Shedo-träffar

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två

 Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara medlem i shedo och aktiv på forumet bland annat har sina fördelar. Man kan skriva med personer som upplevt likasinnade saker, som har på ett ungefär samma problem som en själv och som faktiskt förstår mer än vad någon annan som inte varit i samma situation. Man känner sig inte lika ensam om sina problem och man kan peppa varandra till ett bättre liv. För det finns solskenshistorier med personer som faktiskt kommit ur sina sjukdomar och destruktiva beteenden.

Sommaren 2009 var jag på min första träff med shedo. Jag var riktigt nervös, för jag hade aldrig träffat någon av medlemarna tidigare - bara skrivit med de flesta av personerna på forumet så det var ju klart att man var nervös över att komma dit. Jag tänkte flera gånger på tåget ner till Göteborg att jag skulle hoppa av och åka tillbaka för vad hade jag där att göra? Alla känner säkert alla redan och jag kommer stå där som ett fån.

Men jag tog mig faktiskt i kragen, ryckte upp mig och fortsatte min resa. Och när jag klev av tåget och sen träffade shedo-folket så klickade det med en gång. Det kändes som man redan kände varandra, och på ett sätt så gjorde vi ju faktiskt det. Vi hade läst varandras historier, peppat varandra genom forumet osv.

Den helgen i juli, 2009 blev det många skratt och mycket leenden. Man kunde vara sig själv, och det gjorde ingenting om man mådde dåligt och kanske kände sig ledsen för stunden för det var ingen där som dömde en. Alla visste ju hur det var, och man peppade bara varandra och försökte att distrahera tankarna och umgås.

Vi spelade mycket spel och pratade. Och lärde känna varandra helt enkelt.

Jag är så glad att jag blev medlem i shedo och att jag faktiskt vågade åka på träffen & jag fortsatte sen att faktiskt åka på sommarträffen året där på - för jag har träffat många fina vänner som jag längtar efter att få träffa igen.

Att tänka tillbaka på dessa träffar får mig att le. Träffa människor som bryr sig och som vet hur det är att kämpa i motvind.

Tema: det som får oss att le för ett ögon blick eller två

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två

 Redaktör: Emelie Jonsson

När jag har en dålig dag och är i en mörk svacka brukar jag försöka distrahera mig med att kolla på några youtube-klipp som får mig att le och kanske till och med brista ut i skratt.

Jag brukar också kunna leta fram några roliga historier, kolla på "tjuvlyssnat", eller "felsms". Det är sådant som får mig att må lite bättre för stunden och kunna distrahera mig och det är också ett bra tidsfördriv.

Vad brukar ni göra för att få er att le när ni är nere i en svacka? Eller bara få er distraherade och kanske ett bra tidsfördriv.

Skicka in era tips till shedo.blogg@gmail.com så tipsar vi varandra.

Jag kommer i veckan försöka dela med mig så mycket jag kan av mina egna tips,

så håll utkik.

Jag letade fram mina pennor igen

Skribent: Moa Andersson
 Tema: När kreativiteten tar över
 Redaktör: Emelie Jonsson

foto: privat

Jag slutade egentligen rita någon gång i högstadiet. Som liten ritade jag jättemycket - så som många barn gör - men när jag blev äldre och brydde mig mer om hur det såg ut var det inte lika roligt längre. När jag började få betyg på bilderna ritade jag nog aldrig utanför skolan och när bildläraren på gymnasiet talade om hur dålig jag var lade jag ner färgpennorna för gott. Trodde jag.

Tills i år.

När jag började må sämre igen i höstas började jag pyssla mer för att skingra tankarna. Det var skönt att jobba med händerna på något kreativt sätt. Jag tittade mycket på teckningar på nätet och önskade jag kunde måla. För ett par månader sedan bestämde jag mig, köpte ett ritblock och nya tuschpennor (som inte var uttorkade, till skillnad från våra gamla). Jag grävde fram akvarellblocket jag fick någon gång runt 1997, och blyertspennorna jag fick under sena tonåren men aldrig ens öppnade. Sedan började jag rita igen.

foto: privat

Det spelar ingen roll om jag ritar bra eller dåligt, bara jag får rita utan att någon kommer med massa kritiska åsikter. Det är skönt att sitta och skapa något med händerna, något jag kanske inte kan göra med en kamera. Skriva och fota gör jag gärna och visar upp, men ritandet är bara för min egen skull. Det kan vara tankar, känslor eller saker från böcker och filmer. Vissa teckningar skulle jag knappt våga visa för någon. De är för privata, föreställer tankar för långt in i hjärnan.

Men jag har dem iallafall i skrivbordslådan.

För mig själv.

Smink och håruppsättningar

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: När kreativiteten tar över
 Redaktör: Emelie Jonsson

Som jag skrev tidigare i veckan så finns det många saker jag kan göra för att få bort kliandet i fingrarna efter att göra något kreativt. Men i detta inlägg tänkte jag fokusera på smink och hår.

Något jag brukar göra när jag känner att jag behöver göra något kreativt är att sätta mig ner vid mitt sminkbord och bara skapa helt enkelt. Jag testar ett nytt sätt att sminka mig på, testar olika färger och bara har kul med smink helt enkelt. Jag älskar färger och att testa nya sminkkunskaper.

Ibland kan jag söka på internet efter något nytt att testa, vissa bloggare brukar lägga upp videobloggar om olika sminktips som jag ibland brukar testa. Och det är alltid kul att prova något nytt med både smink, men också håruppsättningar. Visst är det tråkigt att se ut precis likadan varje dag - precis samma make-up, och håret precis likadant. Så brukar det vara för mig i alla fall. Så det är kul att prova något nytt och testa olika saker för att se om man passar med det nya.

Varför göra samma sak med håret varje dag, när man kan testa så många nya saker. Både extrema men också helt vanlig vardagslook.

Här får ni lite inspiration från weheartit.com

Fotografera för att få utlopp för det kreativa

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: När kreativiteten tar över
 Redaktör: Emelie Jonsson

Att fotografera får mig att stilla kliandet i fingrarna efter något kreativt.
Ibland kan jag gå ute och svära över att jag kanske glömt kameran eftersom jag kanske just vid ett ögonblick ser något som jag bara borde fotografera. Barn som springer och hoppar i vattenpölar, ett äldre par som håller handen, fåglar som flyger över huvudet på mig eller ballonger som lyfter från marken.

Ja ni förstår nog min tankebana. Så här ska jag nu bidra med lite foton. Mest spontana bilder som jag faktiskt är hyfsat nöjd över.

Tema: När kreativiteten tar över

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: När kreativiteten tar över

 Redaktör: Emelie Jonsson

Denna veckan tänkte jag att vi ska vara kreativa. Ta fram den kreativa ådran jag tror många av er har, vissa kanske har den framme ofta och vissa av er kanske har den gömd långt bak men försök att plocka fram den.

Det kan vara vad som helst. Du kanske skriver någon text, skicka då in den till oss. Eller du kanske klipper och klistrar? Fotar? eller kanske pysslar du med någonting annat. Skicka in bilder, texter eller instruktioner till något du pysslar med.

Denna veckan kan vi alltså tipsa varandra med kreativa idéer och visa varandra vad som finns att göra för att skingra tankarna. Plocka nu fram den kreativa ådran och inspirera andra och kanske till och med inspirera dig själv med något du inte trodde du kunde göra.

Som vanligt skickar ni in material till våran mail på: shedo.blogg@gmail.com

Hemmaspa

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

 Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Här i söder är himlen blygrå och regnet har vräkt ner nu under kvällen, ackompanjerade av åskans mullrande. Själv tycker jag det är supermysigt med åska och piskande regn då och då.

Idag har jag varit en vän till mig själv genom att skämma bort kroppen med lite hemmaspa. Jag gjorde en hårinpackning, lade en ansiktsmask och använde mig av en bodyscrub som doftar av persika och mango!

Förut brukade jag aldrig hålla på med sånt här, jag tyckte det var "trams". Men faktum är att när du tar lite extra hand om din kropp så bekräftar du den samtidigt. Ofta tar vi vår kropp och dess funktioner för givet, så visst känns det bra att ge något tillbaka!

Jag önskar jag hade råd att gå till en massör någon gång i månaden, det hade verkligen varit välbehövligt eftersom jag har en tendens att gå och spänna mig. Ett ganska vanligt problem, tänk om vi kunde lära oss att slappna av lite mer. det hade varit en win-win situation!

Hur brukar du ta hand om din kropp? Lämna en kommentar och berätta! :)

Egen tid!

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Ett halsband jag gjorde till en vän för ett par månader sen.

Idag har jag varit än vän till mig själv genom att jag spenderat flera timmar med att pyssla med något jag tycker om. Nämligen smyckestillverkning! Jag tycker att det är viktigt att man tar sig tid att få hänge sig åt sina intressen och hobbys, oavsett hur schemat ser ut. Ett par timmars lucka har vi förhoppningsvis någon eftermiddag. Se till att du planerar in någonting som gör dig glad! Ta en promenad och fotografera, ta fram målarblocket, sätt dig och skriv om ett valfritt ämne, träffa en vän eller någonting annat som inte bär etiketten borde eller måste.

Slå bort alla invändningar som smyger sig in i ditt sinne, gör det klart för alla, inklusive de tveksamma tankarna att det här är din tid! Och att det inte spelar någon roll om du inte hunnit dammsuga, eller vikt tvätten! Det finns en morgondag, du kan göra det då.


Här kommer en liten lista som jag har plockat ihop! Helt enkelt lite förslag på vad du kan fylla din egen tid med, jättebra när den där borde-rösten försöker övertala dig att du ändå inte har något intresse eller en hobby, så du kan ju lika gärna städa!

• Måla, du behöver inte vara en konstnär för att använda färger!
• Skriv om ett valfritt ämne, eller på ett påbörjat skrivprojekt!
• Samla ihop gamla tidningar, utrusta dig med en sax och klipp ut bilder, ord och meningar till ett kollage!
• Fotografera!
• Sätt dig i favoritfåtöljen med en kopp te/kaffe och läs en tidning/bok.
• Sticka, virka, sy!
• Måla om en möbel, en kruka eller något annat kul!
• Gör ett smycke!
• Se en film du velat se länge! Se till att ha popcorn, godis, eller något annat! Ja och något gott att dricka!

 


Fyll gärna på listan med egna förslag i kommentarsfältet!

Ta hand om sig själv när man är frusen och inte riktigt kry.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Den här dagen har varit lång, jag har inte känt mig särskilt kry och har spenderat den mesta tiden nerbäddad i sängen med frossa. Som en vän till mig själv måste jag se till att jag ändå får i mig näring. För om min vän var sjuk hade jag lagat en soppa åt henne, se till att hon dricker vatten för att få vätska i sig. Så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Trotts att jag var frusen och inte hade någon aptit så tog jag mig upp och gjorde en enkel grönsakssoppa.


Det är ett sätt att vara en vän till sig själv :)




Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Onsdag: Att unna sig, och skippa måsten och borden!

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.


Idag unnade jag mig att äta lunch ute på stan med en vän. Det blev bakad potatis, en favorit just nu! :) Enkelt och gott, och det blir lite extra trevligt att avnjuta lunch man inte lagat själv!

Efter lunchen gick vi till Erikshjälpen, där jag bland annat hittade en hel bunt med inredningstidningar som jag köpte! Jag älskar att bläddraÄlskar att bläddra igenom sidor

Jag hade tänkt ta itu med lite hushållsarbete, men jag kände mer för att få bläddra igenom alla sidor med inspiration så kröp jag helt enkelt ner i soffan med en kopp te och gjorde precis det! Disken står kvar imorgon också och att prioritera sig själv före hushållsarbete är väldigt passande vissa dagar! ;)

Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Tema: Att vara en vän till sig själv

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Det är svårt att ta hand om sig själv när man är full av självförakt. Jag vet, för jag har varit där och jag var verkligen usel på att vara snäll mot mig själv. Jag tyckte mig helt enkelt inte vara förtjänt av vänlighet och omtanke. Jag hade en ständig följeslagare, Herr Självförakt var hans namn. Det fanns ingenting poetiskt eller magiskt med hans närvaro i mitt liv. Tvärtom, han gjorde min verklighet smutsig och ful, och han var expert på att få mig att tycka illa om mig själv.

Herr Självförakt viskade i mitt öra om hur oduglig och fruktansvärt värdelös jag var. Jag trodde på alla ord han sa, tillslut blev hans tankar om mig mina. Självföraktet växte sig allt starkare och det resulterade i att jag inte kunde ta emot hjälp, jag var inte värd att må bättre. Jag tillät mig inte att bli tröstad, ta emot kramar och anförtro mig någon. Allt som kunde vara snällt gentemot mig själv var strängt förbjudet. Jag trodde mig inte vara värd det.

En dag gick det inte längre. Allt jag ville var att någon skulle hålla om mig, en axel att luta mig mot. Någon att prata med. Jag befann mig på en låst avdelning långt hemifrån och hade insett att jag inte skulle kunna manipulera mig ut. Jag insåg att jag var fast där bakom de låsta dörrarna. Jag hade ett beslut att ta. Leva eller ge upp och dö?

Efter att ha vänt och vridit på det i vad som kändes som en evighet bestämde jag mig för att leva. Att ge livet en chans, att satsa allt för att ta mig ur mörkret jag levt i så länge.

Steg ett innebar att jag måste börja ta hand om och vara snäll mot mig själv. Hur skulle jag annars kunna ta mig tillbaka till livet? Det var dags att häva hyreskontraktet och vräka Herr självförakt. Han var tvungen att flytta ut min kropp och min tankeverksamhet genast!

Jag var väldig omhändertagande och förstående mot mina vänner och medpatienter. Och för att jobba runt mitt självhat Herr Självförakt planterat inom mig och som sa åt mig att jag inte var värd tröst, värme och kärlek bestämde jag mig för att se mig själv utifrån, kliva ur mig själv för att distansera mig från min känsla av att vara ovärdig omtanke. På så sätt lyckades jag "lura" mitt självförakt och jag kunde ta hand om mig själv som jag skulle ta hand om en vän när hon var ledsen och mådde väldigt dåligt.

Jag tillät mig själv att släppa på den där förbannande självbehärskningen och få gråta ut. Jag tillät mig att ta emot tröst och att få stanna kvar i känslan av förtvivlan som släpptes lös med min gråt. Den där gråten som aldrig tycktes ta slut. När snyftningarna började avta var näsan täppt, ögonen var rödgråtna och svullna och tröttheten sköljde över mig där jag låg i efterdyningarna av den inre översvämning. Jag somnade av utmattningen, och när jag vaknade igen kände jag mig lugnare. 

Ett annat sätt att vara en vän till mig själv var att bekräfta att mina känslor var berättiga och logiska. Att det var okej att jag var ledsen. Jag hade så mycket att gråta över. Och att gråta är inte att visa sig svag - tvärtom! Att gråta är en styrka. Ett sätt att hantera en jobbig situation eller en stark känsla. 

Jag bestämde mig att satsa på terapin, att ta emot den hjälp som erbjöds mig. För visst hade jag uppmuntrat min vän att greppa alla framsträckta händer! Jag hade peppat henne att ge livet en ärlig chans! Så jag bestämde mig för att gå till terapin och göra mitt bästa, och inte ge upp vid de första motgångarna. 

Det låter så enkelt nu när jag skriver om det, men inom mig var det väpnat krig. Det gick åt mycket energi bara för att inte sätta krokben på mig själv. Det tog tid att bryta det negativa tankemönstret. Det är ingenting som går att förändra över en natt, men det går!

Så bli er egen vän! Ta hand om er själva. 

• Tillåt er att släppa fram gråten! Bekräfta era känslor. 

• Våga ta plats, för du har en plats i livets alla skeden som är din! Bara din! Så låt inte din plats stå ekande tom! 

• Prata med någon om hur du mår och hur du tänker och känner. Våga be om hjälp och ta emot hjälpen när den erbjuds.

• Bädda ner dig i soffan eller sängen och tillåt dig att släppa alla borden och måsten för en stund. Slappna av och andas. 

• Avsett tid till att gör något ni tycker om. Ta en promenad, släpp lös kreativiteten och pyssla, måla, skriv, klipp och klistra kollage! Prata med en vän i telefon, baka bröd eller varför inte en tårta! Sätt dig i favoritfåtöljen och läs i en bra bok!

• Se en film som får dig på bra humör eller varför inte se en film du vet att du kommer gråta till! För det är skönt att släppa på självbehärskningen och låta tårarna rinna ibland. 

• Se till att får i dig mat så att kroppen får den energi den behöver för att bära dig genom dagen. Hjärnan behöver också energi. Dels för att kunna behålla fokus och koncentration en längre tid men även för att kunna tänka logiskt och rationellt.

Jag vill att Du som läser det här funderar på hur Du kan börja vara snällare mot dig själv. Försök att göra minst en bra sak för dig själv varje dag! Om så bara för den här veckan! Du har ingenting att förlora, och mycket att vinna! 

Jag lovar att uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta för er på vilket sätt jag har varit snäll mot mig själv under dagen!

 

Är du en vän till dig själv? Vill du bli det? Vilka tankar och känslor väcker texten du just läst? Vill du dela med dig av dina egna funderingar kring ämnet? Har du fler tips på hur man kan vara en vän till sig själv?

Skriv ner era tankar och funderingar kring ämnet och skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com 

Det går mot det bättre, även om man oftast inte kan se det själv

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Det blir bättre
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag föddes en varm sommardag och året var 1989. Det är snart 22 år sedan och dessa åren har inte varit enkla, jag har fått kämpa mig framåt och jag har slagits med elaka tankar om mig själv. Jag har alltid trott att jag inte duger, att jag är annorlunda och inte värd det som andra är värda.

Jag blev sjuk när jag var 14 år, men jag vågade inte ta hjälp förrän året jag skulle fylla 20 år. Sedan den dagen jag tog steget mot att ta emot hjälpen som finns så har vägen här inte heller gått rakt, det har svängt en hel del men det går mot det bättre - helt säkert!

Emelie, 14 år.

När jag tänker tillbaka till tiden jag var som sjukast så ser jag framsteg. Det är svårt att se sina framsteg när man är mitt i sin sjukdom - men eftersom jag har kommit en bra bit in på min behandling så kan jag se fina framsteg så som att jag klarar av att vistas ute mer än jag gjorde förut. Jag orkar umgås med vänner, jag kan också prata mer om hur jag mår och prata mer om mina känslor och tankar, vilket jag inte kunde göra när jag var som sjukast.

Idag, 22 år gammal är jag fortfarande i en kamp mot självskadande och ätstörningar. Men jag är på god väg, och jag kan faktiskt säga till er som kanske är mitt uppe i eran sjukdom och kanske inte kan se det, men jag är nog ganska säker så att jag faktiskt kan lova att det blir bättre. Ta vara på hjälpen som finns och våga att prata om det sjuka - NI är inte ensamma.

Det blir bättre

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Det blir bättre

 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har tänkt och tänkt igen, funderat över veckans tema ett bra tag. Men så igår kväll när jag satt och kollade på tv3s program "Det blir bättre", där olika kända personer berättar om sina svåra tider.

Igår var det Linda Lampenius som berättade om sin tid med olika ätstörningar och jag blev berörd och grät i röda fåtöljen här hemma. Och det sista hon sa i sitt tal var "Ni som lyssnar nu och lider av samma sak som jag gjorde i flera år. Ni är just nu Linda, men lova mig att ikväll gör något ni aldrig gjort förut. Det blir bättre, det lovar jag."

Så efter detta fick jag förslag till veckans tema. Är det någon som vill dela med sig av en text med inriktning "Det blir bättre". Någon av er som varit sjuk, men blivit fri. Eller någon som varit med om något, men det blev bättre. Det kanske också finns någon där ute som är på god väg att "bli bättre".

Denna veckan ska vi inspirera och ge hopp till alla här ute om att det faktiskt blir bättre.

Skicka gärna in era texter till shedo.blogg@gmail.com, alla texter är välkomna!

Varje framsteg är ett framsteg

Skribent: Yasmine Ejner Lind

Tema: Tankegångar om förbättringar

 Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Ibland vet man det inte ens före någon annan påpekar det. Dessa fantastiska framsteg, du, ja du (!) gör varje dag. Min psykolog brukar säga "det finns inga återfall, bara bakslag". Hon menar på att det inte går att hamna på ruta ett, för mycket har hänt... Däremot kan du hamna i samma sorts tankebanor som då. Tar du dig ur en negativ syn på livet, är det ett framsteg, även om du kan halka tillbaks, tillfälligt. Jag tänkte ge er exempel på tre olika framsteg inte ens jag förstod att jag gjorde. Det var då andra såg det som jag själv började se.

• "Kom du ihåg hur du såg ut första gången du kom hit?" frågade min psykolog och log. Jag undrade var hon ville komma. "Du var perfekt sminkad, satt stel som en pinne, rösten var försiktig och dina rörelser likaså". Nu förstod jag. Och här satt jag, ett år senare, nästan osminkad och utan självföraktet som behövde döljas bakom kajal och puder. Jag log också.
• "Du är så cool" brukar min sjukgymnast säga. Jag som aldrig tagit något sådant till mig, har mest ryckt på axlarna. "Se dig i spegeln!" sade hon en dag då jag utfört solhälsningen med kroppen som en dag inte orkat eller klarat att lyfta på armarna. Och jag ser mig i spegeln. "Du är så cool" säger hon, jag ler. Och tar det till mig. Jag rycker inte på axlarna, analyserar inte någon dold agenda bakom hennes ord, låter inte bli att tro på det. Jag ler, och något i mitt inre säger "jag vet".
• En dag såg bara mina ögon det en mörkrets fånge ser. Ögonen fastnade bara på melankoliska föremål, öronen lyssnade bara på sorgsam musik och känslorna ven av tomhet. En dag klev jag in i E's lägenhet, gick in i behandlingsrummet och fick syn på en tavla med två änglar. "Den där tavlan var fin, den har jag inte sett förut!" sade jag glatt. "Inte dina nya ögon" sade E, "den där tavlan har jag haft i flera år..."

Sådana framsteg är väldigt, väldigt viktiga att se. Viktiga för anhöriga att påpeka, viktiga för den drabbade att ta till sig. Och inga framsteg är för små. Att le åt en komplimang kan många se som en enkel grej, inget att förstora upp... Men för den som känt den självföraktande handens grepp slita åt sig komplimangen och kasta den i närmaste skräpkorg, för den är det där leendet betydande. Ta ett block. Döp den till "mina segrar" och skriv upp allt du inte klarat förut, men som du gör idag. Det kan vara vad som helst. Kanske handlade du konstruktivt istället för destruktivt då ett hinder uppstod? Kanske log du åt din spegelbild, istället för att förakta? Kanske såg du något i ljus betoning du aldrig sett förut? Skriv!

Glöm aldrig ditt värde. Glöm aldrig den du är bakom självföraktens mask, bakom den finns ett ljus starkare än solen. Bär fram dina framsteg, se dem, ta lärdom av dem, le åt dem, kom ihåg dem. Jag ska ge er ett citat som nu sitter på kylskåpsdörren:

Tankegångar om förbättringar

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Tankegångar om förbättringar
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

 

Yasmine Ejner Lind -11

Tänk dig att du stukat foten. Smärtan är ihållande och du är ständigt påverkad. En dag, liksom vaknar du upp. Du inser plötsligt att du inte alls tänkt på smärtan och stukningen på länge, och att du nästan glömt hur ont det en dag gjorde. Detta har väckt en tanke hos mig, och går att överföra på själslig smärta. Jag kan plötsligt vakna upp då jag utför något jag tidigare inte klarat, och tänker men vänta lite nu?

Jag upprepar och ältar för mig själv. Vad sade jag till kvinnan i butiken egentligen? Var jag för korthuggen? Tycker hon att jag verkade avfärdande? Såg jag inte henne i ögonen tillräckligt? Jag analyserar varje bråkdel av samtalet, med ångesten värkande i bröstet. Jag öppnar snabbt dörren, går in. En tagg har fästs sig i hjärtat, och de självföraktande tankarna maler på. Vad gör jag? Jag försöker för mig själv räkna upp, låt oss säga, fem bra saker med samtalet. Övertygar mig själv om att kvinnan inte tycker illa om mig, än mindre har fått ett spår i sig, av det jag sagt eller det faktum att jag inte mötte hennes ögon. Plötsligt vänder jag spiralen. Fler och fler positiva delar av samtalet speglar sig i mitt medvetande, ångesten lättar, och jag slår mig ned på soffan med en kaffemugg i handen.

Det kan dröja timmar, dagar, veckor av sådana händelser innan någonting vaknar inom mig. Vad hade jag gjort tidigare, då något sådant hänt? Jag hade ältat det i timmar, sjunkit ned i den mörka spiralen där jag bara upptäcker fler och fler fel i samtalet och självföraktet hade slagit till i mig. Det hade slutat med vår fiende, eller den jag då hade kallat "vänskapsfiende", självskadandet... Vilket i sin tur hade lett till ännu mer självförakt, och skuld, att jag ännu en gång fastnad i beteendet. Det ena föder då det andra, och sjukdomen hade segrat. Varje dag du kan tänka på detta sätt, för varje ångestklump du kan mota bort utan destruktivitet, är en seger. En stor seger!

Nu undrar jag; har ni också helt sonika vaknat upp, och kommit på er själva med att hitta en konstruktiv väg ut ur mörkret? Har ni haft plötsliga tankegångar om förbättringar, en själsig stukning som läkt? Berätta!

Skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Senare berättar jag om fler själsliga stukningar jag upptäckt ha helats, och ger er en övning som kan hjälpa!

Att våga leva

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Mitt liv har kantats av svåra val. Många gånger har jag valt fel, inte orkat fortsätta.
Jag har önskat mig en ny början. Ett nytt liv. Att få födas på nytt, som någon annan. Vem som helst - bara inte som mig själv, som Elin. Livet har under många år känts så otroligt hårt och tröstlöst.

Jag var rädd för att välja livet. Det var så mycket enklare att bestämma sig för att dö. Men inte ens det kunde jag lyckas med! Jag kände mig så värdelös och så överflödig. Jag var inte bäst på någonting!

Jag kom till en punkt då jag var tvungen att ta ett beslut. Leva eller dö. Dö eller leva? Är det så enkelt? Svaret är nej. Jag tänkte över. Tänkte om. Tänkte att jag kanske... Kanske om jag skulle försöka mig på att greppa tag i livet? Vad hade jag att förlora? Hade jag någonsin ens försökt? Det var många tankar som snurrade. Det var ett av de svåraste valen i mitt liv, jag valde att ge livet en chans. Ge mig själv en chans i livet. Att inte ge upp vid en motgång, ett bakslag, ett återfall. Nej jag skulle kravla mig upp efter ett fall, jag skulle resa mig och ta mig fram.

Inget enkelt beslut. Men ett beslut som vägde tungt. Ett löfte - från mig till livet. Ett ärligt försök och tusen försök efter det.

Kampen var lång, vägen slingrade sig fram. Jag ramlade och skrapade upp mina bara knän. Jag grät av uppgivenhet, av rädsla för att jag inte skulle orka ända fram. Jag gick på ostadiga ben. Skakade och svor. Men jag gav mig inte, och det är jag så innerligt tacksam för idag.

För idag är jag den jag vill vara. Jag är Elin, 27 år och nyförälskad i livet.

Lita på dig själv i valen o kvalen!

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Livet val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Måste fundera en stund innan jag finner orden.

Jag känner hur hjärnan söker, som på en stig sig fram mot det som rör valen och vägskälen.

Jag provar formulera tankarna lite i sänder.

Livets alla ögonblick består av val. Val som vi inte funderar så mycket över, som nästan går oss omärkbart förbi. Ett litet val kan få stora konsekvenser, även om det inte hör till vanligheten.

Jag vet inte säkert. Är ingen statistikmänniska, varken gällande mitt eget liv eller i andra sammanhang. Men jag upplever det som att man oftast känner på sig vilka val och vägskäl som är de allra viktigaste.

Ibland känns det som att vägskäl är en rondell och jag bara kör runt, runt runt och funderar. Vet inte vilket håll jag ska åt och har svårt att få överblick över vart de olika avfarterna leder.

Så plötsligt bara vet man eller chansar man och svänger!

 

De största vägskälen i mitt liv har rört barnen.

Mina barns födelse och mitt val att bli mamma tidigt. Andra viktiga val är hur man vill leva gällande relationer, boende och arbete.

Valen är viktiga, vägskälen kan kännas jobbiga.

Men ibland har man bara inget val!

Det kan vara hemskt jobbigt, men också kännas väldigt skönt!

I sina val ska man alltid följa sin egen innersta övertygelse!

Om man kan finna den (den är inte alltid solklar och känns inte alltid så närvarande för min del... men ofta!) så, tror jag att det är den man ska lita på!

Och vi måste även försöka respektera andras val även då vi har svårt att förstå dem.

Det är också en mycket viktig sak att lära sig i livet, tror åtminstone jag.

Tema: Livets val och vägskäl

Skribent:Elin M. Liljeholm
Tema: Livets val och vägskäl
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Att säga att livet enbart består av val vore att ljuga.
Det går däremot inte att förneka att vi ställs inför val dagligen, stora som små. Valen vi gör i vår vardag går ganska omärkbart förbi oss i all hast. Men om vi stannar upp och tänker efter så kan v se hur valen i vardagen radar upp sig:

Gå upp ur sängen - eller ligga kvar en stund till? Vad ska jag ha på mig för kläder idag? Hinner jag äta frukost? Vad ska jag äta i sådan fall? Ska jag ta bilen till jobbet eller ska jag cykla? Vad ska vi äta till middag ikväll? Jag åker inom ICA och handlar efter jobbet, där kanske jag kan hitta inspiration. Åh, smakprover på laxen vid delikatess avdelningen, åh så gott - ja det blir lax ikväll!

Ofta är valen så vardagliga att vi inte riktigt lägger märk till hur många val en dag innehåller, och tur kanske det. Om vi stannade upp vid varje val och velade fram och tillbaka skulle vi inte få mycket gjort. Man får helt enkelt välja vilka val som känns viktiga att tänka över.

Jag pratar om de stora och ibland livsavgörande valen, då det kan vara en god ide att tänka över sina alternativ om och om igen. Kanske lista för- och nackdelar, diskutera det med en vän, och viktigast av allt är kanske att rannsaka sig själv -är det här rätt för mig? Hur kommer framtiden se ut om jag väljer den här vägen? Är det här mitt val? Gör jag det här för min skull? 

Vilken väg vi väljer att gå beror nog mycket på vad vi har i vår ryggsäck, hur vi mår för tillfället och hur vidare vi lyckas kontrollera vår impulskontroll.


Jag tror att de största vägskälen är resultatet av en handling, en händelse, självförverkligande, insikt och minnen. Jag är själv en känslomänniska så det här är inte något annat än mina tankar och reflektioner. Skicka gärna in egna tankar på hur ni ser det! Kanske håller ni inte med om vad jag tror? :) Vidga då mina vyer och dela med er av era funderingar!

Hur har dina val och vägskäl sett ut? Har du tagit ett livsavgörande val som förändrat ditt liv? Eller kanske ett litet val som gjorde stor skillnad? Vilket är det svåraste val du tvingats ta? Vad innebar det för dig?

Skicka in era bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan kommer jag berätta om några av mitt livs avgörande val!

Sommaren är då jag känner att jag lever

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: tankar inför sommaren
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har en favorit årstid och den är på väg att komma hit. Det närmar sig sommar och det är då jag vaknar till liv och det är mycket som känns så mycket enklare. Det finns sina nackdelar med sommaren också då det är varmt och man går utan sin långärmade tröja som är en trygghet för att dölja sina ärr. Men jag lär mig att acceptera det jag gjort och jag ska lära mig att kunna gå med kortärmat när jag vill.

Men nog om det. Sommaren är min favorit årstid, man kan umgås med kompisar långt in på natten, man kan vara ute mycket, man kan ta fram löparskorna och springa utan att riskera att halka på is eller grus. Man kan också sitta på en filt i en park och bara njuta av solstrålarna som ler mot en.

Jag blir gladare när solen tittar fram, och jag älskar att få lite färg på näsan. Att sitta nu såhär i början av våren vid en solvägg med solglasögonen på så känner man en för smak av det som komma skall.

Här i småstaden där jag bor har de flesta kommit ut från sina iden, och cyklar omkring sommarklädda och sitter i parkerna här omkring och umgås med nära och kära.

Det här njuter jag av och därför ska jag nu stänga av datorn för att gå ut i det fina vår vädret som jag hoppas håller i sig länge. Men sen vill jag ha sommar med mycket sol och värme.

Hur vill ni ha eran sommar?

foto: weheartit.com

Tema vecka 16

Skribent: Emelie Jonsson

 Tema: Tankar inför sommaren 

Redaktör: Emelie Jonsson

April är snart slut och det är dags för att snart välkommna våren och sommaren åter igen.

Så denna veckan tänkte jag att vi kunde dela med oss av våra planer inför sommaren som kommer. Har ni några planer? Ser ni fram emot sommaren, eller tycker ni kanske att sommaren är en jobbig tid?

Jag vill ha era tankar om sommaren helt enkelt. Antingen sommarplaner eller era känslor inför denna årstiden.

Foton som ger sommarkänsla är lika mycket välkommet som texter.

Så nu vill jag ha eran hjälp och hoppas ni har någonting att dela med er av.

Skicka era tankar och funderingar till shedo.blogg@gmail.com

Modet att möta sig själv.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson
Foto: Laura Petersen

"Man måste ha modet att vara sig själv och inte tappa modet när man finner att man är den man är." 

Jag behövde lära känna mig själv, våga tro på att det fanns något vackert i mig. Jag behövde lita på att det går att tycka om mig, för att låta människor få finnas med sin kärlek. Jag behövde förstå att jag var älskad och för att förstå det behövde jag börja se mig själv.

Jag var inlåst i mina känslor och i mitt självförakt. Jag var utelåst från en värld som hade kunnat hjälpa mig om jag hade kunnat ta mig ut. Det handlade om det. Att våga ta sig ut. Att våga möta mig själv med styrkor och svagheter. Jag var så rädd för vad jag skulle hitta. Men jag fann en rädd liten flicka som grät och skrek. Jag fann en ursinnig tonåring som hatade världen. Jag fann en kompetent ung kvinna och en ensamhet jag inte ville kännas vid. Jag fann mig.

Jag vände perspektiv. Det tog tid. Det tog år. Jag kämpade mig igenom instutioner och låsta dörrar, oförstående läkare och vilsna psykologer. Jag kämpade mig igenom svek och mina egna rådslår. Tills jag kunde möta mig själv på andra sidan. Ta upp den lilla flickan i famnen och ge henne all min kärlek. Låta tonåringen skrika och slå i kuddarna. Jag kunde hålla om mig själv och säga att jag duger som jag är, utan prestation.

Men det sistnämnda har jag inte helt förlikat mig med än. Jag jobbar med min prestationsångest. Jag försöker ta pauser när jag inte gör någonting, boka in egentid och vilotid i kalendern. Det hjälper. Jag kommer närmare mig själv, närmare min kreativitet. Jag börjar se värdet i ensamhet. Att få vara med mig själv, utan att behöva anpassa sig till andra människor eller oroa mig för om jag är konstig i andras ögon.

Idag avslutar jag ett år som redaktör för den här bloggen och vandrar vidare mot nya äventyr. Det har varit en fantastisk möjlighet och jag har lärt känna nya kämpande människor. Idag behöver jag göra annat, lägga mer av min tid på mig själv och på att fullfölja mina drömmar. Men jag återkommer hit då och då för att lämna mina avtryck.

Jag har upptäckt att jag är en ganska fin människa. En människa som är kul att umgås med. I alla fall de gånger jag inte översköljs av gamla rädslor. Idag kan jag se mina styrkor. Idag ser jag att jag är en förebild för andra. Det skrämmer mig inte längre att jag är det. Jag kan känna mig trygg i den rollen. Jag kan se på mig själv med kärlek idag. Det var ingen enskild händelse eller en person som gjorde den förändringen. Det var jag i utveckling. Jag, i modet att vara mig själv och våga acceptera den person jag fann i mig.

Att utvecklas i tuffa tider

Skribent: Hanna Pålsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson

Alla utvecklas på olika vis, men man utvecklas alltid varje dag. Senare i livet kanske man har lärt sig "allt". Kommer man aldrig någonsin lära sig? En mycket bra fråga som jag ställt till mig själv många gånger.

Jag utvecklades som mest när jag bodde utan mina föräldrar och bodde helt sjäv i min älsklings hus i skogen mitt i ingenstans. Det halvåret var lärorikt specifikt under vintern. Det var en kall vinter och inne i huset var det ofta lika kallt som ute om man inte eldade. Så på morgonen innan jag kunde åka till skolan var jag tvungen att elda 1-2 gånger för att det skulle vara varmt när jag kom hem. Så det var tidiga mornar som jag gick upp för att elda. 

Även när man mår som sämst kan man lära sig saker. Jag föll ner i en depression förra februari, gick på depressionsmedicin. De personer som var viktiga i min utveckling då var min pojkvän som bodde i Basel och hans mamma. Bara de fanns runt mig känndes allt tryggt. Livet är inte lätt. Inte heller viljan att lära sig något nytt när man är så ledsen i själen, som man ofta är när man är deprimerad.

Utveckla och utvecklas.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson

Svårigheter skapar utveckling. Kanske inte alltid en önskad utveckling, men den följer med. Vi växer, vi växer ifrån något och till något annat. Vi märker plötsligt att det som skrämde livet ur oss för några år sedan nu inte oroar oss det minsta. Vi märker att vi har en annan medkänsla för andra människor. Vi märker att vi lär oss nya saker om oss själva.

I slutet av veckan kommer jag att berätta om min egen utveckling de senaste åren. Från institutioner och ut i friheten och hur jag började tycka om mig själv, steg för steg. Hur jag fortfarande än idag, i vardagen, behöver utmana mig själv.

Skriv och berätta! Hur har du utvecklats? På ett år? På tio år? Vad har du varit rädd för som du nu vågar möta? Vad har livet lärt dig hittills? Vilka personer har varit viktiga för din utveckling? Har du något råd till andra om personlig utveckling? Vad är baksidan av utveckling, har du känt av den?

Alla ord är välkomna till shedo.blogg@gmail.com

Resor och äventyr

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Det vackra med livet 

Redaktör: Emelie Jonsson

Livet är inte alltid något man kanske ser som vackert och inte när man är mitt upp i sin sjukdom. Men försöker man att hitta små saker som gör livet lite ljusare kan det kännas lite lättare för stunden och man utvecklar sin sida att kunna hitta fler och fler saker som betyder någonting.

Det som för mig är vackert i livet är resor och äventyr. Jag älskar att se nya länder och städer, åka runt och hitta nya sevärdigheter och så klart bra shopping.

De resor som ligger närmast mitt hjärta är språkresan till Malta 2006 och min USA vistelse 2008, då jag tillbringade 3 månader i delstaten Connecticut.

Jag vet inte riktigt varför jag ser detta som någonting vackert för just mig, men det är väl att jag blir glad av att resa och jag känner mig oftast som en ny människa när jag befinner mig utanför Sveriges gräns.

Jag kan vara mig själv när jag är någon annan stans, och jag har chansen att finna nya människor och binda fler vänskapsband.

Att resa och shoppa är vackert med livet för mig, vad är det som är vackert med livet för dig?

Tema V.12 - Det som är vackert med livet

Skribent: Emelie Jonsson

Tema:  Det som är vackert med livet

Redaktör: Emelie Jonsson

Det är en ny vecka, och jag ska starta ett nytt tema. Jag har tänkt och ändrat mig flera gånger men tillslut kom jag fram till att veckans tema får bli " Det som är vackert med livet".

Jag vill få fram något som kan kännas bra att läsa, något som får andra att le eller bara att känna ett hopp om att det faktiskt finns ljusglimtar i tillvaron. För om vi tänker länge så kanske vi kan hitta någonting som är vackert med livet?

Så nu behöver jag eran hjälp med texter. Har du något att berätta om vad som är vackert med livet för just dig? Skicka då din text till: shedo.blogg@gmail.com

Jag kommer också denna veckan bidra med ett inlägg vad som för mig är vackert med livet.

Det luktar vår

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

fräknarna har smygit fram genom hennes hud
likt gruset på asfalten efter smält snö
det målas nya färger i hennes synfält
tussilagogult och gräsgrönt

atmosfären hittar nytt hopp
livet pånyttföds i strålande dagsljus
sommarens planer kartläggs
och det känns inte längre som en evighet
till solkräm och svallande vågor

affärsmännen har tagit av sig sina rockar
kavajer fladdrar i vinden då möten hålls
i den behagliga vårluften
främlingar ler mot varandra
utan anledning

vintermörkrets gråskala har varit
en lång väntan på färgernas återfödelse
och fräknarna på hennes nästipp
vittnar om ett liv som aldrig dör
ett liv som vaknar av fåglarnas kör

Våren ger mig hopp...

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

 

 Foto: Linnea Björndahl

Våren är något av det bästa jag vet. Att få se hur allt får liv igen, hur allt mörkt blir ljust och färgglatt, det ger mig hopp. Hopp om att allt är möjligt. Nu när värmen böjar komma , fåglarna kvittrar och snödropparna kikar fram så känner jag en sån otrolig längtan efter att lämna allt det sjuka bakom mig. Att kunna traska runt i kortärmat och äta en glass i vårsolen, känna frihet. Det ger mig kraft och motivation att orka fortsätta kämpa mot allt det underbara som livet har att erbjuda.

Visst gör det ont när knoppar brister

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: Elin M Liljeholm

Våren för mej är, innan den verkligen brister ut, väldigt jobbig. De flesta år är det så, jag får nått otåligt, rastlöst över mej och vissa år är djupet stort. Det beskrivs allra bäst av Karin Boyes dikt "Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka..." Den går att tolka på flera vis och stämmer egentligen i alla stora förändringar och våren är ju en stor förändring. 

Allt ska ju leva upp igen. 

Men ack så härligt när våren äntligen kommer! När våra bleka ansikten åter vänder sig mot solen och det där leendet, som bara den riktiga våren kan få fram, det går inte att hålla tillbaka.

En annan dikt, som jag ofta tänkt som en höst dikt, är "Gässen flytta" av Dan Andersson. Faktiskt passar den lika bra som vårdikt:

Gässen flytta

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Den är mycket vacker, tycker jag.

Allra bäst tycker jag om den sena våren, de där majdagarna precis innan det "slår över", brister ut i SOMMAR. Då man kan sitta ute med en kopp kaffe och man kan ana att nu vill sommaren snart göra sitt intåg!

Tema: Vårtecken och vårkänslor

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Vårtecken och vårkänslor
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: google

Jag tror att vi är väldigt många som längtar efter våren! Här i Skåne står snödroppar och vintergäck i stolta små klungor. Krokusen och påskliljor är på väg upp. Solen skiner dock inte så ofta som jag önskar, men när den väl tittar fram så förgyller, den med sin blotta närvaro, en hel dag! Humöret är på topp och jag försöker ta mig tid till en vår promenad med kameran!

Nu vill jag att ni skickar in bilder på era vårtecken! Berättar om vårkänslorna har infunnit sig eller helt enkelt längtan efter våren!


Maila ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Kärlek kan vara att släppa någon fri.

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: http://weheartit.com/Nicnak22 "Om kärlek. Hur ska jag kunna skriva om det?" tänker jag och försöker reda i alla tankar som dyker upp. Barnen, ja barnen är min kärlek. Den eviga, aldrig sinande, den villkorslösa… För de egna barnen och extrabarnen. Den är självklar, grundläggande, en kärlek som aldrig någonsin går att ifrågasätta eller välja bort. Det finns inte på kartan! Så gott med en kärlek som inte går att ifrågasätta. All annan kärlek går faktiskt att ifrågasätta, och frågan är då om det verkligen är kärlek? Vänner. Ja, jag har vänner jag älskar. Mycket. Några få, riktigt nära vänner. Ett par som har hängt med och blivit längre relationer än den längsta relation jag haft med en partner. Låååånga vänskapsrelationer som ändrat sig och utvecklats under många år. Tryggheten att veta att man kan ringa mitt i natten även om vi inte talats vid på ett halvår. Man vet var man har varandra ändå och det är helt ömsesidigt. Skönt med sådan vänskap. Så till den mest komplicerade kärleken. Den gentemot en partner, i mitt fall en man. Män. Nu med några år på nacken och ett par, tre, längre förhållanden på samma nacke kan jag konstaterande att kärleken är inte statisk och oföränderlig. Ser att den går i vågor, bildar mönster. Jag kan åter känna kärlek för den man jag har barn med, men som jag har känt både likgiltighet och varit så stridig mot att jag trott mig känna hat. Kan känna kärlek till ex som jag har trott att jag inte alls skulle kunna känna något för alls. Jag vet nu, att älska, vilja ha och behålla inte behöver innebära samma sak. Att älska kan än mer vara att inte vilja ha och äga någon utan släppa någon fri. Att vilja se denna någon flyga, bli lycklig, våga leva... även utan mig kanske, rent av.

Nyckeln till mitt inre.

Skribent: Hanna Pålsson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Foto: http://aimeelikestotakepics.deviantart.com/

Du bär en nyckel,
en nyckel som leder till mitt inre.
Jag finns vid din sida som du finns vid min.
Jag har dig älskad och håller dig kär,
det kommer jag att göra tills den dagen då jag inte lever mer.

Den 5 juni 2009 gick jag och min kille på vår första dejt, redan då visste vi båda vad vi ville. 6 juni 2009 var Jag och Alex redan ett par. Jag och Alex har bott tillsammans sen november 2009 då jag flyttade till vårt hus, där vi bodde tillsammans till dess Alex flyttade till Basel i februari 2010. Jag flyttade till honom i juni 2010. Vi båda två vet att vi vill leva ett liv tillsammans. Vår kärlek växer för dag som går. Alex bär på en nyckel som går till mitt inre. Det är bara han om kan beröra det. Till alla hjärtans dag igår skrev jag 20 kärleksförklaringar till min älskade om varför jag älskar honom så mkt!! Mitt hjärta är hans, och jag vet att mitt hjärta kommer att slå för den pojken för evigt.


20 kärleksförklaringar

1. Du är underbar och söt.

2. Du har vackra ögon. Jag smälter när jag kollar i dom.

3. Du bär nyckeln till mitt inre.

4. Du finns alltid där, som jag finns för dig.

5. Du är kärleken i mitt liv.

6. Jag älskar dig från botten av min själ och från mitt hjärta.

7. Du är den som betyder allra mest för mig.

8. Du är den jag vill spendera mitt liv med.

9. Du är världens bästa pojkvän.

10. Du är världens bästa sambo.

11. Jag är säker på att det är dig jag vill ha barn med. Det kommer vi att få inom några år. Vet att du kommer bli en lika bra pappa till våra blivande barn som du är pojkvän och sambo.

12. Du är den finaste jag vet.

13. Du är min ögonsten.

14. Du är den vackraste jag vet.

15. Jag kommer aldrig sluta älska underbara dig.

16. Bara tanken av att du är min får mig att smälta. Bara tanken av att det alltid kommer vara så gör mig lycklig.

17. Du gör mig till världens lyckligaste flickvän/sambo.

18. Den dagen då mitt hjärta slutar slå kommer jag sluta att älska dig.

19. Du kommer för alltid vara mitt allt här i livet. Den dagen då vi får våra barn kommer du och dom dela på "mitt allt"-platsen i mitt liv.

20. Jag älskar dig idag, imorgon och för evigt.

Att skapa ett vi.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har drabbats av förälskelse av det största slaget. Det är så starkt och tryggt i mig att det inte finns ord. Mest finns det inte ord för att jag inte förstår hur jag kan känna som jag gör. Hur det kan kännas så rätt. Hur han med några få ord kan få hela mitt humör att vända under en katastrofdag. Han sätter mig ur spel på ett sätt jag är ovan vid. Det är något mycket speciellt med den här vuxna pojken som nästlat sig in i mitt hjärta på de mest konstiga vis. Jag har inte ens träffat honom sedan december och det var första gången vi sågs, någonsin. Det är något med hans sätt att se mig som gör att jag är kvar. Hans ordval, hans charm och hans sätt att aldrig krångla till det. Han tar mig för den jag är utifrån den bild han får och är hela tiden så tacksam varje gång jag ger honom en liten bit till av vem jag är. Precis som jag känner med honom. Varje liten detalj får mig bara att tycka om honom mer.

Han finns med mig och jag finns där med honom. Jag vill krypa ihop i hans trygghet och i hans vackerhet och i hans världsbild. Det började med att han beundrade mig. Det började med att våra energier sammanstrålade som om det var meningen att vi skulle träffas. Det fortsätter. Vi fortsätter utforska vad de där energierna mellan oss ville säga. Det här är en början på att jag faller för honom, faller in i kärlek och jag vill inte stoppa det. Jag är inte rädd. Jag är så oerhört trygg. Samtidigt som han får mig att helt tappa alla principer och all sans jag hade kvar.

Jag hade en klok lärare en gång som sa "Kärleken ska skapa ett vi - utan att förgöra ett jag". Det här är första gången jag förstår innebörden av de orden. Första gången jag känner att istället för att jag anpassar mig efter honom blir jag förstärkt av honom. Han får mig att uppskatta mina egna svagheter. Han får mig att skratta åt de mest pinsamma saker jag vet. Jag kan dela allt från mina största rädslor till att jag precis vaknade i en varm säng. De mest betydelselösa saker får en annan innebörd med honom. Jag kan vara jag. Han kan vara sig själv. Så länge vi håller fast vid det är vi oslagbara.

Vi ska ses i helgen. Efter tre månaders väntan är det äntligen dags. Med fjärilar i magen och hopp om trygghet åker jag iväg för att återse honom. Han har öppnat låsta rum de här månaderna. Rum jag inte visste att jag hade. Han vet det inte själv.

Om jag inte hade träffat den här underbara människan hade jag nog skrivit om alla mina fantastiska vänner, om mina bröder. De är kärlek. På ett annat sätt. De är kanske ännu viktigare. Jag har nog aldrig upplevt den här känslan med någon annan tidigare. Känslan av att vara rädd för att det är så stort och mäktigt. Jag får svindel när jag tänker på hans blick.