"En underlig patient"

Tema: Bemötande av självskadare inom vården

Del 3 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Nina, 46 år, medlem i SHEDO


”Jag har läst din journal i en halvtimme och fattar ingenting.”
Läkaren tittar uppfordrande på mig och jag stirrar ner i golvet. En bedövning vilar över min kropp som en tung matta, en bedövning som paradoxalt nog gör ont, så ont. Lika delar ångest, uppgivenhet och fysisk matthet efter överdosen jag tagit ett antal timmar tidigare.

De vanliga frågorna. Ville jag dö? Nej, antagligen inte, jag ringde ju ambulans. Samtidigt sket jag i om jag levde eller dog. Jag fattar inte själv. Hade jag bråkat med min sambo? Det hade jag inte, vi har ett underbart förhållande och bråkar aldrig. En klentrogen blick, varför är alla så skeptiska när jag säger det? Tänker jag göra om det? Ja, någon dag... men det säger jag inte. Det enda jag kan tänka på är att ytterligare en psykläkare säger att jag är konstig. Om en psykiater tycker att man är ett underligt fall, hur jävla störd är man då?

Början: En skötsam tvåbarnsmamma som pluggar på en prestigeutbildning. Så säger det kaboom, allt faller ihop. Hoppar av från plugget, hoppar av från förhållandet, hoppar nästan av från livet. Vid 36 befinner jag mig plötsligt på en psykavdelning för första gången. Ena rumskompisen ligger bara på sängen och signalerar till utomjordingarna. Den andra är manisk och tjatar om att gå och shoppa. Jag stirrar omväxlande i taket och på golvet. Det blir inte första gången jag ser en sjukhussal från insidan.

Får antidepressiv medicin, som gör mig rastlös och sömnlös. När jag ligger där och vrider mig på nätterna klöser jag naglarna i armarna, tills smärtan överröstar ångesten. En dag kommer tanken att jag behöver något hårt och vasst istället. Så börjar upptrappningen där små, små skråmor blir stora djupa sår. En spontan reaktion på psykisk smärta blir en tvångmässig, planerad rit. Och psyket blir mitt andra hem.

Efter ganska många månader råkar jag på en tidningsartikel som beskriver hur självskadande breder ut sig bland tonårsflickor. Aha, det finns alltså andra människor som gör samma sak som jag! Men tonårsflicka är det längesen jag var... Jag spanar ivrigt efter andra artiklar, men alla pratar de om tonåringar. Det kanske inte finns vuxna som gör så här?

Jag får hjälp av vården, även om den inte hjälper så mycket. Antidepressiva mediciner som inte funkar. Efter ett tag en terapeut. Självskadandet berättar jag inte om, inte förrän det efter ett par år blivit en fast inrotad vana som är svår att dölja. Svårt för alla stafettläkare att sätta sig in i mitt problem. Får inga konkreta råd i terapin. Jag blir stamkund på akuten dit jag kommer för att sys och magpumpas. Men jag får ingen specifik behandling för mitt självskadande, bara suckar och ojanden. Och så flera gånger då den där kommentaren om ”underligt fall”.

En gång när jag ska skrivas in på en psykavdelning blir jag intervjuad av en sjuksköterska som har ett formulär att fylla i. Hon frågar när jag började skada mig och jag svarar ett årtal. Hon ser konfunderad ut, kollar mitt födelsedatum en gång till, ser ännu mer förvirrad ut och utbrister: ”Men du kan inte ha varit tonåring då, så konstigt!”

Så den ständiga, malande oron i vardagen, vad händer om de som uppfattar mig som en socialt kapabel, välartad medelålders kvinna skulle få syn på mina armar? Måste alltid dölja!

Känner mig ensam. Måste få prata. Nätet. Någon dag före julafton hittar jag ett amerikanskt forum särskilt för självskadande. Och här finns de. Bland tonårsflickorna finns vuxna personer, lärare, sjuksköterskor, jurister, ekonomichefer, alla med denna mörka hemlighet. Några är t.o.m. män. Stämningen på forumet är varm, samtidigt som jag uppmuntras att sluta med självskadandet. Jag lär mig mer och mer att tänka kring det jag gör, formulera tankarna och känslorna i ord, ifrågasätta mina impulser, leta efter alternativ.

Nu blev det ingen snabb happy end. Jag fortsatte att må omväxlande ganska bra och riktigt dåligt i flera år, självskadade hårt i perioder och även när jag inte gjorde det så fanns det ofta i mina tankar, som en envis mygga. Men jag hade turen att få en fast läkare, och en dag började han fråga ut mig grundligare om min historia, sade att han börjat misstänka bipolär sjukdom. Jag fick en stämningsstabiliserande medicin, och när den ställts in var det som om ett fönster öppnades och frisk luft släpptes in. Äntligen kunde jag använda mig av de kunskaper jag snappat upp. Både rätt medicin och det jag lärt mig på nätet behövdes för att jag skulle få grepp om situationen. Det var mer än ett år sedan och jag har inte skadat mig sedan dess.