Skribent: Jessica Andersson
Tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Konsekvenser vid självdestruktiva beteenden
Redaktör: Jessica Andersson
Hej vänner! Jag hoppas att ni har en fin sommar. Den här veckan tänkte jag att vi skulle prata om konsekvenser som kan uppstå vid självdestruktiva beteenden. Att prata om detta kan skapa förståelse kring det men också motivera andra till att kämpa mot självskadebeteenden i alla dess former. Därför vill jag gärna höra era tankar kring detta. Det kan handla om vad du har upplevt för konsekvenser, hur du har tacklat dem, känt inför dem. Har konsekvenserna skapat motivation till att kämpa eller har allt bara blivit ännu svårare? Har du ens märkt av några konsekvenser?
Det finns många frågor och tankar kring detta ämne och jag vill gärna höra vad just du känner eller vad du har varit med om. Ni får gärna mejla era tankar till blogg@shedo.org under hela den här veckan så kommer eran text att publiceras här på bloggen inom kort!
Stor kram!
1 kommentar:
Min största konsekvens är mina ärr på armar och ben. Det är det enda som finns kvar som påminner mig om det jag har gått igenom. Idag mår jag fantastiskt, men har fortfarande mina ärr som lyser så fort jag tittar på mina armar.
De kommer alltid att finnas där, och jag kommer alltid behöva stå ut med att människor runt omkring mig tittar på mina armar först, innan de möter mina ögon.
Även om jag själv har accepterat att jag är full av ärr, så har inte världen det. Vilket jag lider av. Min arbetsgivare kräver att jag har i alla fall trekvartsärm på mina tröjor, för att dölja ärren. Och när sommaren är så varm som denna, så blir det en otrolig plåga. Bara för att jag har sträck på armarna, så måste jag ha så lång ärm som möjligt.
Jag vill vara en förebild för andra som mår dåligt, men hur ska jag vara det när jag själv har sådana problem med arbetsgivare som finner ärr stötande? Det är fem år sedan som jag skar mig sist, men för någon som aldrig har varit i kontakt med någon som har ärr på armarna, så har dessa ingen aning om hur gammalt ett ärr är, och tror då att man fortfarande håller på att skära sig.
Jag har funderat mycket på att försöka få de största ärren reducerade, men samtidigt pågår en konflikt i huvudet som säger åt mig att låta bli. Varför ska jag försöka anpassa mig? Varför ska inte världen runt omkring mig inte bli mer öppna för att det finns människor som har mått dåligt och har ärr på armarna?
Mycket att fundera på, men det är absolut så att ett dåligt mående alltid lämnar kvar spår som är svåra att suddas ut.
Skicka en kommentar