måndag 31 augusti 2009

Friskhet: Del 1

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent: Linda Awerstedt
Redaktör: Lisa Isaksson


En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det är väl i varje fall en vanlig uppfattning. En alkoholist som inte har druckit på flera år är nykter – men fortfarande alkoholist.

Under de år som gått sen jag började kämpa för att ta mig ur min sjukdom har jag funderat mycket på vad det innebär att vara självskadare, och många gånger har jag jämfört min sjukdom med beroendeproblem. När jag läser skildringar av alkoholism eller drogmissbruk kan jag ofta dra paralleller till mitt eget förhållningssätt till ångesten och utvägarna.

Så vad innebär det? En gång självskadare, alltid självskadare? Det låter förfärligt, som att döma sig själv till ett liv av ångest. Men alkoholister kan ju faktiskt bli nyktra! Och Leva med stort L, ett fullt och helt liv. Nyktra alkoholister går väl inte runt och längtar efter sprit dygnet runt, och inte heller har vi med ”blekta ränder” rakblad på hjärnan – snarare handlar det oftast om enstaka, irrationella tillfällen när tanken slår en, för en kort sekund. Efter ett par år som skadefri försvann helt min längtan efter att göra mig illa. Men ibland kan det dyka upp ögonblicksbilder, minnen eller fantasier. För er som fortfarande kämpar har jag dock en glad nyhet: fantasierna och längtet kommer allt mer sällan och känns alltmer verklighetsfrämmande för varje månad man låter bli.

Men framförallt är en självskadare alltid en självskadare, om han eller hon har givit sig själv ärr. Ärren går inte att tvätta bort, varken med glada miner eller färgstarka kläder. De finns alltid där, inte så mycket för att påminna dig själv (jag ser dem knappt) som för att stämpla dig för omvärlden.

Jag har ingen lust att stå och svettas i långärmat för att andra ska känna sig bekvämare. Men jag inser att det är så en stor del av mitt liv kommer att behöva se ut, särskilt när jag kommer ut i arbetslivet. Jag inser att det inte är för att provocera mig som folk stirrar och frågar, jag inser att det inte är helt befängt om jag blir misstänkt för att vara labil eller knepig, och jag inser att läkaren som automatiskt skickade mig till psykakuten när jag kom till sjukhuset för fysiska åkommor ansåg sig ha goda skäl till det. Men jag kan bli så matt när jag tänker på att jag kommer att behöva leva hela mitt liv i uppförsbacke, i kamp mot andras fördomar.

En gång självskadare, alltid självskadare – åtminstone i omgivningens ögon?
De första åren efter att jag blivit frisk var jag så ytlig och glittrig som jag bara orkade. Dels för att jag ville uppleva så mycket glädje som möjligt efter att ha varit ”djup” och levt i mörker så länge, men dels också för att jag försökte överkompensera för mitt utseende. Jag utgick från att folk skulle anta att jag var ett totalt psykfall om jag, med mina polkagrisarmar, var ledsen, såg på tragiska filmer eller överhuvudtaget tog något på allvar. Men det tog på krafterna att aldrig nudda marken. Emellanåt kände jag att jag levde på överväxel, och då slutade det ofta med en deppig period (som jag förstås försökte dölja för omvärlden).

Numera har jag landat i ett mer verkligt liv, varken på botten eller toppen. Jag har distanserat mig så mycket från min sjukdom att den inte längre ingår i min identitet – jag är inte längre Lindamedärren utan helt enkelt Linda. Därför vore det så skönt att inte behöva påminnas om sjukdomen vid varje möte med en ny människa, att slippa fundera på om jag borde ha långärmat, eller stålsätta mig inför obekväma frågor vid de mest opassande tillfällen (fast om de inte frågar får jag ju inte förklara att jag är frisk!). Jag inser att även om jag själv inte längre anser att min sjukdom är en del av mig så kommer just sjukdomen att vara ett av de första intryck som andra människor får av mig.

En gång självskadare, alltid självskadare – på gott och ont

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Jag förlorade tonåren till min sjukdom, men den har också gjort mig starkare, tryggare och gladare som person än vad jag hade varit annars – vill jag gärna tänka mig, åtminstone.

Samma sak gäller med ärren. Det faktum att min sjukdom sitter utanpå har gjort att jag har varit tvungen att bearbeta den. När frågorna kommer måste jag kunna svara på ett vettigt sätt, och i jakten på förklaringar har jag lärt mig en hel del för egen del. Man döljer det man skäms över, men genom att inte dölja har jag lärt mig att inte skämmas.

Jag har varit med i media ett par gånger för att berätta lite om min bild av psykisk ohälsa, och inför dessa tillfällen har jag funderat på om jag är osmart som ”kommer ut” på det sättet – samma sak gällde för mitt första bidrag till denna blogg. Men jag insåg att jag i så fall kommer ut i princip varje dag – jag är en levande annonstavla för självskador. Men det innebär kanske också att jag, bara genom att leva mitt liv och vara den friska, starka och glada person jag är, kan krossa en del människors fördomar och vara en positiv förebild för andra som kämpar för att må bättre. Jag hoppas det.

I slutet av september detta år firar jag mitt femårsjubileum som helt självskadefri. Om jag hade varit nykter alkoholist hade jag väl fått en medalj av min AA-grupp. Det kanske borde finnas SHEDO-medaljer!

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?

Tema: Vad innebär "frisk" för dig?
Skribent och redaktör: Lisa Isaksson

Vad innebär det egentligen att vara frisk? För olika diagnoser finns det tydliga kriterier, men vilka är kriterierna för friskhet? Finns de, eller är det något vi själva får skapa?

När jag var inne i anorexin och självskadandet så var "frisk" ett nästan ouppnåeligt drömtillstånd där allt skulle vara bra. Jag skulle inte skada mig själv och inte ha kvar några av de beteenden som fanns i min ätstörning, jag skulle äta normalt och ha en frisk vikt, inte vara deprimerad och inte ha ångest - ungefär så såg jag på det. Men vad det innebar hade jag ingen aning om. Jag hade aldrig varit frisk, eftersom jag gick in i den där dimvärlden redan som barn, så jag hade inget att jämföra med, inget att relatera till. Ett tag trodde jag att jag måste vara "friskare än frisk" - gladare, mer samlad, äta bättre och mer än andra osv för att bevisa att jag inte längre var anorektisk, men det höll inte. Det var inte helt friskt.

Enkelt uttryckt är friskhet avsaknad av något sjukt, men man kan ju vara frisk från en sjukdom och ändå ha en annan. Allt behöver inte vara perfekt för att man ska uppleva sig som frisk.

Personligen använder jag helst uttrycket "fri(sk)" för självdestruktiviteten, som för mig var ett destruktivt sätt att leva, snarare än en sjukdom. Jag frigjorde mig från de beteendena och lämnade ätstörningen och självskadande bakom mig (för 5 resp. 2 år sedan) och definierade efter vägen vad jag räknar som friskt. Även om jag har haft både depressioner och ångest sedan dess så betraktar jag mig idag som fri(sk). Normal på vissa sätt, utan destruktiva beteenden, och faktiskt bra mycket sundare och positivare än många som aldrig haft en ätstörning eller skadat sig själva.

Vad är friskt för just dig? Kommentera gärna det!

Den här veckan kommer ni att få läsa texter från två skribenter: Linda (idag) och Anne (på torsdag) som delar med sig av några tankar om friskhet.

Nästa vecka är det Amanda Duregård som tar över redaktörskapet och hennes tema blir Förälder och självskadare.

söndag 30 augusti 2009

Nu och då, del 3 - en solskenshistoria

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent och redaktör: Pia Ejeklint

I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster kom in i mitt liv och tre år senare fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.

Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som väldigt självsäker och jag var inte längre Pia som alltid var glad och populär, inte längre Pia som dansade. På BUP:s öppenvård tänkte de avsluta kontakten efter två samtal vilket resulterade i panik från min sida och jag skrev ett brev till min psykolog. När hon läst det fanns det inte på kartan att släppa mig. Och så gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skära mig själv i armarna? Jag hade ingen dålig barndom att skylla på, inte heller några traumatiska händelser som påverkat mig, och många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt för herregud, jag hade ju ingenting att må dåligt över! Men nu mådde jag dåligt och först ganska långt i efterhand kunde jag med hjälp komma fram till att det handlade om någon form av utmattning. I årskurs nio kämpade jag som ett djur med inombordskaos och betyg och när jag väl kom in på rätt linje i gymnasiet fortsatte jag med gasen i botten och dansen (som jag hållt på med i nästan 10 år) låg nu på elitnivå och jag dansade cirka 8 lektioner i veckan. Jag kan inte minnas vad som fick mig att ta mig första överdos, inte heller den andra. Först i efterhand har jag tillsammans med några vettiga behandlare och mina föräldrar kommit fram till att jag är en sårbar människa och att jag ända sedan jag varit liten inte har klarat av en del känslomässiga bekymmer så som andra barn, mina syskon t ex, kanske hade lättare att hantera. Känslomässig och sårbar kastades jag in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes ordet "utbränd".

Tills ungefär för ett år sedan har jag fullt ut levt ett liv bakom stängda dörrar. Barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och då istället placerades på vuxenpsyk. Under cirka åtta månader bodde jag på ett behandlingshem där jag blev sämre än innan jag kom dit och att jag skrev ut mig själv därifrån var ett livsavgörande beslut (bokstavligt talat). Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18. Min huvuddiagnos blev Borderline och det positiva med det var att jag till slut fick den rätta hjälpen för mig. På Karolinska sjukhuset i Solna började jag i DBT-behandling som jag tillslut lyckades genomföra och sakta men säkert fann jag mer och mer hopp (för efter så många fall hade jag inte längre någon tro på mig själv). Genom DBT:n fick jag verktyg att hantera min ångest på andra sätt än de destruktiva sätt jag tidigare använt mig av och det var inte lätt någonstans. Jag fick kämpa som ett skadat djur men jag plockade fram den där envisheten som en gång gjort mig sjuk och så blev det också den som tillslut fick mig på fötter igen.

När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv så chockas jag lite och även när mina närmaste berättar för mig om oron under dessa år så kan jag nästan inte tro det. Det känns inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har svårt att ta in allt allvar som mina självskador faktiskt var. Med stor hjälp av DBT-behandlingen lärde jag mig att analysera och reflektera mig själv och förvandlingen av mig själv har varit ganska häftig att se. DBT-behandlingen i kombination med att jag efter många år började skolan och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att finnas just där, utanför sjukhuset. Innan fanns inte mycket jag kunde sträva efter och varför skulle jag vilja lämna allt det där som var det enda jag kunde, det enda liv jag hade? Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför och när det började ta form fanns det ju så mycket att kämpa för. Utan DBT-behandlingen hade jag nog inte haft samma förmågor som jag har idag och terapin har varit en livsviktig åtgärd, likaså detta "vanliga" liv med vänner som faktiskt inte kände till den världen jag förut levde i.

Idag är jag utbildad undersköterska och aktiv medlem i SHEDO och på Zebraforum - ett forum som är en stor del i mitt pussel. Jag skulle vilja säga att det finns någonting mörkt i alla ljusa dagar men också någonting ljust i alla de mörka. Det är nog viktigt att tillåta sig att snubbla omkull ibland för det är okej att inte alltid vara på topp och hamnar man ändå på marken kan man alltid resa sig igen, alltid. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra och jag ångrar ingenting från då för jag kan inte förändra det som en gång varit och dessutom har varje sekund av mitt liv gjort mig till den jag är idag - och jag gillar faktiskt den jag är idag. Allting händer av en mening vill jag tro och jag väljer att inte se bakåt med bitterhet utan fokuserar på mitt liv som är här och nu för nuet och framtiden är det enda jag kan påverka. Och hoppet, tron och modet försvinner aldrig (leta bara lite extra om du inte finner det - det finns många bra gömställen men de försvinner aldrig någonsin, aldrig).

Läs fler solskenshistorier här.

Då vill jag tacka för min tid som redaktör på SHEDO-bloggen och lämnar över till den nya redaktionen med ett stort lycka till!

/Pia Ejeklint

fredag 28 augusti 2009

Nu och då, del 2

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Lisa Isaksson
Redaktör: Pia Ejeklint

Vad innebär det att leva?
Att se världen som andra ser den?
Att göra det andra gör, äta det andra äter och känna det andra då känner?
Hur känns självkänsla?
Hur vet man att man gjort något bra utan att andra talar om det för en?
Jag har bara frågor och vet inga svar
Det enda jag vet är hur det är att vara jag
Att alltid vara rädd, alltid osäker, alltid utanför
Att se omvärlden men veta att jag inte passar in
Vet du hur självförakt smakar?
Hur dess bitterhet sprider sig i dig och förintar alla andra smaker?
Har du någon som helst aning om hur det känns när allt är ett stort mörkt kaos som omsluter dig?
När du vill bli fri men inte vet hur du ska göra eller vad det innebär att vara fri?
När destruktivitet har blivit ett sätt att leva och man inte längre orkar bry sig om det?
När man inte orkar vilja längre?

26 mars 1996
© Lisa Isaksson

Det var då. Mitt inne i det svartaste svarta, i det där kalla, ensamma fängelset som jag själv byggde, låste in mig i och kastade nyckeln. Fast jag var inte medveten om att det var ett fängelse jag byggde; jag trodde att det var ett skyddsrum. Jag trodde att när väl muren var hög nog så skulle ingen kunna såra mig, ingen skulle kunna se hur rädd jag var.

Jag hade fel. Det var inget skyddsrum, det var ingen räddning. Det var ett fängelse. Och det var jag som dömde och låste in mig.

På den tiden visste jag inget annat, jag hade aldrig upplevt hur det är att må riktigt bra. Då var självföraktet, ett självtvivel som var så starkt att det rentav gränsade till självhat, vardagsmat, något jag inte ifrågasatte. Den falska kontrollen var mitt försvar mot en omvärld som jag inte kände mig hemma i men som jag med näbbar och klor kämpade för att passa in i, få tillträde till. Jag hade gått in i ätstörningarnas begränsande värld redan som barn, och när orden ovan skrevs var jag 22 och visste inte om något annat än en tillvaro av kamp: förlamande prestationsångest, ständig jakt efter resultat som skulle visa att jag dög (något som inga toppbetyg eller all beröm någonsin kunde bevisa), kamp mot vågen och ett starkt och växande destruktivitetsberoende.

Jag var livrädd för att misslyckas, bli sviken (igen - sveken hade redan varit för många), sårad; livrädd för livet. Jag väntade mig hela tiden att bli avslöjad som en bluff, någon som inte egentligen alls var så duktig som hon såg ut att vara, och var väldigt tveksam till om jag egentligen var sjuk alls. Jag var inte "så smal", jag var inte i behov av akutvård, så kanske var jag bara inbillningssjuk. Jag hade inte rätt att säga att jag mådde dåligt om det inte syntes, och eftersom jag var fenomenal på att dölja det så kanske jag inte mådde dåligt.

Men det var då.

Idag vet jag vad det innebär att leva; att livet går genom både mörka och ljusa områden, men att de mörka inte är farligare än de ljusa. Bara mörkare. Världen är inte längre ett hot, även om den kan vara lite utmanande ibland - men utmaningar är en möjlighet att växa. Och växa har jag gjort, på mer än ett sätt!

Steg för steg lämnade jag både ätstörningen och självskadandet och har upptäckt en hel värld som jag aldrig hade sett förut. Världen är i färg, full av dofter och smaker, och faktiskt riktigt magisk. Vilken skillnad mot det där grå, kalla, mörka och ensamma fängelset! Visst är det mörkt ibland, och jag mår inte toppen alla dagar, men den stora skillnaden är nog att jag vågar stå ut och vara i känslan. För med åren har jag lärt mig att det går över; och om jag inte flyr så går det över snabbare.

Fängelset finns inte längre, dörren är upplåst och kommer inte att stängas igen. Muren är kanske inte helt riven, men det är inte många rader sten kvar. Jag insåg någonstans på vägen att det största hotet var jag själv, så länge jag var självdestruktiv, och det kan jag inte skydda mig mot. Men när jag slutade skada mig själv hittade jag en inre trygghet som jag aldrig hade vågat hoppas på att hitta, och med den inre tryggheten och en vetskapen om vad jag faktiskt har tagit mig igenom finns det inte mycket som jag inte klarar av. Det låter kanske klyschigt och sanningen är den att jag visst är rädd ibland, men jag tänker aldrig mer låta rädslan styra mitt liv!

onsdag 26 augusti 2009

Nu och då, del 1

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Hanna Pilbom
Redaktör: Pia Ejeklint

En onsdagsmorgon i mitten av april drog jag på mig tolkkläderna, svarta jeans och en svart kortärmad skjorta, och satte fast den lilla guldfärgade skylten med den svarta texten ”tolkelev” på bröstet. En stund senare står jag i badrummet och borstar tänderna. Helt plötsligt inser jag vad det är jag ska göra, vad det är för typ av föreläsning jag ska tolka. Jag blir en anings panikslagen och tänker: jösses, jag kan ju inte tolka en föreläsning som ska handla om personlighetsstörningar, med fokus på Borderline. Men sen kom jag på: jo visst kan jag det. Jag var bara tvungen att dra på mig en långärmad tröja först - det skulle då verkligen inte se snyggt ut att tolka en sådan föreläsning när armarna ser ut som de gör. Jag funderade vidare och tänkte att om någon för några år sedan hade sagt till mig, ”den 15:e april 2009 kommer du att tolka en föreläsning om Borderline”, då hade jag bara skrattat. Och likadant om jag hade sagt det, då skulle andra ha skrattat åt mig. Då ansågs jag vara en Borderliner - trots att jag aldrig har haft diagnosen. Då handlade allt om självhat och självförakt, destruktivitet och svält, kaos och ångest. Jag saknade liv och det enda som existerade var döden.

Det var även i den vevan som min dåvarande behandlare kallade mig en kroniker. Så fort hon uttalade ordet ”kroniker” rusade jag ut ur samtalsrummet, genom korridoren, nedför trappan och ut genom entrédörren. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför kinderna och jag bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot innanför de där dörrarna. Även om jag trodde på det hon sa, så ville jag inte att andra skulle anse att jag var en kroniker. Jag vägrade acceptera att någon sa så till mig. Och nu när jag tänker efter så var nog den där eftermiddagen en vändpunkt. Det var då jag bestämde mig för att kämpa mot livet, så att jag kunde visa dem att de hade haft fel. Jag var minsann ingen kroniker! Jag fattade ett beslut: Istället för att försöka dö så skulle jag försöka leva.

Nästan exakt fyra år senare studerar jag till teckenspråkstolk, och jag står på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och tolkar en föreläsning om personlighetsstörningar, Borderline, självmordsförsök, självskador och DBT. Det kändes på något sätt overkligt och vissa delar blev så oerhört nära. Det var inte en lätt föreläsning, men efteråt kunde jag ändå känna en viss stolthet. Stolt över mig själv. Stolt över att jag stod där framme och flaxade med mina händer. Och när jag senare på kvällen låg i min säng och funderade så kom jag fram till två saker: Jag har kommit en bra bit på vägen och jag kan ta mig ännu länge.

måndag 24 augusti 2009

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent & redaktör: Pia Ejeklint


Alla har ett nu, liksom alla har ett då. Vi har dåtid, nutid och framtiden förstås. Kanske tänker vi inte alltid på hur mycket vi går igenom och framförallt hur mycket vi lär oss i allt det vi går igenom. Vi lämnar vissa saker bakom oss medan vi tar med oss andra. Inser vi hur mycket vi faktiskt växer i oss själva genom upplevelser och erfarenheter under livets gång? Kanske, ibland.

När jag ser på mig själv idag och jämför mig med den jag var för några år sedan kan jag se så många skillnader att jag ibland undrar om jag idag fortfarande är samma person. Jag kan se hur jag alltid varit väldigt blyg och att jag fortfarande är det men på ett helt annat sätt, en helt annan nivå. Jag kan se egenskaper som jag alltid haft och förmodligen alltid kommer att ha och det är ganska fascinerande att egenskaperna ändrar form och funktion. Idag kan jag t ex använda min envishet på ett helt annat sätt än förut och idag kan jag utnyttja mina svagheter till någonting bra, någonting jag inte alls lyckats med förut.

Jag ser hur jag genom mina erfarenheter och upplevelser mognat som människa och också kommit närmare mig själv, lärt känna vem jag är och funnit trygghet i mig själv. Jag har växt som person, som kvinna, som människa och väljer att idag se hinder som utmaningar och mina erfarenheter som resurser.


Under veckan får ni chansen att läsa fler texter i Nu och då - temat när Hanna Pilbom och Lisa Isaksson delar med sig av sina upplevelser och tankar och så avslutar jag min vecka med en egen solskenshistoria. Det blir min sista vecka som redaktör här på bloggen och jag lämnar över till den nya redaktionen och Lisa Isaksson presenterar temat "Vad innebär frisk för dig?". Vill du bidra med en text, skicka ett mail till blogg(at)shedo(punkt)org.

fredag 21 augusti 2009

Att vara beredd att möta även det svåra

Skribent: Per Duregård
Tema: Avslöjandet - att berätta för de närstående
Redaktör: Amanda Duregård

Att vara förälder är i allra högsta grad ett högriskprojekt.
Så mycket kan hända.
Under graviditeten, vid förlossningen och sedan under hela livet.
Att bli förälder är det finaste som hänt mig.
Det är värt att ta risken!
Hoppas att du som läser det här håller med, och om du är ung; ändå kan tänka dig att en dag bli förälder.
Jag har fem barn, alla lika, alla olika. Alla lika älskade.
Jag är nog lite av en kycklingpappa, full av omsorg, ibland kanske lite överdrivet.
Vill inte inte att mina barn ska cykla hem för sent på kvällen.
Vill kunna skydda dem från allt ont.
Det är svårt när man måste inse att det inte går.
Fast man förstår det egentligen så vill man inte tänka så.
Min äldsta dotter Amanda har alltid varit tidig.
Med att prata. med att läsa, med att fundera mycket över allt som händer.
Hon började som väldigt liten att uppröras över allt orättvist som finns på vår jord.
Hon läste Kamratposten och grät när hon läste om barn på flykt, och rev ur dessa sidor.
Jag har alltid beundrat hennes engagemang och vilja att förändra världen.
Hon har fört kampen med gott humör och okuvlig energi.
Hon har också sedan hon var 6 år drabbats av perioder då livet varit tungt och sorgesamt.
Jag har aldrig sett det som särskilt konstigt.
Hon är en människa med ovanlig förmåga till empati och inlevelse.
Jag har väl fått inse att hon ibland kanske vill lite för mycket, sätter lite för stor press på sig själv.
Det är så mycket viktigt och roligt som måste göras.

En januarikväll när Amanda var på väg att bli 18 och skulle börja sista terminen på gymnasiet ordnade hon och hennes Jonas
ett tefika och sa att det var något viktigt de behövde prata med oss om.
Det skapade så klart bilder i mitt huvud.
Väntar de barn?
Ska de ut och resa ett år?
Ska de göra slut?
När vi fikat en stund så tog Jonas ordet och sa ungefär så här:
"Som ni kanske har märkt har Amanda mått väldigt dåligt ett tag."
Hmm.
Det var lite svårt att ge någon bra respons på det eftersom sanningen var att vi inte hade märkt av det särskilt mycket.
Kanske att hon varit lite mer retlig?
Eller lite mindre tillgänglig än vanligt.
Man har väldigt kort tid på sig att reagera, och man inser efteråt
att den som berättat det svåra registrerar varje skiftning i anletsdragen,
varje nyans i det man eventuellt lyckas få sagt.
Och man förstår att detta kommer att vara mycket viktigt för fortsättningen.
Det var ett svårt besked att ta emot.
När Jonas sedan visade såren på Amandas arm fattade jag nog inte riktigt.
Självskadebeteende var i det läget ett rätt okänt begrepp för mig och min hustru.
Vi kunde ju se att hon var skadad, men jag blev genast lite lugnare
när jag insåg att detta inte var resultatet av ett självmordsförsök.

Jag är så tacksam för den där kvällen.
Jag kommer alltid att minnas den.
Att få ett sådant förtroende som förälder.
Att bli räknad med.
Att bli insläppt!
Jag inser att du som läser detta kanske går och funderar precis nu på
om du ska våga berätta om det du bär på för dina närmaste.
Mitt råd till dig är: Försök att våga.
Jag kan ju inte garantera hur den reaktion du möter blir.
Men för din egen skull tror jag på öppenheten.
Jag vet betydligt mer om självskadebeteende idag.
Jag har vandrat sida vid sida med Amanda sedan dess.
Vi står närmare varandra idag än vi någonsin gjort, vilket inte vill säga lite,
och nu kan egentligen inget skrämma mig mer.
Jag har lärt mig att det finns gränser för vad jag kan skydda mina barn från.
Men jag har också fått lära mig så mycket om närhet, tillit och förtroende.
Livet är ofta svårt, även för oss som inte hamnar i de djupaste vågdalarna.
"Vi har bara varandra" sjunger Tomas DiLeva.
Det är inte så bara det!

Pappa Per

måndag 17 augusti 2009

Avgörande ord

Skribent: Amanda Duregård
Tema:
Avslöjandet - att berätta för de närstående
Redaktör: Amanda Duregård

Många dröjer länge med att berätta för någon enda person att man behöver hjälp och stöd. Orsakerna är många. Mina var dels att jag var osäker på vad mina föräldrar skulle kunna göra för att hjälpa mig. Dels var jag rädd att tappa den kontroll som jag upplevde att jag hade över självskadandet. Jag visste ju inte själv vad jag ville ha hjälp med, så hur skulle någon annan människa kunna göra något?

Det var min pojkvän som fick mig att berätta för mina föräldrar. Vi kokade te och ställde fram ost och kex, det var sent en vardagskväll när mina småsyskon tittade på det sista av tv-programmet innan de skulle gå och lägga sig. Det var min pojkvän som pratade.
"Amanda mår inte så bra" sa han. Mina föräldrar nickade allvarligt. Jag funderade över hans ord. Tänkte att jag själv inte skulle ha uttryckt mig så. Allt var ju bra. Jag var duktig i skolan, engagerad på fritiden och hade världens bästa kille. Det var bara att jag av någon anledning var otacksam och ändå inte trivdes med tillvaron. Mamma och pappa frågade vad det var som var fel.
"Hon är ledsen, och tycker saker är jobbiga och så." sa min pojkvän. Jag tittade ner på mina händer framför mig på bordet. Knaprade på ett kex till. Jag väntade på det slutgiltiga avslöjandet. Vi hade inte pratat om hur vi skulle göra för att berätta att jag skadade mig själv.
"Och så är det det här också." Min pojkvän tog i min hand och höll upp handleden. Det syntes inte så mycket, men mina föräldrar förstod vad han syftade på.
"Vad har du gjort?!" utropade mamma. Jag blev iskall och ångrade hela grejen. Hon var inte arg, men lät anklagande. Det var inte vad jag kände behov av just då. Pappa satt bredvid henne, och höll sig mer lugn. Samtalet gick snart över till en diskussion om olika åtgärder, och efter ett tag vågade jag till och med delta lite i diskussionen. Men mammas reaktion, hur ärlig och spontan den än var, förstörde hennes chanser att få prata med mig om hur jag mådde i flera år. Jag ville bli bemött med förståelse och handlingskraft, och framförallt med total medkänsla. Mammas reaktion blev i mitt huvud snarare ett avståndstagande och en förebråelse. Och den biten klarade jag alldeles utmärkt själv.

Senare i veckan skriver min pappa om hans syn på att som förälder få reda på att ens barn mår dåligt.

torsdag 13 augusti 2009

Livet – en livslång resa


Tema: Livet efteråt
Del 2 av 2
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Lisa Isaksson, styrelseledamot i SHEDO


Livet efter destruktiviteten, hur är det egentligen? Blev det himlastormande, är allt fantastiskt underbart, ett ljust och soligt paradis? Ja och nej. Det är fantastiskt på många sätt, det är mer än vad jag någonsin vågade tro på och annorlunda än vad jag faktiskt trodde. Det himlastormande finns där, och vissa dagar är det onekligen paradisiskt. Men även paradiset har skuggiga partier, det finns inget ljus utan mörker.

Jag har varit så rädd för livet att jag länge stannade kvar i det där grå, kalla och obotligt tråkiga tillståndet som var ett halvliv, en tillvaro av att överleva utan att leva. Jag var livrädd för att misslyckas med livet, utan att ens ha en aning om vad det var att leva. Jag hade svårt för att föreställa mig hur ett liv utan prestationstvång, perfektionism och självdestruktivitet som flykt undan ansvar och krav skulle vara, och att inte veta har alltid varit ett stort hinder för mig. Jag ville veta, men visste inte.

Nyfikenheten vann till sist. Jag insåg att mitt liv är mitt ansvar, det är upp till mig att sätta upp spelreglerna, skapa ett liv på mina villkor precis så som jag vill ha det. Fyller jag det med krav och tvång så blir det självklart kravfyllt. Livet får den mening jag ger det. Jag insåg att det enda sättet att misslyckas med att leva är att inte leva fullt ut; att inte Leva. Alltså kunde jag inte misslyckas så länge jag valde Livet framför missbruket och beroendet av självdestruktivitet. Vilken tanke!

Blev allting underbart? Nej. Inget är underbart hela tiden. Vi skulle inte uppskatta det underbara om det var konstant.

Var det värt det? JA, det var utan tvekan värt varenda sekund, varje tår, all energi som det krävdes för att ta ansvar, släppa beroendet, släppa destruktiviteten och aktivt välja livet. Det är värt det än idag. Att välja livet är inget man gör en gång, utan varje gång man ställer sig inför valet. Livet händer bara inte, utan det är aktivt. För att vara delaktig i det, leva fullt ut, måste jag vara aktivt levande.

Även ett friskt liv innehåller svåra utmaningar. Sjukdomar, lidande, död, motgångar, människors grymhet och dumheter, våra egna historier och sår – det är en del av livet. Man kan ha ångest utan att vara självdestruktiv, man kan drabbas av depressioner, djupt mörker och traumatiska händelser utan att fly tillbaka in i det där gamla fängelset. Att Leva innebär att inte fly utan att stå kvar i livet och möta det som kommer ens väg för att gå igenom det, lägga det bakom sig och gå vidare. Det går. Styrkan i att ha övervunnit dig själv och valt livet gör att du kan mer än vad du trodde var möjligt. Den styrkan växer du i hela livet.

Allt är inte rosenrött och fantastiskt. Livet har en balans av mörker och ljus, utmaningar och belöningar. Jag gör ett aktivt val i att gå genom mörkret, att möta utmaningarna och att se dem som något positivt; som möjligheter. Det är mitt val. Det som låg bakom min självdestruktivitet fanns kvar när jag släppte beteendena, det gick inte över som genom ett trollslag. Men det var först då, när jag började Leva och inte bara överleva som jag kunde ta itu med dem på allvar.

Att sluta fly var steg ett. Början, inte slutet. Det visste jag inte då. Jag visste inte att livet kunde vara så utmanande, men jag visste inte heller hur stora belöningarna var, hur mycket jag skulle växa i frihet, insikt och styrka. Det var värt det och det är värt det. Det är inte lätt, men det går.

Livet är mitt, och makten och styrkan – i evig tid.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

måndag 10 augusti 2009

Livet efteråt


Tema: Livet efteråt
Del 1 av 2
Redaktör och skribent: Rebecca Willén


För mig finns det ett före och ett efter tiden då jag lärde mig att stå ut med min ångest. Tiden då jag lärde mig att ångest är en känsla liksom glädje och ilska, och att känslor varken är farliga eller skadliga. Det tog mig över fyra år i samtalsterapi, två gånger i veckan, innan jag lärde mig det. Någon hade väl kunnat berätta det för mig lite tidigare kan man ju kanske tycka då, eller hur? Förmodligen gjorde någon också det, men jag var inte där än att jag kunde förstå innebörden, och därför mindes jag det heller inte. Som att försöka minnas rappakalja.

Jag levde med svår svart slukande ångest varje vecka under minst femton år, och redan något år gammal började jag hyperventilera när jag blev upprörd. Eftersom jag var svårt sjuk i astma på den tiden skällde man på mig när det hände. Man trodde att jag medvetet framkallade ett astmaanfall. ”Gud vad du manipulerar!”, skällde man och röt ilsket åt den storgråtande ungen att lägga av. Tretton år gammal fick jag för första gången ett ord på mörkret när jag förtvivlat skrek åt en kvinna som arbetade inom psykiatrin att jag ju för fan inte kan andas för allt mörker i bröstet. ”Ångest”, sa hon, ”ångest heter det”. Är det sant? Finns det alltså andra som känner så?

Därför, när jag tjugofyra år gammal för första gången hör någon jag litar på påstå att man inte dör av ångest blir det en stor vändpunkt. Fram till dess hade jag varit övertygad om att ångesten faktiskt skulle döda mig om jag lät den vara kvar och rentav växa. Rationellt? Nej. Rädslan var alltför påträngande för att jag ens skulle ha kommit på tanken att fundera över saken rent logiskt. Att dessutom som barn ha lärt mig att panikattacker var kopplade till livshotande astmaanfall gjorde det inte enklare att förstå hur ofarligt det egentligen är.

Från den aha-upplevelsen efter fyra år i samtalsterapi tog det ytterligare några månader innan allt hade vänt. På bara några veckor förändrades nästan alla mina sinnen. Jag hade inte en aning om att jag tidigare varit så avskärmad från verkligheten! Plötsligt såg jag färger ordentligt och jag lärde mig känna igen ansikten och mindes dem rentav efteråt. Känseln, att kunna känna något när man vidrör och att det känns olika, och att jag kan minnas det efteråt! Förr upplevde jag alla slags känslostimuli som obehagliga och smärtsamma så det var en helt ny värld som öppnades för mig under de där veckorna för snart sex år sen. Än idag överväldigas jag ofta av allt som känns. Blöt grönmossa! Kantiga stenar! Vind! Regn! Och träden... Har ni tänkt på att den del av trädstammen som står i lä även under kallaste vintern kan kännas nästan varm?

Än idag förbättras hela tiden mitt spatiala minne; förr kunde jag gått samma enkla sträcka tio-tjugo gånger och ändå inte hitta. Behövde alltid någon som följde mig. Trakten där jag växte upp och tillbringade femton år av mitt liv är mig fullkomligt oklar. Inte ens om jag anstränger mig kan jag förstå åt vilket håll man ska för att komma till stan eller hur det ser ut. Det jag lär mig idag när jag är på besök är i princip den enda geografiska kunskap jag har om trakten.

När jag lärde mig stå ut med ångesten och till fullo acceptera den, så försvann den så som jag känt den. Tomheten och mörkret fanns inte längre. Under en övergångsperiod fanns det istället en stark eld i bröstet som brände och sved, men efter ytterligare några veckor av acceptans och rationellt tänkande försvann också det. Sedan dess är jag hel. Det är ingen metafor, det är bokstavligt. Det var som att ha befunnit sig under vattenytan i en grumlig inlandssjö i tjugo år och att plötsligt inse hur man gör för att sätta ned fötterna och resa sig. Luft! Färger! Gnuggar vattnet ur öronen... Oj, vilka ljud det finns! Häftigt! Nämen oj däruppe vid stranden står ju en massa människor... Hej hej! Hallå på er! Har ni stått där länge eller?

I efterhand – så enkelt! Innan dess – mörka irrvägar, avlägsna grötiga röster från någonstans där ovanför, brungult smutsigt vatten som gjorde att allt såg likadant ut, alla stenar, grenar, bryggans underkant, allt hade det en konstig beläggning som gjorde det så svårt att urskilja vad som var vad därnere under ytan. Och så det där att man ibland simmade fram till helt fel människa i tron att ett par sjögula ben tillhörde någon man kände som skulle hjälpa en upp.


”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket
Det har gett mig hörseln som i all sin vidhet
fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn”

Om du har Spotify kan du lyssna på hela sången "Jag vill tacka livet" med Arja Saijonmaa här.


Denna vecka skriver också Lisa Isaksson ett inlägg på samma tema. Lisa är styrelseledamot i SHEDO och från och med den 1 september tar hon över som samordnare för den här bloggen. Med detta inlägg tackar jag därmed för mig, och önskar den nya redaktionen lycka till!

torsdag 6 augusti 2009

En helhetssyn, del 1

Skribent: Josefin Eriksson
Tema: En helhetssyn
Redaktör: Margareta

Vikten av att se det friska i det sjuka

När jag läste rubriken på veckans tema kom jag genast att tänka på hur jag har blivit bemött av vården. Jag har ofta fått känslan av att vården letat efter mycket av det sjuka hos mig men ofta glömt bort den friska Josefin. För även om jag varit sjuk så har jag också haft måna friska delar i mitt liv. Resultatet av att vården gett mig den känslan blev att jag själv upplevde mig som sjuk. Efter möten där läkare talat om för mig hur fruktansvärt dålig jag var mådde jag genast mycket sämre än innan jag kom dit. Jag tror att det är viktigt att vården också letar efter det friska hos sina patienter. Att vården lyfter fram även det som är friskt och uppmuntrar till att använda det friska till att bli fri från det sjuka. När det hotar att ta över hela ens liv och andra talar om hur sjuk man är så är det lätt att det sjuka blir till en identitet. Med det sjuka som identitet är det ännu svårare att bli frisk för då vet man inte längre vem man är. Risken finns att man inte kan föreställa sig kompetent nog att leva ett liv om allt jag är sjukt.

tisdag 4 augusti 2009

Tema: En helhetssyn

Vikten av att se det friska i det sjuka

Även när mitt liv har varit som mest jobbigt och nästan allting har känts hopplöst så har jag alltid skrattat väldigt mycket, det har varit skönt att då och då få släppa allt det jobbiga och försöka ha roligt ibland. Det kan handla om allt ifrån att åka iväg och ta en ridtur och lämna allt det jobbiga hemma även om jag vet att det väntat på mig när jag väl var hemma igen eller bara strosa omkring på en promenad och prata om vädret. För även om livet är skit så måste man få skratta och ha roligt.

För någon annan kanske de där friska stegen ut från sjukdomen en ny hobby, en partner, eller ett arbete. Det viktigaste är att få låta sådana saker ta utrymme, lagom mycket utrymme såklart, även när livet är som svårast. I början kanske det kan räcka med att en timme i veckan få ha ett sammanhang som känns frisk och normalt. Att få låta något friskt ta tid ifrån allt det svåra och destruktiva som annars så lätt kan bli det som känns tryggt och vant kan betyda så oerhört mycket.

Margareta, redaktör.


PS. Det råder torka i vår mailbox denna veckan så skicka väldigt gärna in en liten text om du har en på lager.. DS.