min tur att leva livet nu!

Bara jag tänker på det börjar jag le sådär fånigt med hela ansiktet och fnissa för mig själv. 28 dagar kvar... O h m y g o d vad det ska bli kul!!!!!

Nytt tema: Studenten

En av sakerna jag älskar med maj är alla majsånger. Ja, jag erkänner, medan andra kanske får kräkkänslor får jag en tår i ögat av manskörer som sjunger "Glad så som fågeln" och "Studentsången".
En annan sak jag erkänner är att ser jag någon med studentmössa så får jag, trots att jag är 31 år, en känsla av att de är äldre och klokare än jag. Jag tror det beror på att jag själv aldrig tog studenten när man skulle, därmed har studenthattsmänniskor för alltid blivit någon som gjort något jag ännu inte gjort. Något för de äldre och klokare.

Insikten att jag inte skulle kunna gå ut gymnasiet samtidigt som mina klasskamrater var hård. Trots att jag vid det laget legat inom dygnet-runt-vården i två år hade det inte riktigt landat i mig att det inte skulle bli bra än på länge. Det insåg jag då, och det kändes som om hela livet bara kastade sig loss, som ett gigantiskt fartyg, och gav sig av utan mig.
Jag minns känslan som ohygglig, jag tänkte att nu var jag förlorad. På riktigt.

Jag önskar jag kunde gå tillbaka idag till den flickan och visa henne framåt i tiden, nästan ett decennium, då hon tar studenten från komvux med bara MVG i betygen. Det var inga ceremonier eller champangefrukostar, det var bara upp på expeditionen och hämta ett utskrivet papper. Jag vet att jag sneglade runt lite, funderade över om det här ögonblicket jag kämpat för alla dessa år inte skulle bli mer än så här. Och så blev det inte mer än så. Som så ofta med riktigt stora ögonblick. Fast hade det varit en film hade något tufft soundtrack satt igång medan jag i slow motion lämnar skolan med pappret triumferande lyft över mitt huvud. I en sån film hade förmodligen mitt antagningsbesked till universitetet kommit på samma gång, så jag hade fått hålla två triumfpapper över huvudet medan jag ridit iväg på min vita springare. Men ni får tyvärr nöja er med att tänka tanken, verkligheten är en tråkmåns ibland.

Hur som haver, varje maj då jag får sentimentala tårar av majsånger tänker jag också på det där. Hur fruktansvärt det kändes att inte ta studenten som 19-åring, men å andra sidan var jag ändå så sjuk då så mina betyg förmodligen hidrat mig resten av livet om jag gjort det. Nu fick jag i stället ta studenten som 27-åring från komvux, med betyg som öppnade många möjligheter. Så får jag också lite magont av snacket från visst politikerhåll om att avveckla komvux, men det är en helt annan text som ska skrivas någon helt annan gång.

Den här veckan är det fler än jag som tänker dela sina tankar om studenten:

Först ut är Anna Åkesson, en av tjejerna som var med och startade upp SHEDO. Anna tar studenten nu i vår, ni får spana efter henne på flaken!

Sedan kommer Josefine Eriksson med temats andra text, där hon funderar över hur vi verkar förutsätta att bra betyg och gott uppförande automatiskt innebär en frisk och välmående person.

Nästa vecka är temat "Utanförskap", välkommen att skicka in ditt bidrag!


Och till alla er andra:
Trots att 31 inte är någon ålder att komma med vill jag ändå, som den visa gamla dam jag är, viska att livet blir bättre och bättre ju äldre man blir.
Bara så ni vet.

Åsa Pehrsson, Redaktör.