Modet att möta sig själv.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Utveckling
Redaktör: Linda Adolfsson
Foto: Laura Petersen

"Man måste ha modet att vara sig själv och inte tappa modet när man finner att man är den man är." 

Jag behövde lära känna mig själv, våga tro på att det fanns något vackert i mig. Jag behövde lita på att det går att tycka om mig, för att låta människor få finnas med sin kärlek. Jag behövde förstå att jag var älskad och för att förstå det behövde jag börja se mig själv.

Jag var inlåst i mina känslor och i mitt självförakt. Jag var utelåst från en värld som hade kunnat hjälpa mig om jag hade kunnat ta mig ut. Det handlade om det. Att våga ta sig ut. Att våga möta mig själv med styrkor och svagheter. Jag var så rädd för vad jag skulle hitta. Men jag fann en rädd liten flicka som grät och skrek. Jag fann en ursinnig tonåring som hatade världen. Jag fann en kompetent ung kvinna och en ensamhet jag inte ville kännas vid. Jag fann mig.

Jag vände perspektiv. Det tog tid. Det tog år. Jag kämpade mig igenom instutioner och låsta dörrar, oförstående läkare och vilsna psykologer. Jag kämpade mig igenom svek och mina egna rådslår. Tills jag kunde möta mig själv på andra sidan. Ta upp den lilla flickan i famnen och ge henne all min kärlek. Låta tonåringen skrika och slå i kuddarna. Jag kunde hålla om mig själv och säga att jag duger som jag är, utan prestation.

Men det sistnämnda har jag inte helt förlikat mig med än. Jag jobbar med min prestationsångest. Jag försöker ta pauser när jag inte gör någonting, boka in egentid och vilotid i kalendern. Det hjälper. Jag kommer närmare mig själv, närmare min kreativitet. Jag börjar se värdet i ensamhet. Att få vara med mig själv, utan att behöva anpassa sig till andra människor eller oroa mig för om jag är konstig i andras ögon.

Idag avslutar jag ett år som redaktör för den här bloggen och vandrar vidare mot nya äventyr. Det har varit en fantastisk möjlighet och jag har lärt känna nya kämpande människor. Idag behöver jag göra annat, lägga mer av min tid på mig själv och på att fullfölja mina drömmar. Men jag återkommer hit då och då för att lämna mina avtryck.

Jag har upptäckt att jag är en ganska fin människa. En människa som är kul att umgås med. I alla fall de gånger jag inte översköljs av gamla rädslor. Idag kan jag se mina styrkor. Idag ser jag att jag är en förebild för andra. Det skrämmer mig inte längre att jag är det. Jag kan känna mig trygg i den rollen. Jag kan se på mig själv med kärlek idag. Det var ingen enskild händelse eller en person som gjorde den förändringen. Det var jag i utveckling. Jag, i modet att vara mig själv och våga acceptera den person jag fann i mig.