torsdag 4 juni 2009

Straffet

Skribent: Anonym
Tema:
Första gången - och varför jag fortsatte
Redaktör:
Amanda Duregård

Jag är idag 19 år och en föredetta självskadare, som fann min kärlek i små vassa föremål.
Första gången minns jag som den skulle vara igår.
Jag var 11 år och hade tjatat på min mamma om att få ett par stringtrosor. Och som vilken mamma som helst så sa hon såklart nej, och jag blev självklart himlans upprörd. Så jag stal ett par av min kusins mamma och gömde dom i mitt nattduksbord.
Jag har också alltid varit lite överviktig. Men har alltid älskat godis, så jag hade även gömt lite snask från badhuset i samma låda där stringtrosorna låg. Jag kommer ihåg att min mamma började leta i den lådan, och när jag ser att hon hittar trosorna och godiset så går det som en varm våg igenom mig, för att strax därefter bli iskall. Allt började snurra, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag visste bara att jag hade gjort fel, så fruktansvärt fel och behövde straffas. Att jag just då inte förtjänade att leva. Min kropp börjar darra och jag lyckas ta mig till toaletten.
Så jag låser in mig där, hittar mammas orangea rakhyvel, av märket "BIC". Jag sitter och tittar på den, och undrar om jag verkligen ska?
Ja, jag har gjort fel så jag måste.
Och kylan som fortfarande hade bitit sig kvar i min kropp, började sakta försvinna.
Det hjälpte. Jag var straffad, och kunde nu klara av utskällningen av mamma. Det gjorde jag också.
Det tog sedan flera veckor innan jag behövde ta till en rakhyvel för att mildra min ångest. Och sedan fortsatte det till flera gånger per dag.
Varför jag fortsatte?
Det var det enda jag visste som kunde lindra min ångest, och vissa gånger till och med ta bort den. Det blev en del av min vardag, och jag hade hellre dött än att leva utan att skada mig själv på olika sätt.
Jag såg det bara som en fördel när jag fick praktik hos en frisör och kunde stjäla riktiga rakblad.
Sen fick jag hjälp, och det var en lång kamp att sluta.
Men jag lyckades sluta, och idag står jag stolt över att jag faktiskt inte ens tittar åt rakhyvlarna annat än när mina ben har blivit lite väl stubbiga.
/Anonym

1 kommentar:

Anonym sa...

Underbart att höra att du orkade kämpa och i dag klarar dig utan att skada dig själv. All lycka i framtiden till dig.