torsdag 26 mars 2015

Tillräcklig

Jag har försökt flera gånger att skriva ett blogginlägg som ska bli riktigt bra, inspirera, värma och glädja er som läser. Tills jag insåg att anledningen till att jag inte lyckas skriva det superinspirerande inlägget är för att jag försöker för mycket. Jag ramlar återigen ner i fällan av prestationskrav och krav på att vara perfekt. Så nu blir det inte det, nu blir det vad det blir, ett tillräckligt inlägg.

Igår hörde jag låten Enough med The mrs och några dagar tidigare läste jag ett blogginlägg om att vara ”good enough” så det blir dagens tema. För trots att jag jobbat med min självbild, mina prestationskrav och känslan av att bara vara tillräcklig i så många år, så sitter jag ändå och tycker att det är svårt att vara tillräcklig. Det kan nog vara så att det är en del av livet, att vi tvivlar på att vi kan ibland, vi är så rädda att det inte ska vara perfekt så vi vågar inte prova. Det är just de gångerna vi ska ta chansen, när det känns lite skrämmande, annorlunda och är utanför vår bekvämlighetszon, det är då vi utvecklas och förvandlas till de underbara varelser vi innerst inne är. Första gången vi gör det där nya kommer det troligtvis inte bli perfekt, utan lite snett och lite konstigt, men tillräckligt. Nästa gång kanske det blir rakare, och det är jättebra, det är fortfarande tillräckligt.

Framförallt så är DU tillräcklig.

För oavsett vilka våra prestationer är, eller vilka mål vi når, så är det absolut viktigaste alltid att vi vågar se på oss själva och tänka att ”jag är tillräcklig”. Våra prestationer är långt ifrån det viktigaste vi gör. I mitt liv är det viktigaste mina relationer, först och främst den jag har till mig själv. När jag påminner mig själv att jag är tillräcklig, precis som jag är, då vågar jag drömma, ta tag i mina drömmar och bli oslagbar.
Du är tillräcklig. Precis som du är.

Emma, SHEDO-skribent

fredag 13 mars 2015

Att må dåligt när man hade tänkt må bra

Jag trodde att jag sa farväl till självskador och psykiatriska avdelningar i somras. Jag trodde att det var sista gången jag föll så djupt och sista gången jag var inlagd. Jag trodde att jag valde att må bra från och med då. Jag planerade in friska saker och vågade till och med ta steget att skaffa två kattungar. Det skulle göra att jag inte hamnade på en psykiatrisk avdelning igen.

Jag började nog må dåligt redan innan jag tog hem kattungarna, men det blev ännu värre när jag väl hade fått hem dem. Då skulle ju allting vara så bra, då skulle jag ju vara glad och lycklig! Men jag kände ingenting. Snarare kändes det bara ännu jobbigare, för jag ville göra så mycket för mina katter men förmådde det inte riktigt. Jag var dessutom allergisk, vilket gjorde det ännu jobbigare att ta hand om mina katter.

Efter två veckor sålde jag dem vidare, och strax efter det så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning – igen. Det var ju inte så det skulle bli! Men det var precis så det blev. Man kan tyvärr inte planera hur man ska må. Visst kan man påverka det, genom att ta hand om/inte ta hand om sig själv (sömn, mat, motion, vila m.m.). Men känslorna lever sitt eget liv. Livet går upp och ner, det är så det är. Jag tror att man ibland måste acceptera livet som det är. Samtidigt som det också är viktigt att komma ihåg att även om det ibland kan kännas väldigt kämpigt och mörkt så finns det också plats för glädje och ljus i livet.

Jag har i alla fall insett en sak nu under mina dagar under en landstinget filt: Jag har så länge försökt vara den jag tror att man ska vara och göra det som andra verkar finna lycka och mening i. För jag vill ju så gärna passa in och jag söker förtvivlat efter lycka och mening! Jag trodde verkligen att en universitetsutbildning, ett bra jobb, en pojkvän, katter... att det skulle skänka mig lycka och tillfredsställelse, att det skulle ge mig mer värde och göra mig hel. Men nu har jag provat allt det och jag är fortfarande trasig, rotlös och desperat sökande efter mening. Det har inte fungerat, det har snarare gjort det värre och brutit ner mig ännu mer. Så nu måste jag försöka hitta en annan väg att gå och hitta mening i det jag klarar av.

Det känns tungt just nu, men jag tror att det är värt det när jag väl hittar det där som kan ge just mig lycka och mening! För det måste finnas där ute någonstans! Man kan inte veta när nästa chans eller möjlighet dyker upp, man kan inte veta när det vänder. Det kan hända när som helst. Så länge man inte ger upp helt och hållet så finns det hopp!

Ta hand om er!
Jenny, SHEDO-skribent
(inlägget är skrivet i januari)

måndag 2 mars 2015

Acceptans

Alla måste vi acceptera olika saker i livet. Vissa är så enkla som att acceptera att det regnar fastän vi önskade oss sol. Man är inte glad för det men det är bara att gilla läget. Sedan finns det andra områden i livet som kan vara väldigt svåra att acceptera, saker vi helst vill glömma t.ex från ens barndom eller uppväxt, händelser vi önskar vi kunde ändra på eller omständigheter som vi tvingas finna oss i. Vi kanske dras med konsekvenser av destruktiva handlingar, har psykiska och/eller fysiska ärr eller begränsningar som vi helst vill få bort.

Inom olika behandlingar så är det här med acceptans ett återkommande tema. I början trodde jag att det innebär att jag måste tycka om det men att acceptera en sak är inte detsamma som att gilla det! Vad kan hjälpa dig att acceptera saker och varför är det så viktigt?


Först måste man nog inse att saker som har hänt i ens liv inte går att ändra på, det går inte att vrida tillbaka klockan. Det kan göra väldigt ont att förstå att inga ansträngningar i världen kan förändra vissa fakta. Jag har ofta tänkt "jag vill inte att det ska vara såhär" eller "jag vill inte bli påmind om det som en gång hänt". Det är mänskligt att känna och tänka så, men inte bra att fastna i. Det är som att jaga efter vinden, det går inte! Man kan inte trolla bort vissa saker hur mycket man än önskar! Tänket att vilja slippa blir ett problem om flyr genom destruktiva beteende och därigenom inte lär sig att leva med/hantera det oundvikliga på ett bra sätt.

Tänk dig att du har brutit ditt ben. Du kan vägra att acceptera det och tänka "jag vill inte att det är brutit, jag låtsas att det inte är det". Du kommer bli besviken om och om igen. Du kommer få ont när du försöker gå eller vägrar gipsa det. Istället kan du tänka "skit att det är brutit, MEN nu är det så och då får jag väl vila benet, gipsa det och göra det bästa av det". Faktum är ju att det är brutet. Så vilket av de två tankesätten tror du att du kommer må bättre av?

Jag var tvungen att inse att jag inte kan slippa minnesbilder, att jag alltid kommer ha vissa känslomässiga och fysiska ärr. Jag tycker inte om det men så ser det ut, tyvärr. Först när jag hade förstått det kunde jag sakta koncentrera mig på att lära mig att leva med det så bra som möjligt, utan att hela tiden må extremt dåligt av det. Jag märkte att jag genom att acceptera det nu kunde välja hur mycket/länge och på vilken nivå de påverkar mig och därför är det så viktigt att välja acceptans-vägen! Du besparas mycket lidande, både tids-och kraftmässigt och får en chans till ett bättre och drägligare liv, trots att man kanske har vissa odds emot sig.

Tidigare kunde jag när jag mådde dåligt ständigt tänka att jag t.ex inte vill leva med en viss diagnos eller prognos, vilket ledde till att jag grävde ner mig i negativa tankar. Det är lättare att nu kunna tänka att "nej, jag gillar inte t.ex min diagnos eller att jag behöver må dåligt över saker som har hänt, men nu är det så. Fine! Vad kan jag göra för att klara av denna dag eller detta minne?" Acceptera din situation och gör det bästa av det! Det är inte lätt men det går. Idag kan jag se i backspegeln och jämföra hur jag mådde och agerade när jag vägrade att acceptera saker och hur jag idag istället kan leva med det och få mer ro i själen.

Att inte acceptera leder till en återvändsgränd med ständiga besvikelser och en ond cirkel medans acceptans-vägen öppnar upp dörrar istället. Den hjälper dig att hitta nya vägar, att få balans för att kunna gå bättre på de vägar som är ojämna, krokiga och svåra i livet. Du vinner alla gånger på att acceptera dina omständigheter även om det är svårt!

Kram till er alla!
Bianca - SHEDO-skribent