Bemötande av självskadare inom vården

Tema: Bemötande av självskadare inom vården
Del 1 av 3
Redaktör & skribent: Rebecca Willén

You still got it coming
Be it gun, be it knife
Next thing you know
You´re eating hospital food
- Eels

Många självskadare behöver åtminstone någon gång uppsöka vård till följd av en självskadehandling. Där kommer de att mötas av vårdpersonal som behöver kämpa mot starka känslor precis som så många andra när de konfronteras med självskadande personer; Maktlöshet, medlidande, avsky, rädsla, ilska, frustration, känslor av obegriplighet inför det helt orimliga i att rikta vapen mot sig själv. Hur handskas man med att inom ramen för ett behandlande yrke möta självskadare?

Psykiatern Armando Favazza beskriver i sin bok "Bodies under siege: Self-mutilation and body modification in culture and psychiatry" ett samtal mellan en underläkare och hans handledare. Underläkaren frågar handledaren hur han ska bemöta självskadande patienter. Svaret blir kort och enkelt: "You refer them". Du remitterar dem vidare. Efter att ha besökt webbforum för självskadare runtom i världen, och efter många möten med självskadande personer, har jag kommit till slutsatsen att den inställningen är vanlig. Tyvärr såpass vanlig att den alldeles för ofta får som konsekvens att självskadande patienter remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras vidare, och remitteras ännu en gång... Ja, faktum är att inställningen "du remitterar dem vidare" i sig nästan verkar ha blivit synonymt med bemötandet och vården av självskadare. Förvisso nästan alltid med "den goda anledningen" som skäl, dvs "vi har dessvärre inte kompetensen här hos oss, men hos någon annan kanske det kanske det kan lösa sig". Men vem är "någon annan"? Vilken instans är det?

En relevant del i denna remitteringstendens är förstås faktumet att självskadare ofta har en dubbelproblematik, dvs inte bara ett självskadebeteende utan också något annat självdestruktivt beteende, såsom ätstörningar eller missbruk. För min del var det så att jag aldrig fick någon kontakt inom öppenvården trots att jag återkommande var aktuell under flera års tid på samma slutenvårdsavdelning. Remiss skickades till öppenvård inom allmänpsykiatrin där man inte tog emot mig eftersom jag missbrukade, varpå remissen gick tillbaka till slutenvården. Ny remiss till narkotikapoliklinik och efter många månaders väntetid framkom det att jag för tillfället inte längre befann mig i en missbruksfas varpå jag inte kunde tas emot och remissen gick tillbaka. Och sådär höll det på. För att få recepten förnyade ringde jag akutmottagningen som kontaktade överläkaren som utan att träffa mig eller prata med mig förnyade recepten efter vilken dos jag lät hälsa att jag ville ha. År efter år. Självskadaren med främsta metod att överdosera mediciner fick själv sköta doseringen av ett antal psykofarmaka, utan några samtal med läkaren som skrev ut medicinerna.

Jag tror att remitteringstendensen när det gäller självskadande patienter till stor del beror på att vårdgivarna känner vanmakt inför den omfattande och växlande självdestruktivitet som det ofta handlar om. Att de helt enkelt inte tror att patienten ska kunna bli hjälpt vad de än gör. Alla vill vi ju lyckas med det vi företar oss, och undvika att ta oss an projekt som är dömda att misslyckas. Problemet här är att det finns en felaktig bild av projektet, dvs patienten, och att den felaktiga bilden också riskerar bli en självuppfyllande profetia för patienten. I själva verket är varken självskadebeteende, missbruk, ätstörningar, ångest, depression, personlighetsstörningar eller liknande andra svårigheter något som behöver vara livslångt eller återkommande. Det finns helt enkelt inga hopplösa fall när det gäller emotionell problematik.

Det är tungt att möta människor som får en att känna att det inte spelar någon roll vad man än gör. Alla orkar inte det och alla måste inte heller utsätta sig för det. Som personal inom psykiatrin däremot måste man hitta ett bra sätt att handskas med dessa människor. Därför är det viktigt att vi inte blundar för de svårigheter det faktiskt innebär att möta självskadande patienter. Det är svårt och inget man orkar utan stöd, oavsett hur högutbildad man är. Med handledning, utbildning och god arbetsgivaromsorg av personalen skulle man dock kunna komma tillrätta med detta. Mötena med svårt självdestruktiva patienter skulle då inte behöva dränera personalen på energi så till den grad att vårdgivarna, liksom patienten, ger upp hoppet.

På onsdag skriver Sofia Åkerman, nyutexaminerad sjuksköterska och ordförande i SHEDO, om hur hon tänker kring arbete inom psykiatrin och möten med självskadare.

På fredag skriver Nina, 46 år, om sina erfarenheter av bemötande inom vården, och om hur en läkares omsorgsfulla arbete till sist hjälpte henne att sluta självskada.

Nästa vecka är Pia Ejeklint redaktör, och temat är "Istället för självdestruktiviteten".