fredag 28 augusti 2009

Nu och då, del 2

Tema: Nu och då - om att växa i sig själv
Skribent: Lisa Isaksson
Redaktör: Pia Ejeklint

Vad innebär det att leva?
Att se världen som andra ser den?
Att göra det andra gör, äta det andra äter och känna det andra då känner?
Hur känns självkänsla?
Hur vet man att man gjort något bra utan att andra talar om det för en?
Jag har bara frågor och vet inga svar
Det enda jag vet är hur det är att vara jag
Att alltid vara rädd, alltid osäker, alltid utanför
Att se omvärlden men veta att jag inte passar in
Vet du hur självförakt smakar?
Hur dess bitterhet sprider sig i dig och förintar alla andra smaker?
Har du någon som helst aning om hur det känns när allt är ett stort mörkt kaos som omsluter dig?
När du vill bli fri men inte vet hur du ska göra eller vad det innebär att vara fri?
När destruktivitet har blivit ett sätt att leva och man inte längre orkar bry sig om det?
När man inte orkar vilja längre?

26 mars 1996
© Lisa Isaksson

Det var då. Mitt inne i det svartaste svarta, i det där kalla, ensamma fängelset som jag själv byggde, låste in mig i och kastade nyckeln. Fast jag var inte medveten om att det var ett fängelse jag byggde; jag trodde att det var ett skyddsrum. Jag trodde att när väl muren var hög nog så skulle ingen kunna såra mig, ingen skulle kunna se hur rädd jag var.

Jag hade fel. Det var inget skyddsrum, det var ingen räddning. Det var ett fängelse. Och det var jag som dömde och låste in mig.

På den tiden visste jag inget annat, jag hade aldrig upplevt hur det är att må riktigt bra. Då var självföraktet, ett självtvivel som var så starkt att det rentav gränsade till självhat, vardagsmat, något jag inte ifrågasatte. Den falska kontrollen var mitt försvar mot en omvärld som jag inte kände mig hemma i men som jag med näbbar och klor kämpade för att passa in i, få tillträde till. Jag hade gått in i ätstörningarnas begränsande värld redan som barn, och när orden ovan skrevs var jag 22 och visste inte om något annat än en tillvaro av kamp: förlamande prestationsångest, ständig jakt efter resultat som skulle visa att jag dög (något som inga toppbetyg eller all beröm någonsin kunde bevisa), kamp mot vågen och ett starkt och växande destruktivitetsberoende.

Jag var livrädd för att misslyckas, bli sviken (igen - sveken hade redan varit för många), sårad; livrädd för livet. Jag väntade mig hela tiden att bli avslöjad som en bluff, någon som inte egentligen alls var så duktig som hon såg ut att vara, och var väldigt tveksam till om jag egentligen var sjuk alls. Jag var inte "så smal", jag var inte i behov av akutvård, så kanske var jag bara inbillningssjuk. Jag hade inte rätt att säga att jag mådde dåligt om det inte syntes, och eftersom jag var fenomenal på att dölja det så kanske jag inte mådde dåligt.

Men det var då.

Idag vet jag vad det innebär att leva; att livet går genom både mörka och ljusa områden, men att de mörka inte är farligare än de ljusa. Bara mörkare. Världen är inte längre ett hot, även om den kan vara lite utmanande ibland - men utmaningar är en möjlighet att växa. Och växa har jag gjort, på mer än ett sätt!

Steg för steg lämnade jag både ätstörningen och självskadandet och har upptäckt en hel värld som jag aldrig hade sett förut. Världen är i färg, full av dofter och smaker, och faktiskt riktigt magisk. Vilken skillnad mot det där grå, kalla, mörka och ensamma fängelset! Visst är det mörkt ibland, och jag mår inte toppen alla dagar, men den stora skillnaden är nog att jag vågar stå ut och vara i känslan. För med åren har jag lärt mig att det går över; och om jag inte flyr så går det över snabbare.

Fängelset finns inte längre, dörren är upplåst och kommer inte att stängas igen. Muren är kanske inte helt riven, men det är inte många rader sten kvar. Jag insåg någonstans på vägen att det största hotet var jag själv, så länge jag var självdestruktiv, och det kan jag inte skydda mig mot. Men när jag slutade skada mig själv hittade jag en inre trygghet som jag aldrig hade vågat hoppas på att hitta, och med den inre tryggheten och en vetskapen om vad jag faktiskt har tagit mig igenom finns det inte mycket som jag inte klarar av. Det låter kanske klyschigt och sanningen är den att jag visst är rädd ibland, men jag tänker aldrig mer låta rädslan styra mitt liv!

2 kommentarer:

Rebecca MW sa...

Jag kan tänka mig att det lätt blir så att har man klarat en såpass omvälvande livsförändring så känner man lite "klarar jag det så klarar jag allt".

sandra sa...

Det här var också riktigt härligt att läsa! Jag känner igen mig i mycket även om säkerligen situationerna, omgivningen och tillvaron varit annorlunda på många sätt. Visst finns både ljus och mörker, men det är väl just det där - att genom att inte kämpa mot sig själv när mörkret fyller alla vrår, som det faktiskt ger med sig till slut - och man komme ut som en hel människa igen.