Utanförskap, del 2

Skribent: Helena

Tema: Utanförskap

Redaktör: Margareta

Utanförskap, kan det inte också beskrivas som ett innanförskap? Man är innesluten i sig själv, kanske orolig och rädd för vad dom andra där utanför tycker om en, som inte vågar sig ut. Så vem bär egentligen ansvaret – den som stänger inne eller den som stänger ute?

Upplevelsen är det centrala här. Nästan ingen kan säga att ett utanförskap finns i praktiken. Det kan inte pekas ut eller definieras i verkligheten. Däremot kan det prägla en människas hela verklighetsuppfattning. Och framförallt hennes självuppfattning. Vi människor är sociala varelser. Vi lever och blir till i samvaron med andra. Om dessa andra inte finns, inte kan bidra med det viktiga stödet för våra skrangliga kroppar och själar, ja då faller vi kanske samman efter en tid. I brist på bekräftelse. I brist på närhet och värme. Vi är organiska, vi behöver öppna oss för värme och ljus! Det är när modet fattas eller rädslan är för stark, som vår ensamhet tenderar att bli självuppfyllande. Då måste någon därutanför se oss, dra oss upp och ut. Måste ge oss den nödvändiga första upplevelsen av att duga, av att räknas. Får man bara denna första upplevelse någon gång i livet så kommer man tryggt att söka sig tillbaka till den, om och om igen, tills den på nytt blir verklighet. Det är när erfarenheten, den goda, fattas oss som vi blir så där rädda och hjälplösa.

I perioder kan rädslan och utanförskapet återvända. Så är det för alla. Men alla plågas kanske inte lika mycket. Men precis som Åsa skrev här tidigare så är livet en resa. Och man lär sig av varje ny erfarenhet. Så jag vill också ge hopp åt alla som fortfarande väntar på den där första, genomgripande upplevelsen av att höra till; det kan gälla ett intresse, en glädje eller en gemenskap: Ge det chansen den dag ni vågar. Men skäms inte för att ni ännu inte vågar.

Tomas Tranströmer har skrivit:

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det

men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar…

Och väggen är en del av dig själv –

man vet det eller man vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

Och viskar

”Jag är inte tom, jag är öppen”.

(Ur dikten Vermeer)

Utanförskap, del 1

Skribent: Linnea Forsberg

Redaktör: Margareta

Tema: Utanförskap

Utanförskap

Inte passa in.

Sitta ensam vid ett bord i skolmatsalen. Se lågstadiefröken sitta vid ett bord en bit bort och längta tillbaka. Tillbaka till tiden innan. Då allt var bra,

Ett avbrott mellan barndomen och livet. En paus som blev för lång. Hur livet bytte skepnad och konturer. Att alltid vara ensam med sina tankar. Vilja så mycket mer än man klarar. Önska, mer än någonting annat, att allt ska bli som innan.

Skämmas.

Inte unna sig någonting. Inte vara som andra.

Bara vara sig själv.

Bara sig själv.

Som att det inte skulle vara bra. Bra nog.

Läsa vecko-revyn, tonårsböcker och tänka, längt. Om jag bara blir likadan som de andra passar jag in.

Tankar som maler. En outtröttlig energi. En kraft.

Livskraften.

Döva skammen. Livet.

Jag klarade det inte. Jag kan inte vara som andra.

Det måste vara mitt fel?

Bara sig själv?

Bra nog.

Se klasskompisar bilda gäng, festa, ta studenten. Återförenas.

Medan jag själv sitter kvar vid samma skolmatsalsbord och önskar att jag kunde passa in. Vara som andra.

Dags att leva nu. Sluta gömma känslor, våga vara, lita på sig själv. Dags att släppa taget. Inte vara tretton år längre. Inte skämmas inte döva känslor. Bra nog.

Som jag är.

Tema: Utanförskap

För ett tag sedan skrev jag i en text att jag nog aldrig riktigt känt att jag passat in någonstans, men jag har sällan känt mig utanför på ett uteslutande sätt. Snarare har jag nog aldrig känt mig riktigt innanför och istället valt att stå lite på kanten, med en fot innanför gemenskapen och resten av kroppen utanför. Det kan bli lite svårt när man har vänsterfoten i en gemenskap, högerfoten i en annan, båda händerna fullt upptagna med att hålla sig innanför två helt andra gemenskaper. Till slut inser man att det bara är nästippen som är kvar som inte förtvivlat försöker sträcka sig efter något utan att det är den enda delen som är lugn och trygg i sig själv. Trots att jag ofta inte helt har passat in och sällat mig till en gemenskap så det alltid varit människor som sett och bekräftat mig. Utan det hade mitt val att ställa mig lite utanför inte känts riktigt lika bra för som jag en gång läste i en text, om ingen ser mig så finns jag inte. Visst är det så, om ingen ser en så kan det till slut kännas som att man upphör att existera och för att kunna välja att ställa sig lite utanför så måste man ha en gemenskap att kunna lämna. Jag gjorde det med ett motto som jag hittade på under min högstadietid nämligen, det är inte jag som är onormal det är alla andra som inte är som mig. Än idag kan jag tänka så, inte för att jag särskilt gammal men det har ändå gått ett tag sedan jag gick i högstadiet, och det känns fortfarande tryggt och bra även om jag måste erkänna att det idag är kryddat med lite mindre tonårskaxighet och lite mer ödmjukhet.

När jag skrev rubriken till det här inlägget kände jag mig lite viktig, det var som en slags känsla av betydelse som pirrade lite i magen, kanske för jag vet att det kommer vara människor som läser det jag har skrivit. De människorna kommer att se mig och jag får stå i centrum en kort stund kisandes i strålkastarljuset och när jag är klar kommer alla att applådera och ge mig blommor och alladinaskar med chokladpraliner. Okej, det sista kanske inte kommer att hända men jag kommer i vilket fall som helst att ha gemenskapen och tryggheten på zebraforum och i SHEDO att mysa in mig i när jag lämnar mitten och ger ordet till veckans två skribenter Linnea Forsberg och Helena.

Margareta, redaktör

Annorlundaskap

Tema: Studenten

Del 2 av 2
Skribent: Josefine Eriksson
Redaktör: Åsa Pehrsson

"Blir du lönsam, lille vän", Peter Tillberg.

På studenten tog jag emot stipendium för bästa studieresultat och min klassföreståndares man försökte övertyga mig att ta mig in på läkarlinjen. De tre senaste åren hade jag grävt ner mig i böckernas värld, dels som ett alibi för att få vara ifred för mig själv och dels för att det var så jag skapade mig ett värde och en identitet.
Efteråt kan jag ångra att jag inte levde lite mer som mina klasskamrater som festade och tog sig tid för roliga saker. Men jag var inte som mina klasskamrater. Jag kände aldrig att jag hade en plats, eller snarare hade rätten till en självklar plats i gemenskapen.
Jag grubblade mycket, ett mörker hade krupit närmare och jag stängde in detta i mig själv. Det jag kände mig mest säker på och det som jag hade kontroll över var att skriva alla rätt på prov. Och tjejen som det går bra för behöver vi ju inte oroa oss för, eller hur?

Om 28 dagar

Tema: Studenten
Del 1 av 2
Skribent: Anna Åkesson
Redaktör: Åsa Pehrsson

Foto: Hans E Eriksson

Det är en grå och småkall onsdagseftermiddag. Jag sitter med en vit klänning i knät och syr. Om 28 dagar får jag använda den. Men inte än. Just nu består hela min tillvaro av fördjupningsarbeten, nationella prov, tighta deadlines, klänningsprovande och skor som ska klackas om. Däremellan ägnar jag mig åt att gnälla över alla miljoner uppgifter vi fått med bara några veckor kvar av terminen, förbereda arbetsprover till höstens skolor och njuta av mjukglass med regnbågsströssel på i solen.

Igår blev jag inkallad till rektorn. Inte så farligt som det låter, utan bara för att få omdöme och betyg på mitt projektarbete. Jag tror aldrig att jag tidigare fått ett så fint och till och med skriftligt omdöme på en kurs. Rektor C. a k a min projekthandledare hade dessutom citerat Karin Boye;

nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som gör mödan värd.

Gymnasiet har inte varit ett maratonlopp med enda syfte att gå i mål, självklart inte. Men när jag springer ut på skolgården kommer jag nog ändå vara otroligt stolt och glad över att kunna säga ”jag gjorde det”. För jag har kämpat så mycket under de här tre åren, på olika sätt. Med mig själv, med pluggandet. Och så länge har livet känts så riskfyllt, begränsat, allvarligt och det har krävts så mycket vuxenhet och mogenhet från mig. Nu; det känns som om hela livet ligger framför mig! Hur slitet klyschigt det än må vara så känns det som att det är min tur att leva livet nu!

Bara jag tänker på det börjar jag le sådär fånigt med hela ansiktet och fnissa för mig själv. 28 dagar kvar... O h m y g o d vad det ska bli kul!!!!!

Nytt tema: Studenten

En av sakerna jag älskar med maj är alla majsånger. Ja, jag erkänner, medan andra kanske får kräkkänslor får jag en tår i ögat av manskörer som sjunger "Glad så som fågeln" och "Studentsången".
En annan sak jag erkänner är att ser jag någon med studentmössa så får jag, trots att jag är 31 år, en känsla av att de är äldre och klokare än jag. Jag tror det beror på att jag själv aldrig tog studenten när man skulle, därmed har studenthattsmänniskor för alltid blivit någon som gjort något jag ännu inte gjort. Något för de äldre och klokare.

Insikten att jag inte skulle kunna gå ut gymnasiet samtidigt som mina klasskamrater var hård. Trots att jag vid det laget legat inom dygnet-runt-vården i två år hade det inte riktigt landat i mig att det inte skulle bli bra än på länge. Det insåg jag då, och det kändes som om hela livet bara kastade sig loss, som ett gigantiskt fartyg, och gav sig av utan mig.
Jag minns känslan som ohygglig, jag tänkte att nu var jag förlorad. På riktigt.

Jag önskar jag kunde gå tillbaka idag till den flickan och visa henne framåt i tiden, nästan ett decennium, då hon tar studenten från komvux med bara MVG i betygen. Det var inga ceremonier eller champangefrukostar, det var bara upp på expeditionen och hämta ett utskrivet papper. Jag vet att jag sneglade runt lite, funderade över om det här ögonblicket jag kämpat för alla dessa år inte skulle bli mer än så här. Och så blev det inte mer än så. Som så ofta med riktigt stora ögonblick. Fast hade det varit en film hade något tufft soundtrack satt igång medan jag i slow motion lämnar skolan med pappret triumferande lyft över mitt huvud. I en sån film hade förmodligen mitt antagningsbesked till universitetet kommit på samma gång, så jag hade fått hålla två triumfpapper över huvudet medan jag ridit iväg på min vita springare. Men ni får tyvärr nöja er med att tänka tanken, verkligheten är en tråkmåns ibland.

Hur som haver, varje maj då jag får sentimentala tårar av majsånger tänker jag också på det där. Hur fruktansvärt det kändes att inte ta studenten som 19-åring, men å andra sidan var jag ändå så sjuk då så mina betyg förmodligen hidrat mig resten av livet om jag gjort det. Nu fick jag i stället ta studenten som 27-åring från komvux, med betyg som öppnade många möjligheter. Så får jag också lite magont av snacket från visst politikerhåll om att avveckla komvux, men det är en helt annan text som ska skrivas någon helt annan gång.

Den här veckan är det fler än jag som tänker dela sina tankar om studenten:

Först ut är Anna Åkesson, en av tjejerna som var med och startade upp SHEDO. Anna tar studenten nu i vår, ni får spana efter henne på flaken!

Sedan kommer Josefine Eriksson med temats andra text, där hon funderar över hur vi verkar förutsätta att bra betyg och gott uppförande automatiskt innebär en frisk och välmående person.

Nästa vecka är temat "Utanförskap", välkommen att skicka in ditt bidrag!


Och till alla er andra:
Trots att 31 inte är någon ålder att komma med vill jag ändå, som den visa gamla dam jag är, viska att livet blir bättre och bättre ju äldre man blir.
Bara så ni vet.

Åsa Pehrsson, Redaktör.

Barndomen, del 2

Tema: Barndomen
Del 2 av 2
Skribent: Anne Nord
Redaktör: Pia Ejeklint

1980 var året då jag föddes och jag kom med storm kan man lugnt säga och det var egentligen 2 månader kvar tills jag egentligen skulle komma till den här världen! Pappa kallade mig redan då för en liten men stark kämpe och påstod att envisheten hos mig kom till redan där den där kalla februarinatten! jag ådrog mig en massa olika sjukdomar och kämpandet var ledorden redan från början! Detta var dagen en av alla maskrosbarn kom till världen!

Jag växte upp med två tungt missbrukande föräldrar som på olika sätt försökte så gott de kunde men det räckte liksom inte riktigt till och det resulterade i diverse familjehemsplaceringar och tvångsomhänder-taganden av mig och min storebror och livet var sällan sådär som man önskar barn ska få ha det när de växer upp och ska lära sig att lita på sin omgivning och hitta sina roller i den sociala tillvaron. Jag blev tidigt den där flitiga, duktiga och tysta flickan som anpassade sig till den grad att hon önskade sig osynlig och gjorde det hon trodde att omgivningen mådde bäst av. Min bror tog snabbt rollen som den extroverta typiska pojken i detta sammanhang och tog den mesta av platsen och uppmärksamheten och mitt i detta skulle jag alltså växa upp och lära mig livets gång och hur man hanterar det! Jag utvecklade ätstörningar och depressioner i tidig ålder som fortsatt i olika grader även i vuxen ålder och jag har i dagsläget förbrukad ganska många år av mitt liv på institutioner av olika slag och ständigt i öppenvård med medicinering som tillfälliga lösningar!

Om jag känner mig besviken och ledsen över att bli berövad min barndom kan jag inte annat än säga självklart men jag har till viss del accepterat att detta är en del av mig och den jag är idag och utan det skulle jag ju då alltså inte vara just den jag är idag! Jag tänker att på ett sätt var det en gåva jag fick, att möta två otroligt starka personligheter med så mycket att ge och då syftar jag på mina föräldrar som nu har avlidit genom sina tunga missbruk och det har givetvis utgjort en enorm saknad och tomhet men faktiskt även en slags lättnad över att inte behöva gå med en ständig klump i magen, ständig oro över om de lever eller inte! jag är övertygad om att mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån sina egna förmågor och jag vet att de i sin tur hade tuffa barndomar som satte spår i dem och avgjorde att de inte kunde hantera sig själva och livet på ett optimalt sätt för att kunna ta hand om barn. vad jag även vet är att mina föräldrar älskade mig på sitt sätt och jag älskade dem över allt annat men kan inte på något sätt totalt glorifiera min barndom utifrån det, utan kort och gott mina föräldrar var inte redo för att bli föräldrar och kunde inte ge mig eller min bror det vi behövde.

Att aldrig få känna sig helt trygg eller fri från oro under tiden man ska lära sig lita på omvärlden sätter djupa spår och med detta liv jag levt har jag mött många trasiga människor och de har i sin tur satt spår hos mig och allt detta är givetvis en stor del av mitt dåliga mående och jag kommer kanske aldrig riktigt bli helt fri den men hoppas jag fortsätter smått acceptera det som varit och se att jag har fått med mig en kunskap man inte någonsin kan läsa sig till och genom detta har jag en stor förståelse för många människor!

För att avrunda detta på något sätt kan jag summera och konstatera att jag kan se tydligt att min otrygga barndom format den självdestruktiva hantering av livet som jag har och jag önskar att ingen ska få ha det som jag haft det eller har det men vet också att det finns mycket hjälp och stöttning att få och man klarar så mycket mer än man tror. Jag hoppas att en dag ska jag kunna försonas med mitt inre och leva, inte bara överleva!

Barndomen, del 1

Tema: Barndomen

Del 1 av 2
Skribent & redaktör: Pia Ejeklint

Någonting vi alla har bakom oss i olika färger, former och storlekar. Någonting som lagrats tillsammans med en hel del annat i burken vi kan kalla förflutet eller dåtid. Någonting vi kan plocka ut ur vårt minnesförråd när vi vill minnas eller låta bli att ens röra det när vi inte vill minnas. Någonting vi kanske helst skulle vilja radera ibland och andra gånger få chansen att trycka på repeat och uppleva det igen.

Min egen barndom plockar jag gärna fram lite då och då ur min minnesburk och ibland kan jag önska att den där repeatknappen fanns så att jag faktiskt skulle kunna få uppleva vissa delar igen men det får fortsätta vara en önskning och jag får frossa i gamla foton och gamla videoband som pappa filmat.

Långt ifrån alla har haft en oproblematisk barndom och när man talar om psykisk ohälsa drar man lätt den förhastaste slutsatsen att barn och ungdomar som inte mår bra har en hel del trassel bakom sig. Det talas om psykisk ohälsa i den övriga familjen, kanske alkohol- och drogmissbruk eller fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp. Har du knöliga knutar i din barndom, din bakgrund så kan andra människor ha överseende och faktiskt förstå om ens fasad rämnar tillslut, om man drabbas av svår ångest och väljer självdestruktiva handlingar för att slippa den. Men om du inte varit utsatt för några övergrepp alls, om dina föräldrar är psykiskt stabila och du aldrig växt upp i alkohol- och drogmissbruk, kan människor på samma sätt då förstå när du av olika anledningar drabbas av samma svåra ångest och väljer att hantera den genom självdestruktiva handlingar. Kanske.

Bland alla barn, ungdomar och vuxna som på ett eller annat sätt har skadat eller skadar sig själva så finns det förmodligen många som faktiskt bär på det där trassliga garnnystandet i bagaget men man ska också minnas att säkert lika många bär på en näst intill fläckfri barndom. När man ramlar in i ångesten och av olika anledningar väljer självskadebeteende som utväg när man inte ser någon annan nödutgång så bär man redan där och då på tunga doser skuld och när man dessutom har blanka blad i bagaget och äntrar en värld där trassliga bakgrunder är standard börjar blodomloppet pumpa skammen runt i kroppen och ens fläckfria barndom börjar nästan göra ont när man i sitt stilla sinne undrar om man faktiskt har rätt att må lika dåligt som de med ett nedfläckat förflutet, om man faktiskt har rätt att må dåligt alls.

Men oavsett bakgrund och barndom, oavsett om vi vill minnas vårt förflutna eller inte, så står vi på samma jordklot och delar samma syre. Oavsett nedfläckade minnen eller ej så möts våra vägar och om frågan om vilka som har rätt att må så pass dåligt att man någonstans ser ett självdestruktivt beteende som ens enda utväg dyker upp så är svaret enkelt; vi har alla samma rätt till tårar och inombordssmärta, oavsett trassel i vår barndom eller ej.

Under veckan kommer jag att publicera ännu en text med temat Barndomen för att därefter lämna över till Åsa Pehrsson och nästa veckas tema; Studenten.

Den ideala självskadaren

Tema: Mellan stolarna - Bilden av självskadaren

Del 2 av 2
Redaktör & skribent: Rebecca Willén
Foto: Jenny Luks




Det finns manliga fängelseinterner som självskadar. Den vanligaste metoden lär vara att skära sig. Det finns också många kvinnliga missbrukare som är ätstörda. Den vanligaste formen av ätstörning inom den gruppen är bulimi. Är missbrukarnas och internernas problematik i grunden annorlunda än för unga flickor som skär sig? Eller är det bara symtombilden som är mer komplex?

Vad jag vet finns det inget enkelt svar på den frågan. Förmodligen är dock skillnaderna inom respektive grupp större än de mellan grupperna.

Jag tror det går att skönja en bild av en 'ideal självskadare'. För att beskriva det idealet kan man utgå ifrån vad Nils Christie, kriminolog från Norge, målat upp för bild av ett idealt brottsoffer. Enligt Christie är ett idealt offer svagt, involverat i en respektabel aktivitet, på väg till en plats som hon/han inte kan förebrås för, i förhållande till offret är gärningsmannen överlägsen och kan beskrivas med negativa termer, offret känner inte gärningsmannen och de har ingen relation till varandra.

I jämförelse skulle en ideal självskadare kanske kunna beskrivas som en ung flicka, inte prostituerad, kriminell, missbrukare eller på annat sätt "moraliskt tveksam" till sin person eller sitt beteende, hon skadar sig själv men inte andra, i bagaget har hon en traumatisk händelse som utlöst hennes själsliga smärta, hon umgås inte i "fel" kretsar.

Ju mer man avviker från bilden av det ideala brottsoffret ju svårare har det visat sig bli att t.ex. få brottsofferstöd, information om vilka rättigheter man har, ekonomisk ersättning och omgivningens stöd. Ju mer man avviker från bilden av den ideala självskadaren ju svårare blir det att få behandling, ideellt självhjälpsstöd, representation och att möta förståelse från omgivningen?

Var kommer det ifrån att vi så gärna delar in människor och företeelser som antingen goda eller onda, antingen oskyldiga eller skyldiga? Kanske beror det delvis på att människor i allmänhet har svårt för att bearbeta motsägelsefull information. Istället förlitar vi oss för det mesta på förenklade tankesätt för att ge vår hjärna utrymme att hantera mer information samtidigt. Det är energisparande och viktigt att vi fungerar så. Men jag tror det är minst lika viktigt att vi känner till att det är så vi fungerar så att vi ibland kan stanna upp och ifrågasätta vilka förenklade tankesätt vi använder oss av. Kanske kan vi då försöka sortera bort de vi kommer fram till inte är särskilt användbara eller som är moraliskt oförsvarbara.

Tänk dig en arbetslös småkriminell man kring fyrtio som på helgerna dricker sig berusad för att kunna skära in blodiga ord i sina armar. Hur hjälper vi honom på bästa sätt? Hur hjälper vi den prostituerade femtioåriga kvinnan som växlar mellan att hetsäta och bränna sig för att handskas med sitt liv? Var inom diskussionen om självskadare och ätstörda finns det plats för dessa människor? Hur möter vi dem? Är det vår syn på begreppen självskadande och ätstörningar som behöver modifieras och bli mer inkluderande eller är det människorna som borde maka lite på sig så att de blir lättare att placera in någon annanstans? Är det viktigt att de placeras in just någon annanstans?

Bilden av självskadaren

Tema: Mellan stolarna - Bilden av självskadaren

Del 1 av 2
Redaktör & skribent: Rebecca Willén

Föreställ dig en person som självskadar. Skapa dig en bild av den här personen i din tanke. Vad är det för en slags människa? Kön? Ålder? Hur ser personen ut? Om man bortser från hur personen mår - är det någon som har lätt eller svårt för sig i skolan? Vad använder den här människan för slags metod för att skada sig själv? Föreställ dig en person som har en ätstörning och ställ dig samma frågor igen. Vad är det för slags människor som dyker upp i din tanke? Var kommer din bild ifrån? Tror du att din bild av självskadaren kan få några slags konsekvenser, för ditt eget liv eller andras?

- Har du självskadat någon gång? frågade jag en medelålders kvinna för några år sedan.
- Nej aldrig, blev hennes spontana svar, men så efter viss tvekan: När jag var i tjugo års åldern brukade jag riva mig i ansiktet av förtvivlan. Men inte är det självskadebeteende eller..?

Sedan slutet av nittotalet har självskadande blivit ett alltmer välkänt begrepp och nästan synonymt med begreppet är "unga flickor som skär sig". Kunskapen inom vården kring självskadande ökar sakta och behandlingsmöjligheterna likaså. Men gäller detta också för de personer som faller utanför bilden av 'den självskadande patienten'?

En annan kvinna jag kände berättade en gång om hur hon skar sig i handlederna under åttiotalet och hon pratade om det som pinsamma minnen, halvhjärtade självmordsförsök.
- Men ville du dö då? frågade jag.
- Klart jag inte ville, blev hennes självklara svar.
Men då är det ju inte självmordsförsök eller hur? Då är det självskadande. Denna kvinna faller inom ramarna för bilden av självskadaren, förutom det faktum att det rörde sig om fel årtionde. Därför förblir hennes erfarenheter pinsamma hysteriska utbrott. Och kanske var det istället för att fortsätta självskada som hon senare kom att välja destruktiva relationer med män där misshandel förekom? Hade hon möjligen fortsatt skära sig om hon istället varit tonåring på 2000-talet? Eller hade hon möjligen kommit att göra både och?

Varför ska man diskutera det här? Är det viktigt om vissa hamnar utanför någon slags stereotypisk bild av en självskadare? Jag menar att det är viktigt. Dels för att jag tror det finns många människor därute som egentligen borde definiera ett eget beteende som självskadande men som inte gör det på grund av att det inte ingår i deras bild av vad det innebär. Därför kanske de inte heller söker den hjälp de behöver för att gå vidare, eller också börjar de ta till sig de metoder som överensstämmer med deras bild - för att få den hjälp de behöver. En människa som river sönder sina ben för att skada sig kanske i så fall skulle börja använda vassa föremål istället, i hopp om att bättre kunna beskriva sin smärta - "Jag har ett självskadebeteende". Självskadande är ju ett begrepp numera, något att förhålla sig till precis som en diagnos. Dels tror jag det är viktigt att diskutera våra fördomar om självskadande individer för att bättre förstå vad det handlar om, och därmed kunna hjälpa människor ur det mörkret och att skapa sig mening och livslust.

Man behöver hjälp och stöd för att komma tillrätta med ett tungt liv och ett självskadebeteende. Oavsett ålder, kön, etnicitet, yrke, fysisk kapacitet och funktion, oavsett om man också är självdestruktiv på andra sätt eller inte. Likaså behöver man hjälp oavsett vilken metod man använder för att skada sig; må det vara vassa föremål, medicinöverdoser eller ens bara händer. Men om man inte lever upp till 'bilden av självskadaren' riskerar man hamna mellan stolarna för behandling och man riskerar också bli bemött med förvåning, ointresse eller förakt från såväl vårdgivare som privat av människor i ens omgivning; "Du beter dig som en flicka", "Men du som är så gammal borde ju veta bättre", eller kanske "Var inte så hysterisk - kan du inte bara klippa naglarna"...

Inom såväl vård och behandling som bland var och en av oss som i våra liv möter anhöriga, vänner, kollegor eller grannar som mår dåligt, så behöver vi öka vår förståelse för människans unikhet och förståelsen för att vi alla på väldigt olika sätt ger uttryck för vårt inre. Vi behöver öva oss på att möta varje människa där hon är och våga se henne i sin nyanserade helhet.


På torsdag skriver jag ett andra inlägg på det här temat och diskuterar 'den ideala självskadaren'. Därefter blir det strax en ny vecka och då presenterar Pia Ejeklint sitt tema; "Barndomen".

Diagnoser del 2: "Jag var inte galen, jag hade ju 'bara' Borderline"

Skribent: Pia Ejeklint

Redaktör: Amanda Duregård

Tema: Diagnoser

De två åren jag tillbringade i öppen och sluten vård för barn och ungdomar (BUP) pratades det relativt lite om diagnoser då läkarna inte gärna ville diagnostisera barn och ungdomar under 18 år. Borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, fanns uppe på tal redan då och jag kan inte minnas exakt när jag fick svart på vitt att det var en av de diagnoserna jag hade. Som 18-åring i min kontakt med Borderlineenheten på Karolinska sjukhuset i Solna, Stockholm, gjordes en utredning av en rad olika diagnoser och delar av utredningen var självskattningspapper som jag själv fyllde i, andra delar var frågeställningar från terapeuten som jag skulle svara på, ofta skatta på en skala även där.

Borderlinediagnosen blev någonting positivt för mig eftersom jag efter att jag diagnostiserats med den också fick precis den hjälp jag behövde, rätt hjälp för min typ av sjukdom, för mina symtom. Personligen var diagnosen i början en väg till rätt hjälp och visst kändes det någonstans också som en lättnad – jag var inte galen, jag hade ju ”bara” Borderline.

Tack vare att jag diagnostiserats med Borderline fick jag också behandling för det i form av DBT (Dialektisk beteende terapi) i två omgångar under flera år med både individuell terapi och färdighetsträning i grupp. För några månader sedan avslutade jag min behandling på Borderlineenheten och i samband med detta gjordes en ny skattning av olika diagoser, precis som den utredning jag gick igenom när jag skulle diagnostiseras. Under den här skattningen fann vi att några diagnoser fortfarande hängde kvar en aning och kom fram till att de förmodligen kanske alltid kommer att göra det. Däremot uppfyllde jag inte längre alla kriterierna för Borderline personlighetsstörning och där fick jag också den diagnosen avskriven.

Att jag egentligen inte längre har Borderline har inte förändrat så mycket precis just nu för även om jag inte uppfyller kriterierna så behandlas jag som borderlinepatient inom psykiatrin. Det är inte helt lätt heller att bara droppa det som varit ens identitet under så många år och om någon sneglar på mina armar och frågar mig idag vad jag har eller har haft för sjukdom så brukar jag svara; ”jag har mått väldigt dåligt och skadat mig själv men idag mår jag bra”. I de lägena låter jag borderlinediagosen bara vara ett ord på papper, avskriven eller ej.