Skribent: Moa Andersson
Tema: När kreativiteten tar över
Redaktör: Emelie Jonsson
Tema: När kreativiteten tar över
Redaktör: Emelie Jonsson
foto: privat
Jag slutade egentligen rita någon gång i högstadiet. Som liten ritade jag jättemycket - så som många barn gör - men när jag blev äldre och brydde mig mer om hur det såg ut var det inte lika roligt längre. När jag började få betyg på bilderna ritade jag nog aldrig utanför skolan och när bildläraren på gymnasiet talade om hur dålig jag var lade jag ner färgpennorna för gott. Trodde jag.
Tills i år.
När jag började må sämre igen i höstas började jag pyssla mer för att skingra tankarna. Det var skönt att jobba med händerna på något kreativt sätt. Jag tittade mycket på teckningar på nätet och önskade jag kunde måla. För ett par månader sedan bestämde jag mig, köpte ett ritblock och nya tuschpennor (som inte var uttorkade, till skillnad från våra gamla). Jag grävde fram akvarellblocket jag fick någon gång runt 1997, och blyertspennorna jag fick under sena tonåren men aldrig ens öppnade. Sedan började jag rita igen.
Det spelar ingen roll om jag ritar bra eller dåligt, bara jag får rita utan att någon kommer med massa kritiska åsikter. Det är skönt att sitta och skapa något med händerna, något jag kanske inte kan göra med en kamera. Skriva och fota gör jag gärna och visar upp, men ritandet är bara för min egen skull. Det kan vara tankar, känslor eller saker från böcker och filmer. Vissa teckningar skulle jag knappt våga visa för någon. De är för privata, föreställer tankar för långt in i hjärnan.
Men jag har dem iallafall i skrivbordslådan.
För mig själv.
Tills i år.
När jag började må sämre igen i höstas började jag pyssla mer för att skingra tankarna. Det var skönt att jobba med händerna på något kreativt sätt. Jag tittade mycket på teckningar på nätet och önskade jag kunde måla. För ett par månader sedan bestämde jag mig, köpte ett ritblock och nya tuschpennor (som inte var uttorkade, till skillnad från våra gamla). Jag grävde fram akvarellblocket jag fick någon gång runt 1997, och blyertspennorna jag fick under sena tonåren men aldrig ens öppnade. Sedan började jag rita igen.
foto: privat
Det spelar ingen roll om jag ritar bra eller dåligt, bara jag får rita utan att någon kommer med massa kritiska åsikter. Det är skönt att sitta och skapa något med händerna, något jag kanske inte kan göra med en kamera. Skriva och fota gör jag gärna och visar upp, men ritandet är bara för min egen skull. Det kan vara tankar, känslor eller saker från böcker och filmer. Vissa teckningar skulle jag knappt våga visa för någon. De är för privata, föreställer tankar för långt in i hjärnan.
Men jag har dem iallafall i skrivbordslådan.
För mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar