Att skapa ett vi.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Kärlek
Redaktör: Linda Adolfsson

Jag har drabbats av förälskelse av det största slaget. Det är så starkt och tryggt i mig att det inte finns ord. Mest finns det inte ord för att jag inte förstår hur jag kan känna som jag gör. Hur det kan kännas så rätt. Hur han med några få ord kan få hela mitt humör att vända under en katastrofdag. Han sätter mig ur spel på ett sätt jag är ovan vid. Det är något mycket speciellt med den här vuxna pojken som nästlat sig in i mitt hjärta på de mest konstiga vis. Jag har inte ens träffat honom sedan december och det var första gången vi sågs, någonsin. Det är något med hans sätt att se mig som gör att jag är kvar. Hans ordval, hans charm och hans sätt att aldrig krångla till det. Han tar mig för den jag är utifrån den bild han får och är hela tiden så tacksam varje gång jag ger honom en liten bit till av vem jag är. Precis som jag känner med honom. Varje liten detalj får mig bara att tycka om honom mer.

Han finns med mig och jag finns där med honom. Jag vill krypa ihop i hans trygghet och i hans vackerhet och i hans världsbild. Det började med att han beundrade mig. Det började med att våra energier sammanstrålade som om det var meningen att vi skulle träffas. Det fortsätter. Vi fortsätter utforska vad de där energierna mellan oss ville säga. Det här är en början på att jag faller för honom, faller in i kärlek och jag vill inte stoppa det. Jag är inte rädd. Jag är så oerhört trygg. Samtidigt som han får mig att helt tappa alla principer och all sans jag hade kvar.

Jag hade en klok lärare en gång som sa "Kärleken ska skapa ett vi - utan att förgöra ett jag". Det här är första gången jag förstår innebörden av de orden. Första gången jag känner att istället för att jag anpassar mig efter honom blir jag förstärkt av honom. Han får mig att uppskatta mina egna svagheter. Han får mig att skratta åt de mest pinsamma saker jag vet. Jag kan dela allt från mina största rädslor till att jag precis vaknade i en varm säng. De mest betydelselösa saker får en annan innebörd med honom. Jag kan vara jag. Han kan vara sig själv. Så länge vi håller fast vid det är vi oslagbara.

Vi ska ses i helgen. Efter tre månaders väntan är det äntligen dags. Med fjärilar i magen och hopp om trygghet åker jag iväg för att återse honom. Han har öppnat låsta rum de här månaderna. Rum jag inte visste att jag hade. Han vet det inte själv.

Om jag inte hade träffat den här underbara människan hade jag nog skrivit om alla mina fantastiska vänner, om mina bröder. De är kärlek. På ett annat sätt. De är kanske ännu viktigare. Jag har nog aldrig upplevt den här känslan med någon annan tidigare. Känslan av att vara rädd för att det är så stort och mäktigt. Jag får svindel när jag tänker på hans blick.