Ärlighet mot närstående

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag ljög om allt och ändå var jag så arg på att ingen förstod. Hur ont det gjorde. Hur svårt det var. Jag kunde inte berätta, säga sanningen om smärtan. Därför ljög jag. För mig själv och för många runt omkring. Och samtidigt som jag inte sa sanningen så var jag förbannad på att ingen visste och såg min verklighet. Men hur skulle de kunna förstå, om jag inte berättade?

Jag insåg tillslut att en viktig del för att få en fungerande relation i många fall är ärlighet. För det var först när jag berättade sanningen för skolan, familjen, mina vänner och jobbet som jag kunde känna förståelse och stöd. Det var då mina nära började se hur jag hade det, och då var vi på samma plan, jobbade på samma nivå.

Att vara ärlig om hur man tänker och känner, om beteenden och situationer är inte alltid det lättaste. Jag tyckte då att det var lättare att skylla på feber när jag inte orkade åka till jobbet på grund utav ångesten. Men tillslut orkade jag inte med min ensamhet längre, jag orkade inte med lögnerna. Då sa jag som det var. På många platser i mitt liv. Jag berättade för mitt jobb, för min skola. För mamma. Hur jag kände, tänkte, mådde. Och trots att det var jobbigt, jävligt och smärtsamt - så var det ännu svårare att vara ensam med det som gjorde ont.

Jag tror att det är viktigt att förstå varandra i en relation. Vare sig det handlar om en förälder, vän, pojk- eller flickvän eller arbetskollegor. Och för att kunna förstå varandra på riktigt, krävs det ofta ärlighet. Jag förväntade mig att alla skulle förstå mig, trots att jag vägrade berätta hur jag hade det. Men det är inte lätt. Många gånger är det otroligt svårt, men jag tror att det är en viktig del även för tillfrisknande. När jag berättade för min omgivning försvann ett kilo betong från mina axlar och plötsligt kunde jag bara vara jag. Känna som jag kände. Och kom i håg att dina känslor är okej.

Borderline-mamman

Skribent: Ann-Ki Lindbom
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Många människor som jag träffar, både i den fysiska tillvaro och även här i cybervärlden, brukar fråga mig hur det är att vara nära anhörig till en person med diagnos Borderline, att vara mamma till en dotter som så många andra finner som en omöjlig uppgift att vara ett bra stöd till när tillvaron tycks hänga på en skör liten tråd. Svaren på alla frågor som ställs, finns egentligen bara ett svar och det är att berätta hur det hela en gång började och vart vi just nu befinner oss.

I början av 1990-talet blev jag mamma för andra gången. När min dotter var liten tjej var hon sprallig, glad, nyfiken och full av energi. Utåt sett såg väl vår familj, på fyra personer, ut som vilken som helst. Men bakom stängda dörrar, mellan fyra väggar i vårt hem var det långt ifrån idylliskt. Mannen jag var sambo med hade en gammaldags syn på hur man uppfostrar barn och även en förnedrande syn på kvinnor. Jag gjorde mina ständiga försök att frigöra mig ifrån denna man som hade ett järngrepp om både mig och barnen, speciellt om vårt gemensamma barn.

Vad vår gemensamma dotter till exempel fick höra varje dag under flera år ifrån sin biologiska pappa var: väx upp ungjävel, så jag slipper se dig! Det förkom flera andra obehagliga situationer, som var extremt påfrestande för båda mina döttrar och mig. Men jag avstår ifrån att gå in nåt närmare på allt som inträffade. För det är alldeles för påfrestande för mig och skulle jag vilja delge helheten, kan jag lika gärna skriva en hel bok om vad som skedde.

Min eviga kamp att skydda vår dotter var som att klä på sig rollen som en tapper krigare med svärd och sköld. Till slut tog jag mod till mig och i samma stund som han blev "utkastad" för femte-elfte gången, tog jag kontakt med myndigheterna, då hade vi varit sambo i tio år och det var väl då som det riktiga kriget bröt ut, mellan honom och mig. Två långa år kämpade jag i vårdnadstvisten som resulterade i att mannen i fråga fick ingen umgängesrätt, men att vi vuxna skulle ändå har gemensam vårdnad om dottern.

Ensamstående med två barn, en som precis hade börjat skolan och en som var tonåring, båda med olika behov av sin mamma var en utmaning, men hellre den utmaningen än att ha ett monster boende under samma tak.


Vårt Möte Med BUP
När min dotter var nyss fyllda 8 år fann jag henne en dag stående i köket och med båda händerna omsluten med ett stadigt grepp om en stor kökskniv riktad rakt mot hennes bröstkorg. Sakta närmade jag mig henne och lugnt och försiktigt tog jag kniven ifrån henne och samtidigt frågade jag henne varför hon hade tagit kniven ifrån lådan. Hon tittade på mig med livlösa ögon och sa: mamma, jag vill ha ett nytt liv! Länge och väl satt jag och pratade med henne och hon fick även själv berätta vad hon kände och tänkte och hennes berättande ord hade ett tydligt budskap. Hon var rädd! Hon var livrädd att hennes pappa skulle komma och ta henne och att hon aldrig mer skulle få vara med mig, hennes egen mamma.

Paniken inom mig växte och i min desperation tog jag kontakt med BUP. Svaret jag fick när jag ringde var att väntekön till att få ett besök var på tre månader! Jag trodde inte mina öron hade hört rätt. Vid den här tidpunkten levde min pappa och han höll på att gå i tusen bitar när han hörde mig berätta om hur vi hade det och hur jag hade blivit bemött av BUP. Min pappa var författare, får kanske tilläggas och han satte sig till rätta och skrev ett långt brev till BUP. Dagen efter tog BUP kontakt med mig och vi fick en tid veckan därpå.

Besöket på BUP där jag och min dotter fick träffa en barnpsykolog och en barnläkare gav inte mycket. Så länge jag lever, kommer jag aldrig glömma de orden dom sa till mig innan dom tackade för att vi hade kommit dit. Jag fick en lätt klapp på min axel och dom tittade på mig med tindrande ögon och la sina huvuden på sned och så sa den ena av dom: ja, du... barn har ju sådana fantasier i den där åldern och du ska se att det växer nog bort. Va?... sa jag så att det ekade mellan de vitmålade kala väggarna. Jag protesterade och höjde rösten och sa: jag har en dotter till och mig veterligen har hon aldrig gjort eller sagt något så som hennes lillasyster nu visar och känner och visst har barn fantasier och pratar om döden. Men det gör dom i utvecklingsfasen i 4 års åldern. Min dotter är 8 år! Vi fick en ny tid veckan därpå....

Så här många år efteråt har jag bara en sak att uttrycka, när det gäller hur man som förälder blir bemött på BUP och det är: lekstuga! Något stöd och någon form av hjälp fick vi aldrig. Utan jag fick ständigt och jämnt bara höra att jag var ju så klok, förståndig, lyhörd och en förstående förälder.

När min dotter var 12 år fick hon sin första panikångestattack och när hon var 14 år hamnade hon i sin första psykos. Jag, en mamma, som ovanpå allt var ensam, fick agera efter egen förmåga och med de kunskaper som jag själv har av att må känslomässigt dåligt och det var kanske väl att jag hade den kunskapen och den förståelsen, därför kunde jag stötta och hjälpa min dotter. När hon var drygt 17 år gammal tog hon sitt första suicid försök. Jag larmade ambulans och satt hela natten och vakade över min djupt sovande dotter. Plötsligt vaknade BUP och förstod att min dotter behövde hjälp och hon var inlagd i tre veckor.

En månad efter min dotter hade firat sin 18-års dag fastställde en läkare på vuxenvårdens psykiatriska kliniken att hon har diagnos Borderline. Helt utan kunskap om denna diagnos påbörjade jag min analytiska och utforskande resa i att engagera mig i att läsa och prata med alla som hade erfarenheter kring Borderline. Men den största kunskapen jag fick, var att lyssna och att vara närvarande medmänniska till min egen dotter. Hennes eviga kamp, blev även min!

Att bevittna denna ständiga känslomässiga berg-och-dalbana som svänger från ljus till mörker från den ena timmen till den andra, kan vara svårt för många att förstå. Min egen dotter ställde själv frågan till mig vid ett tillfälle när hon mådde bättre: hur orkar du mamma? Visst kan man undra!

Jag vet nu av min erfarenhet och i alla möten jag har haft med andra människor, att dom flesta orkar inte och ger upp till slut. Men jag själv ställde inga frågor till mig själv, gång på gång tänkte jag: Jag vill förstå! Min kärlek till min dotter har givetvis varit och är fortfarande den största och starkaste kraften jag bär och därför kan jag inte släppa efter och ge upp. Det skulle jag uppleva som om jag gav upp hela livet.

Det livet som jag en gång gav min dotter.

Jag Är Bara Mamma
Alla har vi dåliga dagar och bra dagar, för så är livet! Just nu känns min tillvaro som rena rama soppan, det finns många tankar i huvudet på mig, en del positiva och en del i den andra riktningen. Människor i allmänhet och speciellt dom som känner mig personligen har uppfattningen om att jag är en humoristisk glädjespridare och en stark person. Så därför väljer jag, här och nu, att delge er alla läsare, att just nu finns det icke mycket glädje i mitt inre, många mörka tankar har tagit över i min värkande skalle.

För att inte skapa en alldeles för stor förvirring, vill jag ge er alla en kort resumé. Hösten 1997 utsattes jag för ett grovt våldsövergrepp och min tillvaro vändes till ett rent helvete. Jag har under många långa år fått mycket stöd och hjälp och jag kan nog sitta här och påstå att jag har nog provat de flesta läkemedel som finns mot ångest. Först drabbades jag av posttraumatisk stress, vidare i diagnosen tillkom paniksyndrom och slutligen tillfördes också kronisk ångest och agorafobi. Var sjukskriven under två långa perioder. Försökte återgå till arbetslivet... Hösten 2007 ville Försäkringskassan pröva "mitt fall" och se hur min arbetsförmåga var. Jag gick en utredningen i flera veckor och fick prata med en massa olika människor och jag testades hit och dit. Alla på rehab-centrat och handläggare på Försäkringskassan var överens. Jag blev förtidspensionerad!

Till en början kan man som förtidspensionär känna sig som stämplad, man ställs utanför, är icke duglig som individ. Bara detta kan få en att må sämre. Men jag samtalade med en arbetsterapeut som fick mig att ta detta beslut ifrån myndigheterna på ett mer positivt sätt. Hon sa: Att din arbetsförmåga är nedsatt gäller ju bara i arbetslivet, du som människa har så mycket andra kvalitéer som du kan ägna dig åt i din framtid. Hennes motivering och uppmaning till mig var att syssla med mitt kreativa, att måla, teckna och att skriva.

Många av er som känner mig vet att jag har en dotter som fick diagnos Borderline konstaterad av läkare samma sommar som hon nyligen firade sin 20 års dag. Jag med min erfarenhet, att må dåligt, har för min dotter varit en positiv resurs, jag har alltid funnits där för henne och hon i sin tur har alltid visat sin uppskattning och sin kärlek till sin mamma. Att två människor med olika diagnoser bor under samma tak kan i längden vara påfrestande för alla inblandade. Så därför fick jag våren 2012 fatta ett beslut som var nog det största beslut jag någonsin fått ta. Att min dotter och jag inte kan bo tillsammans!

Psykvården öppnade en vårdplanering på min inrådan och Socialförvaltningen blev inkopplade. Allt gick plötsligt så fort... Min dotter tilldelades en träningslägenhet sommaren 2012. Till en början gick det ganska så bra... Men allt eftersom veckorna gick blev det bara värre och värre. Hon mådde allt sämre och min oro var definitivt befogad. Jag hade inte en enda lugn stund, 24 timmar om dygnet fanns hon i mina tankar och jag cyklade hem till henne dagligen.

Till slut efter många telefonsamtal och en bunke e-post skickande vaknade Socialförvaltningen och psykvården och förstod att min dotter sakta men säker höll på att ta livet av sig. Jag föreslog då ett behandlingshem. Min dotter flyttade dit den 24 oktober 2012 och sommaren 2013 påbörjades utslussning till en ny träningslägenhet.. Hon mår bättre och vi har idag en fin relation, så som mor och dotter bör ha. Men visst följer den ständiga rädslan mig än idag. Men jag är inte längre en sjuksköterska, apotekare, psykolog och väktare på nåt vaktbolag.

Jag är bara mamma!

Det är svårt att hitta tillbaka till sig själv igen! Vem är jag? Vad vill jag och vad kan jag göra? Det är inte lätt att plötsligt bara vara mamma!

Kram från Ann-Ki

Jag minns hur det var då, men idag är det bra

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Alla år med olika diagnoser och problem, sjukhusinläggningar och självmordsförsök har såklart tagit på mig, mina närstående och våra relationer. Det är jag som har varit sjuk, men det har påverkat väldigt många i mitt liv. Jag minns när mamma har gråtit på en avdelning efter att hennes dotter var nära att mista livet och jag minns när mina vänner har gråtit och bett mig äta i rädsla av att hjärtat ska sluta slå. Jag minns alla gånger som alla jag älskar har hälsat på mig på sjukhuset och alla gånger jag bara har skrikit och ljugit.

Det har varit svåra år för oss alla. Min familj har haft så ont. Mina vänner har gråtit av oro. Och mitt i alltihopa har jag kastats mellan sjukhus, ångest och behandlingar.

Att vara förälder till ett barn som mår dåligt och skadar sig själv måste vara otroligt svårt. När jag var i tonåren och mådde som sämst så upplevde jag mycket bråk hemma. Då tyckte jag att mamma och pappa hade fel i precis allting - men nu i efterhand så förstår jag hur svårt dem hade det. Och jag förstår hur svårt det har varit för alla i min närhet.

Det värsta jag har upplevt i samband med mina psykiska problem och i relation till andra, har varit just alla lögner. När jag hade anorexia så ljög jag precis hela tiden. Om precis allting. Jag var så rädd och så inne i min ätstörningskarusell att hela livet bara gick ut på att ljuga. Om vikt, mat, träning. Lite på samma sätt har det varit med mina tidigare självskador. Jag har varit så rädd att hela livet bara gick ut på att dölja mitt självskadebeteende och matintag. Jag var arg hela tiden, hade ångest dygnet runt.

Idag är det bra. För att mitt liv har ordnat upp sig och för att jag mår bra. För att mina närstående inte behöver vara riktigt lika oroliga längre. För att jag är mer mogen och stabil. Det är så skönt att träffa kompisar och prata om annat är sjukdom. Att inte en hel fika behöver bestå utav att berätta hur kaotiskt mitt liv har varit sedan vi sågs senast. Jag och mina föräldrar har det också bra idag. Jag har skapat en vuxenrelation till dem och vi bråkar inte längre. Stackars mamma behöver inte gråta på mitt rum på sjukhuset. För det finns inget sådant rum, och ingen behöver längre vara ledsen för att jag är sjuk.

 

När man är sjuk eller har problem så är det också ofta svårt för många i ens närhet. Men hur kaotiskt man än har haft det, så går det ofta att laga ihop det igen. Att få det bra. Jag är så otroligt tacksam till alla som har stått ut i mitt liv genom alla år, genom allt kaos. Som inte lämnade mig. Som kämpade med mig trots att jag vet att många i min närhet egentligen inte orkade. Och jag kan också garantera er att mina närstående är lyckligast i världen för att jag mår bra idag och är så mycket friskare. Fast den som är allra allra lyckligast för det - det är jag.

Veckans tema: Relationer och psykisk ohälsa

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Hej vänner! Nu är det ny vecka - och nytt tema! Den här veckan tänker jag att vi ska prata om relationer i samband med psykisk ohälsa. Jag tror att det kan vara svårt för många med sina relationer när man mår dåligt och/eller har ett självskadebeteende eller en ätstörning. Jag vill gärna höra om dina erfarenheter av relationer i samband med psykisk ohälsa. Hur har din relationer påverkats? Har du några tips på hur man kan göra för att förbättra sina relationer? Adressen är som vanligt blogg@shedo.se

Ta hand om er så länge!