Del 2 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Skribent: Sofia Åkerman, sjuksköterska och ordförande i SHEDO
Få sysselsättningar är nog så givande som att arbeta i en ideell förening. Visst, det tar mycket tid, det är många röster som vill komma till tals och det är mycket som behöver göras… Pengarna räcker aldrig till och alltid är det något som måste fixas och styras upp. Men så loggar man in på Zebraforum och hittar alla dessa inlägg skrivna av människor som kämpar. Som letar efter lösningar och övar på att skriva tre bra saker om sig själva i ”Positiva forumet”. Varje dag fylls jag av beundran och stolthet över SHEDO:s medlemmar. Till SHEDO söker sig människor som vill ha hjälp och som tar till vara på det lilla vi har att ge. Det är tacksamt. Kontrasten blev därför stor när jag för ett år sedan gjorde min praktik inom allmänpsykiatrin under sjuksköterskeutbildningen. Liksom på de flesta avdelningar inom allmänpsykiatrin vårdades ett flertal självskadande personer på avdelningen. Ingenting skiljde dem nämnvärt från medlemmarna i SHEDO, utan det som skiljde mitt möte med dessa människor från de möten jag har haft med föreningens medlemmar var den roll jag mötte dem utifrån. I det avseendet var skillnaden slående.
I föreningen möts människor på samma nivå. Ingen är över eller under den andre. Vi träffas och skriver till varandra på frivillig basis och på samma villkor. Vi som arbetar i styrelsen är inte professionella, utan finns tillgängliga som medmänniskor. Vi delar med oss av våra personliga erfarenheter och tankar, ger det stöd vi kan utifrån det. Det är ett fint ord, medmänniskor. Det tilltalar mer än ordet ”professionell”, gör det inte? Den professionella rollen har, liksom allt annat, sina fördelar och nackdelar. Att mötet med den självskadande personen sker utifrån en professionell roll som till exempel sjuksköterska inom vården, underlättar bland annat på så vis att ens rättigheter och skyldigheter i relationen är tydligare definierade. Det kan jag sakna ibland som ordförande i en ideell förening – möjligheten att med gott samvete kunna lämna eländet bakom mig när jag går hem. Och att ha en personlig relation med hundratalet medlemmar i en förening är inte alltid så enkelt.
Men att rollen som medmänniska också har sina fördelar framför rollen som professionell, blev väldigt tydligt under min psykiatripraktik. Som när vi skulle spela Yatzy och patienterna slog sig ihop och sa: - Vi spelar patienter mot personal! Patienterna skulle till varje pris slå personalen, även om det hela förstås var väldigt oskyldigt. För mig, som har många år som patient bakom mig (vilket patienterna i det här fallet inte visste) var det dock en ytterst märklig situation, att plötsligt tillhöra andra laget… Men just den här känslan av att vara ”patienter mot personal” präglade hela min praktik.
Jag tror att både patienter och personal på avdelningen strävade efter ett gott samarbete. I grunden hade vi alla samma mål: Att de skulle må bättre. Men våra skyldigheter gentemot varandra var begränsade. Jag hade nycklarna. Jag låste upp när jag kom, låste bakom mig när jag gick och sedan lämnade jag dem i några timmar tills jag kom tillbaka dagen därpå. Och även om jag kände mig uppskattad av patienterna och jag uppskattade dem tillbaka, så hade de inte samma ansvar för relationen till mig som de har för relationen till sin mamma, sin pojkvän eller sin vän. Utan tvekan var det svårare att nå fram till dem och att hjälpa dem under de förutsättningarna, som inte präglades av samma jämställdhet och frivillighet som alla aktiviteter inom SHEDO gör.
Kanske är det en av anledningarna till att jag just nu inte känner mig dragen till att arbeta inom psykiatrin – även om jag respekterar dem som gör det och anser att deras arbete är ovärderligt. Men jag är glad över att ha fått erfarenheten av att möta självskadande patienter inom psykiatrin. Det får mig att uppskatta min roll i SHEDO ännu mer, och fick mig helt klart att förstå att det inte är så lätt att möta självskadande patienter inom vården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar