En dyrbar ägodel att kämpa för

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Min dyrbaraste ägodel
Redaktör: Kajsa Andersson

Min dyrbaraste ägodel är en pärla till mitt ikonarmband. Bilden på pärlan föreställer en ängel, min skyddsängel, som alltid ligger och vakar över mig på mitt nattduksbord.

Själva armbandet fick jag av en av mina bästa vänner och jag hade det på mig dygnet runt. Men efter ett tag upptäckte jag en vass kant på det vilket gjorde att jag inte kunde hantera det längre, eftersom jag har ett självskadebeteende. En dag fick jag nog och bad en vän att ta hand om det tills jag kunde hantera det igen. Hon satt och pillade lite på det och plötsligt flög pärlorna åt alla håll och kanter! Efter en stunds omkringkrypande på golvet hade vi till slut hittat alla bitar, och då gjorde hon något jag aldrig kommer glömma. Hon la en av pärlorna i min hand och sa ungefär så här: "På den här pärlan är det en bild av en ängel, din skyddsängel. Ha den på ditt nattduksbord som en symbol för att du inte är ensam. Resten av armbandet låter jag ligga på mitt kontor, och en dag när du har blivit frisk så kommer du och jag tillsammans pussla ihop det igen."

Detta tänker jag på varje gång jag ser pärlan, och det går inte att beskriva med ord hur mycket jag längtar till den dagen då hon och jag ska pussla ihop armbandet igen. Vägen dit är lång och krokig, men jag ska klara det. Dagen blir inte idag och inte imorgon, det vet jag. Men den kommer, för jag tänker kämpa.

Nytt tema, vecka 4

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Min dyrbaraste ägodel
Redaktör: Kajsa Andersson

Ett par av de senaste veckornas teman har handlat om viktiga och betydelsefulla personer i våra liv ("om du fick träffa vem som helst", "förebilder", "tack för att du finns" etc.) och det är förmodligen de människor som lever runt omkring oss som gör våra liv värda att leva men nu tänkte jag att vi skulle fokusera på materiella ting.

Jag slår vad om att du har en ägodel som betyder lite extra mycket för dig: kanske är det din dator eller din mobiltelefon som är ovärdelig just för att du kan hålla kontakten med betydelsefulla människor som befinner sig långt ifrån dig? Kanske har du ett gosedjur kvar från när du var liten som du absolut inte klarar dig utan? Eller har du fått något fint och personligt i present någon gång som du blev extra glad över och som du aldrig kommer att göra dig av med? Har du gjort ett riktigt kap på en second hand-affär? Har du ett tursmycke som du alltid bär?

Berätta om din dyrbaraste ägodel, skicka in ditt bidrag till shedo.blogg@gmail.com!

2010 blir 2011

Skribent: Kajsa Andersson 

Tema: Ett nytt år

 Redaktör: Kajsa Andersson

Jag vill börja med att skriva att jag hoppas att ni har haft en fin jul, ätit god mat, umgåtts med människor som ni tycker om och kanske fått något extra fint av jultomten?

Ja, då stundar plötsligt ett nytt år - år tjugohundraelva! Året som har gått har varit otroligt händelserikt för min egen del och mitt liv går nästan inte att jämföra nu med hur det såg ut vid årsskiftet 2009/2010 för att det är så stora kontraster, men en sak är säker: mitt liv är så otroligt mycket bättre än vad det var för ett år sedan - minst femhundramiljonersmiljarder gånger bättre!

Jag har gått genom både bra och dåliga stunder det senaste året men väljer att fokusera på de bra och lägga dem i facket för saker värda att läggas på minnet. I somras var jag på peace & love och så spenderade jag en vecka i fjällen, under hösten har jag pluggat, lärt känna många nya vänner, varit ute och dansat otaliga gånger, blivit bloggredaktör samt lokalrepresentant för region norr i SHEDO och varit på SHEDO-träff i Lund för att bara nämna ett par av alla fina händelser.

Jag ser nu fram emot ett nytt år med allt vad det kommer att innebära. Mitt 2011 ska bli minst lika bra som mitt 2010 och jag hoppas innerligt att ditt blir detsamma!

Många nyårskramar!

En efterlängtad lillebror

Skribent: Kajsa Andersson

Tema: Lyckliga stunder

Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har många lyckliga minnen från mitt 20-åriga liv men jag vet också vilket av dessa som utgör den absolut lyckligaste stunden i mitt liv: den 18 oktober 2000, då min lillebror föddes. Jag hade tidigare varit ett ensambarn som alltid drömt om att få ett syskon, jag hade tjatat och gnatat i flera år. En fredagkväll satt jag, min mamma och min pappa vid köksbordet och åt middag och plötsligt berättade de hemligheten - att jag skulle få ett syskon. Jag minns så väl hur dom berättade, hur jag tänkte och kände minns jag dock inte, jag var förmodligen i lite av ett chocktillstånd. Hur som helst gick jag och väntade och längtade i flera månader. Under den sista tiden brukade mamma alltid komma och möta mig när jag gick hem från skolan, hon stod alltid uppe på en backe och varje dag hoppades jag innerligt att hon inte skulle stå där - att mitt efterlängtade syskon äntligen skulle ha anlänt till världen. Dagen kom så plötsligt, det var en onsdag eftermiddag och mormor mötte mig vid backen och vi gick hem till henne och åt mellanmål. Efter ett tag ringde telefonen och det var mamma, hon och mormor bytte några ord och sen tog jag emot telefonluren. Jag minns att mamma sa att jag hade fått ett syskon och jag frågade ivrigt om jag fick gissa om det var en flicka eller en pojke. Jag vet inte hur, men på något sätt kände jag det på mig, min magkänsla sa något... Jag sa "en lillebror..?" och mamma svarade ja. Vi bestämde att jag skulle få komma upp till bb och träffa min lillebror redan samma kväll. Det var sent och egentligen skulle jag ha gått och lagt mig vid den tidpunkt då pappa kom och hämtade mig hos mormor och vi åkte upp till bb. Jag minns så väl det där fantastiska ögonblicket då jag såg min älskade vackra lillebror för första gången - hur hjärtat gjorde frivolter och hur jag nästan tappade andan. Det har idag gått drygt tio år sedan den där dagen som var den absolut lyckligaste i mitt liv och jag och min lillebror har många minnen tillsammans och fler ska det bli. Min lillebror är det absolut bästa jag har, jag skulle offra allt för hans skull, göra allt för honom, jag älskar honom av hela mitt hjärta och ingen annan har någonsin betytt så mycket för mig som han gör.

Den enkla lyckan

Skribent: Catarina Carleson

Tema: Lyckliga stunder

 Redaktör: Kajsa Andersson

Lyckliga stunder behöver inte vara så "märkvärdiga", de kan vara magiska ändå.

Ibland är det enkla det bästa!

När man känner frid och ro inom sig.

När man ser, hör eller på annat sätt upplever något vackert.

När man får skratta gott tillsammans med någon man tycker om.

När man möter en blick som säger mer än tusen ord.

När man känner att man är nöjd med något man gjort.

När man finner en själsfrände, om så bara för en kort stund.

När man kan glädja någon!

...det finns så mycket!

De lyckligaste stunderna är när man mår väl i själen, ibland kan man inte ens veta varför det känns så bra just nu.

Lycka kan vara så abstrakt och ibland kan det vara så påtagligt.

Nytt tema: lyckliga stunder

Skribent: Kajsa Andersson 

Tema: Lyckliga stunder 

Redaktör: Kajsa Andersson

Det råder ingen tvekan om att "lycka" är ett stort begrepp - ett oerhört relativt begrepp som är väldigt svårt att definiera. Förmodligen har alla sin egen definition på lycka. Kanske är det en känsla som inte ens går att sätta ord på - som inte går att förklara?

Är du lycklig när du umgås med dina vänner? Eller var du som allra lyckligast när du fick träffa din största idol? När du kom in på den där utbildningen du drömt om att få gå? Har du vunnit en häftig vinst på lotteri? Har du flyttat hemifrån till ett alldeles eget litet krypin? Har du varit på en underbar resa som fick dig att känna dig lyckligast i världen?

Jag vill att du delar med dig av någon av de allra lyckligaste stunderna i ditt liv. Skicka in ditt bidrag till blogg@shedo.org!

Komplexa känslor och minnen av skoltiden

Skribent: Catarina Carlesson
Tema: Skolans roll i livet
Redaktör: Kajsa Andersson

Det finns inte många saker som jag har så komplexa känslor inför som jag har inför skolan. Det finns verkligen fantastiska minnen och men det finns också fasansfulla minnen.

Läraren som inte tyckte att jag var mobbad trots att jag själv upplevde det så under nästan två års tid.

Läraren som såg mig, som såg att jag hade talang för att skriva, som såg vem jag var.

Klasskamrater som slog, knuffade, tog mössan av mig och kastade runt med den, som flinade åt min rutiga blus vars rutor tydligen var i fel storlek eller i fel färger eller något annat som jag inte förstod...

De riktiga vännerna som tog mig under armen och fick mig att le igen, som ville vara med mig för att jag var jag, som ville ha mig som sin vän och som ville vara mina vänner!

Skoldisko med första dansen, första tryckaren, första pussen.

Skoldisko med en förstörd LP-skiva.

Skoldisko med popcorn över hela golvet som vi efteråt fick hjälpa till att sopa upp.

Skoldisko med hans hand i min.

Oförskämdheter som lärarinnan som sa att min handstil var som kråkfötter; inför hela klassen sa hon det.

Stolthet när lärarinnan, en annan, ville läsa upp just min uppsats.

Nervositeten då man hade prov och glömt att läsa på.

Stoltheten då man hade läst på och kände att det här kan jag!

Skolmaten: kålpudding och grönsakssoppa, obligatoriskt knäckebröd - Wasa Husman, och ett glas mjölk.

Hemkunskap, biologi, kemi, slöjd, gymnastik...

Orientering, svettiga omklädningsrum, gympapåsar, blöta handdukar.

Första skoldagen.

Studenten.

Skolan har spelat en stor roll.

Rollen den spelat är både bra och dålig.

Många minnen vill jag inte vara utan.

En del minnen som jag trodde jag förträngt... gråt och skam...

Allt det här har, hur som helst, hjälpt till att göra mig till den jag är idag.

Att jag blev mobbad har troligen väckt mitt engagemang för de utsatta, mitt självklara sätt att ta parti för de svagare...

Att jag fick positiv feedback för mina uppsatser har troligen gjort att jag litar till min förmåga att skriva, så pass att jag säger att "pennan är mitt vassaste vapen".

Att det fanns vänner som stod med mig i det svåra, likväl att det fanns "vänner" som ville vara vänner när skoldagen var slut men som i skolan inte kunde stå emot utan var med i mobbarnas skara... det har troligen också satt djupa spår.

Häftig tanke, att allt jag har varit med om har gjort mig till den jag är idag. Häftig tanke att jag vill säga TACK till de som tyckte att jag hade "fel" kläder när jag gick i 2:an och 3:an.

Kompext. I allra högsta grad. En färgpalett med alla färgerna som skimrar emot mig i minnet. Lyser, reflekteras i nuet.

Tema vecka 44: skolans roll i livet

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Skolans roll i livet
Redaktör: Kajsa Andersson

Dom allra flesta av oss har gått i skolan under många år av våra liv. Skolan kommer automatiskt att spela en stor roll i vår utveckling, det är ju trots allt under dessa första år i livet som vi utvecklas som människor, utvecklar sociala nätverk, utvecklar våra kunskaper, våra intressen och så småningom tar våra första steg in i vuxenlivet. Hur skolåren är ser förmodligen väldigt olika ut från person till person, likaså hur många år vi faktiskt går i skolan: har du gått grundskolan, gymnasiet, högskola/universitet? Hur har din skoltid sett ut? Hur har skolan påverkat dig och din utveckling? Har du fått den stöttning du har behövt? Har du haft turen att lära känna människor för livet? Har du haft bra eller dåliga lärare? Har du haft några favoritämnen som du vill berätta om? Kanske ämnen som du har avskytt? Har du gått i klasser som splittrats? Har du några speciellt fina minnen från din skoltid som du kommer att bära med dig resten av livet?

Skriv några rader om skolans roll i ditt liv. Mejla ditt bidrag till blogg@shedo.org!

En bok om cancer

Skribent: Dorota Peczak
Tema: Böcker som inspirerar 
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har alltid varit en bokmal. Jag älskar att läsa. Förut gav böckerna mig tillgång till en annan värld, en värld som var väldigt olik den jag levde i. Jag läste och dagdrömde om att vara någon annanstans när livet var som jobbigast. Som tur var kunde jag koncentrera mig på det jag läste och sväva långt bort från verkligheten. Idag fyller inte böcker samma funktion i mitt liv längre eftersom jag mår bra nu. Därför behöver jag inte skaffa mig en annan verklighet, men jag älskar fortfarande att läsa.

Det finns många böcker som har gett mig inspiration och styrka. Böcker som jag kunde läsa och gråta samtidigt eller läsa och skratta samtidigt. Vissa av dem återkommer jag gärna till och läser om. För att nämna några: "Vit oleander" av Janet Fitch (det finns även en film som är baserad på boken men jag tycker inte att den speglar boken så bra), "Ens@mheten på nätet" av Janusz Wisniewski och "Nu ska jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson.

Den bok som jag återkommer oftast till heter "I taket lyser stjärnorna" och är skriven av Johanna Thydell. Boken filmatiserades för något år sedan men jag tycker att boken bättre speglar den värld som bokens huvudperson Jenna lever i. Jenna är 13 år och hennes mamma har cancer. Någon pappa har Jenna aldrig haft. I taket i hennes rum har hon och hennes mamma klistrat upp stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har Jenna gömt en dikt som hon har skrivit själv: "Om du dör mamma, då tar jag livet av mig".

Jenna är som sagt var bara 13 år och hennes liv har precis börjat medan hennes mammas liv håller på att ta slut. Jenna har svårt att acceptera detta samtidigt som hon skäms över att ha en mamma som är sjuk i cancer. Varje gång jag läser boken gråter jag så att jag knappt kan läsa vidare. Jennas upplevelser känns så nära. Jag kunde lika gärna ha varit bokens huvudperson, tankarna och känslorna som beskrivs är exakt de samma som jag aldrig någonsin vågade berätta för någon. Jag trodde att jag var ond som skämdes över mammas sjukdom. Ond och elak. Jag hade ingen att prata med om mina känslor så jag led i ensamhet. Det gör även Jenna. Det är så svårt att prata om cancer över huvud taget, inte minst när man är tonårig. När man är förälskad och när man har hela livet framför sig. Då vill man inte prata om en mamma som snart ska dö.

Även om Jennas mamma dör i sin cancer, precis som min mamma gjorde, så ger boken ändå hopp. Hopp om livet. Lust att leva. Boken är en av dem bästa jag har läst. Den ger en så bra inblick i Jennas känsloliv att man verkligen förstår hur det är att ha en cancersjuk mamma som snart ska dö. Den är väldigt sorglig och stark. Det är inte bara en tonårsbok som många påstår. Det är en bok om livet. En bok som man kan läsa oavsett ålder.

Utgivning av ny bok på tisdag 19/10

Skribent: Ann-Charlotte Sternefält 

Tema: Böcker som inspirerar

Redaktör: Kajsa Andersson

(Foto: privat)

"En spegel av mitt liv" som kommer ut till försäljning den 19/10 är en diktsamling som består av väldigt känslosamma dikter som i huvudsak har skrivits i depressionens skuggor. Trots att många av dem är dystra finns även hoppfulla och positiva texter. Man får helt enkelt följa mitt mående i denna bok. Min eviga berg- och dalbana som vittnar om min bipolära sjukdom.

Jag är född i Blekinge 1975, och gav ut min första bok "Asperger och jag" i januari 2010. "Asperger och jag" är en självbiografi som beskriver min uppväxt och mitt liv med Asperger Syndrom. "Mitt nya liv" är en uppföljare till "Asperger och jag" och beräknas komma ut i slutet av 2010.

/ Ann-Charlotte Sternefält

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" - Ann Heberlein

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag tänkte nu själv publicera ett inlägg angående veckans tema som alltså lyder "Böcker som inspirerar". Ursprungstexten har jag skrivit i samband med en skoluppgift i svenska, nu har jag redigerat den lite. Jag tycker att den passar utmärkt under denna veckas tema och hoppas att den ger er något som kan hjälpa er i kampen och dessutom förhoppningsvis ger er ett boktips inför vintern som stundar.

Av alla böcker jag har läst under mina snart tjugo levnadsår finns det ingen som har överrumplat mig så starkt som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Denna bok väcker tusentals känslor och tankar hos mig som läsare och jag har svårt att tro att någon kan gå oberörd efter att ha läst Ann Heberleins ord om sitt eget liv som gift trebarnsmor och framgångsrik teologie doktor och forskare i etik. Om man studerar Anns liv på ytan tycks hon vara lycklig och dessutom leva ett lyckligt liv, vad man dock undgår är det som gömmer sig där under och detta förblir Anns egen hemlighet tills dess att hon släpper in läsarna under denna yta - eller fosterhinna, som Ann själv skulle ha kallat det. Under ytan, under denna fosterhinna, gömmer sig nämligen något oerhört mörkt - Ann lider av Bipolär sjukdom (typ II) och hennes vardag präglas av ständigt återkommande självmordstankar.

Jag tror inte att man själv måste bära denna diagnos för att kunna läsa och beröras djupt av Anns ord då hon beskriver ett till synes vanligt liv och det är egentligen inte själva sjukdomen som står i bokens centrum utan hennes tankar och känslor - tankar och känslor som jag tror att vilken människa som helst kan känna igen sig i och identifiera sig med, mer eller mindre.

Jag beundras inte endast av innehållet i boken utan också av Anns formuleringar som alltid träffar lika rätt - som liksom är tagna ur luften men ändå så väl sammankopplade att de bildar mening och meningar, väldigt kloka sådana. Formuleringarna förbryllar mig lika starkt varje gång och lägger sig likt mjuk bomull i hjärnan där de stannar och inte går att förbise förrän man löst gåtan – sitt eget svar på den frågeställning eller tankegång som Ann belyser. Ann skriver fantastiskt - rakt, ärligt, naket, i det närmaste brutalt. Och oerhört smärtsamt.

Ann, som till yrket är teologie doktor och forskare i etik, funderar naturligt kring frågor som livets mening, döden, skuld, skam och ansvar och delar med sig av sina egna tankar och åsikter kring detta i denna slående bok. De ämnen som Ann tar upp i sin bok är enligt mig viktiga för människor att bli mer öppna att tala om. Mycket för att människor som faktiskt lider av psykiska sjukdomar, av svår ångest och av självmordstankar ska må bättre, bli mer accepterade och bli bättre omhändertagna. Men också för att människor runt omkring dessa lättare ska kunna ta hand om de människor som faktiskt mår dåligt.

Ann påstår att hon inte känner någon längtan till döden, utan att det är livet hon inte klarar av (liksom bokens titel säger). En fråga man kan ställa sig är hur kan en människa kan stå ut och bära denna tunga börda på sina axlar? Jag anser att detta visar tydligt att livet inte är helt lätt att avsluta trots den enorma inre smärta en människa kan känna, trots svåra självmordstankar. Ord som ångest, död och självmord är väldigt laddade och dessa ämnen, som alltså är vad Ann lägger stor vikt på att tala om, är i dagens samhälle extremt tabubelagda. Ann skriver: ”Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan”, hon skriver också ”Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det är så lätt att missförstås”. Jag tror att hon har rätt - framför allt den ångest som är sammankopplad med psykisk sjukdom ses i dagens samhälle som något fult, och människor är ofta ”rädda” för dem som lider av denna ångest. Det är lätt att bli missförstådd, och det är inte många som förstår vad ångest och självmordstankar egentligen innebär. Helst ska man inte berätta för någon att man lider av svår och sjuklig ångest, det är inget man ska tala om. Och självmord är absolut ingenting man ska tala om. Jag undrar: varför? Döden är i allra högsta grad närvarande i varenda människas liv och liksom den lycka som uppstår när ett barn föds är sorgen ett resultat av döden. Vi kommer alla att drabbas av döden, oavsett om vi vill det eller inte.

Vi människor är egentligen ett: ett med oss själva, och ett med varandra. Så gott som alla människor pekar på vikten av att ta hand om varandra. Vad är det då som gör det så svårt att ta hand om någon som har ont i själen? Är det tabun som föreligger det hela? Åtminstone tror jag själv det. Låt oss tala om döden, mörkret, smärtan och dessa blir lättare att både acceptera, bära och förstå. Varför låta dessa ämnen förbli tabu när vi anser att det är så viktigt att ta hand om någon som drabbas av en fysisk dödssjukdom? Den psykiska smärtan är i allra högsta grad jämförelsebar med den fysiska smärtan, och framför allt gör den minst lika ont.

Anns tro (eller kanske snarare inte tro) på Gud, är även den ett återkommande ämne i boken och det citat som hon avslutar sin bok med är taget ur Uppenbarelseboken och lyder som följer: ”Vakna upp och stärk det som finns kvar, och som var nära att dö”. Jag tycker att denna mening säger något väldigt värdefullt, oavsett om man är religiös, troende eller ej - att det positiva övervinner det negativa. Liksom lyckan i slutänden övervinner olyckan, liksom glädjen övervinner sorgen, liksom det friska övervinner det sjuka - liksom livet som övervinner allt, förutom just döden. Den idag tabubelagda döden, som alltså är ständigt närvarande och i allra högsta grad naturlig och en del av livet.

Ann beskriver, som ovan nämnt, smärtan som föreligger i den kända depressionen, men hon beskriver också den smärta som föreligger i den, för andra, till synes lustfyllda och svårförstådda manin. Då tankarna går på högvarv och omöjligt går att stoppa. Då världen känns tillmötesgående och då man faktiskt tror att man kan överleva det ingen annan tidigare har överlevt - självaste livet. Då man tror att man kan leva utan det livsnödvändiga - utan sömn, utan mat. I princip utan att behöva andas över huvud taget. Åtminstone tills kraschen och depressionen återigen tar över - gång på gång på gång. Om och om igen.

Jag anser att Ann Heberleins bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är en bok som varenda människa borde läsa, mycket för att få en klar och tydlig inblick i hur det är att leva ett liv som präglas av en komplicerad och väldigt smärtsam sjukdom, och hur det är att präglas av ständigt återkommande självmordstankar och en groende ångest i bröstet.

Ann har lyckats med ett av sina förmodade mål i livet - att påverka. Åtminstone har Ann påverkat mitt liv med sin bok, och hon har gjort det enormt mycket. Ann nämner i sin bok många kända personer som har inspirerat henne och på så sätt haft stor betydelse i hennes liv, som har delat hennes tankar, som har besvarat hennes funderingar och som har drivit henne till insikt. Om jag någon gång, mot all förmodan, skulle skriva en bok kommer Ann med hundratio procents säkerhet att bli omnämnd i denna. Ann har med sin bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” gjort stor skillnad i mitt liv!



(Fortsätt att skicka in era bidrag till blogg@shedo.org!)

Nytt tema vecka 41: böcker som inspirerar!

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Böcker som inspirerar
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har fått äran att bli en av SHEDO-bloggens redaktörer, något jag är väldigt glad över. Jag ser verkligen fram emot detta uppdrag och denna vecka gör jag min redaktörsdebut.

Denna veckas tema heter "Böcker som inspirerar". Jag tror att vi alla någon gång har läst en bok som har berört oss lite extra, en bok skriven av en författare som sätter ord på våra egna känslor eller som på något annat sätt kan få oss att associera till oss själva och våra liv. Eller kanske någon slags självhjälpsbok som verkligen fungerat? Jag vill att ni ska skicka in bidrag med tips på böcker som ni har läst och som har hjälpt er i er kamp mot livet på något sätt - som kanske fått er att känna er mindre ensamma, som kanske har motiverat er till att kämpa vidare eller som kanske har fått pusselbitar i era huvuden att falla på plats. Jag hoppas att vi på detta sätt också kan dela med oss av boktips inför höstern och vintern till varandra, för vad är väl mysigare än att tända ett par ljus, fixa en kopp te och krypa upp i ett soffhörn och läsa ett par sidor medan löven eller snön faller utanför fönstret?

Skriv några rader om en bok som berört er lite extra, skriv gärna kort vad den handlar om och på vilket sätt den har påverkat er. Mejla in era bidrag till blogg@shedo.org.