Första gången - och varför jag fortsatte

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Första gången - och varför jag fortsatte
Redaktör: Amanda Duregård

För en utomstående så framstår hela grejen som så konstig. Skada dig? Varför då? Det är väl inte fint? Nej, det är inte en kroppsprydnad. Och det är inte alltid något man vill visa upp. För mig var det ofta ett straff. Se här vad dum du var! Jag hade hört om någon som gjort det. Undrar om det funkade för henne? Om det dämpade ångesten. Jag undrade om det fungerade för henne. Så jag prövade. Första gången. Och visst hade det viss effekt. Första gången. Men sen. Att jag fortsatte. Varför blev just jag fast? Beroende av att det inte fick gå för lång tid mellan gångerna. Piskande mig själv att våga värre och värre. Att jag skadade mig för att dämpa ångesten var snart borta. Jag skadade mig för att det var dags. Det hade gått tillräckligt många dar. Jag skadade mig för att få förtjäna kuratorsamtalen. För att straffa mig för att jag ätit något njutbart. För att ett gammalt sår hade läkt. Jag blev beroende av att skada mig. På samma sätt som en rökare är beroende av sina cigaretter planerade jag min vecka utifrån när jag kunde skada mig. Det var ett sätt att koncentrera den inre stormen i något smalt och begripligt. Men också ett sätt för den inre stormen att ta över hela min vardag. Första gången - då ville jag testa om det kanske funkade på mig med. Alla gångerna därefter är priset jag fick betala för att jag utsatte mig för det testet.