Jag tänkte nu själv publicera ett inlägg angående veckans tema som alltså lyder "Böcker som inspirerar". Ursprungstexten har jag skrivit i samband med en skoluppgift i svenska, nu har jag redigerat den lite. Jag tycker att den passar utmärkt under denna veckas tema och hoppas att den ger er något som kan hjälpa er i kampen och dessutom förhoppningsvis ger er ett boktips inför vintern som stundar.
Av alla böcker jag har läst under mina snart tjugo levnadsår finns det ingen som har överrumplat mig så starkt som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Denna bok väcker tusentals känslor och tankar hos mig som läsare och jag har svårt att tro att någon kan gå oberörd efter att ha läst Ann Heberleins ord om sitt eget liv som gift trebarnsmor och framgångsrik teologie doktor och forskare i etik. Om man studerar Anns liv på ytan tycks hon vara lycklig och dessutom leva ett lyckligt liv, vad man dock undgår är det som gömmer sig där under och detta förblir Anns egen hemlighet tills dess att hon släpper in läsarna under denna yta - eller fosterhinna, som Ann själv skulle ha kallat det. Under ytan, under denna fosterhinna, gömmer sig nämligen något oerhört mörkt - Ann lider av Bipolär sjukdom (typ II) och hennes vardag präglas av ständigt återkommande självmordstankar.
Jag tror inte att man själv måste bära denna diagnos för att kunna läsa och beröras djupt av Anns ord då hon beskriver ett till synes vanligt liv och det är egentligen inte själva sjukdomen som står i bokens centrum utan hennes tankar och känslor - tankar och känslor som jag tror att vilken människa som helst kan känna igen sig i och identifiera sig med, mer eller mindre.
Jag beundras inte endast av innehållet i boken utan också av Anns formuleringar som alltid träffar lika rätt - som liksom är tagna ur luften men ändå så väl sammankopplade att de bildar mening och meningar, väldigt kloka sådana. Formuleringarna förbryllar mig lika starkt varje gång och lägger sig likt mjuk bomull i hjärnan där de stannar och inte går att förbise förrän man löst gåtan – sitt eget svar på den frågeställning eller tankegång som Ann belyser. Ann skriver fantastiskt - rakt, ärligt, naket, i det närmaste brutalt. Och oerhört smärtsamt.
Ann, som till yrket är teologie doktor och forskare i etik, funderar naturligt kring frågor som livets mening, döden, skuld, skam och ansvar och delar med sig av sina egna tankar och åsikter kring detta i denna slående bok. De ämnen som Ann tar upp i sin bok är enligt mig viktiga för människor att bli mer öppna att tala om. Mycket för att människor som faktiskt lider av psykiska sjukdomar, av svår ångest och av självmordstankar ska må bättre, bli mer accepterade och bli bättre omhändertagna. Men också för att människor runt omkring dessa lättare ska kunna ta hand om de människor som faktiskt mår dåligt.
Ann påstår att hon inte känner någon längtan till döden, utan att det är livet hon inte klarar av (liksom bokens titel säger). En fråga man kan ställa sig är hur kan en människa kan stå ut och bära denna tunga börda på sina axlar? Jag anser att detta visar tydligt att livet inte är helt lätt att avsluta trots den enorma inre smärta en människa kan känna, trots svåra självmordstankar. Ord som ångest, död och självmord är väldigt laddade och dessa ämnen, som alltså är vad Ann lägger stor vikt på att tala om, är i dagens samhälle extremt tabubelagda. Ann skriver: ”Min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan”, hon skriver också ”Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det är så lätt att missförstås”. Jag tror att hon har rätt - framför allt den ångest som är sammankopplad med psykisk sjukdom ses i dagens samhälle som något fult, och människor är ofta ”rädda” för dem som lider av denna ångest. Det är lätt att bli missförstådd, och det är inte många som förstår vad ångest och självmordstankar egentligen innebär. Helst ska man inte berätta för någon att man lider av svår och sjuklig ångest, det är inget man ska tala om. Och självmord är absolut ingenting man ska tala om. Jag undrar: varför? Döden är i allra högsta grad närvarande i varenda människas liv och liksom den lycka som uppstår när ett barn föds är sorgen ett resultat av döden. Vi kommer alla att drabbas av döden, oavsett om vi vill det eller inte.
Vi människor är egentligen ett: ett med oss själva, och ett med varandra. Så gott som alla människor pekar på vikten av att ta hand om varandra. Vad är det då som gör det så svårt att ta hand om någon som har ont i själen? Är det tabun som föreligger det hela? Åtminstone tror jag själv det. Låt oss tala om döden, mörkret, smärtan och dessa blir lättare att både acceptera, bära och förstå. Varför låta dessa ämnen förbli tabu när vi anser att det är så viktigt att ta hand om någon som drabbas av en fysisk dödssjukdom? Den psykiska smärtan är i allra högsta grad jämförelsebar med den fysiska smärtan, och framför allt gör den minst lika ont.
Anns tro (eller kanske snarare
inte tro) på Gud, är även den ett återkommande ämne i boken och det citat som hon avslutar sin bok med är taget ur Uppenbarelseboken och lyder som följer: ”Vakna upp och stärk det som finns kvar, och som var nära att dö”. Jag tycker att denna mening säger något väldigt värdefullt, oavsett om man är religiös, troende eller ej - att det positiva övervinner det negativa. Liksom lyckan i slutänden övervinner olyckan, liksom glädjen övervinner sorgen, liksom det friska övervinner det sjuka - liksom livet som övervinner allt, förutom just döden. Den idag tabubelagda döden, som alltså är ständigt närvarande och i allra högsta grad naturlig och en del av livet.
Ann beskriver, som ovan nämnt, smärtan som föreligger i den kända depressionen, men hon beskriver också den smärta som föreligger i den, för andra, till synes lustfyllda och svårförstådda manin. Då tankarna går på högvarv och omöjligt går att stoppa. Då världen känns tillmötesgående och då man faktiskt tror att man kan överleva det ingen annan tidigare har överlevt - självaste livet. Då man tror att man kan leva utan det livsnödvändiga - utan sömn, utan mat. I princip utan att behöva andas över huvud taget. Åtminstone tills kraschen och depressionen återigen tar över - gång på gång på gång. Om och om igen.
Jag anser att Ann Heberleins bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” är en bok som varenda människa borde läsa, mycket för att få en klar och tydlig inblick i hur det är att leva ett liv som präglas av en komplicerad och väldigt smärtsam sjukdom, och hur det är att präglas av ständigt återkommande självmordstankar och en groende ångest i bröstet.
Ann har lyckats med ett av sina förmodade mål i livet - att påverka. Åtminstone har Ann påverkat mitt liv med sin bok, och hon har gjort det enormt mycket. Ann nämner i sin bok många kända personer som har inspirerat henne och på så sätt haft stor betydelse i hennes liv, som har delat hennes tankar, som har besvarat hennes funderingar och som har drivit henne till insikt. Om jag någon gång, mot all förmodan, skulle skriva en bok kommer Ann med hundratio procents säkerhet att bli omnämnd i denna. Ann har med sin bok ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” gjort stor skillnad i mitt liv!
(Fortsätt att skicka in era bidrag till blogg@shedo.org!)
