torsdag 30 december 2010

Nyårslöfte: vara rädd om mig.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Ett nytt år
Redaktör: Linda Adolfsson



Imorgon avslutas det här året och vi påbörjar 2011.

Temat "Ett nytt år" fortsätter till söndag nästa vecka, så om du vill skicka in ditt bidrag är det välkommet. Har du avlagt något nyårslöfte? Har det hänt något hemskt eller fantastiskt 2010 du vill berätta om? Hur känns det inför det nya året? Är du rädd eller förväntansfull? Vill du ge läsarna något råd inför det kommande året eller önskar du dig något speciellt för 2011? Skriv och berätta.


Det har varit ett fantastiskt år, men också ett krävande år. Jag har utvecklats på så många olika nivåer och jag kan inte riktigt förstå att det bara har gått ett år. Jag har gjort så många personliga revolutioner i år att det inte borde ha varit möjligt. Det har aldrig hänt så mycket på ett år förut, i positiv mening. 

2010 har jag:
- varit på audition till Körslaget
- valts till distriktsordförande för Ungdomens Nykterhetsförbund i Västmanland
- visat poesiutställningen "Det inre barnet" på Västerås Litteraturfestival
- visat samma utställning och haft uppläsning i min barndomskyrka
- sjungit i kör igen
- haft tre fotosessioner med Mathilda, min fotografvän
- gjort succé som Pippi Långstrump på Västerås Barnfestival
- haft tre insändare med i länstidningen (två om psykiatrin, en om alkohol)
- synts i media tre gånger till ang. UNF
- firat mina småbröders student
- firat midsommar i en riktigt idyllisk by
- blandat alkoholfria drinkar på Västerås Cityfestival
- gjort dreads
- berättat om mitt skrivande på Västerås Kulturnatt
- startat och genomfört projektet Klubb Revolt (nykter ungdomsscen med veganfika)
- varit både i Åre och i Eslöv
- hållit i en heldagskurs
- anordnat ett läger
- lärt mig bokföring
- läst två gymnasiekurser

I och med allt detta har jag ju varit sjuk en hel del också. Luftrörskatarr och hög feber efter flera månader då jag inte har lyssnat på min kropp. Om det är något jag verkligen vill bli bättre på nästa år så är det att lyssna på min kropp, ta det lugnt och inte pressa mig utöver min förmåga.

Nästa år innebär nya utmaningar och jag både bävar och ser fram emot det. Jag bävar för att jag är rädd att jag kommer att ta på mig för mycket, men jag längtar för att jag vet att jag kommer att utvecklas som människa vart året än tar mig.

2011 års önskelista handlar om stimulans. Om utveckling. Om att ta mig vidare, hitta nya utrymmen jag kan fylla ut där jag behövs. Där jag kan känna mig viktig. Om 2010 handlade om att följa mina drömmar kommer 2011 innebära att jag följer mitt hjärta. 2010 lärde mig att jag kan om jag vill. Jag tar det med mig in i det nya året och ändrar det till att jag kan vad jag vill om jag orkar. Jag behöver ta hand om mig mer. Det behöver vara första prioritet, alltid. Den enda prestationen som har betydelse i längden är hur bra jag är på att vara rädd om mig. Jag är ju det dyrbaraste jag har.

Jag hoppas att just du får en fin nyårsafton och att du känner hopp inför det nya året.
Var rädd om dig. Kom ihåg det. Håll fast vid det. Alla dagar.

onsdag 29 december 2010

2010 blir 2011

Skribent: Kajsa Andersson 
Tema: Ett nytt år
 Redaktör: Kajsa Andersson

Jag vill börja med att skriva att jag hoppas att ni har haft en fin jul, ätit god mat, umgåtts med människor som ni tycker om och kanske fått något extra fint av jultomten?

Ja, då stundar plötsligt ett nytt år - år tjugohundraelva! Året som har gått har varit otroligt händelserikt för min egen del och mitt liv går nästan inte att jämföra nu med hur det såg ut vid årsskiftet 2009/2010 för att det är så stora kontraster, men en sak är säker: mitt liv är så otroligt mycket bättre än vad det var för ett år sedan - minst femhundramiljonersmiljarder gånger bättre!

Jag har gått genom både bra och dåliga stunder det senaste året men väljer att fokusera på de bra och lägga dem i facket för saker värda att läggas på minnet. I somras var jag på peace & love och så spenderade jag en vecka i fjällen, under hösten har jag pluggat, lärt känna många nya vänner, varit ute och dansat otaliga gånger, blivit bloggredaktör samt lokalrepresentant för region norr i SHEDO och varit på SHEDO-träff i Lund för att bara nämna ett par av alla fina händelser.

Jag ser nu fram emot ett nytt år med allt vad det kommer att innebära. Mitt 2011 ska bli minst lika bra som mitt 2010 och jag hoppas innerligt att ditt blir detsamma!

Många nyårskramar!

måndag 20 december 2010

Julkänsla

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Julkänsla - vad är det som ger dig julkänsla?
Redaktör: Emelie Jonsson

Det är återigen en ny vecka och det är inte vilken vecka som helst, det är julveckan. Julen kan ha blandade känslor för många, men jag vill försöka få fram det positiva med den här veckan. Finns det någon julkänsla hos er just nu? Vad är det som får er att få den där riktiga julkänslan?
Skicka gärna in bilder eller texter - allt som ni känner för och dela med er av eran julkänsla.

Just nu i skrivandets stund kollar jag ut genom mitt sovrumsfönster, det singlar sig ner snö från himlen och adventsljusstakar lyser upp i alla hus runt omkring, julkalendern börjar snart på tvn och det är 4 dagar kvar till julafton.

foto: weheartit.com

söndag 12 december 2010

Ni räddade mig tillbaka till livet

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: kreativ insikt


Under många år har jag balanserat på gränsen till det vi kallar liv och död. Många gånger har jag kastat mig i armarna på döden för att smärtan inom mig har varit för tung, för smärtsam och stor att bära. Jag har varit otroligt självdestruktiv och jag insåg inte hur mycket jag skadade er när jag skadade mig själv. Många av de som står kvar vid min sida har varit med mig i helvetet och vänt. Det är för mig en gåta hur ni hittade styrkan att stå kvar vid min sida i det där mörkret som omgav mig och som hotade att sluka allt ljus i dess närhet.

Utan er hade jag inte funnits här idag. Utan er hade jag aldrig orkat kämpa mig fri. Utan er hade livet förlorat all mening. För när jag befann mig i det svartaste mörker så var drömmarna jag hade haft helt betydelselösa... Allt det jag älskat att spendera min tid på, innan jag föll ner i mitt eget helvete, såg jag på med tom blick. Det enda som fortfarande betydde någonting var ni. Min familj, mina få men nära vänner. Det var tack vare er livet lyckades locka mig tillbaka när döden rövade bort mig för en minut... Det var tack vare er mitt hjärta började slå igen. Ni räddade mig tillbaka till livet.

När alla andra gav upp hoppet om mig, sänkte blicken och vände sig om och gick utan att någonsin se tillbaka så stod ni kvar. När region Skåne benämnde mig som en kroniker - ett hopplöst fall - och skickade en remiss till rättspsykiatrin i Sundsvall, där jag skulle spendera tre år som patient... så fanns ni kvar vid min sida. Ni vägrade sluta tro på att jag skulle hitta en väg tillbaka till livet. Tack för att ni vägrade ge upp hoppet om mig när andra gjorde det.

Tack till:

Mamma - som fick höra att hennes dotter var för sjuk för att vara inlagd och krigade för min rätt att få vård! Och som vägrade ge upp trots alla år i psykiatrins berg-och-dalbanor då jag slussats omkring med kortvariga LPT-domar på olika psykiatriska avdelningar och sjukhus runt om i Skåne. För att sedan slippa LPT:et och blivit utskriven till nästa självmordsförsök och/eller självskadehandling - hamna på akuten igen och blev LPT:ad några veckor hit och någon månad dit, sen utskriven, inlagd, utskriven...

Tack mamma, för att du visade mig vad det är att vara stark. Tack för att du aldrig lät mig glömma att jag var älskad. Tack för att du alltid har ringt och fortfarande ringer varje kväll för att säga godnatt och höra hur min dag har varit och fråga hur jag mår. Tack för att du alltid finns där och tror på mig.


Lillebror - mitt hjärtas tröst. Min älskade, älskade lillebror som genom sin födelse gav familjen liv igen efter att min lillasyster dött i plötslig spädbarnsdöd. Jag är så tacksam över att du fick stanna kvar - att gud inte tog dig också. Du betyder så otroligt mycket för mig, och jag älskar dig mer än du kan förstå! Du fanns alltid vid min sida genom livet, men det blev så tydligt när pappa dog... och sen även farmor och farfar. Du och jag blev ensamma kvar på pappas sida. Hur kan en hel familj dö inom loppet av ett par år? Hur kan livet vara så grymt?

Men du har lärt mig om livet lillebror, om att se det jag har kvar och inte det jag har förlorat. Om att livet går vidare och att vi alltid kommer vandra sida vid sida oavsett hur många mil det är mellan oss. Vi delar minnen, barndom, sorg men framförallt delar vi numera livsglädjen!


Babysis - det finns inga ord som beskriver hur mycket jag älskar min minsta lillasyster. Jag var nio år när hon föddes och var den stoltaste storasystern ni kan tänka er! Vi har ett eget litet sätt att avsluta telefonsamtalen oss emellan. När hon var liten kallade hon mig för Ia, och det kallar hon mig än idag för! Hon har alltid funnits där på olika sätt genom att skriva brev och vykort till avdelningen jag var inlagd på just då. Idag är hon en vuxen ung kvinna - 18 år och underbar!

Det finns ingen som du lillasyster! Jag är så stolt över dig! Jag älskar dig!

Själssyster - min bästa vän, min syster i själen.. Hon lär mig om mod, om att stå upp för sig själv, om att se det lilla i det stora, om vänskap och om att våga tro på sina drömmar och sig själv.

Vi fann varann via ett poesiforum på internet. Det var en tid då vi båda levde i ett mörker bakom låsta dörrar, många mil ifrån varann. Men genom sina ord, mejlen, breven och de små paket vi skickade via posten så spred hon sitt ljus över min värld. Vi pratade om framtiden, om drömmarna, om livet och hjälpte varann att se den oerhörda styrkan i att stanna kvar. Jag ville upptäcka världen på nytt med henne vid min sida.

Idag har vi kommit en bit på vägen, hon är en stor del av mitt liv, av min familj. Jag ska flytta många mil för att komma närmare henne och familjen. Framtiden är vår...


Det är många som har betytt och fortfarande betyder väldigt mycket för mig, Alla ni som stöttat mig och funnits där på olika sätt - jag tror ni vet vilka ni är. Tack så mycket!

Tillsammans gav ni mig livsglädjen tillbaka, något att leva för! Och nu lever jag för min egen skull.

lördag 11 december 2010

Tillsammans gör vi skillnad

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson




Det är svårt att tacka en enda person som har gjort skillnad i ens liv. Det är så många människor som påverkar ens liv, ens jag. Det är många människors stora och små gärningar, ord eller annat som tillsammans utgör skillnaden.
Ändå vill jag nämna några som jag har mött genom åren som har satt starka avtryck i mitt hjärta. Människor som finns i mitt liv idag eller har funnits en kort stund tidigare i mitt liv. Människor som har varit med en längre tid och människor som gjort starka intryck på kort tid. Jag vill nämna några personer som utgjort milstolpar i mitt liv. Så till er som inte nämns: allt ni gör, allt ni säger, allt ni är, har sin egen inverkan. Tack.

När jag nästan var fyra år föddes ett par tvillingar som för alltid skulle stå för den djupaste kärlek jag någonsin fått uppleva. Oavsett om vi har slagits så att min kropp har varit som ett krigsfält eller om de har legat tryggt i mina armar har jag älskat dem med allt jag är. Det finns ingenting som har byggt upp mig så mycket som att få vara deras storasyster. Tack.

När jag slutade äta och var trött på livet fick jag kontakt med en fantastisk kurator på BUP som fanns kvar hos mig i många år och tålmodigt lyssnade på vad jag hade att säga. Det viktiga var att hon stannade kvar och visade att jag var viktig. Tack.

I tonåren träffade jag en ungdomspräst som såg att det var något speciellt med mig. Han var ganska speciell själv och hjälpte mig att landa lite mer i vad som var jag mitt i allt kaos jag befann mig i. Han fick mig att våga tro på min styrka. Tack.

Mitt i kaoset började jag engagera mig i Ungdomens Nykterhetsförbund och jag är kvar där av många anledningar. Dessa anledningar kan sammanfattas i alla de varma fantastiska människor jag har mött där de senaste nio åren. Jag kommer alltid minnas hur speciellt det kändes att få brev från förbundsordföranden som personligen önskade att jag skulle må bättre. Han fick mig att förstå att jag kunde nå mina drömmar utan att egentligen säga det. Han var en stor förebild genom mina år. Tack.

En annan person är hon som nu till sommaren avgår som förbundskassör för UNF. Hon som känner mig utan och innan helt outgrundligt. Hon är magi. Hon mötte mig i en av mina svåraste perioder och tog mig till sitt hjärta och hem. Hennes kärlek och tro på mig bar mig långt. Den bär än. Hon stod kvar, hade tålamod, litade på min styrka. Idag vågar jag tro på den styrka hon såg i mig. På min potential, min egen storhet. Tack.

En behandlingsassistent hade långa samtal med mig om att våga lyssna på sitt inre barn. Jag vågade till slut, mycket på grund av hans stöd. Det var öppningen som hjälpte mig att läka. Tack.

Via ett forum på nätet hittade jag en medsyster. Vi skickade hopp mellan oss i brev och paket. Trots våra mörka liv fanns det bara hopp och framtidsdrömmar mellan oss. Vi hittade varandra då och flera år senare är vi bästa vänner. Vi växte tillsammans, kämpade tillsammans. Nu lever vi med hoppet om att dela framtiden tillsammans. Tack.

En annan medsyster fann sin väg in i mitt hjärta med sin skarpsynthet. Hon förstod mig på ett sätt som förundrade mig. Hon var alltid steget före i mina insikter. Hon förstod mig innan jag förstod mig själv. Hon lärde mig att ilska är en gåva. Hon fortsätter lära mig om mod. Tack.

I ett gult hus träffade jag en själsfrände. Vi delade glädje och sorg och skämtade bort smärtan med vår fantastiska galghumor. Tillsammans blev vi mindre ensamma. Vi skrek på klippor och hon hjälpte mig att våga finnas. Hon lär mig än idag att se detaljerna som skapar livet. Tack.

Våren 2009 föddes en liten flicka till världen som för alltid kommer påminna mig om den tid då jag valde livet och valde att lämna smärtan bakom mig. Då jag såg in i ett par himmelsblå ögon och såg en större mening i livet. Det var hennes mor som nio månader tidigare hade fått mig att tänka om. Hennes dotter startade en revolution i mig. Tack.

I mitt liv idag finns det två kvinnor som har öppnat sina famnar, utmanat mig och som om och om igen utmanar mig att se mig själv som en viktig människa. Dessa två kvinnor gör mitt mod verkligt och lär mig om en trygghet jag kan vila i. De visar mig att allt är möjligt om jag bara är jag. Tack.

Och till sist vill jag tacka mig själv. För att jag har vågat möta mig själv och lita på min styrka. För att jag vågar tro på mina drömmar och ge dem liv.

fredag 10 december 2010

Ingen nämnd, ingen glömd.

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson


Jag vill tacka alla som har varit en del av mitt liv så här långt, på gott och ont. 
Alla och allt som hjälpt till att forma den människa jag är idag. 
Tack ska ni ha! Ingen nämnd och ingen glömd.

onsdag 8 december 2010

Tack för att ni står kvar

Skribent: Kajsa Andersson
 Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson


Jag vill tacka min familj, min närmaste släkt och mina vänner som står kvar vid min sida trots det kaos som har varit. Jag beundrar er för att ni har stått ut och för att ni har orkat stanna hos mig och stötta mig. Utan dessa vackra och underbara människor hade jag inte funnits idag, utan dessa människor hade jag inte varit jag, utan dessa människor hade inte mitt liv varit värt att leva.
Så tack för att ni finns - ni vet förhoppningsvis vilka ni är.

måndag 6 december 2010

Vem vill du tacka?

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Tack för att du finns
Redaktör: Linda Adolfsson


Den här veckans tema skapar en möjlighet för dig att tacka de människor du bär med dig i hjärta och tankar. Någon som har lämnat ett starkt avtryck hos dig. Någon som sa precis vad du behövde höra vid rätt tillfälle. Någon som tålmodigt stannat kvar genom upp- och nedgångar. Någon som har blivit din vän för livet. Någon som haft stark inverkan på den du är idag. Någon som inspirerat eller engagerat dig. Någon som du saknar eller någon som finns hos dig. Någon långt bort eller någon nära.

Berätta varför du vill tacka just den här personen för att den har funnits/finns hos dig.
Vi glömmer alltför ofta bort att påminna människor om hur betydelsefulla de är. Den här veckan gör vi motsatsen. Du kan skicka in en dikt, ett brev, en kort eller en lång text, en teckning, ett fotografi. Vad du än vill bidra med: skicka iväg ett mail med ditt tack till blogg@shedo.org.

söndag 5 december 2010

En efterlängtad lillebror

Skribent: Kajsa Andersson
Tema: Lyckliga stunder
Redaktör: Kajsa Andersson

Jag har många lyckliga minnen från mitt 20-åriga liv men jag vet också vilket av dessa som utgör den absolut lyckligaste stunden i mitt liv: den 18 oktober 2000, då min lillebror föddes. Jag hade tidigare varit ett ensambarn som alltid drömt om att få ett syskon, jag hade tjatat och gnatat i flera år. En fredagkväll satt jag, min mamma och min pappa vid köksbordet och åt middag och plötsligt berättade de hemligheten - att jag skulle få ett syskon. Jag minns så väl hur dom berättade, hur jag tänkte och kände minns jag dock inte, jag var förmodligen i lite av ett chocktillstånd. Hur som helst gick jag och väntade och längtade i flera månader. Under den sista tiden brukade mamma alltid komma och möta mig när jag gick hem från skolan, hon stod alltid uppe på en backe och varje dag hoppades jag innerligt att hon inte skulle stå där - att mitt efterlängtade syskon äntligen skulle ha anlänt till världen. Dagen kom så plötsligt, det var en onsdag eftermiddag och mormor mötte mig vid backen och vi gick hem till henne och åt mellanmål. Efter ett tag ringde telefonen och det var mamma, hon och mormor bytte några ord och sen tog jag emot telefonluren. Jag minns att mamma sa att jag hade fått ett syskon och jag frågade ivrigt om jag fick gissa om det var en flicka eller en pojke. Jag vet inte hur, men på något sätt kände jag det på mig, min magkänsla sa något... Jag sa "en lillebror..?" och mamma svarade ja. Vi bestämde att jag skulle få komma upp till bb och träffa min lillebror redan samma kväll. Det var sent och egentligen skulle jag ha gått och lagt mig vid den tidpunkt då pappa kom och hämtade mig hos mormor och vi åkte upp till bb. Jag minns så väl det där fantastiska ögonblicket då jag såg min älskade vackra lillebror för första gången - hur hjärtat gjorde frivolter och hur jag nästan tappade andan. Det har idag gått drygt tio år sedan den där dagen som var den absolut lyckligaste i mitt liv och jag och min lillebror har många minnen tillsammans och fler ska det bli. Min lillebror är det absolut bästa jag har, jag skulle offra allt för hans skull, göra allt för honom, jag älskar honom av hela mitt hjärta och ingen annan har någonsin betytt så mycket för mig som han gör.

Den enkla lyckan

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Lyckliga stunder
 Redaktör: Kajsa Andersson

Lyckliga stunder behöver inte vara så "märkvärdiga", de kan vara magiska ändå.
Ibland är det enkla det bästa!

När man känner frid och ro inom sig.
När man ser, hör eller på annat sätt upplever något vackert.
När man får skratta gott tillsammans med någon man tycker om.
När man möter en blick som säger mer än tusen ord.
När man känner att man är nöjd med något man gjort.
När man finner en själsfrände, om så bara för en kort stund.
När man kan glädja någon!

...det finns så mycket!
De lyckligaste stunderna är när man mår väl i själen, ibland kan man inte ens veta varför det känns så bra just nu.

Lycka kan vara så abstrakt och ibland kan det vara så påtagligt.